Varför bloggar jag och syns i sociala medier, undrar kanske somliga. Jag själv är en av dem ibland. Jag hör att det talas mycket om baksidan av facebook och bloggar. Det tar tid från verkliga värden, det ger bekräftelsebehov, folk bara skryter. Jada jada jada. Men jag tycker det viktigaste glöms bort. Att internet gör allas rätt att yttra sig möjlig. Astrid Johansson och Gina Dirawi är två bra exempel där sociala medier gjort gott. Oavsett om du är hemlös och utan ett korvöre på fickan kan du söka upp ett bibliotek, sätta dig vid en dator och göra din röst hörd. Oavsett om du kan stava, eller sär skriver (som  får språkpoliserna att rysa MOHOHAHAHAHAAA) kan du nå ut med din berättelse. Pengar, status, kontaktnät, utbildning hjälper självklart till, men betyder inte allt längre. För vem som helst kan starta en blogg och skriva om vad som helst. Jag tycker det är helt fantastiskt. Jag blir helt till mig när jag tänker på Sveriges yttrandefrihet och bibliotek.

Det finns många fördelar med sociala medier. All information vi får ta del av, hård fakta men också ”nonsens” om varandras liv. Det är mestadels till godo, tror jag. Inte var det bättre förr när ryktena gick, när en trodde att grannen hade det så mycket bättre osv. Det spekulerades och putsades på ytan till förbannelse, känslor i alla fall sådana som smärtar, skulle en hålla för sig själv. Visserligen finns de somliga som väljer att skriva om sina liv som vore det en dans på rosor jämt och jämt, vilket mest troligt inte är sant. Men jag förstår det också. Vissa vill skapa en positiv känsla med sin blogg. Internet är dessutom en hård plats, precis som övriga samhället, och det krävs mod för att våga berätta om sina svaga sidor.

Jag bloggar av flera skäl. Det är kreativt, jag gillar att skriva, att dokumentera, att berätta om vad jag tycker, att diskutera, det är socialt. Men ett skäl lyser starkare än de andra. Jag vill förändra! Jag vill försöka förändra min omgivning, samhället, världen. Jag vill få andra att förstå hur jag tänker kring feminism, jämställdhet, barnuppfostran m.m. Jag vill få andra att börja tänka som jag, eller åtminstone förstå mig. Det är politik.
Jag ser det som att jag tillsammans med andra feminister går med armarna om varandra rakt fram över hinder, hat och motgångar. Efter hand är det allt fler som sluter sig till vår klunga. De som väljer att inte sluta upp har rätt att stå utanför. Det är ok. Men det är för oss i klungan som jag bloggar. För att klungan blir större och för att jag är en del av denna gemenskap. Ju fler vi blir ju mer kan vi påverka. För att världen ska bli en bättre plats, för alla. För våra barn. För männen. För kvinnorna. För invandrarna. För homosexuella. För uteliggare. För andra minoriteter. För människor i Sverige och utanför. För feminister. För antifeminister. För ALLA.

Det jag skriver är inte MINA ord som tillhör mig och som jag vill hyllas för. Det viktiga med orden är betydelsen av dem och att vad som står bakom. Mitt mål är att du ska ta det till dig, låta mig förändra dig. Att du ska vilja komma in i gemenskapen och vara med och skipa rättvisa. Om du sedan vill sprida ordet och få flera med på tåget blir jag jätteglad. I min värld är vi ett lag. En som uppenbart inte vill vara med är Mia Skäringer, (fast undrar om hon ändå inte vill det egentligen, men att hon missuppfattat det här med feminismen bara). Och en som vill vara med är UnderbaraClara:

Den här kommentaren och Claras svar hittade jag här.

För er som är rädda att bli av med orden. Satsa på att skriva en bok! Där finns ingen retweet eller dela-knapp. Sociala nätverk är just NÄTVERK som bygger på att dela och sprida ordet. Vilket förstås alltid ska innebär att du länkar tillbaka till upphovsmannen.

Såg Min sanning med Nina Björk, oerhört intressant och givande program. Nina Björk satte ord på många av mina tankar. Alla ämnen hon berörde brinner även jag för: feminism, jämställdhet, kommunism, förskola, konsumtion, konstruerat kön m.m. Jag fick många tankar av att se programmet, det blir nog spretigt det här inlägget, men det får gå.

Jag kom och tänka på att när en feminist ger sig på en progressiv feministisk institution som t.ex. dagis, då blir det bli liv i luckan. Nina Björk kritiserade att barn spenderar (för) mycket tid på dagis 2005. Hon trodde att förskolan var etablerad då och att ämnet kunde diskuteras, men det gick inte. Feminister blev arga. Jag har också lyckats reta upp en och annan genom att föra samma diskussion. Det är ett laddat ämne just för att det tyvärr skuldbelägger kvinnor. Avsikten är att kritisera systemet, men eftersom det är kvinnorna som i första hand har ansvaret för barnen tar de illa vid sig. Men det borde ju vara männen som får ångest i första hand, för det är dem det handlar om. De borde ta halva föräldraledigheten och också arbeta deltid när barnen är små.
Jag står fast vid min ståndpunkt att barn har inget BEHOV av förskola innan tre år ålder. I dag har jag dock lite annorlunda uppfattning. Nu har jag fått ett andra barn som inte alls är det första likt och jag tror faktiskt att Lilla skulle trivas på förskolan redan nu knappt 1,5 år gammal. Den stora trivdes inte förrän han blev tre. Men vi väntar ändå ett tag till så att hon kan prata och förmedla sig innan hon börjar.

