Sömnlös av Barbara Voors.

Betyg: ♕♕♕♕ ♕

Vad passar väl bättre än en bokrecension av ”Sömnlös” så här kl 04 en natt. (Har varit vaken sedan 02, kan inte somna om.)

”Savanna Brandts värld är på väg att falla samman. Det är inte bara sömnlösheten som plågar henne – hon har dessutom börjat få hotfulla anonyma brev. Avsändaren vet var hon bor, hur hon ser ut och tycks till och med känna till hennes sömnproblem. Kan breven ha något att göra med det som hände en sommar för nästan tjugofem år sedan? Savanna var elva år och bodde med sin familj på ett pensionat där en kvinna blev misshandlad till döds. Fallet är fortfarande ouppklarat och skall snart preskriberas.
I fåfänga försök att hålla rädslan i schack börjar Savanna sortera bland papper och pärmar. De flesta av dem innehåller material kring den brittiska författaren Elizabeth Brown som hon tänkt skriva en avhandling om. Sakta vävs Savannas egen historia ihop med det liv hon ska berätta om.”

Det här är en mycket välskriven ganska långsam historia. Den är bitvis bara aningens seg men främst långsam då den kräver eftertänksamhet av läsaren. Det är ingen bok att hasta igenom, inte ens på slutet då den blir riktigt spännande. Dock ligger fokus genom hela boken på patos och inte på handling. Voors är fenomenal på att sätta ord på känslor.

Stort plus för de intressanta karaktärerna som tillskrivits personlighetsdrag utanför könsrollerna. Språket är underbart. Gåtorna nystas upp med elegans och skicklighet även om avslutningen inte är helt oväntad.

Om JAG bara kunde somna om nu då. ”Det finns säkert tusen sätt att somna på, och jag vet inte ett.”

Avig Maria av Mia Skäringer.

Betyg: ♕♕♕♕♕

Den här boken heter Avig Maria. Morsan. Madonnan. Horan. Kvinnan. Människan. Går genom fulrum och finrum. Ibland naken, ibland jävligt påklädd. Den heliga Marian med tröjan ut och in som smygröker i fönstret när ungarna somnat, som vänder på strumpan så ingen på det viktiga mötet ska se att det gått maskor. Som går in i väggen och försöker ta för sig lite av luften i ett rum fullt av roliga män.

Boken som är en samling texter från hennes blogg samt krönikor. En del har jag läst tidigare, men det är också en hel del nytt.
Ganska få men stora ord fyller de knappa 167 sidorna. Skäringer har ett personligt språk som jag fängslas och inspireras av. Hon svär och skriver talspråk, men känns ändå oerhört proffsig. Hon är personlig och privat (jag har aldrig förstått skillnaden på det där förresten: ”Jag är personlig men inte privat” – vad BETYDER det?). Hon går på djupet och berör verkligen.

Genom att skriva om sina svårigheter, då hon brottas med att leva i nuet, om att vara närvarande med sina barn, då hon arbetar med sin självkänsla osv låter hon oss läsare pusta ut. Med värme och kärlek vill hon få oss läsare att må bättre. En känner att hon önskar oss det bästa. Men hon menar att kärleken man känner till henne egentligen är en spegling, och handlar om kärleken till sig själv. Hon är apan som liknar dig!

Hon skriver så mycket klokt, men det jag gillar mest av allt är: ”Ofta har jag blivit kallad överkänslig. Men tänk om det är den som kallat mig så som faktiskt är underkänslig?”

L.Ä.S! (Och ni har väl inte missat hennes första bok, som faktiskt är ännu bättre: Dynkåt och hur helig som helst.)

Jag älskar böcker. Så är det. Skulle vilja läsa en om dagen, men det klarar jag förstås inte. (Läste en varannan vecka i genomsnitt 2011.) Jag tänker att jag ska ta alla tillfällen jag kan att läsa, även om jag fortfarande prioriterar internetvärlden onödigt ofta. Vill bli bättre på att slå upp en bok istället.
Förutom att läsa böcker älskar jag att titta i böcker, känna på böcker, lukta i böcker och vara bland böcker. Böcker gör mig glad, lugn och smart(are).

 En del av vår bokhylla. Bokhyllan i sin helhet.

Vi städade huset tillsammans Robban och jag, i torsdags. (Det var första gången jag städade på… nästan nio månader. Robban städade väl en – två gånger under graviditeten och har nog städat en gång sedan Märta kom. Vi lägger otroligt lite tid på städning, däremot plockar vi i ordning och dammsuger med handdammsugaren dagligen så det blir aldrig riktigt skitigt.) Men nu skulle det ju handla om böcker.
Jo, i och med städningen fick vi ett hål i bokhyllan. Det fyllde vi upp med böcker som vi ska läsa.

