Skulle egentligen visa er resten av kontoret som jag har piffat och puffat idag, men det får vi skjuta på för det blev för mörkt att fota. Istället blev det några bilder från tvättstugan, på ett par små söta loppisfyndade skor som Märta fått av sin snälla farmor.

Men nu måste jag snart sova så jag är pigg i morgon för då ska jag fota bröllop. Nervöstspännande. Önska mig lycka till!

Igår postade Lady Dahmer det här underbara klippet, (jag tror har visat det förut men tycker så mycket om det så det skadar inte att köra en repris):

Det här ÄR feminism, tycker jag. Här ser ni en kvinna som är naken och använder sin snippa, MEN UTAN ATT VARA SEXIG. Jag gillar speciellt att hon har det som vi brukar kalla idealkropp, men ÄNDÅ ror hon det här iland med humor, fula grimaser utan att spela på sex sina höga klackar, stringtrosor, nakenhet och ”perfekta” kropp till trots. Hon strippar ju egentligen inte, hon trollar. Hon är magiskt bekväm i sin kropp och hon är varken exploaterad eller utsatt, trots att hon näckar framför massor av män. Hon är så långt ifrån ett objekt en kan komma. Feminism i praktiken. Jag blir helt glad av det här.

P.s I kommentarfältet på LD´s blogg kan en också läsa om hur Ursula gör med näsduken. Hon har tydligen en ”löstumme” utanpå sin tumme där hon stoppar in näsduken. D.s

Jo fan. Nu är jag tillbaka, tror jag. Bloggkrisen är förhoppningsvis över för den här gången. Äntligen. Det här var den värsta hittills.

Jag har diskuterat bloggeriet med både Jenny och Clara idag. Jag vet fortfarande inte helt klart hur jag ska tänka kring att skriva om barnen. Jag är helt säker på att jag INTE kommer berätta om deras känslor och att jag kommer fortsätta att lägga ut bilder på dem. Men hur öppen jag ska vara med mina ångestattacker som har med barnen att göra, återstår fortfarande att se.

Å ena sidan ger det mig mera att skriva om negativa känslor. Och också er läsare. Jag vill ha en ärlig äkta blogg. Blir det glättigt lägger jag hellre ner.
Risken finns att barnen när de läser min text missförstår mig och tycker att jag är dum i huvudet. Kanske kommer de ta illa upp över att jag lagt ut bilder på dem offentligt. Å andra sidan kanske de ser all dokumentation som en skatt (som jag själv tror jag hade gjort). De kanske kommer uppskatta mitt engagemang och förhoppningsvis tycka att jag är cool och bra. Som jag ju är.

Det är lite märkligt detta. Jag har tidigare varit säker och trygg i att vara öppen offentligt. Å nu denna osäkerhet plötsligt.

När jag kollar facebook och läser bloggar stöter jag på alla sorter. De som postar bilder på sina nakna barn där snippan/snoppen syns till inga bilder alls på barnen. Vissa skriver aldrig en negativ rad om hur det är att vara förälder, det är idel glädje och problemfritt, medan andra skojar om att de vill skänka bort sina.
Någon gråter live. En annan skojar om allt hela tiden och är nästan aldrig allvarlig. En tredje visar upp sitt trötta svullna jag. En fjärde ironiserar över både sina och andras små barn. En femte skriver om sina depressioner. En sjätte om sin (f.d.) barnlöshet. Alla har de gemensamt att jag gillar dem.

Men frågan är alltså vilken bloggtyp jag är?

Veckans artikel om ”familj & barn” från TT i lokalbladet handlar om problemet med duktiga flickor. Duktiga flickor som tar ansvar sätter andras behov främst och sedan som vuxna ”går in i väggen”. Jämställdhetsexperten Ingemar Gens är intervjuad. (Ingemar Gens har bl.a. skrivit boken Myten om det motsatta könet.) 

”Lillasyster kämpar med knappar och dragkedjor medan storebror ligger på hallgolvet och kräver att få skorna knutna. Och du orkar inte ta striden, i morgonstressen är det enklast att knyta dem åt honom.      Den duktiga flickan räddar ännu en morgon.”