En annan fråga som drivits av kvinnorörelsen men som i dag snarare leder till förtryck av kvinnor är p-piller. (Detta ämne berörde tyvärr inte Nina Björk, det skulle vara intressant att veta hennes ståndpunkt.) Jag och Jenny startade ett upprop Nej till p-piller som just nu har ca 700 namnunderskrifter. Somliga kritiserar uppropet för att vara antifeministiskt, för att p-piller möjliggjorde sex utan graviditet för kvinnor. Och JA, vi är självklart fullt medvetna om den enorma fördel pillrena bar med sig, när de kom. Men nu har det gått 50 år. Borde inte forskningen fortgå för att försöka komma fram till biverkningsfria p-medel som inte förändrar humör, sexlust och ökar risken för blodpropp? Det tycker vi. Dessutom tycker vi att även män borde kunna skydda sig, med annat än kondom och sterilisering. Vi vill också ha en förändring gällande normen och påtryckningarna från barnmorskor/gynekologer som menar att det är självklart att unga tjejer ska börja med p-piller. I samma veva har debatt om abort kommit upp. Är det verkligen det värsta som kan hända en kvinna?

Björk pratar om könet som konstruerat, med ”kvinnliga” och ”manliga” egenskaper. Tydligen har hon gått i fällan som andra feminister och nedvärderat de ”kvinnliga” tidigare i boken Under det rosa täcket t.ex. Men på den punkten har hon ändrat sig och anser nu att kvinnorollen bör statuera exempel även för män, vilket jag håller med om.

”Kvinnorollen har traditionellt innehållit två delar: det vackra objektet och modern. Objektsrollen håller just nu på att bli en del av även den moderna mansrollen, medan moderligheten håller på att försvinna från båda könen. Jag tror att det blir hårt att leva i en kultur där ingen förmår leva sig in i en annan människas behov.” /Nina Björk

Vidare kommer hon in på ämnet att själv statuera exempel för sina åsikter. Hon skrev en krönika 2007 om folks ”skitdrömmar” (och syftade på renoveringshetsen), för att några år senare måla en egen fondvägg. Jag förstår henne, och jag tycker hon gör rätt. Hon kritiserar systemet. Visserligen blir Ernst Kirchsteiger omnämnd som person, men det är ändå tydlig att det är den svenska ekonomiska och politiska ideologin hon gör angrepp på. Att hon sedan själv också låter sig ryckas med, delvis, och målar om en vägg är bara ytterligare ett exempel på hur manifesterat problemet är.

”Jag säger: Det är skitdrömmar. Bara skitdrömmar. Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord.”

Jag tycker att det är bra om en försöker att leva upp till sina åsikter och föregå med gott exempel. Men det fungerar inte alltid och det är ok. Det viktigaste är att driva frågor och kritisera systemet, normen istället för enskilda individer en själv inräknad. Dvs engagera sig politiskt. Vi är alla offer och påverkas mer eller mindre av vår miljö.

En annan intressant fråga som kom upp var Nina Björks aversioner mot Maria Svelands Happy happy där hon hyllar skilsmässan. Jag har inte läst den boken, men vill. Den har ju fått utså en hel del kritik inte bara av Nina Björk. Någon som läst den? Som jag ser det är det bäst att försöka hålla ihop när en har barn, men självklart ska en skilja sig om någon mår dåligt och parterapi och annat har provats.

Ja, det var väl det så länge, jag lär återkomma till Nina Björk. In å se programmet ni som inte gjort det.

Anna vill skaffa städhjälp och listar fördelar i sin blogg. Hon kan inte komma på några direkta nackdelar. MEN DET KAN JAG!

NACKDELAR MED STÄDHJÄLP:
Vi stillasittande digitaliserade människor behöver bryta mönstret i vår vardag med kroppsarbete. Att hugga i, arbeta med kroppen och låta musklerna gå loss på de kladdiga fläckarna och dammiga golven minskar risken för hjärt- ock kärlsjukdomar, cancer, benskörhet och typ2- diabetes. För att inte tala om smärta i leder och muskler.

Det är en del av livet, att städa efter sig. Ja det är tråkigt och jobbigt, det tycker jag med, men stoltheten och lättnaden som infinner sig när en städat klart är betydelsefull. Det ökar välbefinnande och minskar stress. Finns väl knappt något bättre att sjunka ner i soffan efter att ha städat några timmar?!

Vi jobbar framför datorn. Tar tunnelbanan till gymmet. Gymmar en timme. Åker hem och sätter oss framför datorn/tv. Tar kanske en promenad på tio minuter ner till fiket när städerskan kommer. För då vill en ju inte vara hemma. Blir ju lite obekvämt.

Det är ingen slump att vi rika välbärgade människor i västvärlden har hög självmordsstatistik. För att bli lyckliga behöver vi möta motgångar, ta oss i kragen, genomföra saker som tar emot. För att sen erhålla belöningen, vila t.ex. När du anlitar städhjälp curlar du dig själv och undviker ”skitgörat” som tar emot, istället lastar du över det på någon annan. Du köper dig fri.

Det kostar ju nämligen pengar. Även med RUT-avdraget så kostar det att anlita städhjälp och de som redan har det knapert med störst behov av städhjälp, har inte råd. RUT är således ett bidrag till de (hyfsat) rika, som gör att de kan köpa TID. Skattepengar tas från skola och sjukvård för att bekosta välbärgade människors städhjälp. Över- och medelklassen kan lasta över sina klädhögar och skitiga toaletter på någon annan för att sen kunna ha kvalitétstid med sin familj i det perfekta hemmet. Städaren själv jobbar ofta många timmar/dag och ska hem och städa efter sig själv när arbetsdagen är slut. KAPITALISMENS äckliga nylle visar sig.

