Jag har gått å klurat på det ett tag…

Måste jag säga ”förskola”? Jag som tycker ”dagis” är så bra!

Är jag kanske dum som inte bara accepterar det ”nya” ordet riktigt? Jag tycker ju att folk som inte hajar att snippa är ordet verkar lite bakom, är jag kanske likadan själv?

Så läste jag en kommentar som Alex Schulman fick efter att han försvarat ordet dagis:

”Att använda ordet dagis istället för förskola är ett olyckligt sätt att omedvetet göra det svårare för denna viktiga arbetsgrupp att höja status på sitt jobb och sina löner.”  

Nu har jag bestämt mig. Nu är det slut med dagis. Förskola heter det!

Jag läser att två av tre anmälda skolor kan ha kränkt mobbade elever ytterligare genom att ge dem skulden, visar anmälningarna i fjol till Barn- och Elevombudet (BEO) enligt Svenska Dagbladet. I 44 av 66 anmälningar antyder antyder skolan att mobboffren själva bär skulden.
Det vanligaste är att mobbningen betraktas som en konflikt mellan två parter. Till exempel har förövare och offer i flera fall, på skolans anmodan, fått be varandra om ursäkt. I andra fall skylls mobbningen på att den drabbade är är blyg eller lättprovocerad.
Svenska Dagbladets granskning visar också att skolorna i flera fall riktar åtgärder mot de mobbade, till exempel att han eller hon får en assistent.
– Sådana stödåtgärder kan, även om de vidtas i all välmening, också uppfattas som att ”det är mig det är fel på”. De utsatta ser inga åtgärder mot de elever som kränker dem, säger Lars Arrhenius.

Det är oerhört upprörande att vuxna människor inte fattar bättre än att ta förtryckarnas parti och misstro och/eller skuldbelägga barn oavsett om de följer normer eller ej. Tyvärr är jag inte förvånad, då jag själv hört flera vuxna som resonerar som så att om man sticker ut får man räkna med att höra gliringar. Helt vansinnigt sätt att se på saken, har vi inte kommit längre 2011 undrar jag.

Vi lever tack och lov i ett fritt land där alla har rätt att klä sig, verka och vara hur de vill. Det tycker väl alla är bra eller? Man undrar ju ibland.
Det är vi vuxna som måste sätta stopp när barn försöker trycka ner varandra. Skolans personal måste ta offrena på allvar, även fast det är jobbigt. Tydligt visa att de som mobbar gör fel. Vidta åtgärder som innebär att MOBBAREN får flytta.
Hur annorlunda man än må vara ska man aldrig behöva ta skit. Barn kan vara riktigt elaka jävlar, vi vuxna måste alltid finnas med och styra upp.

Fan så förbannad jag blir. På samma sätt är det ju med jämlikheten förresten. Det är oftast prat om att det är vi kvinnor som ska ändra oss. Det är oss det är fel på. Vi ska ta för oss mer, skrika högre, armbåga oss fram, inte be om ursäkt osv men hur trevligt skulle ett samhälle vara om alla gapade och gick på hårt. Naturligtvis är det männen som borde lära sig veta hut, dämpa sig, lyssna, stå tillbaka ibland.
Och när vi blir våldtagna har vi varit för sexiga, lättklädda, fulla, kåta, utmanande eller provocerande. Sjukt!

Lyssnade på radio1 imorse där Cissi Wallin, Lady Dahmer och Underbara Clara pratade om kvinnliga bloggares ovilja mot att uttrycka åsikter. Återigen ska det klankas ner på kvinnor. Jag personligen tycker absolut en blogg och människa blir mycket mer intressant då man får ta del av åsikter och jag älskar känslomänniskor som blir förbannade och visar vad de tycker. Men man kan nog inte förvänta sig att alla ska ha lust att driva en åsiktsblogg bara för att man själv har det. Bloggare som nämndes var Elsa och niotillfem t.ex. vilka har lyckats få oerhört omtyckta bloggar på det sätt de skriver idag, varför ändra?
Ok, ibland blir jag också störd över att man inte utnyttjar sitt mediala utrymme till något ”vettigt”. Men det är ju oerhört många som inte gör det.