Böcker som ska läsas. Tre stycken är Robbans och dem har jag redan läst, resten ska jag plöja.

Det finns ännu fler böcker i hyllan som jag inte läst. ÄNDÅ skickade jag just iväg en beställning till Adlibris på nya böcker. (Lite internetshopping var min födelsedagspresent från Robban. Förutom böckerna beställde jag en lite prylar från Klaraform – UNDERBAR butik för bakälskare.)

 Beställningslistan är mycket inspirerad av Enligt O.

Ja till Liv, Liv Strömquists ABC.

Betyg: ♕♕♕♕♕

En seritecknad bok med politisk satir som är riktigt elak och kul. Jag brukar ha svårt för elaka människor, t.ex. Alex Schulman men till skillnad från honom förlöjligar Strömquist där det är befogat (dvs moderater och mansgrisar). Min forne idol Robert Gustafsson är en av dem som får sig en rejäl känga. Men har man sagt att det är evolutionen som har gjort män roligare än kvinnor då kan ha gott stå ut med det.

Jag ÄLSKAR den här boken. Jag lånade den och läste ut den på en dag. Jag blev smartare och jag hade roligt medan jag läste den. Och jag ska köpa mig ett eget exemplar, (kostar bara 134 kr). Det här är en bok jag vill ha i bokhyllan. Jag vill läsa den igen och igen. Jag håller med om nästan allt som Strömquist framför, även om jag inte är lika konstruktivt arg som hon.

Tydligt är att den behövs också. Det är bara att se sig omkring, läsa en tidning, titta på barnprogram eller läsa Jens Ganmans sexistiska recension av boken.

Jag säger JA JA JA till Liv! Och jag tänker läsa flera böcker av henne.

Nattfåk av Johan Theorin.

Betyg: +♕♕♕ ♕♕

Familjen Westin flyttar till Åludden på Öland, till ett hus som sägs vara byggt av timmer från ett fartyg som gick på grund på 1800-talet. Kanske är det därför det händer så mycket konstigheter kring familjen….

Nattfåk är en lättläst spökhistoria, man helst inte vill lägga ifrån sig. Den ger inget bestående avtryck men är både kuslig och spännande. När ett av barnen pratar i sömnen är det riktigt läskigt.

Trots att huvudpersonen drabbas av sorg slipper jag gråta till den här boken. Författaren utelämnar känslosamma beskrivningar och koncentrerar sig på det mer rysliga. Och det var bra.

På slutet när allting ska nystas upp görs det aningen banalt. Dock lämnas inga olösta gåtor kvar.

Om man inte är helt och håller övrtygad om att spöken är fiction (som jag är) tror jag den här boken kan vara en riktig höjdare. Så läs den tycker jag.

Rosa, den farliga färgen av socialantropologen och genusforskaren Fanny Ambjörnsson.

Betyg: ♕♕♕♕♕

Författaren har intervjuat ett antal föräldrar, feminister, personer från hbtq- och femmerörelser samt feminister om hur de ser på färgen rosa. Hon analyserar intervjupersonernas svar utan att egentligen lägga någon värdering i dem.
Men boken avslutas med några ord där hon tydligt markerar vad hon tycker: ”Om vi alla kunde omfamna och identifiera oss med det svaga, misslyckade, pinsamma och kletiga i stället för att så entydigt hylla det framgångsrika, kaxiga och starka, skulle världen förmodligen se annorlunda ut.”

Vi får läsa om färgen rosas historia och i vad den innebär i samband med kön, klass, etnicitet, sexualitet. (Hade dock varit intressant att läsa mer om vilka känslor färgen triggar utomlands.)

Det här är en lysande, genomarbetad bok med gedigen källförteckning. Lätt att ta till sig.

Ambjörnsson tar upp det här viktiga med att det feminina nedvärderas i patriarkatet, av män men också av kvinnor och även feminister. Jämställdhetsinriktade småbarnsföräldrar undviker den kvinnligt kodade färgen rosa till sina barn trots en feministisk hållning medan blått framstår som gångbart och neutralt. Dessa föräldrar tenderade också tala om flickighet som det huvudsakliga problemet för en framtida jämställdhet.
Feminister kan ha en ambivalent hållning till femininitet. Även jag har haft det men blir mer och mer övertygad om att problemet ligger inte i det feminina.

Bara en färg, tänker många. Men den rosa färgen är ”farlig” just för att den speglar våra värderingar. Föraktet för det kvinnliga består trots decennier av s.k. jämställdhet. Till och med i så kallad genusmedveten barnuppfostran upphöjs de manliga egenskaperna, kaxighet och fysisk styrka, högre än de traditionellt feminina. Fortfarande, 2011, är flickorna förändringsprojektet. Flickorna, som älskar rosa, utsätts för rosabojkott – och fostras att ta för sig för att kunna hävda sig bland de stökiga pojkarna, inte tvärtom. Små pojkar som vill klä sig i rosa riskerar att ses som för feminina alternativt bögar. De enda som egentligen inte behöver bannlysa rosa i garderoben för att behålla sin status är Stureplanskillar och andra heterosexuella män med makt.