Prio i vårt samhälle ligger i att äga rymliga vackra hus/lägenheter med ytor så stora att vi inte själva orkar hålla rent. Vi ska producera och konsumerar mera och de som arbetar, arbetar mer än någonsin. Borde vi inte istället bo mindre, sänka kraven och gå ner i arbetstid för att få ihop livspusslet!?

Jag ser naturligtvis inte ner på städyrket. Tvärtom. Jag beundrar städerskors arbetsmoral och förmåga att hugga i trots dåligt betalt. Där ligger nämligen en stor del av problemet. STÄDARE HAR FÖR DÅLIGT BETALT. Hade en städerska närmare 30 000 i månaden som en snickare, rörmokare, elektriker och sopåkare då skulle det vara mycket mera ok. En städare, (som jobbar vitt) har i genomsnitt 9000 kr mindre/mån jämfört med medelsvensken och 5000 mindre/mån än andra i arbetarklassen (källa). Många jobbar långa dagar, vissa måste ha flera jobb.
Däremot ser förespråkare av RUT ner på städare genom att REA ut deras tjänster så att även medelklassen ska få smaka på överklasskakan. Istället för att ta reda på sin egen skit och höja lönerna för städare på offentlig platser.

Politiker närmar sig frågan med arbetslinjen som utgångspunkt, som vanligt. Men för mig är det är obegripligt att staten satsar pengar på att få en låglönebransch att växa. Övervägande del av de som arbetar med städning vill ta sig vidare, utbilda sig osv. Regeringen ser förstås också en stor potentiell välbärgad väljarskara som gärna drar av på skatten för att ha råd att anlita människor som gör livet mer bekvämt. Även om det är på bekostnad av invandrare, lågutbildade och i många fall kvinnor som drömmer om ett annat liv. Antingen röstar du för rutavdrag, eller så röstar du för förbättrade villkor för alla rutanställda.

Barnen då, är det bra för dem? Hur lär en sina barn att hålla ordning runt sig när föräldrarna själva inte städar. Och hur är det för somliga av barnen till städarna? När mamma börjar jobba 5-6 på morgonen och kommer hem 20 på kvällen kan vi glömma både kvalitets- och kvantitetstid.

Den enda fördelen jag kan se med RUT är för sjuka och gamla som inte kan/orkar städa. De borde få den hjälp de behöver, men istället kunde detta kallas hemtjänst.

Eftersom att kvinnor numera förvärvsarbetar och inte längre axlar hela ansvaret för markservicen, utan motstånd åtminstone, då tycker den bortskämda svensken att RUT är perfekt. För MÄNNEN kan ju inte städa, NEJ NEJ det är väl under deras ”värdighet”. (Nu generaliserar jag.) Kvinnors roll har förändrats och vi har tagit oss ut på arbetsmarknaden, nu är det dags att männen vidgar sin roll och börjar ta hand om arbetet i hemmet.

Mitt tips till er som överväger eller anlitar städhjälp, se filmen Mammut som tydliggör hur en människas frihet kan vara på bekostnad av någon annans. Och läs boken De osynliga – Europas fattiga arbetsklass. Om ni ändå bestämmer er för att anlita en städare, se till att hen får ordentligt betalt.

Jag läste ett inlägg hos Jonna Jinton (för övrigt en inspirerande vacker blogg) som gjorde mig smått förbannad faktiskt. Hon klagar på Radiotjänst som tvingar henne att betala tv-avgift trots att hon inte använder sina tvapparater, som hon har i förrådet. Lagen riktar sig dock till innehav av tv-mottagare, inte huruvida apparaterna används eller ej. Och vad jag förstått ska även surfplattor och datorer räknas som tv-mottagare även om det verkar råda tveksamheter kring detta just nu. Hur som helst. Det är fullt förståeligt att hon tycker det är dyrt med 2076 kr/år när hon bort ensam och inte ens ser på tv. Fast hon kanske lyssnar på radio!? Jag tycker att tv-licensen ska vara inkomstbaserad, att ensamstående, studenter och pensionärer ska betala mindre osv. Det som gjorde mig förbannad var att läsa alla kommentarerna.

En efter en spyr galla över Radiotjänst som att de är värsta maffian. Om det är så att anställda på radiotjänst beter sig illa i sin (otacksamma situation/) jakt efter myglare, är det såklart inte ok. Men jag uppfattar det som att människor är emot hela avgiftsbiten. Radiotjänst jobbar ju på uppdrag av våra folkvalda politiker. Jag förstår ingenting. Tänker inte folk på varför vi betalar tv-avgift eller? Tack vare avgiften till radiotjänst (f.d Televerket) kan vi ha oberoende public service dvs radio och tv. Våra nyhetssändningar, barnprogram, dokumentärfilmer, serier och filmer finansieras av folket, och inte av människor med makt och pengar. För ca 3 kronor om dagen får vi tillgång till viktig information som utgör ett stort demokratiskt värde. På många ställen i världen finns inte oberoende media över huvud taget. Där har man inget annat val än att ta del av den bild som staten vill visa.