Jenny ifrågasätter detta och funderar på om Wallin verkligen så lätt kan hitta likvärdiga manliga bloggare som villigt delar med sig av sina åsikter. Det undrar jag med! Vilka tänker ni på? Inte Alex Schulman hoppas jag för han är ju bara elak och dum då han klankar ner på folk åt höger och vänster. Verkligen ingen förebild på det sättet.
Precis som Jenny tycker jag att män minst lika ofta som kvinnor är rädda att stå upp för och framföra sina åsikter. Kanske är män rent av mer rädda.
Dock håller jag med om att det när en kvinna har mycket åsikter och inte alltid stryker medhårs, uppfattas hon gärna som bråkig, jobbig och rabiat.

Jag själv kallar mig rabiat ibland. Det ska jag sluta med. Jag har genomtänkta och jävligt bra åsikter. Jag är varken galen eller förblindad. Så det så!

Jag tappar fan snart hoppet om mänskligheten.

I går såg jag dokumentären om skjutningen i Norge. Fy fan va sjukt det är. Hur kan en människa bara göra så???

Sen det här med alla stackars stackars barn och människor som svälter och torkar ut på Afrikas horn. Och vi bara lever i äckligt jävla överflöd här uppe. Vi äter ihjäl oss och de svälter ihjäl. Det är så osmakligt så jag vill bara gråta när jag tänker på det. Det MINSTA man kan göra är väl att skänka en slant, men det är folk så satans snåla för.

Och så kommer vi till lite mindre men ändå långt ifrån triviala saker. Jag var inne på Blondinbellas blogg igår och läste om att hon blivit hotad. Hon har fått ett brev med detaljer om hur hon skulle våldtas och sedan styckas. Helt fruktansvärt. När man läser bland kommentarerna som hon får kan man hitta  den ena idioten efter den andra som tycker hon får skylla sig själv och att det är rätt åt henne osv. VA FAN ÄR DET MED MÄNNISKOR?!?
Samma tankar slog mig i dag när jag läste Alex Schulmans blogg om att hans dotter Charlie ska börja på dagis nu snart men att de inte fått någon plats än. Även här haglar det elaka och syniska kommentarer. Varför liksom? Varför sitta och vara anonym och elak? (I och för sig är Schulman själv en onödigt elak person stundvis, men han står iaf för det. Stor skillnad.)

Folk är så satans egoistiska, dumma i  huvudet och snåla så jag vill spy. Tror ni inte vi har haft något kräk här som slängt sina osorterade sopor i vår tunna. Påsfan var inte ens ihopknuten och den innehöll konserver och all möjlig skit i en salig blandning. JÄVLIGT tur för dem att vi inte var hemma och upptäckte det. Då skulle de få höra ett och annat. FOLK FÅR VÄL FÖR HELVETE TA REDA PÅ SIN EGEN SKIT. Och då menar jag inte bränna eller gräva ner den för det är lika jävla dumt det.

Och så Ville då. Så fort han blir ledsen eller arg på mig för att jag tillrättarvisar honom (eller bara råkar göra nått som han tyckte var fel) så ska han antingen skjuta mig så jag dör eller brotta ner mig. JAG HAR MISSLYCKATS!  Jag får stå och se på när min son blir nått jag som AVSKYR. Tack så jävla mycket. Nu hoppas jag nästa barn är en flicka bara för det. Pojkar går ju för fan inte att fostra i det här samhället.

Jag blir så ledsen och besviken när jag inser hur många puckade sjuka människor det finns omkring oss. Skärp er för fan.

/jävligt förbannad

Läser i DN om Vios som varken känner sig som man eller kvinna och önskar bli kallad hen.  Hen berättar om hur jobbigt det är och inte minst har varit att växa upp och leva som intergender (ett begrepp för personer som varken ­uppfattar sig som man eller kvinna).  I allt fler länder väcks nu ­frågan om rättigheten till ett tredje kön.

