Jag vill fortsätta lite till på ämnet ”perfekt liv”. Det är farligt, menar jag, när människor bara visar på det goda i livet jämt, som i Vi Föräldrar t.ex (där saknas iofs verklighetsanknytningen fullständigt).

Bl.a. UnderbaraClara får ta emot kritik ang detta, vilket är befogat tycker jag. Hon har dock blivit bättre. Men när hon bloggar om sin nyfödda bebis och och inte nämner smärta eller sömnbrist, då blir det skevt.
En annan bloggare som fått kritik ang detta är Elsa vars liv vad det verkar endast är en dans på rosor i fina klänningar mellan frisörsalongerna och restaurangerna.

Visst får man vara positiv och fokusera på det som är bra. Och det kan ju faktiskt vara så att man på riktigt är så där rasande genomlycklig och problemfri och att en väljer att se saker från den ljusa sidan. Men inte jämt, alltid och i evighet. Alla stöter på motgångar, om det så bara handlar om hård avföring eller dammråttor. Men som Kristina skrev en gång, kanske har en inte lust eller mod att delge sina baksidor. Det är förstås ok. Men då får en berätta att det är så det ligger till, tycker jag.

Som tur var finns det motvikter. Mia Skäringer är nog den bästa. När hon berättar att hon i hela sin uppväxt drog in magen framför spegeln och drömde om att se ut som Baby i Dirty Dancing medan Jennifer Grey som spelar rollen samtidigt hade komplex för sitt utseende. Precis som för Skäringer hade min tonår underlättats utav läsning om att vackra framgångsrika människor också har komplex och problem. Nu som välmående vuxen förstår jag att ingen lever det ”perfekta” livet. Alla har vi våra svårigheter och en blir lurad om en tror att alla andra är lyckliga.

Jag söker i första hand bloggare, författare och vänner som vill dela med sig av hela sanningen. Både stort och smått, sött och surt, löst och hårt. (Om du driver en sådan blogg, låt mig veta. Jag kanske missat den.)

Strax efter att vi kom hem med Märta från BB damp det ner ett exemplar på tidningen Vi Föräldrar i vår brevlåda. (Kort därefter kom också någon sk ”hälsotidning” som utlovade stöd till mig i det viktigaste av allt – ”att få tillbaka min kropp” efter graviditeten. Tillbaka? Tack, men nej tack jag har min kropp här redan, den känner jag mer än väl.) Då när mitt könsorgan var mer lik en köttfärslimpa än en snippa. Då när eftervärkarna var från helvetet och brösten ömmade och sved till förbannelse. Då när vi var vakna minst en gång varannan timme både natt som dag. Då, när livet å ena sidan aldrig varit så fantastisk eftersom Märta var hos oss, var det också total kaos, kan man säga. (Tack och lov hade vi god hjälp av min mamma och syster.)
Just då tycker alltså Vi Föräldrars redaktion att vi ska lägga tid på att läsa deras blaska.

OM en då väljer att lägga en av sina få och oerhört dyrbara lediga stunder på att bläddra igenom denna tidning får en till att börja med tips på pyjamasar med ett snittpris på 271 kr/st att köpa till sin lilla guldklimp. För vad då det har väl alla råd med?

Efter att en skummat förbi diverse skorv- och prickfria bebisar med glittrande ögon och idel glada munnar kommer en fram till intervjuerna om bebisarna Nathalie och Freja-Li.

Nathalies föräldrar vittnar om en enkel, snabb och underbar förlossning. Om en social, glad bebis som jollrade redan efter 15(!) dagar. Om en mamma som myser och bara njuter av sin bebis hela dagarna tills storebrorsan på två år ska hämtas. Självfallet sover Nathalie hela natten trots att hon bara är en sex veckor. Med två barn är det jobbigt, roligt och helt perfekt säger Nathalies föräldrar. Thi thi.
Otroligt nog kan de i detalj berätta om hur bebisens dagar ser ut. Den börjar vid sex med ”tutte” i sängen, kl 12 är det lek och bus och klockan åtta på kvällen sover Nathalie för natten.

Kanske börjar en känna sig lite provocerad nu. Hur fan buser och leker man med en sexveckorsbebis? En tänker kanske lite som så att det var JÄVLAR vad underbart allt var där då. Är det bara här hos oss som allt kaosar? Är det bara min bebis är vindögd och skriker? Är det bara jag som gråter, blir arg, har hemorrojder och känner en trötthet jag inte vet hur jag ska bemästra?