”SVT satsar t.ex. mycket resurser för att utveckla, producera och publicera innehåll särskilt anpassat till våra barn, i vårt samhälle. /../ Vi tittar även extra mycket på hur serierna speglar könsrollerna i samhället.” /Safa Safiyari, barnchef, SVT

”De kommersiella kanalerna sänder program som ska fungera i ett flertal länder. De får inte provocera, utmana eller på något sätt sticka ut för att inte tappa marknadsandelar.” /Ami Malmros, programchef Barn och Ungdom, UR

Vi är så bortskämda i det här landet att vi inte inser fördelarna med skatter och avgifter utan klagar utan att ha läst på och tänkt till innan. Bah!

Saker jag går runt och tänker på

Avundsjuka.     [Avundsjuka är en sjuklig eller plågande avund eller avundsamhet. Exempelvis avundsjuka över att andra skulle ha något vackert.^[1] Avundsjuka består ofta av en kombination av frambringade känslor som ilska, sorg och avsky.] Men jag är avundsjuk som i ”jag vill också” men utan att känna ilska eller sorg. Jag är (oftast nu i vuxen ålder) avundsjuk utan att vara missunnsam, med någon slags acceptans i att ”hen har det, men inte jag och så är det”. Finns det ett ord för det?
I senaste avsnittet av Gotlands[T]rosorna säger jag att jag aldrig varit avundsjuk på min syster som är snygg, medan jag uppfattade mig själv som ful. Det är sant, jag har aldrig varit arg, ledsen eller känt avsky gentemot henne. Men egentligen har jag visst varit ”avundsjuk” som i ”jag skulle också vilja vara snygg”. Dock har jag samtidigt glatt mig med henne för att hon slapp bli ful som mig.

Ångest.     Denna jävla ångest som inte vill sluta plåga mig. Inte så att jag sover dåligt (det ansvarar barnen för), eller att den förstör mitt liv. Men den stör. Den finns alltid där, förutom när jag är full. När jag bloggar, poddar eller på andra sätt tar plats i sociala medier får jag ångest över att jag missuppfattas alternativt inte uppskattas. När jag samtalat får jag ångest efteråt för vad jag sagt och hur det tolkats. När jag inte bloggar får jag ångest över det, ty jag saknar det. Om jag bara är med barnen och mannen får jag ångest över att jag saknar mina vänner. När jag spenderar tid med mina vänner får jag ångest över att jag prioriterar bort familjen. Ni hör ju.  Jag är i nått slags status quo – hur jag än gör ständigt denna ångest. Tänker nu att det är väl bara att inse att en gnutta ångest kommer jag få leva med och det kanske hjälper den mig att göra rätt val i livet?

Klass.     Hatar klassamhället. Har pratat mycket med Jenny om detta på sista tiden. Vilket helvete det är med klasser och den ilska som finns klasser emellan. Ska vi bara acceptera den? Är det ok att utgå från att alla rika människor är egoistiska och att det är synd om de sämre bemedlade? Jag vet fan inte. Å ena sidan nej, vissa föds rika och ska inte behöva stå till svars för det. De kanske gör massor med bra saker för andra människor. Å andra sidan ja,  vissa blir rika genom att utnyttja andra. Å ena sidan nej, somliga har driv och genom att starta företag och anställa förbättrar de livskvaliteten för fattiga ty de får jobb. Å andra sidan ja, för cheferna kämpar ju mest att själva bli så rika som möjligt och låter undersåtarna jobba skiten ur sig för mer eller mindre betalt. Osv osv. Det går inte att svara ja eller nej. Det får jag ångest av. Haha!
Jag trivs oändligt bra med att vara egenföretaarge och inte ha någon anställd, det är jag i alla fall helt säker på.

Nej nu får jag ångest över att jag bli missförstådd. Bästa att sluta här

Nu fick jag nog. För var dag som går ser jag hur en efter en av mina facebook”vänner” väljer att gilla sidor som kanaliserar kränkningen det verkar innebära att Disney klipper bort nidbilder av svarta och judar. Jag blir ledsen och besviken. Och nu måste jag skriva av mig.

Kultur är något som förändras över tid. Att ta bort delar ur filmer/texter som är stereotypa och/eller påvisar maktstrukturer är inte att censurera, det är att följa tidens och kunskapens utveckling mot ett jämlikt samhälle. I kulturen finns mycket av det som formar vår syn på saker, vilket sker via internalisering. Därför tycker jag Disney har gjort helt rätt.

Jag undrar vad som hänt med empatin, förståelsen och ödmjukheten i människor som på allvar värdesätter några klipp ur ett barnprogram (som visserligen inte är vilket som helst) framför motverkandet av människoförtryck.
Okej att vissa helt enkelt inte har kunskapen och förstår varför den svarta dockan i Kalles jul står för maktstrukturer. Jag erkänner att mina egna kunskaper inom området kunde bli långt bättre. Här i Sverige är en medvetandegraden låg gällande nidbilder av svarta, pga att svarta människor har haft mycket litet utrymme i debatten. (Vilket dock är på bättringsvägen bl.a. tack vare de formidabla sociala medierna.) Till oss okunniga ger jag den här länken.

Men ÄVEN om du saknar kunskap i området så borde du vara ödmjuk nog att tänka att JAG har själv aldrig tillhört en förtryckt grupp av människor. (Bortsett från att jag är kvinna då). Jag har aldrig bott i ett land som andra ser som sitt och inte mitt. Jag har inte behövt lära om mina traditioner för de jag kan är dem jag är uppväxt med från början. Jag behöver inte tänka tillbaka på en historia där mina förfäder behandlades som slavar. Tvärtom tillhör jag den mest priviligerade. (Bortsett från att jag är kvinna då). Alltså är förmodligen inte JAG rätt person att känna mig kränkt. Eller vad tror ni? Verkar det rimligt att tjafsa om några bortklippta scener i jämförelse?