Jag vet faktiskt inte vad jag tycker om att vi ska lagstifta och ta fram ett tredje kön – hen. Jag är inte tillräckligt insatt i frågan för at uttala mig känner jag. Men jag blir både arg och ledsen när jag läser om andra (t.ex. här och här) som skrattar, förnekar och avfärdar problemet som det vore ett skämt. Jag är ganska säker på att dessa människor precis som jag, har föga förståelse för problemet men det utesluter inte att man har empati. Vio m.f hittar väl för helvete inte på för skoj. Naturligtvis är det här en stor sak för dem och det tycker jag man ska respektera. Skärp er för fan!

I januari sa vi upp vårt abonnemang till boxen, i dag skickade vi tillbaka kortet. Detta innebär att vi äntligen är befriade från alla skitkanaler. 1,2 och 4:an räcker bra för oss! Dessutom slipper vi en årskostnad på 2500 kr (det är 300 kr mer än vad vår sophämtning kostar per år). När man tänker efter kan man ju dra ner på otroligt många utgifter. Om man vill.

Jag känner mig villrådig. Vet inte vilket ben jag ska stå på. Om det är bu eller bä, bra eller anus. Jag vet inte var jag ska ställa skåpet liksom. Jag har tappat den röda tråden. Jag har blivit en svag länk i kedjan. Det verkar finnas en ko på isen. Ugglorna hänger i mossen. Och så har jag en sko som klämmer. Det funkar inte att gå omkring i ullstrumporna längre och inte har jag det torrt om fötterna. Jag är i en svacka helt enkelt. Det här med bloggandet. Det känns…. knepigt. Det är vad jag försöker säga.

Jag och min blogg går igenom en massa faser hela tiden. Och nu vet jag inte vilken fas jag är i. Nu känns det bara som pannakaka alltihopa. Jag gillar inte pannkaka!

Först var jag glad över att jag överhuvudtaget vågade starta upp en blogg (dec 2008). Det var framförallt Jenny,Clara och Cattisom fick mig att börja. Jag kallade min blogg något i stil med ”mitt dravel” och nedvärderade mig själv. För inte vågade jag hoppas och tro att någon faktiskt skulle vara intresserad av att läsa vad lilla jag hade att skriva.

Sen kom fasen där jag blev besatt av bloggdesign. Jag satt med koder timme ut och timme in (2009). Lärde mig massor. Började också gå kurser i webbdesign. Lärde mig redigera bilder i photoshop.  Under det här året ökade antalet läsare ganska mycket. Jag surfade runt på andras bloggar och blev på så sätt själv upptäckt. Jag la enormt mycket tid framför datorn.
     Jag skrev mest om mig själv, mitt barn och en del om mitt hus. Och fotade förstås.

Det var nog mot slutet 2009 som jag vågade började sticka ut hakan. Jag skrev vad jag tyckte, och jag lindade inte in orden. Jag inspirerades mycket av Ladydahmer. Det var en sån skön känsla för mig att våga stå för vad jag tycker. Jag som aldrig sagt emot någon utan ständigt varit den som håller med. Vill ju inte göra någon obekväm. Äntligen vågade jag skita i vad folk tyckte om mig. Jag njöt av att skriva kaxigt och i mångas ögon kontroversiellt. Det var en ny fas i mitt liv. Jag har alltid prioriterat att andra ska tycka om mig högst, nu vågade jag strunta i det. Som jag växte av det.  
     Det blev ju lite rörigt i kölvattnet dock. Det blev diskussioner. Jag fick försvara mig bland vänner och bekanta. Jag var inte längre en sån där enkel människa som alltid strök medhårs. Plötsligt var jag lite obekväm. Inte för att jag tryckte på någon mina åsikter vid sociala möten. Men för att folk visste vad jag tyckte. Att jag tyckte. Och att det finns mycket som jag inte tycker om.
     Men den stora vinsten i det hela var att jag kände mig hel. Min självkänsla växte och jag mådde verkligen bra av att våga skriva om mina åsikter kring föräldraledighet, feminism, genus och manshat. 