Men då är det skönt att du har din tidning framför dig som kan avbryta dina tankar. Dags att bläddra vidare till artikeln om Freja-Li fyra månader. Denna bebis vaknar med ett stort leende alla dagar, har inga besvär med att ligga på mage, sover alltid ute i friska luften och äter små söta smakportioner som säkerligen är hemgjorda. Mamma Cecilia berättar om förlossningen som var snabb, okomplicerad och spännande. Även denna bebis sover större delen av natten och har tydliga rutiner hela dygnet igenom inklusive en sång- och busstund kl halv tre.

När en kommer till det här med sångstunden, då är det fanimig nog. Då börjar jag faktiskt skratta. (Jag vet nämligen att jag är en tillräckligt bra förälder och tar därför inte illa vid mig.) Är detta ett skämt? Vad är poängen med denna oerhörda försköning mer än att ge oss vanliga föräldrar dåligt samvete? Varför har de valt att intervjua två sajko familjer som ger en totalt skev och ensidig bild av tiden med ett nyfött barn. Inte ett ord om oro, avslag, skrik, smärta, tidsbrist, vakna nätter eller andra svårigheter som (oftast) hör till.

Om en nu ändå har sinnesnärvaro att bläddra vidare så kan få tips på hur olika föräldrar gör för att få sina bebisar att sova. Christoffer och Johanna med Nellie 5,5 mån berättar: ”Tricket är att vi låter henne leka av sig lite i sin säng, och då frågar vi hur hennes dag har varit och berättar vad vi har gjort under dagen”. Undrar vad lilla Nellie-gullefjunet brukar svara?
En andra familj har Anna Wahlgren som förebild och vittnar om hur viktigt det är att lära bebisar att somna av sig själva i spjälsängen.
Vidare får vi se en bild på en mamma som dammsuger i finklänning med brunbrända, nyrakade ”idealben” och söta små skor på de välvårdade fötterna. Mjukisbyxorna måste väl ha legat i tvätten!?
Vi får se bebisar som äter broccoli, skithål som är nästan vita. Vi får tips på hur vi ska få igång sexlivet igen och får ta del av små berättelser då andra föräldrar haft sex på dagis, i bilen och på en klippa för ”även föräldrar behöver vara busiga ibland”. Tidningen är fylld med smala, vältränade, brunbrända, sminkade och välfriserade människor. Och så naturligtvis en massa reklam om vad vi bara MÅSTE ha till våra barn, som vi väl älskar högst av allt!?

Nej FY FAN säger jag till Vi Föräldrar. Ni borde skämmas! Nu ska jag göra en brasa på skiten.

Förskoledebatten har blommat upp igen. Jag har skrivit om det tidigare (här och här bl.a.), vilket engagerade och upprörde en hel del. Det var ungefär 1,5 år sedan men jag står ungefär fast vid åsikterna jag framförde då. Hur mycket ni än kommer missförstå mig och ogilla att jag spär på erat dåliga samvete tycker jag att:

Förskolan är, när det gäller barn upp till tre år, till för FÖRÄLDRARNA. Barnen är på förskolan för att föräldrarna behöver(?) jobba. Jag vet att det finns en läroplan och en pedagogisk linje men jag tror verkligen inte att barn (under tre år) BEHÖVER detta. I mina tankar är alltså förskolan, trots läroplanen och målen för verksamheten, förvaring av barn (under ungefär tre år alltså). Jenny påpekade paradoxen i att det å ena sidan är bra för barnen med förskola iom läroplanen men å andra sidan får barn till föräldralediga ENDAST vara 15 timmar på förskolan. När man får syskon är helt plötsligt den nyttiga läroplanen inte så viktig längre? (Har Bella lust att dela med sig av sina tankar kring detta?)

Ville började förskolan när han var två år. Jag hade hellre väntat tills han var tre, men jag var så sugen på att börja jobba mera. (Jobbade innan dess 1,5 dag/v då pappa Robban var hemma. Robban jobbar alltså ca 70% ) Ville gillade förskolan direkt, de andra barnen och leksakerna, men han HATADE att jag skulle gå där ifrån. Inskolningen tog över tio veckor, (för att vi vägrade lämna honom gråtandes). Det har aldrig varit tal om att Ville skulle gå mer än 15 timmar, men ändå var han ledsen vid lämning och jätteglad vid hämtning ett helt år. Först när Ville blev tre år började han längta och tycka om förskolan på riktigt. Nu har han inte så bråttom hem när vi hämtar honom. Nu har han verkligen något ut av att vara där.

Vi tycker 15 timmar känns lagom fortfarande. Vi skulle aldrig stå ut med att ha barnen 40 timmar på förskola. Då skulle vi hellre sälja huset.
Det är tråkigt att nationalekonomen John Maynard Keynes som på 1930-talet förutspådde att hans barnbarn bara skulle behöva jobba tre timmar om dagen, eftersom produktionen effektiviserades i så hög takt under 1900-talet hade fel. Istället jobbar vi nu minst lika mycket med att öka produktionen av varor och tjänster i samhället så att extrem-konsumtion uppstått. Folk måste jobba mer för att ha råd med mer. Vi köper mer, jobbar mer, stressar mer, umgås mindre, bränner ut oss och blir alltmer olyckliga. Härliga tider!

