Vaknade till genom att få min iPhone kastad i nyllet. Det gjorde svinont kan jag meddela och jag blev så förbannad och skällde ut ungen så jag själv började lipa sen. Ingen vidare bra start på dagen.

Men låt oss hoppas att fortsättningen blir bättre. Det känns så.

Solen skiner. Snart ska vi äta frukost, utomhus förstås. Och sen bär det av med Ville in till min mamma. Där ska han vara hela dagen plus natten. Vi ska nämligen fira valborg tillsammans med Jenny och Patrik som också ordnat barnvakt. Vi kommer vara här hemma hos oss. Vad vi ska göra är väl inte helt klart mer än att vi ska njuta, helst vara utomhus, se på någon eld, dricka och ÄTA GOTT. Jag drömmer om smörstekt sparris med parmesan och pinjenötter till förrätt och frusen fluffig plokagrispaj till efterrätt. Och sen någon huvudrätt förstås…?

Mmmm maaaat. Min aptit är verkligen på topp nu, det är härligt. Att njuta av mat berikar ju livet.

Trevlig valborg alla fina människor!

Jag känner mig villrådig. Vet inte vilket ben jag ska stå på. Om det är bu eller bä, bra eller anus. Jag vet inte var jag ska ställa skåpet liksom. Jag har tappat den röda tråden. Jag har blivit en svag länk i kedjan. Det verkar finnas en ko på isen. Ugglorna hänger i mossen. Och så har jag en sko som klämmer. Det funkar inte att gå omkring i ullstrumporna längre och inte har jag det torrt om fötterna. Jag är i en svacka helt enkelt. Det här med bloggandet. Det känns…. knepigt. Det är vad jag försöker säga.

Jag och min blogg går igenom en massa faser hela tiden. Och nu vet jag inte vilken fas jag är i. Nu känns det bara som pannakaka alltihopa. Jag gillar inte pannkaka!

Först var jag glad över att jag överhuvudtaget vågade starta upp en blogg (dec 2008). Det var framförallt Jenny,Clara och Cattisom fick mig att börja. Jag kallade min blogg något i stil med ”mitt dravel” och nedvärderade mig själv. För inte vågade jag hoppas och tro att någon faktiskt skulle vara intresserad av att läsa vad lilla jag hade att skriva.

Sen kom fasen där jag blev besatt av bloggdesign. Jag satt med koder timme ut och timme in (2009). Lärde mig massor. Började också gå kurser i webbdesign. Lärde mig redigera bilder i photoshop.  Under det här året ökade antalet läsare ganska mycket. Jag surfade runt på andras bloggar och blev på så sätt själv upptäckt. Jag la enormt mycket tid framför datorn.
     Jag skrev mest om mig själv, mitt barn och en del om mitt hus. Och fotade förstås.

Det var nog mot slutet 2009 som jag vågade började sticka ut hakan. Jag skrev vad jag tyckte, och jag lindade inte in orden. Jag inspirerades mycket av Ladydahmer. Det var en sån skön känsla för mig att våga stå för vad jag tycker. Jag som aldrig sagt emot någon utan ständigt varit den som håller med. Vill ju inte göra någon obekväm. Äntligen vågade jag skita i vad folk tyckte om mig. Jag njöt av att skriva kaxigt och i mångas ögon kontroversiellt. Det var en ny fas i mitt liv. Jag har alltid prioriterat att andra ska tycka om mig högst, nu vågade jag strunta i det. Som jag växte av det.  
     Det blev ju lite rörigt i kölvattnet dock. Det blev diskussioner. Jag fick försvara mig bland vänner och bekanta. Jag var inte längre en sån där enkel människa som alltid strök medhårs. Plötsligt var jag lite obekväm. Inte för att jag tryckte på någon mina åsikter vid sociala möten. Men för att folk visste vad jag tyckte. Att jag tyckte. Och att det finns mycket som jag inte tycker om.
     Men den stora vinsten i det hela var att jag kände mig hel. Min självkänsla växte och jag mådde verkligen bra av att våga skriva om mina åsikter kring föräldraledighet, feminism, genus och manshat. 

Men det var 2010 det. Nu är det 2011 och jag har inte lust att vara så kaxig längre. Behovet är borta. Ilskan har runnit av mig. Känns nästan lite omoget plötsligt. Jag brinner för samma vis för feminism- och genusfrågor men det känns som jag skrivit om allt en gång redan. Det känns inte så kul att rapa upp samma grejer igen. 
     Ville börjar bli stor så jag vet inte hur mycket jag vill/bör lägga ut om honom.
     Jag vill inte posta så mycket bilder på mig själv för det första trivs jag inte ramför kameran och det är inget jag själv uppskattar i andras bloggar.
     Jag jobbar framför datorn med webbdesign och har därför inte lust att sitta så mycket på fritiden längre. Mina inlägg ska gå snabbt och därför hinner jag inte få fram några litterära mästerverk.
     Jag vill inte posta saker som jag shoppar eller om mitt hus då det känns ytligt och jag vill inte medverka i hetsen att man ska ha så mycket fina och/eller dyra grejer.
     Att baka och pyssla hinner jag knappt med längre därav så få inlägg i den kategorin.
     Graviditeten känns ju inte mycket intressant att skriva om heller, antagligen just för att jag redan upplevt allt en gång.
     Vem fan vill blogga när det är sol och varmt ute!? Jag läser inte många bloggar heller längre.

