Okej, nu ger jag mig in i rövdebatten! Den har blivit stor förstår jag vilket är kul eftersom det var min härliga vän och podcastkollega Jenny/Brunheten som startade den. Tyvärr har jag inte hunnit sätta mig in i allt som skrivits, så det får ni ha i åtanke nu när ni läser min text. (Jag har haft fullt upp med sommarpratet vars manus jag nu skickat in och fått godkänt. YES!)

Alltså. Jenny menar att UnderbaraClara gör fel som visar bilder på sina outfits och i synnerhet sin (enligt Jenny perfekta) jeansbak. Jenny skriver ett nyanserat inlägg om detta att hon gillar UnderbaraClara men att hon inte gillar att Clara spär på utseende- och träningshetsen som råder för kvinnor i samhället. Hon förklarar tydligt att detta är djupt liggande strukturer dvs att en kvinnans kropp är till för att beundras, vara sexig och vacker samt åtrås av män, och detta reproducerar Clara med sina rövbilder.

Jag håller med Jenny, i nästan allt. Att utseendet är så starkt bundet till kvinnor är ett problem liksom att kvinnor fortfarande måste göra om sig för att anses kvinnliga. Vi matas med halvnakna slimmade solbrända kvinnokroppar i överflöd eftersom offentliga platser, tidningar och klädaffärer tapetseras med dessa bilder. Detta sammantaget pressar oss kvinnor att göra om oss, banta, träna, operera och många är missnöjda med sitt utseende på grund av alla bilder. När en kvinna visar sin kropp i samband med att hon ammar reagerar vissa, då anses det ”äckligt” eller ”stötande” eftersom det inte går i linje med att kvinnans första kvalitetskriterium är sexuell gångbarhet. Det här är SJUKA strukturer som vi måste ta i med hårdhandskarna för att få upp ögonen för och för att kunna bekämpa. Det gör Jenny och Lady Dahmer skitbra!
Vi kvinnor tvingas sköta om vårt utseende genom att raka, sminka, färga med mera annars får vi kommentarer (uttalade eller outtalade) att vi ser trötta, glåmiga, manliga eller ovårdade ut – fast vi bara är naturliga. Dessutom måste vi vara födda med schyssta drag annars är vi fula ändå. Och om vi opererar oss, solar eller hetstränar för att ställa saken till rätta, då är vi patetiska och får skit för det.
Att den viktigaste egenskapen för en kvinna är att vara vacker i alla lägen oavsett vad hon har för sig, beror på denna djupt liggande struktur. Till och med kvinnor på höga poster med mycket makt analyseras och kritiseras för sitt utseende samt får tips om vad de borde förändra utseendemässigt. Ingen med snippa slipper undan alltså! Har ni hört om domaren i USAs högsta domstol Elena Kagan, hon får ofta höra hur fruktansvärt ful hon är och att hennes profession kan man inte lite på pga hennes misslyckade utseende. Det är bara ett exempel på hur denna patriarkala struktur tar sig uttryck.

Jag har tidigare skrivit att jag tycker mitt utseende är okej, jag älskar inte mitt utseende men jag hatar det inte heller (längre). Jag funderar inte ens i dessa termer utan accepterar min kropp som den är och värderar den inte på någon poängskala. Så fort jag yppar något om att jag inte älskar mitt utseende har jag fått kommentarer om att det är sorgligt och tragiskt att jag inte tycker att jag är vacker och att jag VISST är snygg. JÄTTESNYGG! Och människor undrar hur jag kan vara lycklig om jag inte älskar hur jag ser ut. Och det är just där vi har problemet. För många är utseendet så oerhört viktigt. Det är det, tack och lov, inte för mig längre. Jag behöver inte vara snygg, jämt. Han som jag älskar och som älskar mig ser mig ju ändå nyvaken på morgonen, osminkad med håret på ända och torkad idominsalva i mungiporna.
Kan jag inte bara få vara, Nina!? Tänk om de flesta av oss kunde sluta värdera varandra och oss själva efter hur bra vi ser ut, hela tiden. Det är min önskan.
(Varje gång som jag postar en bild på mig själv där jag inte liknar idealkvinnan överhuvudtaget, då förlorar jag någon/några följare.)