Nu till själva kärnan i det här problemet. MÄN! Ta ert ansvar! Kvinnor jobbar deltid. De släpper taget om pensionspoängen. Kvinnor pusslar med arbetstider för att kunna hämta tidigt. När kvinnor startar företag gör de det för att ha mer tid till sina barn. MÄN som startar eget kan ABSOLUT INTE vara föräldralediga. Jag är 100% för jämställdhet men inte när den sker på bekostnad av barn, som underbara Clara så klokt framför idag. Alltså tycker jag kvinnor gör HELT RÄTT i att prioritera att vara med sina barn framför att arbeta. Men när ska männen börja prioritera om? Förmodligen  inte förrän vi får en individuell föräldraförsäkring.

Jag vill också passa på att slå ett slag för att den föräldern som arbetar mindre (nästan alltid kvinnor) och proriterar barnen borde få en viss summa av lönen från den föräldern (nästan alltid mannens) som arbetar mer, till framtida pension.

Ni kvinnor som läser detta och får dåligt samvete, förmodligen behöver ni inte alls ha det. Förmodligen gör ni redan vad ni kan för era barn. Ni jobbar säkert deltid. Skjutsa över det dåliga samvetet på barnen pappor istället. Eller ännu bättre, gå ner i tid båda två och slipp det dåliga samvetet.

Av er som röstade huruvida det är ok om en pojke är lucia eller ej, var 15% trångsynta/konservativa. Det vill säga 21 st (av 140 röster) menar att ett luciatåg ska vara traditionellt med en tjej som lucia. Förmodligen en smal sådan, med långt hår, ljus hy, snygg, utan glasögon och utan funktionsnedsättning. En som röstats fram kanske. Jag tycker att framförallt ni, men även alla andra, ska ta och läsa den >>> här artikeln<<<. GÖR DET!

Nu när vi ändå är inne på det är med lucia vill jag också passa på att slå ett slag för luciafirandet på Villes förskola. Där sitter barnen tillsammans med sina föräldrar (eller var de vill), och så sjunger alla tillsammans. Barnen slipper känna press och agera ”föremål” som ska visas upp.

Jag älskar pedagogerna på Villes förskola. De tänker på vad som är bra för BARNEN i första hand.  

Luciafirandet – blodigt allvar eller lek?

LEK tycker jag. Lucia ska vara roligt för barnen och därför anser jag att det är IDIOTI när vuxna är negativa och nekar pojkar att få bli lucia. Det är ju inte som att vi firar det traditionsenligt ändå med en lucia som river ur sina ögon eller dör martyrdöden. Konservativa människor som anser att lucia ska vara en skönhetstävling för kvinnor, som det ”alltid” (?) varit kan dra nått gammalt över sig.

Vad tycker ni? Rösta:

webvoter-omröstning Ska pojkar kunna vara lucia? Ja. Nej. Spelar ingen roll. Se resultat

Har lämnat Ville. Märta sover. Nu är det MIN tid. Äter frukost och lyssnar på P3 där de talar om svordomar. Och det är ett ämne som intresserar mig.

Jag gillar svordomar. Jag tycker ord som jävlar, fan och helvete är bra förstärkningsord som gör språket mer varierat och intressant. Svordomarna visar ofta vad personen känner för något och det är härligt antikristet och operfekt.

Könsord och sexuella ord tycker jag däremot absolut inte lämpar sig som svordomar.

Eftersom jag tycker det är bra när vuxna svär gäller samma regler för barn. Jag undviker inte att svära inför barnen. Jag tänker att om man låter det vara en naturlig del av språket så hoppas jag de också kan använda det så. De kommer lära sig orden oavsett om vi använder dem hemma eller ej. Och om jag hela tiden tillrättavisar dem att det är fult och förbjudet kommer de att troligen använda svordomarna för att provocera, (det har jag själv gjort).

Men undrar hur det skulle låta om stadsministern la in ett helvete i någon av sina pläderingar. Nej det är nog bäst han låter bli. Men han ska ju heller inte vara känslosam.

Vad tycker ni om att bruka svordomar? Svär ni själva och vad säger ni i så fall? Vad känner ni för barn som svär?

Ibland undrar jag varför vissa skaffar barn. Men sen kommer jag på att det har ju inte jag med att göra. Jag har mina anledningar och de har sina.