Jag, som vit och icke-troende, har inte tolkningsföreträde när det gäller svarta och judiska stereotyper. Så enkelt är det! Detta förstod ju Stina Wirsén som efter kritiken drog tillbaka sin bok om Lilla hjärtat. Klok kvinna.

Om det inte är okunskapen eller brist på inkänningsförmåga som ger dessa tusentals klick på facebook som får SD-anhängare att gnida sina händer, är det kanske idén om att det är vår historia vi klipper bort. Men det argumentet håller inte då detta är nidbilder som påvisar fördomsfulla stereotyper. Och handen på hjärtat, hur många är det som verkligen pratar med sina barn om bakgrunden till varför juden karikatyriserats? Inte heller argumentet om att genom klippningen minskar vi utrymmet för andra etniciteter eftersom bilderna inte är rättvisa.

Visst ska serier som Tintin och böcker/filmer om rasism, judehat och allt som tillhör historien finnas kvar. Men inte i barnprogram. Och det är inget vi ska skratta åt.

I det nyaste numret av Vi föräldrar är jag med i föräldraduellen tillsammans med Marcus Birro. Vi har skrivit våra tankar kring att berömma barn och säga att de är duktiga.

Jag tycker nej för att när barn ber om vuxnas uppmärksamhet så är det inte för att få höra att de är duktiga, om vi inte redan skapat det behovet vill säga. Det är bättre att uppmärksamma dem med engagemang och ställa frågor. Kanske fråga om de själva är nöjda med vad de åstadkommit, vilket ju är det viktiga. Jag tycker faktiskt att det rent av kan vara fult att lägga sin egen värdering i vad ett barn presterat när det inte efterfrågas. Själv blir jag ibland less på att höra vad folk tycker om vad jag gjort eller att få ”tips” på hur jag kan bli bättre, när jag inte är intresserad av det. De får gärna fråga, ”vill du höra vad jag tycker” först i så fall. På samma sätt tycker jag vi ska tänka i kontakten med barnen.

Om barnet redan är ”skadat” och frågar titt som tätt ”titta så fin jag är idag” eller ”visst är jag duktig som gjort så här” eller ”se så fint jag ritat” tycker jag man kan försöka hjälpa barnet att tänka annorlunda. Påminna om att ”det spelar väl egentligen inte så stor roll om jag gillar vad du ritat, bara du gillar det själv. Jag älskar ju dig hur du än ritar.” Samma sak om man ser fint ut eller inte. Eller säg ”visst är det bra att vara duktig, men ibland kanske man inte har lust att vara duktig alls. Känner du så ibland?” och så prata mer om det.

Naturligtvis är detta en ambition jag har. Jag lyckas förstås långt ifrån alltid. Även jag berömmer, ibland av slentrian som att ”bra” och ”så duktig du är” hela tiden ligger på tungan och vill ut. Ibland öser jag ur mig beröm för att jag helt enkelt inte orkar engagera mig mer just då. I texten framstår jag lite som en maskin. I alla fall jämfört med Marcus Birro som inte verkar ha tänkt så långt på konsekvenser utan mer går på känsla. Jag förstår att han inte menar illa, men jag är övertygad om att genom att strö beröm över våra barn titt som tätt skapar vi behovet av att bli bekräftad utifrån. Vad tror ni?

Föräldraduellen med storbloggaren Nina Ruthström, det ni!?

På sista tiden möter jag det överallt, i tidningar och media förskönar människor alkoholen. Om etanolen uppfanns idag skulle den aldrig varit lagligt i Sverige. Folk fördömer droger i andra former men alkoholen hyllas oftast. Jag har tänkt på det ett tag iom att jag slarvföljer både Amanda och Alex Schulman som var femte minut hyllar alkoholen och förminskar nykterister till moraliserande tråkmånsar.

En av mina guldkorn på facebook Jenny Ritscher skrev: ”Nu skålas det med vin t.o.m. i Äntligen hemma. Snart dags för nyhetsuppläsarna att ta sig en öl under sändning och sen kan Bolibompa haka på Malous champagnefrukost så ingen är nykter i tv.”

Nu såg inte jag Äntligen hemma senast, men jag har sett sponken glorifieras på många andra håll. Alex Schulman höjde Maja Ivarsson till skyarna för att hon drack whiskey i Schulmans show. Amanda Schulman berättade om att hon dumpade en kille för att han inte ville beställa in en flaska till. I Så mycket bättre och Stjärnorna på slottet dricker deltagarna mängder, vi får vintips i nyhetsmorgon. Plura lufsar runt i sitt kök och som ett ”mysfyllo” och berättar om minnesluckor och tokiga bravader. Sällan får vi ta del av det smärtsamma destruktiva som drickandet medför. Jo, när kvinnor dricker för mycket. Ett mysfyllo (GW Persson, Plura, Cornelis Vreeswijk, han med nackkrage i Beck) kan aldrig vara en kvinna (Kicki D, Gudrun Schyman, Lill-Babs.) Jag tycker inte om det här.

För saken är den, att vi dricker alltmer alkohol. Var sjätte svensk dricker för mycket. Detta ökar risken för cancer, skadar din hud, stör din sexualdrift, leder till för tidig död m.m. m.m.