Vi är många som kritiserar skvallertidningar, ”tjejtidningar” med flera som reproducerar utseendenormen om och om igen. Jenny kritiserar Clara och menar att det är samma sak. Ja Clara har ett företag baserat på hennes person, men hon är också en människa av kött och blod, och som vi får lära känna via bloggen. ”Se och hör” är en tidning, American Apparel är ett företag -  det är inte jämförbart.

Det som Jenny gör nu, är att via en person kritisera något som många, kanske de allra flesta kvinnor, är del av, tom BESTÅR av. När feminismen säger att kvinnor får inte bry sig om sitt utseende, då blir den exkluderande. Jag vet att det sista Jenny vill är att kritisera vad tjejer gör och står för, men nu blir det just så, även om det säkert agerar ögonöppnare för vissa också delvis på UnderbaraClaras bekostnad. Hoppas hon kan bjuda på det. Det är enormt starka strukturer som satt spår i oss sedan småbarnsåren från att vi bar våra söta klänningar och via tidigare generationer vars mödrar som kanske burit korsett. Hela samhället, alla människor, nästan allt vi stöter på talar om att en kvinnas utseende är viktigt. Vi är så ägda av detta att det blivit en del av oss. Och eftersom det är en del av oss fungerar det inte att kritisera det på ett personligt plan. Då spelar vi bara patriarkatet i händerna och bidrar ytterligarei till att förtrycka kvinnor. Vi KAN inte stänga dörren för alla kvinnor som fortsatt vill få vara snygga, för då kommer det snart eka tomt omkring oss.

Clara i sin tur tycker kanske att hon har tonat ner sitt intresse och fokus på utseende och kläder. Hon har en syster som är kläddesigner som antagligen ägnar stor del av sin vakna tid åt att fundera på hur saker ser ut på kvinnor. En människa är en människa med ett förflutet, erfarenheter och levnadsvanor som gör att allt är relativt. Vi andra är aldrig fullt insatta i hela bilden.

En uttrycksfull klänning som Claras syster gjort. Bildkälla.

Att anmärka på en kvinna som månar om hur hon ser ut är som att skuldbelägga en muslimsk slöjbärande kvinna. Det är att dubbelbestraffa. Först måste kvinnan handla för att följa normen. Sen blir hon bestraffad när hon gör det. Vi kan aldrig göra rätt genom att skuldbelägga en enskild kvinna för att hon bär slöja, trots att det innebär att hon spär på fördomar mot muslimer och att hon reproducerar ett förlegat synsätt på kvinnor. Precis som vi aldrig kan gå på en enskild kvinna för att hon tränar för att få en slimmad bak. Vi kan bara gå på strukturen.

Jag ser också att de kvinnor som är duktiga och som engagerar sig i det som enligt tradition anses viktigt för kvinnor att engagera sig i som hälsa, barn, hushåll, inredning osv ofta skuldbeläggs för detta. Återigen nedvärderas det som är kvinnligt. Och att de som råkar vara skapta som idealkvinnan oavsett om de bryr sig mycket eller lite om sitt utseende, bestraffas för det. Jag får en känsla av att de som INTE är tjocka, sladdriga, gropiga eller slarviga, lata, mörka i själen – de får inte ta samma plats för då ger de andra ångest. Som att ratandet av idealet av hur en kvinna ska vara är viktigare än kvinnor själva. Så när en kvinna äntligen landat och trivs med livet, är nöjd med sin kropp (kanske efter år av självhat) och älskar livet, då får hon akta sig så att hon inte sätter press på andra. Jag tycker det är för ett högt krav att ställa på individuella kvinnor. Och det stinker patriarkalisk struktur om detta.
Igår skrev Clara om den underbara känslan av att kunna springa och vilken energi och vilket lyckorus det gav efteråt. Hon måste ju få skriva så. Den som inte gillar det får läsa en annan blogg. Sjukgymnasten i mig kan heller inte förneka att fysisk aktivitet är ett livsviktigt måste.