Gens menar att problemet är att mammorna uppfostrar sin döttrar till att bli mödrar och bli som dem själva. Flickorna känner deras förväntan på att de ska vara som hon. Han tycker att papporna ska hålla tillbaka mödrarna och på så sätt ska flickorna få mer spelrum. Och ja, det kan jag väl hålla med om att det kan vara en god idé. Men sen kommer han till det viktigaste:

”En stor del av lösningen handlar om att vi måste ställa högre krav på pojkarna, om de tar sin del av ansvaret frigörs flickorna från det.” 

Och detta naturligtvis inte bara för flickornas skull. Utan lika mycket för pojkarna. I alla svenska kommuner utom sju har flickorna bättre betyg än pojkarna. Tjejer är mer plikttrogna, ansvarsfulla och presterar. Inte för att de är födda så, utan för att det är vad som förväntas. Förväntan är den starkaste drivkraften som barnen hela tiden söker efter hos föräldrarna, enligt Ingemar Gens.

”Det finns en idé om manlighet i vilken det ingår att inte vara duktig i skolan. Det påverkar pojkar och deras beteende så att förväntningarna på att de ska lyckas sjunker. Det är viktigt att lärare är medvetna om den problematiken och att de lär sig känna igen könsmönster i hur de själva agerar och utformar sin undervisning.”

Tokigt nog har några fått för sig att det är SKOLAN det är fel på nu när pojkarna halkar efter. Så typiskt. När det går dåligt för kvinnor är det kvinnorna som ska ändra på sig men när det går dåligt för männen är det omständigheterna det är fel på. (Läs gärna på Jennys blogg om detta.)
Jenny skrev en lysande krönika om det, att vissa menade att det var för få manliga lärare, att flickor värderades högre och att klimtatet i skolan var mer anpassat för tjejer helt enkelt. Skitsnack! Det är den manliga könsroller, åter igen, som ställer till det. Jag tror att det bästa är om pojkar får lära sig att bli mer ansvarsfulla, lugna, pyssliga, omhändertagande osv. Pojkar borde bli lite mer som flickor.

Hehe, ok lite lust att provocera har jag visst kvar. 

Fröken Bella irriterar sig på den senaste ICA-reklamen som hon tolkar som en satir. Vilket hon kanske gör helt rätt i. De som skrivit den är kanske inte positiva till ordet ”hen”. Men jag tycker nog ändå att den har sin poäng.

För det första är uppmärksamhet bra. Ju mer vi hör ordet, ju bättre.

Sen tänker jag att reklamen driver med de som INTE fattat det här med könsroller och hen. Det är ju bara dumskallar som tror att en ska säga hen rakt till en person som en vet är flicka eller pojke (väl? Eller har jag för höga tankar om folk nu?). Hen ska ju naturligtvis inte konkurrera ut hon/han utan fungerar som ett välbehövligt tillskott då vi inte vet könet.

Först säger Stig i reklamen, att de inte vill bidra till bibehållandet av könsroller, men sen drar han igång en ganska övertydlig dialog där han spär på de stereotyperna. Precis så som vårt samhälle fungerar. Vi har lagar som säger att diskriminering är förbjudet, vi har föreskrifter och likabehandlingsplaner men i praktiken gör många av oss som vi alltid gjort. Just som Stig.

Klicka er in till Bella för att läsa hennes kloka inlägg om hen. Tack för blogginspirationen Bella!

BLOGGKRIS | Jag sitter just nu och går igenom mitt bloggarkiv. Håller på med evighetsarbetet att lösenordsskydda alla gamla inlägg. Är äntligen klar med 2009. Det tar ju ett tag, kan jag säga. Totalt har jag 2500 inlägg postade i den här bloggen.