Alkoholkonsumtionen kostar Sverige 20,3 miljarder kr per år.
Förutom den kostnaden har man också räknat på hur mycket sämre livskvaliteten blir  på grund av problemdrickandet. Här har man tittat på de kostnader både för problemdrickaren själv, deras närstående och dem som blir offer för alkoholrelaterade brott.

Ungefär var fjärde förälder tycker det är ok att vara berusad inför sina barn. (1665 st tillfrågade.)

Varje år dödas cirka 75 människor i Sverige på grund av alkohol i trafiken.

Trots att riskerna är klarlagda vågar somliga ta risken och dricka alkohol under graviditet, dessutom utan att skämmas. Sanslöst.

Men det finns också inspirerande nykterister Hej Sonja t.ex. som skriver om varför hon valt att sluta dricka alkohol. Loreen, Melinda Wrede och Doreen m.f.

Dock är jag inte en av dem. JAG SJÄLV höjer den berusande drycken till skyarna, stundtals. Jag pratar om att bli full och supa till. Dock har jag aldrig tappat kontrollen, aldrig haft minnesluckor. Jag har gjort massor av grejer som jag ångrat på fyllan, men det gör jag ännu oftare i nyktert tillstånd t.ex. slår sönder saker, blir aparg och säger fula ord. Jag testade precis min alkoholprofil som är nästintill ofarlig, så jag kommer fortsätta dricka som jag gör. Dock med ett öppet sinne för att alkohol kan vara farligt och att även jag kan bli missbrukare. Och jag ska genast försöka sluta upp med att försköna mina berusningsstunder eftersom ett idealiserande av alkohol nästan känns som att sparka alla alkoholoffer i ansiktet.

Igår fick jag ett tackkort fullt med kärlek från ett av sommarens bröllopspar. Underbar känsla. Och nu läste jag just mycket fina ord skrivna om mig här och då kom jag att tänka på det här med att lyfta fram andra människor. Så härligt det är med personer som gör det. (Inte bara när det gäller att lyfta fram mig alltså, även om det är vad jag gillar allra bäst.  )

Vissa är väldigt bra på sådant. Jenny P, Lady Dahmer, Enligt O och Anna för att nämna några exempel.
Jag försöker själv också vara det. Sprida saker jag gillar på facebook och twitter, länka, uppmuntra och kommentera ang det som jag tycker är positivt, det finns ju oftast något. (Fast det där med att kommentera på nätet har ju minskat avsevärt sedan smartphone blev grejen.) Jag har nog alltid varit hyfsat bra på att ge cred, vilket kanske är en av anledningarna till att jag har och alltid har haft många vänner.

För det finns ju ett antal som sällan bekräftar eller säger snälla saker. Som aldrig länkar. Som verkar ha svårt att glädjas med andra och som kanske tror att genom att höja upp andra så sjunker dem själva. Trist, för det är ju precis tvärtom.

Vill passa på att tacka de av er som flitigt kommentera med uppmuntran och kärlek till mig. Det betyder mycket. TACK!

Varför vi ska välja Fairtrade?
Just nu pågår en kampanj som heter Fairtrade Fokus och under två veckor kommer konsumenter att uppmanas handla mer Fairtrade-märkta produkter.

Mitt engagemang för utveckling och globala frågor började för några år sedan, jag slukade all info som handlade om miljö, kvinnors rättigheter, rättvis handel och internationell solidaritet. Ju mer jag läste om de enorma orättvisor som finns i världen, mellan män och kvinnor, rika och fattiga, orättvisa handelsavtal och liknande, dess då mer upprörd och förbannad blev jag. Och den glöden brinner fortfarande inom mig.

Jag är nyligen hemkommen efter ett och ett halvt års arbete i Ghana för Fairtrade Afrikaen organisation som samlar alla Afrikanska bönder och arbetare som är Fairtrade-certifierade. Här kunde jag på plats se delar av de problem som miljontals människor dagligen slåss mot. Osäker förlossningsvård, smutsigt dricksvatten, att inte ha råd att sätta barnen i skola, löner som inte går att leva på, ja, helt enkelt att bo i ett land där behoven är större än resurserna. Många människor lever genom vardagen med stolthet och en hopp om en bättre morgondag, men ibland behöver de stöd på vägen.

Att som konsument välja Fairtrade-märka varor kan vara detta stöd. Fairtrade är en produktmärkning (säljer alltså inga egna produkter) som finns på varor som producerats av bönder och arbetare i fattigare delar av världen, och där producenterna har följt internationella Fairtrade regler och de kontrolleras årligen av oberoende kontrollanter. I korthet innebär detta t.ex. att arbetare på ananasplantager i Ghana ska ha rätt att gå med i facket, att kakaobönder i Elfenbenskusten ska ha råd att ha sina barn i skolan istället för på kakao odlingarna, att kvinnor som skördar rosor i Kenya inte ska bli sexuellt trakasserade och att teplockerskorna på Sri Lanka ska ha drägliga löner. En annan viktig bit av Fairtrade är den så kallade Fairtrade Premien. Det är en liten summa pengar som lagts på varje produkt och så går tillbaka direkt till producenten. Producenterna beslutar sedan demokratiskt om hur man vill använda dessa pengar. I många fall väljer man att förbättra de mest basala och akuta behoven, som skolstipendier, byggandet av brunnar och hälsokliniker eller mikrolån.

Med låga löner och dåliga arbetsvillkor förblir familjer i fattigdom och vi bidrar till detta lidande så länge vi köper konventionella produkter. Få konsumenter vet om dessa problem och jag tror att få av oss konsumenter egentligen vill bidra till att odlare behandlas illa, inte har råd att sätta sina barn i skola eller inte har tillgång till hälsovård eller rent vatten.