Mode, skönhet, enligt ideal vackra kvinnor på bild är en enorm industri där pengarna flödar. Kenza fakturerar för 200 000 i månaden. Är hon smart eller ett offer? Bidrar hon till förtryck?

Bloggar är till skillnad från tapetserade bussholkar och löpsedlar något vi kan undvika att klicka oss in på. Jenny väljer aktivt att klicka sig in till UnderbaraClara, vilket hon i ångestladdade perioder struntar i. Kanske ska Jenny aldrig läsa Claras blogg utan istället Cimon Lundbergs, Christoffers, Julians, Viktors, Robins eller någon av de andra hundra om manligt mode?

Bildkällor: 1, 2, 3, 4.

Jag vill att vi ska fortsätta att kritisera tidningar och affärer, men låta individer vara. Det blir en upprepning av kvinnoförtryck annars. Och jag tycker vi överlåter till varje individ att utifrån sig själv problematisera utseendehetsen utan att tvinga andra att göra det, för vem vet, deras avsikter är kanske genomtänkta och har ett syfte som vi inte uppfattar. Som när jag åkte till affären i korta shorts igår, med håriga ben. Jag visade mina smala brunbrända ben (ångest någon?) som också var lurviga. Jag tyckte att jag var lite modig och normbrytande där, men det kanske inte alla som mötte mig uppfattade. Jag måste få göra som jag vill med min kropp liksom Jenny, Schmenius, UnderbaraClara och alla andra människor måste få göra med sina både i verkligheten och i bloggvärlden.

Bildkällor: 1, 2, 3.

Två bilder får visa fyra saker jag har nära hjärtat. Barnen först och främst. De är snarare I mitt hjärta. Mitt hjärta BESTÅR av dem. Min känslosamma, humoristiska son Ville och gullungen Märta som charmar sin omgivning med stora leenden och bestämda gruff. Jag älskar dem så att allt annat bleknar och blir oviktigt. De är det bästa som hänt mig, utan konkurrens.

Min kamera Canon EOS 5d mark III samt sommar med värme och bad är två andra grejer jag håller mycket kärt.

Tant Ninette skriver att hon håller antirasism och feminism nära hjärtat, det gör ju verkligen jag med. Det kunde ha blivit vad jag visade upp i dagens inlägg, om det inte vore för att jag och feminismen har en liten fnurra på tråden tillfälligt. Inte alls så att vi ska skiljas åt eller att jag tvivlar på att kalla mig feminist. Men det här ständiga ifrågasättandet/dubbelbestraffningen av kvinnor, nu senast UnderbaraClara (av Brunheten och Lady Dahmer bl.a), det får mig att ledsna lite. Ramarna blir för trånga bara, jag får en känsla av klaustrofobi. Och att vi som bloggar hela tiden måste ta ansvar för att inte göra andra ledsna/pressade/ångestfyllda, det är begränsande och får mig att tappa lusten i perioder. Även om jag på samma gång tycker det är självklart att vi ska tänka på vad vi förmedlar. Jag har velat skriva mina tankar om detta ett tag men så kommer det hela tiden annat emellan. Men det kanske kommer så småningom.

| 1. Snapshots | 2. Liten | 3. Hjärta | 4. Ett plagg | 5. Sovrum | 6. Ett tips! | 7. Drömmar | 8. Nära | 9. Om jag vore en färg | 10. Lunch | 11. Mina blogg-tips! | 12. Som liten | 13. Kvällen | 14. Rofyllt | 15. Kök | 16. Pasteller | 17. Min kära vän | 18. Morgonljus | 19. Minns | 20. Nära hjärtat | 21. Under mina fotsulor | 22. Familjen | 23. Från min soffa | 24. I blom | 25. På min tallrik | 26. När ingen ser | 27. Porslin | 28. Förälskelse | 29. Ballong | 30. I framtiden | 31. Här är jag! |

Igår var det hockey, Tre kronor vann och gick vidare till semifinal. Det var en spännande match med ett lyckligt slut för oss svenskar. Roligt att de vann, tycker jag. Jag vill önska töntarna ett stort grattis!

