Jag har skickat mail till alla er som anmält att ni vill ha gratis kläder mot länk. Svaren har börjat trilla in och de tre första paketen är färdiga.

Det finns fortfarande kläder kvar som ingan anmält intresse på: Guldshorts, korta kjolar, strandklänning, t-tröja, linne och sist men inte minst ETT PAR STRUMPOR MED TÅR & FLAMES. Hahahah Jag förstår verkligen inte varför ingen anmält sitt intresse på dessa splendida fotbeklädnader. Men än är det inte för sent.

Trevliga saker hos mamma där vi var igår. ♥
     Med oss därifrån fick vi massor av paj och smäckor som hon lagat till oss att stoppa i frysen. Obetalbart!  Tack snälla omtämksamma älskade mamma!

Det finns god potential för att den här söndagen ska bli bättre än förra. Vi slipper laga mat
     Förresten, har ni kommit ihåg att ställa tillbaka klockan? Det hade vi inte vi, fast vi har en klocka som ställer in sig själv, så vi trodde Ville fått knäppen när han ville gå upp redan strax efter 5. Men då var ju klockan över 6.

Syrran trodde vi köpte mer godis åt barnen men nej nej det här är enkom till OSS. Nu ska här mumsas.

Igårkväll hade vi kvarterts alla gulliga ungar här, BUS ELLER GODIS skrek dem. Ett härligt gäng vars medlemmar månade om varandra och såg till alla skulle få godis och att de små skulle stå längst fram när jag tog kort. Vi hade bara tråkiga karameller hemma så de fick ta så mkt de ville. Å DET gjorde dem. ;-) 

Vi drar in på stan nu Ville å jag köper mera.

Får får inte får, får får lamm. (Fast inte här på Gotland, då får lammen lammungar.)

Fick en kommentar till ang utseende:

”Jag är trött på ditt jävla tjat!!! det är bra att vara vacker, baraför att du inte är det behöver det inte vara någon dålig syn på kvinnor. Feminister ska alltid ÖVERDRIVA.
GO GAY!!!!!!”
                                                   / Elin Larsson
 

Nina svarar:
Om du Elin är trött på mitt ”tjat” kanske du inte ska läsa min blogg?

Om du inte tycker jag är vacker får det stå för dej. Smaken är som baken.
     Att du tycker det är viktigt att förmedla den åsikten till mig gör att jag tycker synd om dej. Jag tror inte du mår så bra. Varför skulle du annars ha behov av att vara elak genom att försöka få mig att känna mig ful?
    
Du skriver: ”behöver det inte vara någon dålig syn på kvinnor”. Vad menar du? Jag fattar inte.
     Jag har ingen dålig syn på kvinnor, tvärtom (om det nu är vad du menar). Kvinnor är det bästa som finns. Näst rabarberkräm.

Jag överdriver inte, kanhända har du inte läst så mkt om feminism och könsroller så att du fattar fullt ut vad det handlar om? Jag ger gärna boktips om du önskar. 

Jag tänder generellt inte på kvinnor. Dessutom är jag gift, så jag håller mig till min man. Men tack för tipset!

När jag kritiserade utseendefixering fick jag en kommentar enligt följande:

”Jag håller med dig om alla punkter utom en! Det är jättebra att man tar hand om sitt utseende som småbarnsförälder, tid finns ju inte direkt i överflöd.

Bara för att man blir förälder måste man inte bli ful och oattraktiv. Det är så man sabbar förhållandet… och det gäller självklart båda parterna.

Man ska väl inte behöva acceptera att ens partner plötsligt blir ful och osexig? Ska hela relationen bara bygga på föräldraskapet helt plötsligt?

Vänjer man sig vid att inte ta hand om sitt utseende när barnet är litet kommer det att hänga kvar, och vips så står man där efter några år med en otrogen partner (kön ej relevant.)”
                                                     /Sanne

Tack för din kommentar Sanne!

När jag läser den tänker jag att om utseendet har en sådan stor betydelse i ett förhållande då kan man lika gärna gå skilda vägar. Det förhållandet är inget att bygga på.
     Om min partner skulle lämna mig för att jag blev ful älskar han inte mig för den jag är. Antagligen vill han ha mig som ett kuttersmycke, nån att visa utåt och det borde ingen ställa upp på.  
     I sunda förhållanden attraheras man av varandra i pyjamas och även när frisyrerna är på ända. En som lämnar sin partner för att den har blivit ful gör förmodligen samma sak om sjukdom med synliga symptom eller handikapp skulle uppstå. Där finns ingen äkta kärlek.

Otrohet har sällan med de inblandades utseenden att göra. Vanligare anledningar är: bekräftelse, hämd, förälskelse, ett enkelt sätt att avsluta ett gammalt förhållande, spänning, alkohol, kärlek- eller sexmissbruk.