Men jag (och min man) har i alla fall inte skaffat barn för att livet ska vara enkelt. Jag vill inte ta några genvägar utan min ambition är (nästan) hela tiden att göra det som är bäst för barnen. Jag vill att mina barn ska bli trygga, välmående, levnadsglada och självsäkra individer. Och att de ska ha roligt på vägen dit. Förmodligen är detta väl något alla föräldrar vill. Frågan är då hur man når dit. Om det råder helt klart delade meningar.

En sak som jag är övertygad om, är att med Anna Wahlgrens metoder kommer man inte ens i närheten. Metoder överhuvudtaget känns illa eftersom barn är små unika individer. Som dessutom bör visas respekt och som man bör bemöta som andra vanliga människor dvs utan att kränka.
Det tragiska är att Anna Wahlgren är sveriges mest lästa ”barnexpert” och att många barn växer upp med dessa hemska metoder.

Hennes metod Sova hela natten (SHN) som faktiskt rekommenderas av BVC tycker jag uppmuntrar till vanvård, likaså Ömma järngreppet.

”Ömma järngreppet 
För små ätkrånglare
Sitt upp skönt med barnet liggande i knät, till vänster (säger vi). Lägg då barnets högra lilla arm under din, mot din rygg. Håll den vänstra lilla handen med din egen, så att barnet griper om ett finger medan du håller resten av din hand omkring barnets. Tratta in bröst/flaska utan frågetecken i ord/handling. Titta sedan genast bort, på TV eller prata med någon, så att du (tillsynes Rolling Eyes ) släpper all koncentration på barnet. Låt den lilla äta i fred, ostörd av din visserligen underbara närvaro men som måste anstå tills måltiden är över. Bryter lilla ungen samman, låtsas som om DU bestämt att det är dags för rap just nu, och hiva upp barnet över axeln. Banka milt men effektivt i lilla rumpan, nerifrån och upp (ingen får somna här). Återgå strax, snabbt och tveklöst, till ömma järngreppet för påfyllning, så många gånger som behövs, tills lilla barnet är proppmätt Exclamation.” (Från www.annawahlgren.com)

Wahlgren förespråkar att barnet from en månads ålder ska sova i egen säng och från senaste fem månader i eget rum. Metoden går ut på att man ska lägga ner barnet bestämt i en speciell position, buffa det i ryggen några gånger och sedan lämna barnet ensam. Hur mycket barnet än skriker får man som förälder inte bryta för att trösta. Man ska gå emot sin egen magkänsla. Inte ens om barnet bajsar eller kräks ska man avbryta. Förälderns närvaro stör barnets sömn, menar hon.
Det viktigaste av allt verkar vara att man ska lära sig sova ensam och trösta sig själv så att livet för föräldrarna inte ska bli för knöligt. Jag undrar om Wahlgren själv gärna sover ensam. Tycker inte de allra flesta att det är mysigast att ligga bredvid någon och gärna intill!? Jag och Robban vill ju absolut ligga i samma säng, så vi ser det som självklart och (oftast) positivt att våra barn också vill sova med oss. Det kommer säkert en tid då barnen vill sova ensamma. När det blir är upp till de själva att bestämma.

Enligt Wahlgren ska man enligt dessa metoder som förälder varken uppfatta, bekräfta eller spegla sitt barns känslor. Hon uppmanar att man ska titta bort/se på tv/prata med någon annan samtidigt som man matar sitt barn. Dessutom menar hon att barn ska sova på mage (trots att 100 barn/år räddas från plötslig spädbarnsdöd pga de sover på rygg).

Hon är mycket för rutiner vilket i och för sig är viktigt och delvis av godo men man behöver ju inte gå till överdrift. Barn mår bra av rutiner inom rimliga (mänskliga) gränser, men jag tror också att barn mår bra av att man BRYTER RUTINERNA. Ibland pga att det är helg, ibland pga att det är fest ibland bara för att man känner för det. Man måste ju ha KUL i vardagen också. Jag tycker det i första hand ska vara roligt och härligt att leva livet. Ett rutinstyrt liv där prio ett är att allt ska vara enkelt för föräldrarna verkar sorgligt både för föräldrar och barn.
Och visst borde väl Anna Wahlgren veta vad luststyrd innebär, hon rökte ju själv under alla sina graviditeter (sägs det).
Anna Wahlgrens metoder förkastar och föraktar jag. Det borde flera göra. Hon blir ständigt ifrågasatt av andra professioner. En av hennes filmer där hon visade hur man skulle trycka ner sitt barn i vagnen, ledde till att hon blev anmäld för misshandel.
Att ignorera ett spädbarns skrik, att skratta och vara glad när barnet gråter dvs att inte få sina känslor speglade, utan tvärtom motsatta reaktioner, är fullständigt fel. Barn utvecklas genom att registrera sin omgivning och en stor del av detta sker i samspel med föräldrarna. En förälder som ger motsatta signaler på det bebisen sänder ut, förmedlar ett budskap som förvirrar och kan leda till att barnet slutar öppna sig. Detta kan i längden leda till att barnet börjar tvivla på sina egna känslor.
Wahlgrens metoder går ut på att lära barnen att reagera enligt vissa mönster på olika känslor. Hon verkar vilja regissera barn och göra dem till små maskiner. Dit når hon genom att visa att det spelar ingen roll om man skriker, det är ingen som bryr sig om mig ändå. Metoderna går ut på att man bryter ner barnet, får det att ge upp. En bebis kan på ett enda sätt visa att den är missnöjd, genom att skrika. Hur kan man överge sitt skrikande barn
Istället för att tillåtas gråta och vara ledsen ska man genast skratta och vara glad. Men skrattet lär ju så småningom fastna i halsen eftersom man fortfarande är ledsen inombords om man inte får något gehör för negativa känslor och man får lära sig att trycka undan istället för att släppa ut och bearbeta.

