Har ätit en underbar lunchbuffé hos Leva Kungslador idag.

För övrigt har det här varit en riktigt skitdag. Bah!

Missa INTE att besöka LEVA om ni är på Gotland.

Förra gången var jag där såg det ut så här.

Ska försöka att inte vara neggot själv, men det är inte lätt när marken är vit. Igen. Urk.

Nu är det lite trist att bo på Gotland med tanke på temperaturen. Pga det nedkylda vattnet runt oss tar det längre tid innan vårvärmen når hit. (Såg att det var 10 plusgrader inåt i landet idag, vi har 1.)

Fast igår var vädret helt underbart med sol och utan blåst. Då var Maja här och vi skulle ut och gå. Men hade så mycket intressant att prata om så vi kunde inte avbryta oss. Jag ville inte ens prioritera att bajsa fast jag behövde. Så spännande kan samtal vara.
Sen bestämde vi att vi skulle ta den där promenaden idag istället. Och så kommer det snö. Prutt.

Jag vill ha våååår. Fast det där vet ni ju redan.

Ett litet kollage skapat med vårkänslor.

Sticker in till Maja nu och går inte en promenad. Vad ska ni inte göra idag?

Förlåt, men jag kan inte låta bli att posta en bild till på den här underbara bebisen. Hon är så go nu så det är inte sant. Skrattar när vi busar, leker med sina fötter, jollrar, tittar på sina händer, sitter med vid bordet, pussas med tungan, ler stort när man visar sitt ansikte och sover oftast helt ok på natten. Kan ligga själv en stund i babygymmet och leka, går med på att ligga på mage. Hon spyr och skriker inte alls mycket nu.
Det känns som att vinden har vänt.

Njutbar bebis.

Är det någon som har lust att hänga på en surdegsutmaning? Alltså göra surdeg och sen baka surdegsbröd (t.ex. det här) ”tillsammans” med mig?

 Jag rörde ihop min i en gammal konservburk.

Jag drog ihop min rågsurdeg nu precis, det går på ett kick. Men eftersom alla kanske inte har rågmjöl hemma så ger jag er chans att handla det och röra ihop er surdeg under morgondagen. Då är den klar på fredag och redo att användas för bakning. Det blir väl bra till helgen!?

Gör din surdeg så här:
Dag 1 – Blanda knappt 2 dl rågmjöl, 1 rivet äpple och 1,5 dl vatten (temp 40 grader) i en burk. Ställ i rumstemperatur (gärna 21-22 grader). Låt stå tre dygn.

Dag 3 – Då har den börjat bubbla och smaken är syrlig. Då den har blivit tunnare fyller jag på med 1 dl rågmjöl samt 0,5 dl vatten.

Dag 4 – Färdig att använda för bakning.
Spara ca 1 dl, blanda med 1 dl vatten och 1 dl rågmjöl och förvara i kylen där den får bo i fortsättningen. Ca var tioende dag häller jag antingen ut hälften eventuellt använder det till en deg. Jag matar degen som återstår i burken med 1 dl rågmjöl, 1 dl vatten, rör runt ordentligt, sätter på locket och ställer tillbaka i kylen.

Min står på burkhyllan och ”gottar till sig”.

Vem är med mig? Om ni vill blogga om det är det helt ok att låna min(a) bild(er) om ni länkar.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Jag tog med mig kameran ut på en jakt efter vårtecken. Lyckades inte hitta några blåsippor tyvärr, men en hel del andra knoppar. Våren är fanimig på gång nu alltså, det gör mig fylld av glädjekänslor till bredden. Så pass att jag nästan får lust att skriva en dikt. Jag skrev dikter i unga yngre år, men det var ju över 15 år sedan nu. Nä håller mig nog till att läsa dikter, Boyes t.ex.

Jag sitter och lyssnar på Radio1, just nu när Lady Dahmer och Cimon Lundberg gästar Cicci Wallin och pratar om genus och ordet hen.

Brukar ni lyssna på Radio 1? Om inte, så gör det. Intressanta saker tas upp. Perfekt att lyssna på när en arbetar vid datorn. Jag redigerar bilder på Märta nu samtidigt.

Igår lyssnade jag på Petra Krantz Lindgren när hon gästade Robert Aschberg. Där var också Malin Wollin men hon tramsade mest. Petra däremot hade oerhört mycket bra saker att förmedla (hon har samma tänk som Jesper Juul). Hon berättade bl.a. att hemma hos dem får alla svära vilket jag förstås gillar. Malin och Robert jämförde barn med djur och föräldrarna med chefer. Petra tycker tvärt om att barn ska behandlas som vanliga människor med respekt. Jag prenumererar sedan länge på henns läsvärda blogg.

… å så en bild på tjock bebis.