Töntarna skriver jag ja! Såklart! Något annat kan de inte förvänta sig med tanke på vad de håller på med. De slåss som om de vore barnungar av värsta sort. Flyger på varandra, vevar i några sekunder i väntan på att domaren ska komma och bryta och sen åker de in i båset, vräker iväg klubban och handskar, putar ut med underläppen och slår sig surmulna ner på bänken. Oj så arga de är. På bänken får de sitta för att lugna ner sig. Män har ju så mycket TESTOSTERON att de kan inte HJÄLPA att de är så hetlevrade och måste slåss med knytnävar i hockeyrinken. (Skyll på testosteronet va! Det är en myt att testosteron ökar aggressivitet.) Fy satan så töntigt! De framstår ju sannerligen inte som intelligenta och coola, vuxna män som slåss på det här sättet. Jag får hela tiden påminna mig, det är inte barn det är vuxna vi tittar på. Jag kan inte se en match utan att krypa ner bakom skämskudden.

Och sen undrar jag, hur ska vi någonsin kunna lära våra småpojkar att våld är bajs när vi själva sitter och tittar på hockeytöntarna. Vuxna män som bankar på varandra inför jublande publik. Idioti! Ändra reglerna, nolltolerans för slagsmål.

Åk skridskor, dribbla, passa och skjut i mål men håll inte på med nån jävla tuppfight ala homo sapiens neanderthalensis.

Så var den här dagen snart över och tack gode Gun för det. Idag har varit en sådan jobbig dag att jag egentligen inte vill varken prata eller skriva om den. Jag tänkte inte göra det först, men sen slog det mig att det ska jag visst göra. Varför vill jag inte skriva om det? På grund av skam antagligen. Skam för att jag inte är lycklig och glad. Jag som har allt jag kan önska mig. Noll sjukdomar. Kärlek. Familj. Vänner. Trygghet. Stabil ekonomi. Arbete. Och ändå är jag inte glad. Jag har allt jag kan önska mig. Som yngre drömde jag om att ha två barn det var då livet skulle vara perfekt, fulländat. Och jag är tacksam över mina underbara perfekta barn som jag älskar över allt annat på jorden. Men jag känner mig låst. Det är tråkigt att vara barnledig. Jag kommer inte till min rätt. Jag är bara halva jag, som på autopilot. Det är deprimerande, i perioder. Det är många med småbarn som känner igen det här, tror jag. Och det tycker jag vi ska sluta skämmas för och börja prata om.

När Ville var i Märtas ålder skrev jag en del om mina tankar om vid vilken ålder barn börjar på förskolan och varför. Jag menade att förskolan är till för föräldrarna fram till barnen fyller tre år. För att föräldrarna ska kunna jobba. Det menar jag fortfarande. Många människor försökte övertyga mig om att det är bra till och med viktigt för barnen att börja i förskola redan från ett år.
En enda av de kommentarer jag fick handlade om att hon satte sitt barn på förskolan från hen var ett för att hon tyckte det var piss att vara hemma. Hon ville hellre jobba. Hon erkände det, som jag idag förstår att långt många fler måste ha känt. MEN VARFÖR SKREV INTE FLERA DET? Skam? ”Man skaffar väl barn för att vara med dem!” Jo jo, men det kan bli för mycket av det goda också. Det visste jag inte ännu då. Men det är just vad jag känner nu. Jag är så utled på att vara hemma med barn. Jag vill jobba. Jag vill komma hemifrån. Jag vill äta och skita ifred. Jag vill kunna lyssna på musik, prata eller ha det tyst omkring mig mer än bara två timmar per dygn.

Tänk om vi fick individualiserad föräldraförsäkring någon gång. Då kunde kvinnor slippa skam och skuld över längtan tillbaka till arbetet eller bort från barnet. Förväntningarna på alla föräldrar oavsett kön skulle jämnas ut, och arbetsmarknaden, löner m.m som hör ihop med att kvinnor är hemma med barn i fyra av fem fall. Jag hör att kvinnor pratar om sina män som att ”vara barnledig är inte hans grej”. Hur vet en det när en inte provat?