Men det var 2010 det. Nu är det 2011 och jag har inte lust att vara så kaxig längre. Behovet är borta. Ilskan har runnit av mig. Känns nästan lite omoget plötsligt. Jag brinner för samma vis för feminism- och genusfrågor men det känns som jag skrivit om allt en gång redan. Det känns inte så kul att rapa upp samma grejer igen. 
     Ville börjar bli stor så jag vet inte hur mycket jag vill/bör lägga ut om honom.
     Jag vill inte posta så mycket bilder på mig själv för det första trivs jag inte ramför kameran och det är inget jag själv uppskattar i andras bloggar.
     Jag jobbar framför datorn med webbdesign och har därför inte lust att sitta så mycket på fritiden längre. Mina inlägg ska gå snabbt och därför hinner jag inte få fram några litterära mästerverk.
     Jag vill inte posta saker som jag shoppar eller om mitt hus då det känns ytligt och jag vill inte medverka i hetsen att man ska ha så mycket fina och/eller dyra grejer.
     Att baka och pyssla hinner jag knappt med längre därav så få inlägg i den kategorin.
     Graviditeten känns ju inte mycket intressant att skriva om heller, antagligen just för att jag redan upplevt allt en gång.
     Vem fan vill blogga när det är sol och varmt ute!? Jag läser inte många bloggar heller längre.

Jag har med andra ord nästan ingenting kvar att blogga om. Förutom dagbok, men det känns ointressant både för mig att skriva om och för er att läsa om. Därför postar jag mest bilder som i en fotodagbok. Det är egentligen inte så jag vill att min blogg ska vara. Men så har det blivit.
     Det viktigaste av allt är att det känns roligt med bloggen och att det inte blir ett tvång. Men vad den här bloggen från spinnsidan håller på att utvecklas till, det vet jag inte riktigt. Men även om jag inte har sakerna som i en liten ask så ska jag nog hålla i rodret och på något sätt behålla grytan kokande. Jag vill ju inte riskera att sakna kon sen om båset blir tomt. :P

Avslutningsvis vill jag tacka er läsare som peppar mig och kommer med så många fina varma ord om det jag skriver och om mina bilder. Ni ska veta hur glad ni gör mig och hur tacksam jag är för alla kommentarer både de rara och de med konstruktiv kritik. Ni berikar mitt liv!

När man använder sitt kändisskap på ett meningsfullt sätt, då blir jag imponerad. Inte minst när det handlar om en sådan stor och stark sak som för Patrik Sjöberg.

Denna ”tuffing” som hoppat högst har i hela sitt vuxna liv burit på en hemlighet. Nämligen att dennes f.d. tränare och styvfar, hyllade Viljo Nousiainen utsatt honom för sexuella övergrepp. Bland det värsta som kan hända ett barn förmodligen.
     I sin nysläppta bok berättar Patrik Sjöberg att från att han gick i fjärde klass och ända upp i tonåren fick han stå ut med pedofilens övergrepp. Sjöberg med en trasig bakgrund och brist på bra manliga förebilder föll för Viljos uppmärksamhet och när han visade sig vara ett as skämdes Sjöberg. Som så många andra barn säkert gör.

Det är så otroligt viktigt och modigt att gå ut och berätta om detta. Och återigen påpeka att det är aldrig barnets fel. Jag beundrar verkligem Sjöberg för detta. Och även Tregaro som kan vittna om samma sak.

Sjöberg misstänker att somliga inte kommer tro honom. Men jag tror inte det kommer vara så många som ifrågasätter hans ord. Hade Patrik Sjöberg däremot varit en kvinna hade det stött på mäkta motstånd, det är jag övertygad om. Tyvärr.

Jag funderar på att läsa boken eller om det blir för tungt… Har du tänkt läsa Patrik Sjöberg ”Det du inte såg”?

Det kvinnliga könsorganet har ända fram till 2003 faktiskt, haft många namn. Slida, vagina, fitta, underliv, vulva, bäver, sköte, kissen,  mutta, kusimurra, framstjärt, snäcka, hålet, musen, blomma osv osv i all oändlighet. 2003 kläcktes ordet snippa och det intogs i Svenska Akademiens ordlista. Snippa heter det!