Idag har jag varit inlåst i en parkerad LARMANDE bil, tillsammans med mina två barn. Tack älskling för att du var noga och låste innan du gick in i affären (utan din telefon som var kvar i bilen med oss). Märta satt med uppspärrade ögon helt förstenad av skräck. Ville sov och berördes inte. (Ev. måste vi kolla upp hans hörsel sen.) Efter att jag klättat runt i bilen för att försöka ta mig ut genom dörrar och fönster, satte jag mig med händerna för öronen, leende åt förbipasserande och svärande om vartannat. En ny upplevelse. Rekommenderas ej!

Annars har det varit en rättså bra dag. Vi har varit hos min mamma och ätit mat, promenerat lite, köpt en rosa fåtölj, fredagsmysit och nu chattar jag med min älskade syster.

Trevlig helg hörreni!

Hundra procent fett av Liv Strömquist.

Betyg: ♕♕♕♕♕

En samling feministiska faktaspäckade serier som får en att skratta högt. ÄLSKAR! Jag är så glad att jag hittat Strömquist, hon gör mitt liv lättare att leva. Ibland känner jag mig annorlunda och utanför som feminist och då ger blotta vetskapen om att någon som Liv Strömquist finns tröst.

”Kolla på de där tjejerna… (tittar på ett par lättklädda tjejer) om man sätter på sig  sådana minimala kläder för att se sexig ut, då VILL man ju bli trakasserad!” ”Ah… Så anledningen till att du satt på sig märkeskläder för att se rik ut, är att du vill bli rånad?”

Serierna i Hundra procent fett är i svartvita vilket känns lite synd (efter att ha njutit av Ja till Liv) men efter några sidor har jag vant mig och tycker de är fullständigt brillianta. Liv Strömquist serier är förutom underhållande också bildande. Hon presenterar skrämmande fakta (med källhänvisningar) på ett lättillgängligt sätt.

Missa inte verklighetens Sex & the City, sanningen om Jean-Paul Sartre och förklaringen varför vi ska bojkotta Chiquitas bananer. Ta del av moderaternas historia om när de t.ex. röstade nej till rösträtt för kvinnor. Förfäras över hur fel det kan bli när vi västerlänningar tror vi gör rätt och skaffar fadderbarn. Få en inblick i författarens egen uppväxt på skånska landsbyggden under 1990-talet när nazismen fick ett kraftigt uppsving i Sverige.  Och inte vill du väl missa serien som är tillägnad BB-Linda!? Nej tänkte väl det. Läs den här boken! (Någon som vill låna?)

Robban kokade nyponsoppa och bakade mandelbiskvier en kväll. Alltså jag säger bara halléluja för mandelbiskvier, magiskt goda bara som de är och enkla att göra.

Gör så här: Vispa 1 äggvita till styvt skum. Smula ner 100 g rumstempererad mandelmassa och 0,5 dl kokos, rör till smidig smet. Spritsa ut på ugnsplåt klädd med bakplåtspapper. Grädda 15 min i 150 grader eller tills mandelbiskvierna är gyllengula.

På tal om sprits, vi måste köpa ny. Vilken sprits är den bästa av de bästa?

I morse stod hon inte ut att ligga kvar i sängen längre än till 05 så då fick vi gå upp. Det är ju då rakt inte ok. Det här med sömnen fungerar fortfarande ganska uselt, (fast nu skriker hon i alla fall inte på natten). Men hon har ju bra sidor också.

 Hon börjar acceptera att ligga på mage nu.

Att jag älskar jordnötssmör, tycker svordomar är trevligt, är besatt av att rengöra mina tänder, ogillar utomhusaktiviteter förutom på våren och sommaren, har en ömtålig röv, suger på att laga mat från grunden, brinner för frågor ang jämställdhet och genus, är utbildad sjukgymnast, aldrig har testat att knarka, hatar att föda barn, är feminist,  jobbar som fotograf och webbdesigner i eget företag och att jag gifte mig (för ca fem år sedan) i byxor – det vet ni gamla läsare kanske redan. Och nu vet ni nya det också. Men nu kommer några saker ni nog INTE vet.

Jag har stora fladdrande örsnibbar som måste rättas till då jag lägger mig med huvudet på kudden. De hamnar liksom dubbelvikta annars och det gör ont efter ett tag.

Jag började dricka kaffe vid en ålder av 26. Det var när jag satt på en försenad gotlandsfärja och det bjöds på kaffe och kaka som plåster på såren för förseningen, i tre omgångar. Jag tog för mig varje gång och fick då tack vare gratis-är-gott-filosofin (hur illa det än smakar), känna av kaffets härliga rus. Jag är oerhört positivt inställd till rus varför jag där och då insåg att kaffe är en dryck för mig. Idag är jag en kaffeälskande människa som använder drycken som en glädjehöjare i livet.

Jag älskar teknik, statistik, ordning & reda. Är egentligen en noggrann och ambitiös människa men som i relation till min partner framstår som lat och slarvig.