Dock menar inte jag att man måste ha mjukisbuxor, vara okammad och se ut som hej-kom-å-hjälp-mig för att man passerat 25, är gift eller har barn. Det finns snygga och bekväma kläder. Man får gärna klippa sig ibland och duscha förstås.
     När man ska på fest är det inte konstigt om man vill göra sig fin. Då kan det vara roligt att piffa, om man har tid. Kläder, smink och hår ska vara lustbetonat.
     Men att vara festklädd varje dag ifrågasätter jag. Att inte kunna gå ut utan smink t.ex. Då är det något som inte stämmer.

Att sola, sminka, bära obekväma kläder, deffa, ha långa naglar, trånga högklackade skor och hela tiden TÄNKA på hur man ser ut. Det tar tid, är handikappande och kostar pengar. Det är ett försök för personen som gör det att må bra och vara nöjd med sig själv, men det hjälper föga. Snarare tvärtom.

Att vara bra på att vara snygg är ett osäkert kort då det inte håller i längden. Inte konstigt att man får ångest över att åldras då. Och åldras gör vi alla, om vi har tur.
     Känslor som ”jag duger som jag är” tänks ällan av utseendefixerade. Jag vet för jag har varit det. Det är vanligt att man jämför sig mycket med andra människor vilket är destruktivt. Avunsjuka över saker som andra presterar eller äger kan vara en drivkraft men avsundsjuka för hur andra ser ut kan aldrig leda till något gott.
     Att gå runt och känna sig fin är ingenting jämfört med att gå runt och känna sig bra och lycklig.

Utseendefixeringen handlar om att följa ideal som dikterar människor (framförallt kvinnor) att passar in i en norm. Alltså bajs. Kvinnor bantar och sminkar för att uppnå detta, sprutar in och skär bort. Män gymmar som idioter. 

Det är ju stor skillnad på att vara hysterisk ang sitt utseende när man är 15-20 då har man inte är färdigutvecklad ännu. Man är kanske singel. Många har liksom inte fattat poängen med livet än. Det hade jag själv inte själv gjort. Det FINNS dock folk som fattar sånt direkt. Det är coolt. Hur kan vissa bli så smarta?

Om man fortfarande efter att man fått barn eller när man närmar sig tettio värderar sig själv och andra efter utseende i första hand, är det konstigt. Att man inte kommit längre med sin självkänsla och sin egen personliga utveckling och trygghet i sig själv är sorgligt och ledsamt, men förståeligt med tanke på hur vi ständigt matas med reklam, löpsedlar och dylikt som talar om för oss att utseendet är viktigast av ALLT. Men läs böcker, gå i terapi. Sånt hjälper (oftast)!

Lägger man mkt tid på att stå framför spegeln, handla de rätta kläderna och svettas på gymmet hinner man förmodligen inte med så många andra intressen som kunde berika livet mycket mer. Jag tror på fullaste allvar att människor som är mindre piffade ofta är lyckligare. Överviktiga (som inte har ett matmissbruk) är förmodligen riktiga livsnjutare. De borde premieras, inte tryckas ner.

Så länge smink, kläder och hår är kul är det ingen problem och heller inget jag kritiserar. Men när det är ett måste för att må bra är det dags att tänka om. Och om partnern lämnar dej för att du inte vårdar ditt yttre lika frenetiskt längre, borde du bli glad över att bli av med kräket.

Boktips:
Självkänsla nu!

Att välja glädje

Under det rosa täcket

Dynkåt och hur helig som helst

Den här skulle jag kunna tänka mig att förstora upp. Jag gillar siluetter och nakna grenar. Och jag älskar martallar.

Plus idag

• Jag lagade mat ikväll. Kebab i pitabröd med fetaostsås. Gott faktiskt. SÅ nöjd med mig själv. Om man har på förkväll samtidigt är det nästan lite trevlig att laga mat, har jag märkt.
• Jobbat bra idag och nästan gjort klart min del av webbutiken.
• Lämnade Ville på dagis, han var där å hade skoj i tre timmar, hämtade honom – allt utan gråt.
• Ville bajsade (på toan som alltid numera) idag utan speciellt lång gråtperiod innan. Det går åt rätt håll det där.
• Känslan av att ha friska tänder och ha två år kvar till tandläkarn nästa gång. Yes!
• Ville är jättemysig att vara med nu, jag har skrivit det förr jag vet, men det kan inte upprepas nog. Vår tvååring är underbara att umgås med. Pratar, skojar, busar och myser. Idag sa han att han älskade mamma (på beställning dock.) Det märks dock att han älskar mig numera. Pappigheten är ett minne blott. (Det försvann när vi slutade umgås på heltid.)