Det behövs självklart ett vedertaget ord för det kvinnliga könsorganet. Det skapar osäkerhet att inte veta vilket ord man ska använda. Om alla själva får bestämma vad snippan ska kallas uppstår förvirring och det kan öka på blygseln inför att samtala om sitt kön, inte minst för barn.

Att det inte funnits något vedertaget namn beror förstås på att det har varit och är fortfarande i vissa sammanghang tabu att prata om det kvinnliga könsorganet, långt mycket mer tabu än när det gäller det manliga. Snoppen hänger utanför, den syns genom byxorna, snoppar målas på fasader, vi ser fallossymboler lite här och var att säga snoppen är kanske inte speciellt läskigt. Men när det gäller det kvinnliga organet vågar man kanske inte ens omnämna det på annat sätt än med ”det där”. Man använder olika omskrivningar av ordet för att slippa vara så rakt på.

Ordet ”snippa” har fått kritik för att vara ett ord som kommit från snoppen, vilket jag förstår. Men att mannen är norm i samhället är ingen nyhet och att ge oss kvinnor ett vedertaget ord för vårt kön är viktigast tycker jag. Bekämpa normen kan vi göra på annat sätt. Och nu är snippa taget så det är bara att gilla läget.
     Somliga tycker att snippa är ett barnsligt ord som man bara vill använda gällande barn. Jag tycker inte det är mer barnsligt än snopp.

Ordet fitta är bra mellan vuxna och vid koppling till sex, men ordet är laddat, trots RSFU´s försök att normalisera det passar det inte i vissa sammanghang. Det används dessutom i kränkade syfte och har iom det sjunkit i status. Vilket är mycket beklagligt tycker jag. Själv skulle jag ALDRIG använda mitt eget fantastiska kön som själsord. Det tycker jag är skit!
     Fitta är ett fornordiskt ord som betyder ”våt ängsmark”, så det är något vackert och inget man ska kunna kränka någon med. (Självklart ska man inte gör det med de manliga könsorden heller.
     Vagina är latin och känns inte avspänt i vardagligt tal. Ord som hål och framstjärt är alldeles bedrövliga eftersom de är förminskande, begränsande och utelämnar den viktiga delen klitoris. 

Snippa heter det!
     Snippa och snopp. Fitta och kuk. Det är ändå bra med olika ord för olika sammanghang.
     Men snippa heter det!

P.s Nu när jag gogglade runt för att förkovra mig i vilka ord folk använder för könsorganen dök jag på RFSU´s information om att mödomshinnan är en myt. Det heter numera slidkrans som också mer tydligt förklarar vad det handlar om. Det finns ingen hinna som täcker för slidmynningen, och som skulle spricka vid penetration, utan snarare en krans som kan blöda lite ibland om sprickningar uppstår. Den har bidragit till många missförstånd den här myten. D.s

Igårkväll, efter att jag suttit i telefonkö i 45 min (morr) fick jag komma fram för att säga upp vårt avtal för boxen. From 1/7 då vårt avtal går ut blir det endast kanal 1,2 och 4 här hemma. Känns bra!

Vi sparar 2500 kr på detta per år. Varför betala för nått som är skit?! För så ser jag på nästan allt som går på kanal 3 och 5. (Övriga kanaler vet jag inte ens vilka de är.) Tidigare såg jag någon film då och då, men har lagt ner det pga reklamen. Pallar inte lägga 45 min per film på reklam.
     Jag har aldrig sett ett enda avsnitt av Greys Anatomy, House, Prison Breake, How I met your mother, Biggest Loser, Buffy vampyren, Sopranos, Ugly Betty eller Six Feet Under. Jag gillar inte Desperate Housewives, Top Model, The O.C, Du är vad du äter eller CSI,  Inte ens Lost föll mig på läppen efter någon säsong. Det enda jag kan komma på som jag brukade se är Roomservice.

Det känns tillfredställande att inte sponsra dessa kanaler som jag stört mig på så länge med mer pengar. De får inte en spänn till av mig! (Men sen när Ville blir så stor att han hotar med att flytta hemifrån om vi inte låter honom hänga med i serierna som klasskamraterna talar om, då kanske vi tar upp det igen. Fast egentligen - det finns ju internet. Äsch vi får se.)