Jag har provat, kan man säga. Det var min grej, ett tag. Men inte längre. Jag känner mig oerhört klar med det nu faktiskt. Och det tänker jag fan inte skämmas för.

Läste just en otroligt bra artikel publicerad på mama.nu: Pojkarna – det svaga könet? Den var så bra så jag kunde inte bara välja ett citat.

”Gå in i vilket klassrum som helst och du hittar ett stort gäng högpresterande tjejer – och en hoper okoncentrerade killar. Det pratas om att svenska elever sackar efter, i själva verket gäller det främst pojkarna. En fjärdedel hoppar av gymnasiet, lika många förstår inte vad de läser när de går ut grundskolan. Det nya är att även pojkar i medelklassen halkar efter.”

”Flickor har bättre betyg i samtliga ämnen, inklusive idrott och matte. Landets bästa gymnasieskolor har i det närmaste förvandlats till flickskolor. Unga kvinnor utgör nu 75 procent av dem som tar en högre examen och dominerar inom nästan alla akademiska yrken.”

”– Hittills har vi bara jobbat med kvinnors roller i samhället. Pojkarna har vi låtit vara, eftersom de är normen, säger Inga Wernersson, som menar att den traditionella mansrollen är laddad med mycket aggressivitet och vilja att vara starkast och ha mest makt.”

”Män med gymnasieutbildning har tjänat lika mycket som kvinnor med universitetsexamen. De som bara haft grundskolebetyg har tjänat lika mycket som kvinnor med gymnasieutbildning.
– Det har inte varit lika nödvändigt för killar att ha bra betyg. De har inte behövt skärpa sig i skolan, menar Arne Jernelöv, som tycker att vi gör pojkarna en björntjänst genom att fortsätta låta dem underprestera med motiveringen att ”pojkar är pojkar”.”

”Det allvarligaste är att pojkkrisen blir en ond cirkel. Ju mer flickor studerar – desto mindre anstränger sig pojkar. Eftersom tjejer pluggar blir det omanligt, inte coolt.
– Det är en statusvinst för flickor att göra pojkaktiga saker, medan det är en statusförlust för pojkar att intressera sig för det som anses flickigt, säger Inga Wernersson.”

”Man har också sett hur småflickor och förskolefröknar hjälper killarna på traven, tolkar och ger dem det de vill ha utan att de behöver formulera sig. En grymtning vid lunchen, och så har killarna mjölken, medan flickorna tidigt blir kompetenta kommunikatörer. Samma beteende följer sedan med upp i skolan. Pojkar kräver uppmärksamhet, flickorna tröttnar på att vänta på fröken och löser problem själva.”

Hjälp din pojke hitta läslusten

Den 15 april dömdes en man i Iran. Hans straff blev inte böter eller fängelse, utan att gå längs gatorna klädd i kvinnokläder. Som en reaktion på detta initierades ”Kurdiska män för jämställdhet” som går ut på att män klär sig i kläder tänkta för kvinnor, för att påvisa att det är ingen skam. Facebookgruppen finns här: Länk. Dessa män visar på att det är ingen vanära att som man se ut/jämföras med/vara lik/bete sig som en kvinna. Eftersom kvinnor och män ska vara lika mycket värda.

Patriarkatet. Det helvetiska patriarkatet. Det är ju samma norm, samma mönster som vi brottas, även om det tar sig annorlunda uttryck. Nedvärderingen av ”det andra könet” dvs tjejerna, börjar tidigt genom att pojkar tar avstånd från pasteller, leksaker som förknippas med flickor samt flickor själva. Det som räknas som ”tjejigt” måste pojkar anse vara larvigt/äckligt/farligt. Detta drabbar såklart också pojkarna eftersom de hela tiden måste sträva efter att inte likna tjejer, det måste leva upp till motsatsen. Och sen fortsätter det i resten av livet.