Minus

• Utseendefixerade människor, som liksom spårat ur och måste vara sitt snyggaste jämt (som jag var när jag var 20. Att som småbarnsförälder t.ex. prioritera utseendet på den lilla egentid man får när man har småbarn, är faktiskt närmast tragiskt. Jag förstår absolut varför man gör den prioriteringen. Vill hellre stötta än kritisera. Ttänker att det är en märklig värld vi lever i.
• Att behandla flickor och pojkar som leker med varandra som att de ska bli ihop. Killar och tjejer kan faktiskt vara vänner. Om vi vuxna kunde låta bli att tuta i dem annat. Jag tror det är mycket bra för pojkar att leka med flickor och tvärtom. Läs gärna Bambis inlägg inom ämnet.
• Min mobil är trasig och att det kommer ta veckor innan jag får min nya.
• Har grotesk hicka.
• Vill ha lösgodis, men har inget.
• Människor som känner positiva känslor när det går dåligt för andra. Blä. Sök hjälp!

Man tager vad man haver och har man inga hårspännen så…
Det här gick han med hela dagen, på dagis också (där han för övrigt varit tre timmar själv idag utan varken seperationsångest eller hemlängtan). Han ville absolut att ”pännet” skulle sättas tillbaka när det ramlade ur. Sötnöt!

Kärleksmums i form med oemotståndlig glasyr.

Jag var vid tandläkaren idag. Vilken rysare!
     Jag var nästintill rädd. Hög puls, cd-skivor, torr i munnen ja hela kittet. Sittande i väntrummet hörde jag sug- och borrljud genom väggarna vilket fick mina cd-skivor att växa. (Jag kan desvärre konstatera att deodoranten Rexona från Apoteket som skulle vara extra bra mot fukt inte var så vass när den väl sattes på prov.) 

Jag har så långt tillbaka jag kan minnas varit skräckslagen inför att besöka tandläkaren. Jag har gråtit, slängt kallelser innan mamma sett dem, slitit mitt hår, spottat, kastat glasögon och levt rövare med alla olika tandläkare jag haft. Senaste gången jag lagade gjorde jag det med lustgas. Det var jobbigt, men jag genomförde det.
     Efter att jag fått Ville har ångesten till min stora glädje, släppt. Jag är inte längre livrädd, jag är mera kraftigt nervös. Jag kan kontrollera det. Det är som att jag nu vet att det kan vara så mycket värre än att gå till tandläkaren.

Jag blev inkallad av den vänliga sköterskan i ett otroligt vackert rum med inredning i betong, design a la Tova Adman och vacker utsikt över innerstadens hustak. Jag fick sitta ner i den knallröda tandläkarstolen med en tjusig tv mitt i synfältet. Där fick jag senare se mina egna röntgenbilder som världens bästa käftis Janne Bolin berättade kring. Allt såg fint ut. Det ser ut som att jag kommer få behålla mina tänder tills jag dör. Jag fick beröm för min munhygien och jag behövde inte komma tillbaka förrän om två år.

VILKET LÄTTNAD!!! Hur trevligt det än (faktiskt!) var där inne är jag tacksam över att det dröjer några år tills nästa gång. Jag liksom alltid, flög ut därifrån.
     450:- gick kalaset på. Medan jag stod och väntade på att få betala såg jag en artikel om en man som låtit göra en tandprotes åt sig där hälften av tänderna var borta. När han gick runt med den bemöttes han förstås helt annorlunda. Kontantan var att tänderna är en del av kroppen och borde därför inte ligga på mer än övriga kroppsdelars reperationskonstnad. Det borde ekonomiskt fungera på samma sätt att gå till tandläkaren som att gå till doktorn på vårdcentralen eller sjukhuset. Det är illa när man kan se på tänderna hur fet en persons plånbok är. 
     Jag bestämde mig för att 450 var ok. Eftersom jag har råd med det tänker jag inte klaga.

Allt är fanimig politik hörreni. Har ni tänkt på det!?

Over and out!

Idag är jag med i en bilaga Bo Bra som kommer med gotlands två lokalblad.
     Journalisten Jenny Nilsson kontaktade mig förra veckan och frågade om hon fick intervjua mig då hon fått uppfattningen om att jag var är en intressant person med ett fint hem. Helt rätt uppfattat! Jag blev glad.
     Jag tycker reportaget blev riktigt bra, fast det är svårt att förmedla sig själv rättvis i en artikel. Möjligen att den här ”Jante” ogillar läsningen….?   