Jag har med andra ord nästan ingenting kvar att blogga om. Förutom dagbok, men det känns ointressant både för mig att skriva om och för er att läsa om. Därför postar jag mest bilder som i en fotodagbok. Det är egentligen inte så jag vill att min blogg ska vara. Men så har det blivit.
     Det viktigaste av allt är att det känns roligt med bloggen och att det inte blir ett tvång. Men vad den här bloggen från spinnsidan håller på att utvecklas till, det vet jag inte riktigt. Men även om jag inte har sakerna som i en liten ask så ska jag nog hålla i rodret och på något sätt behålla grytan kokande. Jag vill ju inte riskera att sakna kon sen om båset blir tomt. :P

Avslutningsvis vill jag tacka er läsare som peppar mig och kommer med så många fina varma ord om det jag skriver och om mina bilder. Ni ska veta hur glad ni gör mig och hur tacksam jag är för alla kommentarer både de rara och de med konstruktiv kritik. Ni berikar mitt liv!

Vi har fått tillskott här på ön av Robbans kusin Olof och hans fina tjej Linda. De flyttade från Stockholm och ner hit till ön i påskas. 
     Ikväll överraskade vi andra tjejer i släkten henne med en babyshower. Vi stormade in med ballonger, tutor, serpentiner, blöjtårta, mat och presenter (babyprylar). Sen åt vi en massa gott, pratade mycket om barn och lekte några lekar med tema baby. En riktigt mysig kväll!

Hoppas 08orna kommer trivas här på Gotland.

Jag visade nog aldrig er Lummelunda sockens egen hemsidan som jag har gjort: Lummelunda Annorlunda. Den ska fortfarande fyllas på med mer text och bilder. Men layoutmässigt är den klar.

Det är en hemsidan byggd wordpress vilket medför att alla kan göra inlägg och ändringar/tillägg utan att behöva ett hemsideprogram som t.ex. dreamweaver. Alla som har inloggningsuppgifterna förstås.

Vill du att jag ska hjälpa dig bygga en hemsida som du sedan lätt kan ändra själv? Tveka inte att kontakta mig: info@fotoochform.nu. Titta gärna på min hemsida: http://fotoochform.nu.

När man använder sitt kändisskap på ett meningsfullt sätt, då blir jag imponerad. Inte minst när det handlar om en sådan stor och stark sak som för Patrik Sjöberg.

Denna ”tuffing” som hoppat högst har i hela sitt vuxna liv burit på en hemlighet. Nämligen att dennes f.d. tränare och styvfar, hyllade Viljo Nousiainen utsatt honom för sexuella övergrepp. Bland det värsta som kan hända ett barn förmodligen.
     I sin nysläppta bok berättar Patrik Sjöberg att från att han gick i fjärde klass och ända upp i tonåren fick han stå ut med pedofilens övergrepp. Sjöberg med en trasig bakgrund och brist på bra manliga förebilder föll för Viljos uppmärksamhet och när han visade sig vara ett as skämdes Sjöberg. Som så många andra barn säkert gör.

Det är så otroligt viktigt och modigt att gå ut och berätta om detta. Och återigen påpeka att det är aldrig barnets fel. Jag beundrar verkligem Sjöberg för detta. Och även Tregaro som kan vittna om samma sak.

Sjöberg misstänker att somliga inte kommer tro honom. Men jag tror inte det kommer vara så många som ifrågasätter hans ord. Hade Patrik Sjöberg däremot varit en kvinna hade det stött på mäkta motstånd, det är jag övertygad om. Tyvärr.

Jag funderar på att läsa boken eller om det blir för tungt… Har du tänkt läsa Patrik Sjöberg ”Det du inte såg”?

Vardagen är tillbaka med allt vad det innebär som jobb, dagis och kontakt med mödravården. Jag fick idag (äntligen) svar på mina blodprover som visade att mina titrar, alltså antikroppsnivåer ligger på 16. Det är ett steg lägre än när jag avslutade graviditeten med Ville. Egentligen vet jag inte vad det innebär riktigt. Hur höga får titrarna bli innan det krävs åtgärder som blodtransfusion? Det får jag fråga på min telefontid som jag fick om över två veckor – den 16 maj. Dessutom skulle jag fråga om mina utslag, som fortfarande gör sig påminda dock inte lika mycket, kan ha något med immuniseringen att göra. Tur det inte brinner i knutarna, för som sagt, jag får vänta till 16 maj. Känns aningens långt. Aingens.