Jag blir rörd när jag ser alla bilderna i facebookgruppen. Det är ingen som fånar sig, skrattar, håller handen i en ”kvinnlig” pose för att förlöjliga. Utan det är idel allvarliga modiga män som uttrycker det viktigaste budskapet av alla – VI ÄR FÖR FÖR JÄMSTÄLLDHET!

Bildkälla

Mostafa Fatheyan som skickat in en bild bor i Sverige och säger i en intervju att: ”Kvinnors rättigheter blir inte tillgodosedda vare sig där eller här. Det var dags att göra något.”

Det finns hopp!

Ovan ser ni en reklamfilm med syfte att öka försäljningen av skönhetsvårdande produkter under slogan ”vi är vackra som vi är”. Alltså mer dubbelmoral får en ju leta sig igenom hela cybern för att hitta, och frågan är om vi ens hittar det då.
I filmen ser vi en konstnär som utan att se sitt motiv, målar av några olika kvinnor efter deras egna beskrivningar. Kvinnan är självkritisk och beskriver sina drag som fula, för tjocka, för utstickande, för stora osv. Den målningen jämförs senare med en målning där andra människor beskriver kvinnan. De andra, både män och kvinnor, beskriver istället i termer av fina blå ögon, vackra linjer och smala ansikten. Kvinnorna gråter när de ser teckningarna bredvid varandra. ”Åååhhh så heeemskt att jag nedvärderar mitt yttre när jag i själva fallet ser bättre ut än vad jag tror. Nu känns det bättre.” Eh va?

Nu tror jag inte så många köper det här eftersom filmen är en reklamfilm just för produkter som vi kvinnor ska smeta in oss med. Men va, tänker ni? Dög vi inte precis som vi var nyss? Nej, just det. Uppenbarligen duger vi INTE som vi är. I så fall först efter att vi motverkat rynkor och celluliter, vår hud är lätt gyllenbrun och vårt hår glansigt.

Men, även om filmen inte hade varit en reklamfilm så är budskapet dumt, menar jag. Fin tanke att vi duger som vi är – ja. Men vad som menas är att vi är VACKRA som vi är, och jag tror inte att vi kommer åt patriarkatet på det sättet. Grundproblemet kvarstår, det är fortfarande kvinnorna som ska vara vackra. Jag menar istället att vi borde lägga ner idén om att vara vacker jämt. Kan vi inte bara få vara! Finnas till. Inte som smycken, inte på piedestaler, inte som vackra eller fula, tjocka eller smala. Utan att värderas efter utseende, utan att recenseras eller bedömas.

Så länge vi fortsätter att matas med bilder på välfriserade, sminkade och utseendemässigt lyckade (enligt norm) kvinnor samt nöter på om hur viktigt det är att vara vacker, så kommer vi ingenstans. Vacker, fy fan!

P.s Ja dumt att uppmärksamma filmen kanske, men kunde ej låta bli. D.s

Oj. Här händer det grejer. Alex och Sigge har länkat till mitt (felstavade – typiskt) inlägg på sin facebooksida, kommentarerna regnar in. Så här långt har jag haft 6000 personer här idag, varav många är deras fans. Jag är David här, så att säga, mot jätten Goliat. Fast jag vill inte kasta någon sten.

För saken är den att jag blir glad av det mothugg jag får. Jag förtjänar det antagligen också. Det är genomtänkt relevant kritik och bra frågor, som jag ska försöka hinna med att svar på. Jag har inte fått någon enda hatkommentar. Det är första gången jag har fått kommentarer av flera män som inte är hatiska utan tvärtom konstruktiva. Det är smarta kloka människor som lyssnar på Alex och Sigge. I alla fall de som bemödat sig att kommentera.