Jag rekommenderar boken till alla som arbetar/umgås med barn. Den är en sorgsen men jävligt viktig ögonöppnare.

Förresten hänvisar Ambjörnsson i boken till en film som heter ”Mitt liv i rosa” – någon som sett den? Det vill jag göra.

Jag har skrivit om boken  här och här också. Och här kan ni se en intervju med författaren.

Kivi och Monsterhund av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson. Från OLIKA förlag.

Sveriges första barnbok med hen! Från ca 3 år (man kan nog gärna vara 4).

Helt glad och till mig, sprallig och fnittrig, hoppfull och positiv blir jag med den här boken i min hand. ÄNTLIGEN! Utbrister jag högt. En bok om hen. Om Kivi. Där vi får fokusera på vem Kivi är och vad Kivi gör snarare om Kivi är en hon eller han.

Istället för hon/han honom/henne används hen och henom. Och när det kunde stått man används en.

Hen är svenskans (outnyttjade) tredje pronomen, det enda som inte är kopplat till vad vi har mellan benen. Hen ger alla barn möjlighet att identifiera sig med Kivi och utmanar både tanke och språkbruk. Boken har redan innan utgivning väckt debatt och den väntas bli ännu hetare den 26 januari då Kivi och Monsterhund finns att läsa för alla. Med den första barnboken som undviker hon och han istället väljer hen gör OLIKA ånyo avtryck i svensk litteraturhistoria.
Kanske är hen det lilla ordet som kommer att uträtta stordåd?

”Varje gång man skriver ”han” eller ”hon” får man ett kulturhistoriskt bagage att förhålla sig till; medvetet eller omedvetet måste man möta upp eller bemöta sina egna och andras bilder, tyckanden, fördomar och generaliseringar om manligt/kvinnligt och pojkigt/flickigt. Det är jätteskönt att slippa den biten”, säger författaren Jesper Lundqvist. Han får medhåll av Karin Milles, docent i svenska vid Södertörns Högskola: ”Hen är ett elegant sätt att öppna upp för tanken att varje person framförallt är en unik människa, och inte bara en flicka eller pojke, kivinna eller man”.

Förutom att boken tar genusfällorna som finns inbyggda i vårt språk, på allvar, är det dessutom en störtskön galen historia med massor MASSOR av ord. Med detaljrika humoristiska illustrationer och en lika detaljrik välskriven text på rim är den en riktig fröjd att läsa och titta i. Ville och jag ska ta den en gång till, nu med en gång. Jag behöver träna på att säga hen istället föär hon/han, det är en utmaning. En BRA sådan.

Betyg: ♕♕♕♕♕

TACK VÄRLDENS BÄSTA BOKFÖRLAG OLIKA FÖR DET HÄR MÄSTERVERKET!

Bara någon att straffa av Kristoffer Ahlström

Betyg: ♕♕♕ ♕♕

Den här kritikerrosade boken handlar om en kille som återvänder till sina hemtrakter Fårö på Gotland, efter att ha förlorat sin mamma. Han sörjer, tänker tillbaka och ballar ur, kan man säga.

Jag skulle vilja säga att den här boken sticker ut. Den är skriven med att annorlunda språk, som jag verkligen gillar, men tyvärr griper den inte tag i mig även fast det faktiskt händer ganska dramatiska saker ändå. Den är värd att läsas mer för språkbruket mindre för handlingen. Ahlström beskriver saker på helt nya sätt som då han liknar solen vid äggula eller skriver att ”himlen är nedklottrad med moln”.

Berättelsen förmedlar en vemodig känsla, vilket stämmer överens med det minne jag har av författaren, som jag träffat vid ett par tillfällen.

Jag skulle absolut vilja läsa en ev. andra bok av Ahlström.

Nu vill jag veta om någon mer läst den och vad ni i så fall tyckte!

Jag har nu läst de första 100 sidorna i boken ”Rosa. Den farliga färgen”. Det går inte så fort, för att den innehåller så mycket klokskap dock på ett lättilgängligt vis. Men jag måste liksom stanna upp, tänka efter och försöka pränta in. Fanny Ambjörnsson sätter huvudet på spiken gång på gång och kommer med den ena analysen skarpare än den andra. Aha-upplevelserna avlöser varandra. Jag gillar boken och rekommenderar den varmt, även fast man får en släng av depression.