”Tes: Små barn fruktar vargen – den livshotande faran. De är från första stund instinktivt medvetna om att de inte kan överleva på egen hand. Någon måste föda dem, värma dem, ge dem tak över huvudet och skydda dem mot vilda djur. Föräldrarna är barnets överlevnadsgaranter. Föräldrarna måste dagligen och stundligen hålla vargen stången i alla dess skepnader.” (Från www.annawahlgren.com)

Grundtesen om att spädbarnet fruktar vargen och att vi föräldrar måste hålla vargen stången stämmer säkert, för vargar. Vargar som inte har så välutvecklade intelligenta hjärnor som vi människor. Vargar är djur som lever med och reagerar på instinkter. Vi människor är bra mycket mer komplicerade än så. Närhet kommer före mat om människobarnen själva får välja. Barn som får mat men ingen närhet överlever inte. Av närhet och i samspelet med andra människor utvecklas viktiga grundläggande delar av den mänskliga hjärnan.

Jag får en känsla av att Wahlgren ser på barn som på hundar ungefär. Som söta och gosiga sällskapsdjur som ska lyda och som man säger sitt, ligg och varför inte rulla till!?

Barn som inte blir tröstade lär sig att trösta sig själva, menar Wahlgren. Men HUR tröstar de sig? Modern forskning visar att risken ökar betydligt att dessa barn ska bli missbrukare. Det är ett sätt att trösta sig själv. Det borde väl den f.d storrökaren Anna Wahlgren känna igen sig mer än väl i!?

Vi har sängar till hela familjen i vårt sovrum. Ok, det är inte alltid så harmoniskt som man önskar men oftast är det gudomligt mysigt att sova och vakna tätt intill alla dem man älskar.

Fler som skriver om metoderna:
Audhumble
Lady Dahmer
Beyondeternity

Jag är en känslomänniska. Med det menar jag att jag inte alltid tänker efter först och talar sedan, utan snarare tvärtom. Jag reagerar snabbt och mycket när jag blir glad, arg eller ledsen t.e.x och så låter jag omvärlden se/höra vilket humör jag är på. Bara av att lyckas få eld i kaminen kan jag bli JÄTTEGLAD (hände nyss) och av att se en sorglig film blir jag JÄTTELEDSEN. Jag gråter ofta, mycket och lätt.
Men naturligtvis försöker jag behärska mig vid valda tillfällen som när jag tidigare arbetade som sjukgymnast t.ex. då passade det ju inte alls att visa sina egna känslor. Men det var svårt för mig. Och kanske var det bl.a. därför jag inte trivdes så bra med det yrket.

Här på bloggen låter jag känslorna flöda fritt. Det är lite utav poängen för mig, att få skriva av mig mina arga och ledsna känslor. Även glada, men det väcker inte lika mycket uppståndelse. Jag har sedan jag lärde mig skriva fört dagbok om dels vad jag känner, då det gör känslorna lättare att hantera för mig, och dels skriver jag gärna om vad jag gör för att kunna gå tillbaka och minnas. Jag har ett rasande dåligt minne och skriver jag inte eller fotar då minns jag ofta inte.
2009 ersattes dagböckerna av bloggen. För varje månad som går utvecklas jag som människa, tack vare bloggen och er läsare. Jag utmanar mig själv och jag lär mig massor av diskussionerna med er.