Jag inser när jag läser mina gamla inlägg att jag var ganska ofta frustrerad när Ville var mindre. Lite märkligt för när jag tänker tillbaka minns jag den tiden som lycklig helt igenom. Men i bloggen verkar jag ofta arg och ledsen. Men det blev väl så eftersom det är om sådana känslor jag har störst behov av att skriva. Och jag ville också verka som en motpol till all bebislycka som en så ofta får ta del av på nätet. Undvek därför att skriva saker i stil med: ”mammas hjärtegulligulligull”.
På den tiden lät jag bara orden flöda via tangenterna och jag tänkte ingenting på hur det kunde uppfattas. Jag hade också ett behov av att provocera och att inte vara till lags. INTE vara den duktiga flicka jag varit och fortfarande oftast är i vardagen och i mötet med människor öga mot öga. (Jag har i stor del av mitt liv nickat och lett men inombords tänkt ”VA FAN” och via bloggen fick jag äntligen utlopp.)

Men just nu känner jag mig inte lika tillfreds med att vara personlig och arg offentligt längre. Jag har fortfarande störst skrivbehov när jag är ledsen, förbannad och frustrerad, men det känns inte längre helt rätt att skriva om detta i bloggen. Vet inte riktigt varför. Men helt klart har det med barnen att göra.

Jag fick mig en tankeställare av följande citat (huvudpersonen Miras tankar om sin son):

”Fast den här människan hade vuxit i hennes kropp, hade slitit sönder den när han kom ut, en gång hade delat puls och föda och blod och glädje och sorg med henne, var han nu en helt egen person, vars inre organ, tankar och själ och känsloliv hon aldrig helt och hållet skulle förstå. Det var som om man inte föddes med en gång utan en bit i taget; som om varje födelse också var en död, som om varje steg de utvecklades förflyttade dem längre och längre bort från henne, från att vara ett med henne, och med tiden skulle de, långt, långt borta från henne, smälta samman med andra, få barn själva, förenas och skiljas åt, fram till den slutgiltiga skilsmässan.” /Marilyn French, Kvinnorummet.

Precis så är det. Successivt blir Ville (och snart också Märta) en alltmer självständig individ som tycker och tänker själv. Jag kan inte helt förstå honom och inte han mig efter som vi har två olika hjärnor och är två olika personer. Jag har bara tagit för givet att han kommer begripa precis hur jag tänkt med de bilder och den text som jag publicerat. Att kärleken till honom är så stor och stark att allt annat är bagateller. Men nu har jag insett att han kommer göra sina tolkningar. Och plötsligt känns det…. svårt att blogga då.

Och  jag har kommit till nya insikter, (vilket visst händer mig var å varannan vecka numera). Under en kort period i mitt liv, då mitt bloggande var på topp, levde jag efter deviset ”alla andra är dumma i huvudet”. Men jag har nu insett att det var inget för mig. Det var av godo att testa, det gav mig kraft, mod och självkänsla att våga tänka så. Men, det gjorde mig till en ensam människa på något sätt. Jag blev inte ensam, men jag KÄNDE mig ensam.
Nu inser jag att alla människor tänker olika eftersom vi har olika erfarenheter och är på olika stadier i livet. Men INGEN är dum i huvudet, (med reservation för vissa undantag). Att läsa vad jag skrev år 2009 gav mig stor insikt i detta. Det jag tänkte då stämmer inte med det jag tänker idag. Jag har utvecklats. Om jag dömer någon för att vara dum i huvudet nu, så kanske denne tänker precis som jag själv gjorde nyss. Vill. Inte. Döma.

(Förresten blev jag nästan lite halväcklad av läsa min egen text från 2009. Låter ju hemskt men så var det. Jag verkade så negativ, tråkig och… töntig faktiskt. Men jag förlåter mig själv för det.)

Fick ett sms från en vän idag, som tackade för att jag med min blogg fått henne att bli uppmärksam på genuskrux i vardagen. Det gjorde mig riktigt glad och bloggsugen. Å därför blev det här inlägget till. Jag kommer förstås fortsätta blogga, jag ska bara komma på hur jag ska tänka kring det så att det känns bra.

Jo jag har en bloggkris, men är glad ändå. Jätteglad faktiskt.

Dagens guldkorn: sovmorgon, frukost och en enmansshow på sängen, cupcakesbakning, sjösättning av båten i Kyllaj och en springtur längs havet.