Det jag läst, sedan sist,  är om killar som ratar rosa. Aron, som är fem år, har länge haft rosa som sin favoritfärg. Hans föräldrar berättar att han gärna klätt sig i rosa prinsessklänning med änglavingar, såväl till vardag som till fest. När författaren talar med Arons pappa dagen innan intervjun förklarar han beklagande att det nog är för sent., Aron har ändrat smak på sista tiden. Nu gillar han inte alls rosa längre. Och mycket riktigt, när Ambjörnsson träffar Aron förklarar han att han gillar alla färger utom rosa. Han vill absolut inte kännas vid att han för mindre än en månad sedan älskade rosa.  Hans pappa berättar att aversionen är så stark att han hellre låter bli att äta godis än att stoppa en rosa karamell i munnen.
Det må framstå som ett lite lustigt exempel på ett barns tvära kast. Men man kan också tolka det som ett ganska abrupt uppvaknande till en värld där genus är en central och avgörande identitetskategori, knuten till en mängd egenskaper, intressen och inte minst färger. Så viktigt tycks det att sorteras i rätt kategori att man ovillkorligen ger upp allt man tidigare älskat passionerat. På så sätt får vi en känsla av hur könskategorisering sällan är en harmlös handling utan snarare bör betraktas som en ganska våldsam akt av begränsning.

Min förhoppning var förstås att Ville skulle bära rosa och leka med alla sorters leksaker. Nu har vi tyvärr förstått att omgivningen påverkar mer än föräldrarna ibland, och han har redan i (korta) perioder ratat rosa. Vi kommer så småningom prata om detta men vi kommer självklart aldrig tvinga honom att bära det. Däremot tänker jag inte sluta erbjuda rosa och pasteller, det ska finnas med i garderoben som alla andra färger. Och leksaker riktade till flickor ska han även i fortsättningen få. Även om han inte vill leka med dessa saker så ofta så kan han ju gärna inte reta någon annan för att ha Hello Kitty – prylar om han själv har det. Tänker jag.

Att välja de ljusa och rosa färgerna framför de mörka, coola är naturligtvis ett sätt att skapa sig som ett visst kön, nämligen som flicka. Men det ljusa associeras också med godhet, snällhet och medmänsklighet – helt enkelt med positiva värden i livet. Medan det mörka framstår som coolt, tufft och kanske i vissa fall elakt och farligt, blir det ljusa motsatsen, det signalerar förhoppningar om en lite bättre värld. I filmer kan man tydligt se att skurkarna är klädda och omgivna av mörka färger medan det goda symboliseras med det ljusa.
Det finns ett projekt som heter Pink Prison Project som initierades i USA på 70-talet och går utpå att skapa en mindre aggressiv fängelsemiljö genom att helt enkelt måla anstalternas inredning rosa. Ytterligare exempel på hur den rosa färgen används som i förmänskilgande syfte är aktioner mot militarisering utförda av fredsaktivister runt om i världen. Där används ofta rosa på kläder och färger som man i protest målat t.ex. landningsbanor och stridsfordon med.

Jag har sedan jag fick Märta funderat på vilket värderingsord jag skulle vilja använda till mina båda barn. (När jag nu behöver värdera, helst undviker jag det.) INTE fin, inte söt, inte vacker och snygg känns inte heller helt rätt men COOL känns rättså bra. Det innefattar mer hur man är än hur man ser ut. Det är också något som Ville redan själv använder ofta. Om att vara cool kan man läsa på sidan 89 i boken. De tillfrågade barnen refererar tyvärr inte till rosa som en cool färg, (vilket jag dock självklart kommer göra). Cool är något som killar är, enligt barnen. När författaren frågar barnen vilka de upplever som coola i sin klass är det enbart vid ett tillfälle som någon nämner en flicka- Jonathan, sju år, förklarar:
JONATHAN: Och Ellen är cool. Ellen är cool fast hon är tjej.
FÖRFATTAREN: Vad gör hon som är…
JONATHAN: Hon spelar bandy som killarna gör. Hon spelar tennis som killarna gör och hon gör samma saker.
Jonathan pekar visserligen ut en flicka som han anser vara cool. Samtidigt beskrivs hon som cool ”fast hon är tjej”. Det som kvalificerar henne som cool är att hon behärskar samma kunskaper som pojkarna, i detta fall bandy och tennis. På så sätt förstår vi också att den åtråvärda coolheten är att betrakta som huvudsakligen förbehållen pojkar.
Näru… inte hemma hos oss!

Tesslas pappa vill inte av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund.

En bok som får både liten och stor att skratta, då Tesslas pappa ”trotsar”. Han vill inget av det som Tessla föreslår. Fast om han får det på sitt sätt, DÅ blir han glad.

Ett som är säkert det är att författaren Mendel-Hartvig begriper sig på barn. Hon fångar vardagsproblemen och vänder på synsättet vilket inte bara får mig och Ville att skratta, det ger mig också aha-upplevelser.