Jag gillar inte att sova.

Är dominant, van att få som jag vill och tycker oftast att det blir bäst om jag får bestämma. Typisk storasyster skulle jag tro.

Har ptos. Mitt vänstra ögonlock hänger ner lite. Det har varit så sedan födseln.

Jag kan ha ett JÄVLA humör. Blir okontrollerat förbannad och slår sönder saker. Hände regelbundet då jag var i tonåren. Sedan jag fick barn har det hänt tre fyra gånger. Efteråt får jag ångest och mår skit.

Går aldrig upp och kissar på natten för då kan jag inte somna om sedan. En får ju syreskuld då.

Jag och min familj.

Nöjer du dig inte med bilder kan du se mig i action här.

Det var jag det. Vem är du? Klicka dig gärna in på min sida ”Om mina läsare” och berätta!

P.s Välkomna hit alla nya läsare, hoppas ni ska trivas här hos mig D.s

Nu tar jag den, nu tar jag den, nu tar jag den, nu tar jag den.

Nä fan, måste kanske vänta tills efter maten. Jag har ju barn hemma.

Andreas blev helt oprovocerat sparkad i huvudet en sommarkväll 2003. Sparken kom från en 17-årig kille som senare inte skulle visa någon ånger. Andreas hjärna började blöda på tre ställen. Han var 20 år och var nära att dö. Han klarade sig men blev döv på vänster öra och kan inte längre känna någon lukt eller smak. Panikångest och reducerad arbetskapacitet är andra följder.

”Drygt var sjätte person i åldern 16–24 år blev under 2009 utsatt för någon form av våld. Och mest utsatta är unga män. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är risken att utsättas för misshandel dubbelt så stor för unga män som för unga kvinnor. När det gäller allvarlig misshandel är risken tre gånger större för unga män.”

Andreas har aldrig slagit någon, vilket han själv, klokt nog, är stolt över. På övervakningskameran kan man se att Andreas försökte gå emellan och lugna ner. Det är farligt.
En av mina gamla klasskamrater som heller aldrig slogs, gick emellan vid ett bråk en nyårsafton, det kostade honom livet.

På onsdag den 22/2 är är det brottsofferdagen. Den är inspirerad av medborgarrättskämpen Martin Luther Kings ord: ”Tragedin i världen är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”

Det är oss vuxna det häger på! Vi måste vara stenhårda och förbjuda att pojkarna i familjen, andras familjer, i skolan, på lekplatsen, i badhuset osv använder våld. Dessutom måste vi ge pojkarna verktyg att handskas med känslor utan aggressivitet. Det är pojkarna som gör våldsbrott. Under 2006-2009 utfördes 89% av alla misshandlar av män (i 27% av fallen var offren kvinnor, 62% var män). Källa SCB.

På Andreas gjorde det ont. Och hans liv blir adrig detsamma.

Sömnlös av Barbara Voors.

Betyg: ♕♕♕♕ ♕

Vad passar väl bättre än en bokrecension av ”Sömnlös” så här kl 04 en natt. (Har varit vaken sedan 02, kan inte somna om.)

”Savanna Brandts värld är på väg att falla samman. Det är inte bara sömnlösheten som plågar henne – hon har dessutom börjat få hotfulla anonyma brev. Avsändaren vet var hon bor, hur hon ser ut och tycks till och med känna till hennes sömnproblem. Kan breven ha något att göra med det som hände en sommar för nästan tjugofem år sedan? Savanna var elva år och bodde med sin familj på ett pensionat där en kvinna blev misshandlad till döds. Fallet är fortfarande ouppklarat och skall snart preskriberas.
I fåfänga försök att hålla rädslan i schack börjar Savanna sortera bland papper och pärmar. De flesta av dem innehåller material kring den brittiska författaren Elizabeth Brown som hon tänkt skriva en avhandling om. Sakta vävs Savannas egen historia ihop med det liv hon ska berätta om.”

Det här är en mycket välskriven ganska långsam historia. Den är bitvis bara aningens seg men främst långsam då den kräver eftertänksamhet av läsaren. Det är ingen bok att hasta igenom, inte ens på slutet då den blir riktigt spännande. Dock ligger fokus genom hela boken på patos och inte på handling. Voors är fenomenal på att sätta ord på känslor.

Stort plus för de intressanta karaktärerna som tillskrivits personlighetsdrag utanför könsrollerna. Språket är underbart. Gåtorna nystas upp med elegans och skicklighet även om avslutningen inte är helt oväntad.

Om JAG bara kunde somna om nu då. ”Det finns säkert tusen sätt att somna på, och jag vet inte ett.”

Solen sken idag. Det droppade och rann överallt. Nu smälter den otäcka snön MOHOHOHAHAHAHAHAHA.

Dripp dropp dripp dropp….

Välsignade vår, jag välkomnar dig!