När jag väl ska se något på tv så är det programmen på 1:an som lockar mest. Men det blir en hel del strötittande på 4:an också. Jag behöver bara en kanal med tjafs, 4:an fyller min kvot gott och väl.

Hej då Robert! Jag kommer sannolikt inte sakna dig.

Ni som följer mig vet nog redan vad jag som upprörd mig, det ventilerar jag ganska ofta här i bloggen. Egoism, förtryck, krig, våld, missbruk av makt och allt det där som många ogillar, upprör även mig.
     Vad som också gör mig upprörd är det faktum att det finns människor som INTE blir upprörda. De som inte reagerar när de stöter på orättvisor. Som tänker att mobboffer nog överdriver. De som fnittrar lite åt blottare och menar att de är inte farliga. Som tycker att man är töntig när man stör sig på orättvisor här i Sverige eftersom kvinnor, hbt-personer och invandrare har det så bra här i jämförelse med i andra länder. Som att vi skulle acceptera förtryck, för att det kan ju vara värre. Och sen alla hemskheter som drabbar människor runt om i världen, att bara stänga av och inte låta sig påverkas av det som drabbar dem upprör mig.
     Jag blir upprörd av likgiltighet!
     Jag har samtidigt förståelse för att man blir avtrubbad av nyheter, det är mänskligt och det blir jag också. För mig är det delvis ett försvar för att skydda mig själv för att inte må för dåligt helt enkelt. Men jag är är hellre vetande och olycklig än dum och glad.  

Jag åkte taxi hem igårkväll med en (asrolig) man som verkade klok på många sätt. Vi samtalade bl.a. om just det här med att bli upprörd vilket han tyckte att man aldrig skulle bli. Det är bättre att vara positiv och vara glad för det man har, tyckte han. Och så sa han att ”en an´n ska aldri legg sig i andres liv sördu”. Jag ifrågasatte om man ändå inte ska göra det ifall man ser att andra far illa. ”Naj de är deres ensak sördu”, svarade han.  Jag höll inte med.

Han avslutade med att förklara att man blir lugnare med åren, nu när han var över 50 blev han aldrig arg längre. För mig stämmer det klockrent. Håller ni med? Minskar tillfällena då man blir förbannad ju äldre man blir?

________________________

GÄSTLISTAN:

Nina Ruthström – bloggar från spinnsidan
Julia, alias Lilla My
Sofie
Emma
Rockabillan
Yosefine
Maidens
Fredrika
Cecilia
Malin
Förvirrade morsan
Madeleine
Pernilla

(Är du en av oss som festar? Kopiera gästlistan och klistra in i slutet av ditt inlägg.
Vill du hoppa på bloggfesten? Skriv en kommentar bara.)

<—– Gårdagens tema: Ett annat ögonblick Bloggfesten fortsätter imorgon med: Det här får mig att må bättre —–>

Carin Franzon, relationsanarkist pratade i P3 den här morgonen. (Världens bästa radiokanal som alltid ger mig saker att fundera på och inspiration till blogginlägg.)
Franzon skiljer inte på kärlek till vänner eller älskare, hon är trött på att samhället är uppbyggt för monogama. Hon menar att kärlek visar man i handlingar och älskar man någon vill man den det bästa och absolut inte låsa fast den personen med en själv. För henne känns det bäst att veta att den hon är med just nu verkligen vill det och är det pga av egen fri vilja och inte pga av att man en gång lovat varandra att älska varandra, för hur kan man egentligen lova en sådan sak!?

Att älska någon är uppdelat i två delar, menar hon vilket jag köper. Den ena delen är egositisk och bygger på mina egen känslor och att jag vill ha den andra personen för mig själv. Den andra delen består i det att man vill den andra personen det bästa. Hon låter inte den egoistiska delen överskrida den andra utan försöker (med viss svårighet) att hålla den i shack.