Hur kan vi tänka i vardagen?
Det är lätt att bidra till en lite bättre värld. I dag finns det mer än 1500 olika Fairtrade-märka varor och det går att hitta schyssta rosor, choklad, bananer, kaffe, te, juice, kryddor, bomullstops och socker i de flesta butiker i dag. http://www.fairtrade.se/produkter/
Det behöver inte vara svårare än att flytta handen i banan/choklad/kaffe hyllan nästa gång du handlar! Vi konsumenter kan förändra världen och bidra till bättre arbetsvillkor för de kvinnor och män som odlat de varor som vi älskar att äta och dricka.

Delta på fikautmaningen Fairtrade Challenge som sker nu på torsdag den 18 oktober, just nu har över 350,000 deltagare registrerats. Du kan själv anordna en mysig fika med några vänner eller familj, kanske med en Fairtrade-märkt fruktsallad, kladdkaka eller choklad & vinprovning eller utmana dina bloggväninnor i fikatävlingen! Du bestämmer själv hur du deltar och registrerar din fika här.

Om du vill lära dig och dina barn mera kan du visa detta klipp. Här får du följa Grace och hennes mamma Patience som arbetar på en Fairtrade-certifierad banan plantage i Ghana.

__________________________________________________________________________
Detta är ett gästinlägg, skrivet av min vän Emilie Persson
__________________________________________________________________________

Nu regnar det rasistiska kommentarer här på bloggen och några landar även i min mailbox. Kvinnohatarna (som är livrädda för att kvinnor ska ta makt vilket är vad ökad jämställdhet handlar om), är samma personer som värnar om ett ”rent” Sverige med endast vita kristna människor utan handikapp. Rasister rätt och slätt. Ingen av dem har egna bloggar, få av de anger riktiga namn, alla är elaka och okonstruktiva.

”Rasismen är en fästing på den svenska folksjälen.” Skrev Kawa Zolfagary. (Ni måste förresten läsa hans fantastiska blogg Dödsmaskinen.) Det är ingen annan än dessa svenska människors fel att rasismen existerar i vårt land. Rasismen är fortfarande ett stort problem även om vi är många många som är motståndare. Jag slipper se dess fula tryne i min vardag, så länge jag inte har mobben efter mig. Fast jag såg Debatt på svt med Åkesson häromkvällen och blev galen. Som att vi i Sverige inte skulle ha RÅD att ta emot fler krigsdrabbade!? Det är det mest snikna och egoistiska jag hört. De flesta av oss i Sverige lever i ett äckligt överflöd. Vem fan behöver x-boxar, platta tv-apparater, båtar och sommarstugor, utlandsresor, mobiltelefoner och märkesprylar EGENTLIGEN. Nej fy fan säger jag. Jag förstår att Ohly inte ens ville vara i samma rum som honom, även om det inte går att för debatt så i en demokrati.
Men vad skulle jag komma fram till…

Jo, nedvärdering av invandrare är ändå de flesta sunda emot, men det där med att se ner på kvinnor, det gör gemene man (och kvinna).

• ♦ Det gör Sören Olsson när han tar upp frågan om hur hans handikappade son skall få sex.
• ♦ Det gör SSU Udevalla när de la upp en motion som gick ut på att alla funktionshindrade skulle ha rätt till sex i detta land. D.v.s. alla funktionshindrade män! Funktionshindrade kvinnors sexualitet talades icke om. Dessutom föreslog SSU Uddevalla att assistenter skulle hjälpa till.
• ♦ Det gör Filip och Fredrik när allt de gör handlar om män.
• ♦ Det gör Anders Thomasson som menar att kvinnor har sämre kompetens.
• ♦ Det gör Alex Schulman när han dubbelbestraffar Marie Sernholt.
• ♦ Det gör Anders Jacobsson när han med svarar mitt debattinlägg med ”kära Nina” och sen ber mig lugna ner mig, andas, krama någon, dricka te m.m. Den ena härskartekniken efter den andra. Hade han inlett en kommentar till en man med ”kära…”? Tror inte det va. Diskutera sakligt istället!

Jag kan förstås fortsätta i all oändlighet. Men jag tror det räcker så. (Tog de exempel som kom upp först i mitt huvud.)
Vi lever i ett patriarkat helt enkelt. Och vi måste aktivt kämpa för att ta oss ur det. Det kommer inte gå av sig själv. En bra början är fostra barnen till att flickor och pojkar är lika mycket värda, ska ha samma förutsättningar och samma skyldigheter. Därför har barnlitteratur, filmer, leksaker, kläder stor betydelse. Barnen, det är vår framtid. Där måste vi lägga krut. Tänka till.

Nu känns det ju extra bra att min älskade lillasyster åkte iväg till New York i morse. Visserligen skulle jag också vilja åka till USA igen, men på samma gång vill jag inte sponsra. Att en presidentkandidat kan vara så tydlig med att vara emot demokrati och mänskliga rättigheter utan att lynchas säger en del. Fy fan!

P.s Hittade klippet hos Alex Schulman som har blivit en av mina nya favoriter. Efter att jag såg honom i Här är ditt kylskåp, började jag gilla honom på riktigt. D.s

Idag kan jag läsa på gotlands tidningars framsida att ”Ojnarekamp gav resultat”. Nu är det stopp på skogsavverkningen, tills dess att Högsta domstolen har sagt sitt. Ett steg närmare seger. Under rubriken finns en bild på en hop människor av olika ålder, kön och etnicitet som jublar tillsammans åt segern. (Ingen har skägg för övrigt, vilket i och för sig är hyfsat ointressant även om jag älskar skägg.)