Jag skrev ett inlägg som hette frustrerad för en tid sedan som gav mycket gensvar. Jag var förtvivlad då när jag skrev om mina känslor jag känner när min son beter sig som pojkar förväntas bete sig, men som inte är positivt och som jag försöker motverka (att vara högljudd, bråkig, aggressiv, slåss, se ner på tjejer m.m.)
Tidigare i veckan länkades det inlägget från en antifeministisk blogg, då de hänvisade till min blogg som ett skämt, som ren dårskap. Någon trodde inte jag var på riktigt och jag fick kommentarer om att socialen borde se över mitt föräldraskap.

Men grejen är den att antifeministerna som nästan bara är män, skriver politiska åsiktsbloggar UTAN känslor. Det gör inte jag. I mina inlägg finns alltid mina känslor med. Och jag skriver dessutom oftast när jag känner som mest. Någon gång kanske jag kommer skriva att jag har lust att kasta ut skrikiga Märta genom fönstret, (har ej hänt än dock). Detta betyder inte att jag kommer göra det eller att jag inte älskar henne. Men jag vågar helt enkelt skriva om det som de flesta ibland känner när man är trött, ledsen eller arg.

Jag tänker att om jag vågar vara öppen med mina känslor och brister, kanske någon där ute inte behöver ha så dåligt samvete över sina. Ingen är perfekt. Alla tappar tålamodet ibland. Alla gör vi fel. Alla har vi rädslor. Och det är ok. Vi är människor. Vi känner alla, mer eller mindre.

Vad föredrar ni – en blogg med eller utan känslor?

Nu måste även jag komma med mina synpunkter på ”Juholt-skandalen”.

Låt honom vara!

Jag håller med Alex Schulman i denna fråga, (brukar inte göra det annars). Det finns ju faktiskt inget bevis på att han medvetet försökt lura till sig pengar. Jag tror personligen inte att han har gjort det. För det första verkar det ju otroligt korkat, och jag tror inte han är så dum. För det andra skulle man nog snabbt kunnat finna fler bedrägerier om han lurats med flit, men uppenbarligen hittar de inte så många eftersom så stor vikt läggs vid vad han gjort 2007.
Jag tror snarare han, precis som jag, tycker det är knöligt med alla papper som ska fyllas i, kanske inte har läst tillräckligt noga, slarvat lite.

Sen är det ju självklart att han får skit. Med tanke på hur mycket skit Sahlin fick för en jävla tobelorone. Men jag tycker det är fel, i båda fallen.

Senast var det när den otäcka ”hollywoodfrun” lät göra hål i sin ettåriga dotters öron, som fick mig att må illa och vilja gråta.

Och nu är det ännu värre.

Kampsportsgrenen MMA utövas mellan åttaåriga pojkar i Strobritannien. Alltså burslagsmål mellan barn.

”Pappan till en av pojkarna hävdar också att hans son var med för att han själv ville det.

– Han älskar sporten. Det är inte det minsta farligt, det är en kontrollerad sport, säger Nick Hartley”

Om fäderna till dessa stackars barn är så jävla roade utav våld får de väl för fan söka hjälp eller gå in i ringen själva. MEN SKONA UNGARNA! Jag bli så upprörd att jag… EXPLODERAR tamigafan.

(Och inte blir jag på bättre humör när jag läser att IKEA i Australien har startat ett ”mansdagis” där karlarna ska kunna spela Xbox, se på sport-tv och äta korv med fruarna handlar. Tillåt mig kräkas en smula medan jag kollar almanackan om det verkligen är 2011 nu. Var ska vi kvinnor som gillar datorspel hänga då?)

Jag fick en kommentar av Sofie:

Hej Nina. Jag brukar läsa din blogg ibland, du är så klok även om jag inte håller med dig i allt. Jag är nyfiken så jag spricker. Vad tycker du om den livliga debatten om 1åringen som fick ta hål i öronen. (Hollywoodfruar) Det skulle vara intressant om du skrev ett inlägg om detta.
Hälsningar Sofie

Klart jag kan skriva om det. Be mig om att skriva om något så gör jag det

Det var i programmet Hollywoodfruar som vi kunde se när kräket Isabel Adrian tog med sig sin dotter och nanny för att ta hål i sin ettåriga dotters öron. Den utspökade dottern fick sitta i nannyns knä för att mamman sen skulle vara den som skulle trösta. Det är VIDRIGT att se, jag pallar faktiskt inte se hela filmen. Jag blir så förbannad och äcklad och tänker massor av tankar om denna kvinna som jag låter bli att skriva här. Vill inte bidra med mer näthat än vad som redan finns.

Jag tycker det är helt jävla idiotiskt att utsätta sina små barn för en smärtsam upplevelse som enbart görs i syfte förbättra det yttre. Isabel Adrian borde spärras in och aldrig få komma i närheten av barn igen.