Påsken är över, det som finns kvar är de fina minnena och tulpanerna som jag fick av mamma och lillstrumpa.

Hoppas ni haft en lika härlig påsk som jag med mysigt umgänge, god mat, glada miner och strålande sol. Allt som vi har gjort har vi gjort utomhus.

Jag tror det här är min bästa påsk någonsin.

Oj vad de leker Ville och moster Malin som är på besök från Uppsala. Hon är värsta lektanten och just nu Villes stora favorit. Flera timmar idag har de lekt inomhus och utomhus, läst och gungat och cyklat och grävt i sandlådan. Jag och Robban har kunnat göra massor av saker helt effektivt. Ja så effektivt som det blir när man är trött, har huvudvärk, klåda och lite ont i tand. Men ändå mer effektivt jämfört med när en tvååring drar en i byxorna.
     Jag känner mig inte i någon vidare form tyvärr. Men vi har mysigt ändå. Äter gott, umgås och slappar. 
     Hoppas ni har en härlig påsk alla!

Ville vägrade klä ut sig och sminka sig och var bitvis tjurig men vi marscherade ändå genom Visby innerstad och fram till påskäggsutdelningen. Vi andra var glada i alla fall.
     Stor besvikelse dock att det bara var barnen som fick godisägg medan vi vuxna fick ett sexpack riktiga ägg!? Men annars var det riktigt lyckat med strålande sol och värme.  Och nytt värdsrekord blev det!

Det blev lite påskpyssel i alla fall. Jag plockade undan lite skit (läs kläder, leksaker, papper), dammet lät jag vara. Sen satte Ville och jag igång att pynta, fylla påskägg, klä trollhasseln samt måla och klistra glitter på ägg.

Nu sticker vi in till stan! Tjing!

Glad påsk på eder alla! I dag är det ju skärtorsdag. Solen skiner. Min tand är mkt bättre. Jag fick en saftig giraffpuss (?) och en stor bamsekram av Ville när han vaknade. Vår nya dator har kommit. Vi ska gå påskmarsch idag. Jag har bajsat och det gjorde inte ont. Bortsett från utslagen och förkylningen känns det mesta på topp faktiskt.
      Fast jag har inte påskpyntat. Det stör mig. Och det är stökigt här. Om jag ska pynta måste jag städa först. Och jag vet inte om jag har ork eller lust med det. Tror inte det.
     Det enda som är gult här hemma är mitt snor.

Så här ser jag ut! På egentligen hela kroppen utom ansiktet, armar och mage är värst.
     Det kan ju inte vara hormonprickar det här väl?
     Känner någon igen prickarna? Jag har försökt googla och söka info men hittar inget som passar in på mina besvär.
     Jag har uteslutit att det är tvättmedlet eller sköljmedlet, hade inte nya kläder igår när det uppstod. Det borde inte kunna vara värmeutslag eftersom det är inte speciellt varmt och jag frös mest igår. Det kan vara något jag ätit, men vad??? Har en bekant som fick kvalsterallergi under sin graviditet, tänk om det är det? *rädd*

Uräkta fingret!
(Och jag är mkt bättre i tanden idag – DET KANSKE FINNS EN GUD ÄNDÅ. Dock har jag fått små prickar/utslag över hela armarna och magen som kliar. Vad betyder nu detta?
För övrigt har jag och Ville, som tagit påsklov, haft en sån där underbar härlig rolig och harmonisk dag utan bråk, tjat och gnat. Det var ett tag sedan vi hade en sådan dag i trotsträsket så det var välbehövligt.)

I torsdags flög vi till Stockholm med mina snälla svärföräldrar Gun och Kjelle. Tillsammans spenderade vi helgen med att äta gott, promenera långt, njuta av det vackra varma vårvädret, moffa hotellfrukostar, bada på Eriksdalsbadet, dricka kallt på uteserveringar, shoppa lite, träffa Linda och Olof och så har vi varit på spa. En helt underbar helg som inte på något sätt kunde varit bättre. (Skulle vara att hon som masserade mig vågat ta i lite mera, hon blev rädd när hon fick veta att jag var gravid.)
     Som tur var var det inte förrän på söndagen då vi flög hem som jag fick ont i tanden. Så jag har njutit så det dånat om det de andra dagarna.

Förresten, en sak till som kunde varit bättre. En av musslorna som jag fick i min goda fisksoppa stängde sig mitt under middagen. Skitläbbigt. Jag är ingen van musselgnagare, men vad betyder egentligen det? Att den lever? Jag blev i alla fall rädd och fick avsmak. Vill nog inte äta musslor något mer.

Tack snälla Gun och Kjelle för en helhärlig helg!