Franson har helt klart kloka saker att säga, och jag köper många av hennes argument till varför polygami borde vara bra. Visst känner jag kärlek till flera av mina vänner. Men jag är bara ATTRAHERAD och vill ligga med en person. Och det är min man. Jag skulle inte klarar att vara så storsint och låta honom ligga med andra för att han skulle må bra av det. Franzon menar att vår kärlek skulle inte bli svagare av att han är fysisk med andra, men det där känns bara för svårt.

Många blir förbannade på Franzon, hon provocerar hårt vilket inte är oväntat men beklagligt. Jag tänker att personer som lever i polygami och är tydliga med det är storsinta personer, totalt ofarliga, lite som en frisk fläkt som behövs i vårt samhälle. I tidigare generationer levde man kvar med varandra oavsett om man mådde bra ihop eller ej. Helt fel tycker jag.

Vad tänker ni om polygami vs monogami?

Jag tror inte . Tyvärr, får jag säga. Det hade varit underbart med en förklaring till hur vi människor kan vara så finurligt konstruerade och vår existens här på jorden. Och tänk vilken vinst att tro på ett liv efter döden. Det måste vara en enorm lättnad att förmoda att de döda får träffas igen.
     Men jag kan bara inte tro på någon Gud, någon himmel eller något helvete. Jag tror på vetenskap. Men ibland inte ens det. Jag är en sann agnostiker.

Det finns en stolthet i mig över att vara ateist också. Ibland tänker jag att de som tror är lurade. Att de tillåter sig tro för att underlätta smärtan som döden innebär, för att kunna få förlåtelse från någon annan som de inte pallar ge sig själva, och för att få svar på omöjliga frågor som leder till kortslutning i huvudet om man tänker för länge på dem.
     Jag känner också att religion hör till dåtiden, före vetenskapens tid när man helt enkelt inte visste bättre. Då när man trodde att det skulle börja regna om man dansade en speciell dans.

Jag har ibland svårt för religion. Eftersom somliga människor i religionens namn förkastar andra människor och handlingar. (Människor som är hederliga och öppensinniga och troende har jag ingenting emot.) Kristendomens syn på kvinnan och homosexualitet får mig att vilja spy. För att inte tala om islam… Oavsett om det är religionens fel eller inte så används den (av vissa) som en ursäkt att döda varandra och kuva kvinnor i många länder runt om i världen. Det fördömer jag!

Bilden lånad från wikimedia

________________________

GÄSTLISTAN:

Nina Ruthström – bloggar från spinnsidan
Julia, alias Lilla My
Sofie
Emma
Rockabillan
Yosefine
Maidens
Fredrika
Cecilia
Malin
Förvirrade morsan
Cornelia

(Är du en av oss som festar? Kopiera gästlistan och klistra in i slutet av ditt inlägg.
Vill du hoppa på bloggfesten? Skriv en kommentar bara.)

<—– Gårdagens tema:  Ett ögonblick jag aldrig glömmer       Bloggfesten fortsätter imorgon med: Min klädstil  —–>

Min rara vän Johanna kom just med en mycket klok påmminelse som jag vill dela med mig av till så många som möjligt:

Kom ihåg att vi bestämde att julstress och julprestationsångest suger och är omodernt!

Inte sant!?
    Jag och Johanna vågar vägra julstress! Är ni med oss?

Denna morgon har jag och min man vilt och uttömmande diskutera huruvida morgonpasset på P3 eller äntligen morgon på Mixmegapol är det bästa radioprogrammet på morgonen. 

Jag menar att P3 är klockrent med rara Martina, frispråkiga Hanna och roliga Kodjo. De pratar ofta om intressanta saker och man slipper reklamen. Samt att det spelar hyfsat bra musik. Ett morgonprogram för vuxna.

Robban föredrar Mixmegapol med fåniga Adam, tråkiga Gry och jobbiga (och lite roliga) Anders, han menar att de har intressanta gäster och att det är värt lite reklam. 

I den här frågan är vi oeniga helt klart. Det hör inte till vanligheten. Vi brukar kunna ha förståelse för varandras åsikter och komma fram till någon slags samstämmighet. Men nu behöver vi hjälp!

Vilket program tycker ni är bäst Morgonpasset (P3) eller Äntligen morgon (Mixmegapol)?