Livet leker.
Å ena sidan.

För, å andra sidan så har jag inte varit någon särskikt bra mor idag. Grälat på Ville och låtit lillungen bränna sina underarmar. Ångest.

Klädd för kalas som inte blev av. Denna jävla helvetes skitdag då ingenting blev som jag hade tänkt mig.

Haft en fantastisk dag. Inte jobbat. Varit med fin vän och gullig bebis, utomhus endast. Njutit av det underbara vädret. Ätit fruktsallad med mango. Promenerat i TRE omgångar. Bränt mig lite i solen.

Bilder från kvällspromnaden.

Det var alldeles stilla vid havet ikväll. Har hela kameraminnet fullt av guldkorn nu.

Älskar livet. (Och Loreen.)

Nu kommer en sån här bildkavalkad igen, denna gång från vår sköna söndag. Precis som så många andra har vi haft en underbar ledighet med gott väder, familjeumgänge, god mat och dryck. Jag läste precis den ena lyckliga facebookstatusen efter den andra ang denna härliga helg. Och jag kan inte annat än hålla med. Alltså allt det gröna och blommorna och mys i hängmattan och solen och värmen och tvätt som torkat utomhus och den blå himlen och doft av grillat gör mig närmast rusig. Det är så härligt med vår och försommar så jag vet inte vad. Jag blir pigg och glad och energifylld och kär. Och törstig.

Trädgården i sommarmundering med uteduschen, hängmattan och poolen på plats.

För övrigt krisar jag vidare med bloggandet. Tidsbristen är min störta motståndare. Och just nu bollar jag med tanken på hur mycket jag ska skriva om barnen egentligen. Ångrar lite hur öppen jag varit tidigare. Har fått ett helt annorlunda perspektiv nu när Ville blivit så stor. Jag funderar på att lägga hela arkivet lösenordsskyddat, men så mycket jobb. Är det förresten någon (mer än jag) som läser tillbaka i mitt arkiv?
Tycker det känns lite dubbelt att ha så många läsare. Kul mest förstås. Men det ger mig prestationsångest också. Vill inte posta blaj längre, som jag gjorde förr. Vill att alla inlägg ska vara bra och då känns ofta inget bra nog.
Det återstår att se hur mycket blogglusta det kommer finnas i sommar med tanke på hur hårt uppbokat min sommar är med jobb, bröllop och andra fester…. Jag älskar helt enkelt instagram mer än bloggen just nu. (Heter ninaruthstrom där.)

Nu till något annat. Vinnaren av kaffemaskinen från Whiteaway.se blev den fantastiska Fröken Bella. Grattis!

Ungefär så såg vår lediga torsdag ut. Och allt vi gjorde, gjorde vi utomhus.

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD!

Det ska erkännas att jag är inte mycket för tävlingar. I verkligen livet, ja. Men i cybern, nej. Fast när det finns ett riktigt bra pris att dela ut tackar jag inte nej. Så nu kör vi!

Delta i tävlingen genom att:
1. Lämna en kommentar till detta inlägg. GLÖM INTE MAILADRESS!
2. Öka dina vinstchanser genom att skriva om tävlingen på din egen blogg eller facebook. Låna gärna bilden.
3. Gilla inlägget på bloglovin´ (om du använder det).

På söndag drar jag en vinnare som kommer få en Dolce Gusto Piccolo – liten och praktisk vit kapselmaskin att göra cappuccino, espresso, caffè latte, vanligt kaffe, varm choklad och många andra sorters drycker med. För mer info om kaffemaskinen, klicka här. (Jag har tyvärr själv inte testat den.)

Tävla på nu och lycka till!

Har haft, med mina mått mätt, en helt perfekt helg där jag gjort massor av saker jag tycker om och mår bra av; Umgåtts med familjen förstås, bakat, sprungit, ätit god mat utomhus, druckit vin på terassen, promenerat i solsken, ätit godis, skålat i sommardrinkar, planterat, läst och pysslat i trädgården. Sol och vår och ljus och värme gör mig så jävla mycket nöjdare och gladare som människa. Så är det. Dessutom lyckades jag laga en kycklingwok som familjen gillade. (Tack Cattis för inspiration.)