Illustrationerna är även dem gjorda med humor.

Och som vanligt med böckerna från OLIKA är den normbrytande. Pappan har visserligen kostym och ska gå till jobbet, men också glitterhårspännen i håret.

Den här boken får fullt betyg från mig och Ville: ♕♕♕♕♕

Nu är vi sugna på att läsa Tesslas mamma vill inte, också.

Författaren Fanny Ambjörnsson har i sin bok, som jag läser nu, ”Rosa den farliga färgen” intervjuat några småbarnsföräldrar om vad de anser om färgen rosa och om att klä sina barn i rosa plagg. Dessa föräldrar är medvetna om könsroller och tycker det är viktigt med jämställdhet. Alla är rörande överens om att pojkar kan absolut inte ha rosa (då det skulle vara provocerande, skrattretande och tokigt) och man vill helst inte sätta det på flickor heller, för man gillar inte ”rysch-pysch”. Sen skriver Ambjörnsson detta fenomenala:

Jag tänker mig att de intervjuade föräldrarnas ambivalenta inställning till rosa måste betraktas mot denna historiska och samtida tradition av nedvärdering av det föreställt kvinnliga. För att framstå som seriös och trovärdig som kvinna och för att slippa dras ner i den sörja av negativa associationer som behäftar det kvinnligt kodade, gäller det helt enkelt att undvika alltför mycket rosa. Detta innebär i sin tur att den ojämlika maktrelation där de manliga överordnas det kvinnliga återskapas. Så, trots att de flesta av föräldrarna motiverar sin skepsis med feministiska argument – som att det är förtryckande och fastlåsande att kläs i rosa – blir det ändå flickorna som i slutändan ska åtgärdas. Det är det kvinnligt kodade som måste kläs om i blått, medan det blå framstår som mindre markerat, degraderande och besmittat. På så sätt skriver de, om än ofrivilligt, under på idén om det manliga som norm.

1-0 Jenny – Lady Dahmer. (Jenny klär sina döttrar i rosa, Lady Dahmer undviker det). Läs gärna de länkade inläggen.

Jag älskar färgen rosa framförallt för att den förknippas med det som är kvinnligt. Jag anser att det kvinnliga är bäst. Ja, jag menar att det är bättre än det manliga. Inte att kvinnor nödvändigtvis är bättre än män, absolut inte. Men jag menar att egenskaper som män får lära sig besitta som att vara macho, känslokall, reda sig själv, vara orädd, riskbenägen, tystlåten, allvarsam, arg, våldsam osv är alla mer eller mindre dåliga karaktärsdrag som ofta gör människan som besitter dem ont, och också omgivningen. Vi kvinnor får lära oss att vara snälla, duktiga, ta hand om andra, vara ödmjuka och uppoffrande vilket är av godo. (Utseendebiten är det enda dåliga.) 
Män mår dåligt. Drygt tre gånger så många unga svenska män, 15-24 år gamla, dör i trafikolyckor, cirka 60 procent fler dör i självmord, cirka fyra gånger så många i alkoholrelaterad död och cirka tre och en halv gånger fler i övriga skador. ( Ur Socialstyrelsens Lägesrapport 2010) Kvinnor/flickor drabbas av män/pojkar som mår dåligt. Alla förlorar på den manliga könsrollen.

Jag tycker förstås att färgen rosa bör användas flitigt, av alla, oavsett kön.  Jag tycker att både flickor och pojkar ska få lära sig de kvinnliga egenskaperna. Jag har tidigare varit tveksam över hur mycket rosa Märta ska få ha. Men det ska jag försöka släppa (så länge det är mjuka bekväma lekvänliga plagg) och istället fokusera på att Ville använder rosa (genom att erbjuda det ofta).

Är ni med?
ROPEN SKALLA ROSA FÖR ALLA!

Ditt kompetenta barn av Jesper Juul.

Betyg: ♕♕♕♕♕

Min nya guru: Familjeterapeuten Jesper Juul. Mannen som tycker man ska skåla i champagne när barnen väljer att åka och fiska istället för att göra sina läxor. Som tycker det är upp till barnet att bestämma när de ska sova. Och som menar att problem med ”trots” beror på föräldrarna. Låter det konstigt? Ja, det skiljer sig mycket från den traditionella barnuppfostran. Som Juul menar oftast är överflödigt och ibland tom skadligt. Och jag håller med honom. Jag köper det han skriver rätt av. Jag är såld kan man säga. Den här boken måste ni som har, eller jobbar med barn, läsa.

Förutom att han med den här grymma boken ger mig så oerhört mycket matnyttiga tips på hur jag ska vara och tänka med Ville, smular han totalt sönder tokan Anna Wahlgrens otäcka metoder (samt nannymetoderna).