Efter att ha lyssnat till abortmotståndaren (minns ej namnet) som var med på P3 nu i veckan kom vi att diskutera ämnet här hemma. Kanske tycker man det är en svår fråga, att det inte bara är svart eller vitt. Men nej. Jag tycker inte det är svårt.

Jag tycker att ett foster som är i magen är just ett foster. Inte en människa. Ett foster i magen är inte mer människa än en spermie i en pung.

Kvinnan har full rätt att ta bort detta foster utan dåligt samvete. Jag ser ingen som helst vinst med att föda ett oönskat barn.

Eftersom fostret lever i kvinnans kropp är det sista ordet kvinnans. Ingen man som vill bli pappa ska kunna tvinga en kvinna att bära och föda ett barn mot hennes vilja.

Och skulle det vara så hemskt att kvinnan ångrar sig sen så är det verkligen beklagligt. Men då saknar hon nått som aldrig funnits.

Att titta på människor som fötts trots att de varit oönskade och tänka att ”de skulle inte ha funnits om kvinnan hade gjort abort” och sen använda det som argument mot abort, det är ett absurt konstigt tankesätt som inte fungerar, tycker jag.

Jag är således helt och hållet för abort.

I vilken vecka det ska vara ok att ta bort sitt barn är en annan fråga, som jag känner mig mer villrådig kring. Delar av mig vill liksom Anna, godkänna det under hela graviditeten. I unika fall då inte kvinnan upptäckt graviditeten förrän sent tänker jag att det borde vara ok. Men i de flesta fall vet vi väl redan före v. 15 om graviditeten och då har hon ju en månad på sig att ta beslutet.  Gränsen vid 20 som vi har nu är bra tycker jag.

Vad tycker ni?

Jämställda familjer ska få mer pengar, skriver pardiledarkandidaten Anna-Karin Hatt (C) så klokt i Aftonbladet idag.

Kvinnor tar fortfarande ut en större del av föräldraledigheten, fyra femte­delar, och fortsätter ­ofta ta huvudansvar för barn och hem. ­Något som får konsekvenser på arbetsmarknaden, där mammor ses som en osäker arbetskraft och där löneutveckling och karriär ofta avstannar. Alltmedan pappans karriär fortsätter, kanske i än raskare takt. ”Valfriheten” i dagens föräldraförsäkring har i praktiken blivit till en valfrihet för män, inte för kvinnor.

Därför måste jämställdhetsambitionerna i familjepolitiken stärkas, menar hon.

Det är en omvittnad sanning att kvinnor fortfarande tjänar betydligt mindre än män och utför­ ­avsevärt mer av det obetalda ­arbetet i hemmet, speciellt i barnfamiljer. För många par, även de som tidigare levt helt jämställt, kliver ojämställdheten in genom dörren samtidigt som barnen kommer.  För att sedan stanna kvar och ge livslånga effekter i form av ekonomisk och personlig ofrihet.
En studie från IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitiska utvärderingar, visar att för varje månad som pappan är föräldraledig ökar mammans framtida lön med sju procent. Samtidigt vet vi att tre av fem män inte tar ut någon föräldraledighet alls, och även om utvecklingen går i rätt riktning behöver mer göras för att öka takten.

Hon vill fördubbla jämställdhetsbonusen och individualisera föräldraförsäkringen, avskaffa vårdnadsbidraget (det är en kvinno- och fattidomsfälla) samt utveckla barnomsorgen så att man lättare ska kunna lämna barn utanför kontorstid.

Det här låter helt klockrent i mina öron. Heja heja!

En annan ”stjärna” vid namn Annie Lööf har skrivit en artikel där hon debatterar mot Hatt. Hon blurrar nått om att politik ska gälla för grannen och menar att riksdagen ska inte styra familjerna. Hon skriver att hon tycker det är bra om dagarna tas ut mer jämt mellan kvinnor och män, men hon är inte beredd att göra något för att vi ska nå dit. Sen kommer det avsnittet som gör mig så irriterad att jag var tvungen att skriva detta inlägg. Annie Lööf tar upp tre exempel på situationer när föräldaförsäkringen ska nyttjas. I två av hennes exempel handlar det om att KVINNOR faktiskt kan föra över sina dagar till MANNEN, om man låter försäkringen vara som idag. Det som aldrig händer i verkligheten tar hon som exempel. Fantasipolitik! Nej du Lööf, kom ner på jorden, tänk om och tänk rätt.

Jag har gått å klurat på det ett tag…

Måste jag säga ”förskola”? Jag som tycker ”dagis” är så bra!

Är jag kanske dum som inte bara accepterar det ”nya” ordet riktigt? Jag tycker ju att folk som inte hajar att snippa är ordet verkar lite bakom, är jag kanske likadan själv?