Jag blir rörd och stolt över att leva i detta demokratiska land där alla faktiskt kan komma till tals. Att viktiga ämnen, politiska debatter eller andra saker som personer vurmar för kan sammanfoga människor. Epitet som ålder, kön, sexualitet eller etnicitet spelar ingen roll. Med eller utan skägg, alla är välkomna.

Jag tänker med kärlek på dessa kloka människor, som med stor handlingskraft, mod och jävlaranamma har klättrat upp i träden, kedjat fast sig vid maskinerna, gömt sig i skogen, ställt sig ivägen eller på annat sätt visat sitt stöd för den viktiga kampen för miljön. Hörde någon på radion som hade med sig sina barn ut i Ojnareskogen, de bodde i tält i en vecka.

Jag ska villigt erkänna att jag saknar kunskap om huruvida vattnet, skogen, djurlivet förstörs av kalkbrytningen. Jag tycker egentligen att jag borde vara bättre insatt och engagera mig jag med, men så är tyvärr inte fallet. Men jag förstår att de skulle ju aldrig kämpa så om det inte vore viktigt. Jag litar helt och hållet på Ojnarna.

Jag är oerhört glad och tacksam att det finns sådana fantastiska människor som verkligen slår slag i saken och engagerar sig.  Till er vill jag säga: bra jobbat, tack och heja heja!

SvD kör en artikelserie om barn och krigslekar nu. >>> Del 1. Del 2. <<<

Jag har hittills ogillat krigslekar, (dock aldrig förbjudit det). Men det känns kanske som att jag håller på att ändra uppfattning lite i takt med att min stora unge (och jag) blir äldre och visare. Tror inte att jag någonsin kommer uppmuntra det eller köpa leksaksvapen dock.

Läs gärna artiklarna och berätta för mig hur du tänker.

Ytterligare ett lästips inom samma ämne: Oprofessionell

Jag är uppväxt i ett kvarter som heter Gurkan, i norra Visby. Där bodde vi i en lyhörd lägenhet mittemot en annan familj med barn i samma ålder som mig. I den familjen fanns en cool mamma som jobbade, hon hade stark personlighet, hög röst, temperament och mod att ta plats. (Så uppfattade jag henne då jag jämförde med andra mammor.) Där fanns en snäll pappa som lagade mat, dammsög, umgicks med sina barn, alltid var lugn och tålmodig. (Så uppfattade jag honom då jag jämförde honom med andra pappor.) Eftersom jag inte såg spreciellt många andra pappor som lagade mat eller städade, tänkte jag ganska många fina tankar om den här pappan (och mamman som också stack ut ur mängden.) Pappan heter Håkan Ericsson och han var och är fortfarande skribent på Gotlands Tidningar.

Håkan Ericsson publicerade i fredags en hyllning till två småbarnsföräldrar som figurerar i gotländska medier. Håkan ville lyfta fram dessa två personer som fina föräldraförebilder då de i sina krönikor berättar personligt och berörande om hur det är att ha småbarn. Håkan uppskattar att dessa tu åskådliggör hur fantastiskt det är att vara förälder, på både gott och ont.

Sådana texter som det egentligen kryllar av i bloggvärlden.
Skillnaden är dock att då är texterna skriva av mammor.
De två personerna som Håkan Ericsson hyllar är Mats Pettersson och Johannes Hallbom – två pappor alltså.

Förstod ni det när jag beskrev dem som föräldrar i det fetmarkerade stycket?

Jenny reagerade på detta och skrev en krönika om saken. Hon menar att det är fel av Håkan att BERÖMMA dessa pappor för att ta ut föräldraledighet och för att de umgås med sina barn. Detta borde vara självklart och eftersom mammor inte hyllas för detta skall heller inte pappor göra det.

Men nej, jag håller faktiskt inte riktigt med Jenny.
För det första tillhör Håkan en annan generation (40/50-talist) och vi kan faktiskt inte förvänta oss att han ska se på föräldralediga pappor som en självklarhet eftersom det i stort ett inte existerade när han själv var småbarnsfar. Det är fortfarande, 30 år senare, fattigt med människor i generation småbarnsföräldrar nu, som tycker det är självklart att pappor ska vara lediga. (Vi måste införa individuell föräldraförsäkring för att någonsin nå dit.)

I en kommentar till Jennys krönika har alias ”Mats Hansson” skrivit om det teoretiska jämställdhetsperspektivet och det reella ojämlikhetsperspektivet. Och det är precis vad vi behöver ta hänsyn till. Jenny utgår från det teoretiska jämställdhetsperspektivet då hon dissar hyllningen. Helt adekvat. Men i det reella ojämlikhetsperspektivet är faktum att det behövs manliga förebilder som tar ut föräldraledighet eftersom småbarnspapporna oftare prioriterar arbete framför tid med sina barn. Jag tycker inte Håkan förtjänar den kritik han får.

Dock tycker jag både Håkans och Jenny inlägg i debatten är av godo. Håkan kanske får flera (inte minst i sin egen generation) att acceptera pappor som väljer att vara med sina barn istället för att arbeta. Och Jennys krönika är viktig för att vi ska förstå att mammor och pappor är lika viktiga för barnen och att föräldraledigheten naturligtvis BORDE delas lika mellan föräldrarna.