(Anna Wahlgrens råd går ofta ut på att förminska barnets känslor. Om barnet vaknar ledset ska man låtsas som ingenting. Man ska gärna skoja och skratta barnet rätt upp i ansiktet eftersom man inte ska ta upp ett barn ledset och ”rädda det från vargen”.
När man som liten känner en känsla men får helt motsatt reaktion på den känslan, börjar man så småningom att tvivla på sina egna känslor. Andras tolkning av det jag känner är alltså det som gäller, och det är här det går fel. Istället för att föräldern speglar barnet och signalerar att den läser av känslorna, så är det barnet som börjar spegla förälderns motsatta reaktioner och riskerar så småningom att skapa ett ”as if”-jag. En ”som om”-personlighet. Där man agerar och reagerar som omgivningen förväntar sig och man pressar ner de riktiga känslorna bakom de påhittade, förväntade känslorna.)

Juul menar att vi ska behandla barn som vi behandlar andra människor. En tv-serie som supernanny hade varit otänkbar om den handlade om män som vill att kvinnorna ska bli så lydiga som möjligt.

För både er och min egen skull, så att jag ska kunna gå tillbaka och repetera, har jag plockat ur godbitarna ur varje kapitel i boken:

Själförtroende/självkänsla:
När barnet säger ”Titta mamma, jag åker kana” söker de en bekräftelse på sitt varande – alltså att bli sedda. Men vi vuxna blandar ofta ihop detta med prestation, när det kommer till barn, så vi svarar kanske ”Nejjj, va duktig du är!”. Det är samma sak som att jag skulle bjuda hem en god vän på middag och säger till honom ”vad trevligt det är att vara tillsammans med dig” och han svarar ”Ja, du har blivit så bra på att laga mat”. Då har vi inte nått varandra.
Snart lär sig ungarna detta, att allt värderas. ”Titta så fin jag är”, ”se vad jag kan, visst är jag duktig” i tid och otid.
Det hade varit bättre å svarat barnet som åker kana ”jag ser, å det ser roligt ut” om hon ser glad ut eller ”jag ser, å det ser kul och lite farligt ut” om hon ser lite rädd ut. Se ditt barn och ge hen ett språkligt uttryck för sin inre upplevelse.

Vi vuxna har ofta lätt att berömma våra barn för goda prestationer och på så sätt visa dem vår kärlek. Och på samma vis är vi ofta snabba att ge kritik när de inte gör sitt bästa. Resultatet blir att vi på så sätt uppfostrar osjälvständiga UTIFRÅN styrda personligheter. Människor som har låg självkänsla och saknar en inre måttstock att handla efter, och som därför ibland förslösar stora delar av sin livsenergi på livslånga försök att vara och handla som omgivningen förväntar sig eller blir extremt självupptagna i sin eviga jakt på bekräftelse.
Som illustration kan man beskriva självkänsla som ett existentiellt immunförsvar: Ju mer utvecklad självkänslan är, desto mindre sårbara blir vi och desto större livsglädje och livskvalitet får vi.

Familjen som maktstruktur/barn samarbetar:
Barn är små människor som ska bemötas med respekt på samma sätt som övriga medmänniskor. Genom att kuva barnet och visa att det är vi föräldrar som har makten får vi osäkra vuxna med destruktiva (självdestruktiva eller utåtagerande) personligheter.

Syftet med barnuppfostran har tidigare varit och är fortfarande ofta, att få barnen att anpassa sig och lyda makthavarna (föräldrar, pedagoger och andra vuxna). Barn som lyder, som ”uppför” sig är friska barn, trodde man innan man blev varse den psykiska ohälsan.
Fram till i början av 70-talet talade man om uppfostringsMETODER vilket bygger på att man ser barn som potentiella djuriska och asociala varelser vilka att kräver att vuxna använder metoder för att få barnen att utveckla sig mänskligt och socialt.
Idag vet vi att barn är riktiga människor från början och därför bör vi inte längre tala om metoder. Tänk om jag skulle säga ”jag älskar min man men jag har lite problem med honom. Har du någon metod du kan ge mig så han blir mindre besvärlig?”.

Barn blir självständiga, de vuxna blir trotsiga!
Barn både kan och vill samarbeta. Det handlar bara om att vi vuxna ska förstå på vilket sätt de gör det.

Juul använder hellre begreppet självständighetsålder istället för trotsålder. Barnet utvecklas och börjar kunna göra allt mer saker själv. Vi vuxna blir ofta ”trotsiga” och svarar ”nej sluta nu vi har inte tid med sånt där trams”. Barnets sätt att samarbeta här blir att bemöta trots med trots.

Pubertet är som begrepp våldsamt negativt laddat och ger självklara associationer till konflikt, gräl och bråk. Juul är övertygad om att detta beror på att föräldrar saknar förmågan att sin ändrade roll i ögonen.