Så läste jag en kommentar som Alex Schulman fick efter att han försvarat ordet dagis:

”Att använda ordet dagis istället för förskola är ett olyckligt sätt att omedvetet göra det svårare för denna viktiga arbetsgrupp att höja status på sitt jobb och sina löner.”  

Nu har jag bestämt mig. Nu är det slut med dagis. Förskola heter det!

Jag läser att två av tre anmälda skolor kan ha kränkt mobbade elever ytterligare genom att ge dem skulden, visar anmälningarna i fjol till Barn- och Elevombudet (BEO) enligt Svenska Dagbladet. I 44 av 66 anmälningar antyder antyder skolan att mobboffren själva bär skulden.
Det vanligaste är att mobbningen betraktas som en konflikt mellan två parter. Till exempel har förövare och offer i flera fall, på skolans anmodan, fått be varandra om ursäkt. I andra fall skylls mobbningen på att den drabbade är är blyg eller lättprovocerad.
Svenska Dagbladets granskning visar också att skolorna i flera fall riktar åtgärder mot de mobbade, till exempel att han eller hon får en assistent.
– Sådana stödåtgärder kan, även om de vidtas i all välmening, också uppfattas som att ”det är mig det är fel på”. De utsatta ser inga åtgärder mot de elever som kränker dem, säger Lars Arrhenius.

Det är oerhört upprörande att vuxna människor inte fattar bättre än att ta förtryckarnas parti och misstro och/eller skuldbelägga barn oavsett om de följer normer eller ej. Tyvärr är jag inte förvånad, då jag själv hört flera vuxna som resonerar som så att om man sticker ut får man räkna med att höra gliringar. Helt vansinnigt sätt att se på saken, har vi inte kommit längre 2011 undrar jag.

Vi lever tack och lov i ett fritt land där alla har rätt att klä sig, verka och vara hur de vill. Det tycker väl alla är bra eller? Man undrar ju ibland.
Det är vi vuxna som måste sätta stopp när barn försöker trycka ner varandra. Skolans personal måste ta offrena på allvar, även fast det är jobbigt. Tydligt visa att de som mobbar gör fel. Vidta åtgärder som innebär att MOBBAREN får flytta.
Hur annorlunda man än må vara ska man aldrig behöva ta skit. Barn kan vara riktigt elaka jävlar, vi vuxna måste alltid finnas med och styra upp.

Fan så förbannad jag blir. På samma sätt är det ju med jämlikheten förresten. Det är oftast prat om att det är vi kvinnor som ska ändra oss. Det är oss det är fel på. Vi ska ta för oss mer, skrika högre, armbåga oss fram, inte be om ursäkt osv men hur trevligt skulle ett samhälle vara om alla gapade och gick på hårt. Naturligtvis är det männen som borde lära sig veta hut, dämpa sig, lyssna, stå tillbaka ibland.
Och när vi blir våldtagna har vi varit för sexiga, lättklädda, fulla, kåta, utmanande eller provocerande. Sjukt!

Lyssnade på radio1 imorse där Cissi Wallin, Lady Dahmer och Underbara Clara pratade om kvinnliga bloggares ovilja mot att uttrycka åsikter. Återigen ska det klankas ner på kvinnor. Jag personligen tycker absolut en blogg och människa blir mycket mer intressant då man får ta del av åsikter och jag älskar känslomänniskor som blir förbannade och visar vad de tycker. Men man kan nog inte förvänta sig att alla ska ha lust att driva en åsiktsblogg bara för att man själv har det. Bloggare som nämndes var Elsa och niotillfem t.ex. vilka har lyckats få oerhört omtyckta bloggar på det sätt de skriver idag, varför ändra?
Ok, ibland blir jag också störd över att man inte utnyttjar sitt mediala utrymme till något ”vettigt”. Men det är ju oerhört många som inte gör det.

Jenny ifrågasätter detta och funderar på om Wallin verkligen så lätt kan hitta likvärdiga manliga bloggare som villigt delar med sig av sina åsikter. Det undrar jag med! Vilka tänker ni på? Inte Alex Schulman hoppas jag för han är ju bara elak och dum då han klankar ner på folk åt höger och vänster. Verkligen ingen förebild på det sättet.
Precis som Jenny tycker jag att män minst lika ofta som kvinnor är rädda att stå upp för och framföra sina åsikter. Kanske är män rent av mer rädda.
Dock håller jag med om att det när en kvinna har mycket åsikter och inte alltid stryker medhårs, uppfattas hon gärna som bråkig, jobbig och rabiat.

Jag själv kallar mig rabiat ibland. Det ska jag sluta med. Jag har genomtänkta och jävligt bra åsikter. Jag är varken galen eller förblindad. Så det så!