Helgen i bilder via Instagram. (Klicka på bilderna för att se dem större samt läsa texten till.)

Men nu är den tyvärr över. Natti!

P.s I morgon presenterar jag en tävling med fint pris. Inte missa! D.s

Igår morse bakade jag och Ville cupcakes med tre sorters choklad. Mums. När vi bakar får han själv mäta upp och hälla i ingredienserna. Men han måste hälla allt i ett stort mått så att jag kan kolla och korrigera mängden innan vi tillsätter det i den stora skålen. Funkar skitbra med barn som ”KAN SJÄLVA”.

(Sen åkte vi till Cattis, Matilda och Arvid och levde fint liv tillsammans med dem hela dagen.
På kvällen sprang jag en skön runda. Vi åt grillat och tog ett glass vitt på terassen. *lyckorus*)

Sen tog jag och Ville tag i graneringen av kakorna. För första gången provade jag att pynta med sugarpaste (från Panduro). Jädrar så skoj det var. Mycket mer lättarbetat än jag trodde.

Mina cupcakes

Ville fick självklart garnera själv, hans extra-allt-cupcakes finns på instagram.

Efter två års lång väntan kom äntligen vår lilla bebis till oss. Det tog 14 månader innan jag blev gravid och min längtan efter barn var enorm. Det var ett rent helvete att klämma ut honom men sen var han faktiskt än mer underbar än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Denna skapelse kom jag att älska som ingenting annat. Alla som har barn vet nog vad jag menar. Allt annat i livet bleknade. Och trots att kärleken var intensiv redan från början växte den och blev närmast hänsynslös. Det är farligt att göra sig så sårbar som en faktiskt blir som förälder. Men å andra sidan skulle jag aldrig vilja vara utan den obeskrivbara lycka som det innebär att få älska sitt barn.

Han växte och blev större. Ställde mer krav på stimulans och jag som mamma tröttnade på att leka leka leka. Föräldradagarna var dessutom slut. Det var dags för vårt barn att börja på förskolan. För er som inte har hört talas om förskola ska jag berätta.

Där kan föräldrar som måste arbeta lämna sina guldklimpar. På förskolan jobbar utbildad personal som har kanske världens viktigaste jobb. Fatta vilket ansvar! De får aldrig ha en dålig dag och verkar inte heller ha. Trots att de får jobba ute i ur och skur, torka bajs, bära tunga barn och jobba i hög ljudvolym har de glimten i ögat och ett leende till övers VARJE DAG. Med stort tålamod, kompetens och värme tar de hand om alla älskade ungar.
På förskolan finns massor av lek- och pysselsaker och personalen hittar på lärorika, roliga och stimulerande aktiviteter. Barnen får kärlek, uppmärksamhet, kroppskontakt, kompisar, lära sig saker och utvecklas. Allt detta till en kostnad på ungefär 1000 kr/mån. Detta har ALLA barn över ett år rätt till i vårt fantastiska land.

Förstår ni vad jag vill säga?

Jag är otroligt tacksam över att förskolan finns. Som svar på alla era kommentarer vill jag förtydliga att jag tror inte att förskolan behöver vara det minsta skadlig. Jag vet att långt ifrån alla barn gråter vid inskolningen. Jag förstår att utan förskolan skulle vissa familjer gå under. Många barn älskar sin förskola från första stund och gråter först när de behöver åka hem.

Alla barn är olika. Vissa kanske är helt ok med att börja redan vid ett år, andra vill inte vara utan sina föräldrar förrän de är tre. Med föregående inlägg vill jag visa att jag vänder mig emot att alla barn BEHÖVER förskolan från ett eller två års ålder. Jag ville lyfta frågan med föräldraförsäkringen. Och jag vill passa på att slå ett slag för down-shifting. Jag vill absolut inte kasta skit på förskolan och dess fantastiska medarbetare för jag tycker det är en viktig organisation som jag själv bara sett goda saker komma ur.