Trots är inte en medfödd attityd, det är en överlevnadsstrategi som barn bara utvecklar då deras självkänsla är i fara inom familjen.

♥ Barn är kompetenta!
♥ Barn är sociala från födseln.
♥ Barn samarbetar kompetent med varje form av vuxenbeteende, oavsett om det är konstruktivt eller destruktivt för deras eget liv.
♥ Barn kan markera innehållet i och gränserna för deras integritet. Vi vuxna ska ta barnen på allvar.

Ansvar, ansvarighet och makt
Juul tar tre exempel som berättar en del om hur han tänker. Exemplen handlar om Jakob 3 år och hans pappa.

1. När Jakob vill springa iväg i affären, gör pappan rätt i att se till att barnet håller sig till honom. Han är för liten för att springa fritt i en affär. När pappan håller Jakob i handen lite hårt för att han inte ska ”smita” utövar han fysisk makt, vilket är ok.

2. När barnet vill ha en glass från affären, gör pappan sätt i att säga nej och markera att det är han som besitter den ekonomiska makten.

3. Men när pappan tvingar sin son att sova middag fast pojken säger att han inte är trött, då tycker Juul att det är fel. Jakob känner i sin kropp att han är pigg och då kränker man barnet genom att säga ”du är visst trött, och nu måste du sova för annars orkar du inte med hela dagen sen”. Detta kommer leda till att Jakob blir ”utifrånstyrd”. Han kommer svika sina egna känslor och hellre lyda order vilket leder till stor konflikt och svårighet när han senare ska börja bestämma över sig själv utefter sina känslor. Även i andra sammanhang där man borde lita till sina egna känslor kan Jakob få problem. Genom att föreslå för barnet att hen ska sova men utan att tvinga det, utvecklas egenansvar och självkänslan.
Barn bör få ta personligt ansvar för sig själva gällande: sinnena (vad som smakar gott, luktar illa eller om man fryser), känslor (glädje, smärta osv), behov (hunger, sömn osv) och så måningom också fritidsintressen, utbildning, klädsel, utseende och religion.

Det viktiga är att erkänna barnets känslor/behov/upplevelser och sen om man inte håller med berätta vad man själv tycker med ett personligt språk med respekt för barnet. Stommen i det personliga språket är jag vill, jag tycker.

Exempel: Barnet: Jag tycker inte om lök. Den vuxna svarar: Fel: Ett sånt påhitt, du brukar väl tycka om lök. Rätt: Jaså! Jag tycker lök är gott. Jag tycker att du skulle prova.

Gränser
Istället för att enligt gamla seder få barn att hålla sig inom gränserna med maktmissbruk och pedagogisk manipulation bör man som vuxen lära sig att sätta individuella personliga gränser för sig själv i samspel med barnen.

Exempel på stabila gränser och hur man bör framföra dem: Fel: Man går inte in i vardagsrummet med skor på. Rätt: Jag vill att ni tar av er skorna innan ni går in i vardagsrummet.  Fel: I er ålder är det inte bra att se allt som visas på tv. Rätt: Jag vill vara med och bestämma vad ni ska se på tv.

Exempel på personliga gränser: Jag vill gärna läsa en saga för dig senare men just nu vill jag prata med min kompis. Eller: Idag vill jag ha badkaret för mig själv. Idag är en sådan dag då jag önskar att jag inte hade någon familj. Jag vill vara ensam.

Det personliga språket är det bärande i budskapet. Det är orden som kränker – inte känslorna. Det är inte något fel på vare sig ilska, raseri, humor eller irritation. Det gör inte något att barn känner sig avvisade. På det sättet lär de sig att de inte alltid kan få vad de vill ha och att respektera andras viljor.

Tänk: ”Om jag hade denna konflikt med en vän nu i vuxen ålder, hur skulle jag uttrycka mig?” Och använd det svaret i samtalet med barnet det gäller.

Inom kort ska jag ge mig på fler böcker skrivna av denne kloke man.

 Dårens dotter av Mian Lodalen.

Betyg: ♕♕♕ ♕♕

Det här är en delvis skönlitterär bok om maskrosbarnet Connies uppväxt på 70-talet . (Tredje boken i rad med barndomsskildringar. Lite tjatigt.) Hennes mamma är död och hon bor hos sin moster med man, men helst vill hon vara med sin pappa. Den barnslige och egoistiske tattar-pappan som super, ljuger, knullar runt, luras och SKRATTAR mest hela tiden när han inte är ”piloduck” (bakfull). Pappan inspirerar Connie som hittar på allt våghalsigare hyss tillsammans med bästa kompisen Kalle, för att imponera på far sin. I skolan är hon utanför, kanske sover hon i sin bänk eller

När författaren citerar pappan använder hon slang och romani vilket är roligt, tycker jag. Lite svårt att begripa ibland, men när jag hade läst ut boken såg jag att det fanns ett litet lexikon längst bak.