Så här står det (ungefär):

Nina Ruthström är 30 år och bor med sin man Robert och lille Ville, 2 år, i ett nybyggt hus i Kinner, Lummelunda. Granne med eljus-slingan vid Kinnerstugan och med obegränsad havsutsikt, har de byggt sin dröm. Jag fattar inte själv att jag bor här, säger Nina.
Nina är väldigt intresserad av foto, webbdesign, heminredning, bakning och annat pyssel. Allt detta lägger hon ut på sin blogg, en slags fotoblogg med mycket bilder på hemmet, nyinköpta loppisfynd och nybakade konsthantverk i prickiga formar. Men bloggen är mer än så. De glada och inspirerande fotografierna kompletteras med egna tankar, starka åsikter och vardagsbekymmer.
     – Jag är inte ute efter att skapa en bild av ett perfekt liv. Jag hatar sådant. Visst strävar jag efter att få snygga bilder, jag tar inte så ofta kort på ett ostädat rum, men jag skriver gärna om saker som visar att jag inte är perfekt, bekymmer i vardagen har vi alla.
Feminism är något som Nina brinner för och det märks på bloggen. Nina vill visa att det går att gilla rosa (Ninas favoritfärg), rysch pysch och spets, även fast man är inte uppfyller hela normen om vad som är typiskt kvinnligt.
     – Jag vill till exempel uppfostra min son så att han kan välja själv hur han vill vara. Könsneutralt. Däremot är jag emot den sortens feminism där man till exempel vill uppfostra sina flickor rent pojkaktigt.

Viktigt med personligt
Nina följer några andra bloggare, men hon har inte lyckats hitta någon som henne själv. Det är många som bloggar om antingen feminism eller inredning och bakning. Men inte om alltihop samtidigt.
     – Jag lägger in mycket personligt i mitt bloggande också, det tycker jag är viktigt och det är vad jag själv vill läsa om av andra. Vad man tycker, tänker och känner är viktigt.
Jag frågar Nina om det inte är väldigt utlämnande att lägga ut personliga texter och bilder på husets alla rum.
     – Jo, det är ju det. Men jag älskar att blogga och att öppna mig. Jag reflekterar så mycket kring vad jag själv tycker om saker och ting. Jag blir klok av det. Sen är det socialt att blogga. Bloggandet är som en dagbok där folk kan lämna åsikter. Det blir mycket beröm, det är jättekul.
Det blir mycket tid framför datorn, och då oftast hemma. Nina är utbildad sjukgymnast, men under mammaledigheten har hon utbildat sig inom webbdesign och hon driver numera Nina Foto & Form, där hon även gör mycket jobb som fotograf.
     – Förutom bloggen, som uppdateras dagligen, har jag en statisk hemsida till företaget. Självklart hjälper bloggen mig i mitt arbete. Folk som besöker bloggen hittar oftast till hemsidan, och genom den kan man se hur jag fotar till exempel. Bloggen har runt 400 läsare per dag.

Husets hjärta
Huset byggde R&L Bygg åt Nina och maken Robert 2008. Med hjälp av en arkitekt ritades det 175 kvadratmeter stora tvåplanshuset. Fler tomter finns i skogsområdet runt deras hus vid Kinner i Lummelunda. Men än så länge är dem de enda som bor där. Huset utstrålar rymd och det är lätt att förstå att vardagsrummet är husets hjärta.
     – Vi visste från början ungefär hur vi ville att det skulle se ut. Stora fönster mot havet och öppet upp taket så att man kan se upp mot andra våningen från vardagsrummet.
Huset genomsyras av rena linjer, mycket vitt och naturfärger. Alla väggar är vitputsade för att få en kontrast mot att allt annat i huset är så modernt, eftersom det är nytt.
     – Vi ville ha lite olika stilar. Blanda – det är vår grej.
Den ”gamla” känslan förstärks av flera olika loppisfynd och annan inredning. Nina är förälskad i romantiska detaljer och hon gillar att jobba med inredningsprylar som sätter färgklickar och som förhindrar att det blir stelt.
     – Men det får inte bli för mycket saker. Nog för att vi har det fantastiskt rymligt här, men vi gillar ordning och reda och att var sak har sin plats.

Tacksam och lycklig
Dyra märkesprylar är inget som behövs, enligt Nina. Hon är mer än nöjd med sitt hus som det är.
     – Det är viktigt att man inte förlorar perspektivet. Mycket vill ofta ha mer. Jag är så lycklig just nu, med allt – livet, familjen, jobb och hem, säger Nina och fortsätter:
     – Jag känner en otroligt stor tacksamhet för att jag kan bo så här. Vi människor behöver inte fem meter i takhöjd. Det är en ren bonus. Istället för att vara bitter över mycket disk i diskmaskinen, försöker jag vara glad att jag har en diskmaskin. Så resonerar jag när jag behöver påminna mig själv om hur bra jag har det.
     – Jag kan nästan inte fatta att det här är mitt hem. Det är en dröm att bo så här fint och rymligt som vi gör. Det här hade jag nog inte kunnat tro för några år sen, då vi bodde i lägenhet. Det var okej, men nu vill jag aldrig mer flytta.