Att skriva den här boken har tillsammans med tio år i terapi hjälpt Lodalen att sätta punkt för ilskan hon känt gentemot sin far. Men jag tycker ändå om pappan lite. Han är ju godhjärtad på ett sätt, jag älskar att han skrattar mycket och att han skiter i vad andra tycker. Men på samma gång är han fruktansvärt ansvarslös och långt ifrån vuxen. När man är så och har barn blir det riktigt illa. Stackars barn… och vad han än gjorde, karlsloken, så fanns hennes villkorslösa kärlek kvar för honom.

Andra vuxna som Connie möter beter sig snarast som idioter. De kristna inte minst. Var vuxna så opedagogiska och barnhatande på 70-talet undrar jag? (Det var ju lagligt att aga barn så kanske…?) Den enda kloka förebilden var egentligen mormodern. Som dog.

En läsvärd gripande bok detta. Men jag hade önskat att avsnittet om Connies fysiska avvikelse utvecklades, det kändes snopet att inte få veta mer om vad det innebar. Jag tycker också att slutet på boken känns väl avhugget. Säcken knöts inte riktigt ihop, det drar ner betyget.

Uppdatering: Har nu blivit varse att det finns en form av fortsättning på Dårens dotter: Tiger.

Blonde av Joyce Carol Oates.

Betyg: ♕♕♕♕ ♕

Så har jag läst ut den 862 sidor långa boken om Marilyn Monroes liv. Den är inte självbiografisk, utan en roman. En gripande, annorlunda sådan. Lite onödigt lång ändå, men fullständigt läsvärd.

Berättelsen om Norma Jean Baker, som hon egentligen hette, och hennes liv som dotter till en psykiskt sjuk mamma, som en intelligent kontnärssjäl med dålig självkänsla, som olyckligt kär och kuvad fru flera gånger om, som missbrukare, som älskare till maktgalna män, som sexsymbol, som den amerikanska drömmen och PRODUKTEN Marilyn Monroe är en ledsam historia. Hon skulle vara den smått korkade, sexiga och alltid glada kvinnan, som fick allt svårare att hålla isär sitt ”riktiga” jag och produkten Marilyn. Omringad av grisiga män som utnyttjade henne.

Oats är en enastående författare som skildrar detta människoporträtt alldeles magiskt. Jag undrar om det här inte är hennes bästa alster. Jag tycker det är modigt av en författare att skriva en sådan lång bok. Jag som inte ens varit speciellt intresserad av Monroe innan gav mig in i den aningens motvilligt och som vanligt med Oats böcker, tog det närmare 100 sidor innan jag kom in i den. Men sen var jag fast.
Oats berätterteknink är grym. Den här berättelsen är, utan att det blir det minsta konstigt, skildrad ur flera perspektiv: dagboksanteckningar, dikter, monologer, minnesfragment etc. vilket ger en mångfasetterad bild av huvudpersonen.

Nu vill jag veta mer om denna blonda skådespelerska. Jag vill se en film med henne och jag vill läsa boken Fragment (samlade texter om och av henne).

Kriget är slut av Morgan Alling.

Betyg: ♕♕♕♕ ♕

WOW! Vill jag utbrista. En sådan stark bok. Den är äkta och öppenhjärtigt skriven och jag dras verkligen med in i Morgan Allings ungdomsliv. Massor av känslor väcks. Många tårar blir det, men hela tiden finns där ett hopp. Mycket humor. Och en vetskap om att han ska ju slutföra det här kriget.

Jag började gilla Morgan när han var med i Let´s dance. Där märkte jag att han var annorlunda då han visade mycket känslor och dessutom visade sig vara en mycket talangfull dansare som tog det här med att lära sig dansa på oväntat stort allvar.
Nu efter att ha läst boken gillar jag honom ännu mer. Det är en intressant och klok person, känner jag. Vad tror ni?

”Man lär sig inget av sina erfarenheter om man inte stannar upp och drar slutsatser.”

Detta är något jag funderat över när jag mött vuxna framgångsrika människor som ändå så uppenbart är missnöjda med sig själva. Som hamnar i försvarsposition för minsta lilla. Som måste slå sig på bröstet hela tiden. Och här ger han mig svaret Morgan. Man lär sig inget av sina erfarenheter om man inte stannar upp och drar slutsatser.

Älskar hur han sammanfattar och avslutar med att skriva om det ansvar han nu själv har gentemot sig själv. Att det är han som bestämmer om hans barndom ska få hindra honom eller ej. Jag tror verkligen han kan hjälpa andra som haft en jobbig uppväxt, vilket också är ett av syftena med boken.

Han skriver ju på slutet att han fingnerat vissa namn men… var det någon mer är jag som googlade Claudio Ponti?