Dock tycker jag Sandra står för den bästa kommentaren av alla:

Naturligtvis är det några som angriper mitt sätt att skriva, det är visserligen inte relevant, men ändå förståeligt. Jag får också lust att ta till härskartekniker när jag blir arg. Dock vill jag försvara mig lite. Mina blogginlägg är sällan välarbetade, tyvärr. Jag läser inte ens igenom texten innan jag postar den. Hinner helt enkelt inte. Och jag har kommit fram till att jag hellre vill posta något skrivet i hast, än att inte posta något alls och lägga ner bloggen. Men nu förstår jag varför t.ex. Ebba Von Sydow ursäktar sig i inläggen där hon presenterar åsikter, att hon hastat ner inlägget en sen kväll. Hon garderar sig helt enkelt för de kommande kommentarer som handlar om hur dåligt hon formulerat sig.
Som jag nämnt tidigare är inte formuleringarna de viktiga för mig, (även om jag självklart skulle vilja vara en fena på det), utan åsikterna och kontentan.

Det var lite synd att jag glömde att hylla Alex och Sigge i inlägget. Jag tycker ju de är fenomenala på flera sätt, ni som har följt mig vet det. Men det hade jag ju kunnat tydliggöra för att ge en mer nyanserad bild, samt hade jag kunnat poängtera att jag vill lyfta själva beteendet ”att sätta kvinnor på piedestal” istället för att sätta fokus på Alex och Sigge. För visst är de i mångt och mycket bra förebilder och det är ju kanske tråkigt att de ”får skit” när de menar väl. För jag tror nämligen säkert att de menar väl när de hyllar kvinnor.

Dock menar jag att om de ville fungera som riktigt bra förebilder, om de ville jobba för att även kvinnor ska få vara människor, som i alla fall Sigge verkar vilja – kunde de prata mera om könsroller. Hur stereotyper format även dem. Baksidor med att romantisera kvinnor. Vad de som män förlorar på patriarkatet osv. Ibland gör de det – men jag vill ha mera.

Alex och Sigge. Vad är det frågan om?

Att lyssna på de senaste kanske tre fyra avsnitten har fått mig att inse att deras syn på kvinnor är inte bara skev och konstig utan dessutom inhuman. De har kvinnor på piedestal.

Medan jag går och lyssnar på deras senaste podcast, avsnitt 47, promenerar jag vid havet. Det blåser, mina kinder svider och snoren rinner. Det känns extra bra att bara fräsa ur sig snoret, det hänger lite kvar från nästippen som jag glatt torkar bort med vanten. Det snoret är för Alex och Sigge. Kvinnor producerar nämligen snor.

Alex erkänner att han har noll koll, men Sigge menar dock att han kan genus:

Men då undrar jag vad han menar med kan. Jag har märkt att han har inga problem att använda sig av pronomenet hen. Det är ju bra. Det är möjligt att han tänker att han ”försöker” uppfostra sina två pojkar och sin dotter likvärdigt. Det jag däremot observerat att han pratat om är att han älskar sin dotter på ett speciellt sätt, jämfört med hur han älskar sina söner. Sigges dotter tittar på honom med förälskad blick. Deras relation påminner honom om de förälskelser han hade i förskoleåldern, säger han. Hon är två år. TVÅ!
Här har han tappat mig fullständigt.

I det senaste avsnittet pratar även Alex om att han och dottern Charlie älskar varandra som om de vore ett kärlekspar. Inte sexuellt förstås. Men för resten. Alex kan inte sluta titta på sin dotters vackra drag. Han beundrar hennes sätt att dra handen genom håret och fästa det bakom örat. Hennes blickar. Hon får honom generad. Och hon blir svartsjuk och nästan lite arg när Alex pussar sin riktiga fru, Amanda, så det här bli ohållbart. En kväll ”gör han slut” med dottern och förtydligar att de aldrig kommer kunna gifta sig. Detta sker en kväll i samband med nattning strax efter att han läst ut boken om Disenyprinsessan Jasmine.

Stackars henne. Först uppmuntrar pappan henne till att de ska ha en relation som ett förälskat par. Sen gör han slut.

Alltså, det är väl dumt av mig att ha förväntningar. Men jag blir så besviken. Jag beundrar dessa två mäns analytiska förmågor och tycker de verkar intelligenta på många plan, men på området könsroller. Vad sker?

Ett barn på två år gör för fan inte skillnad på kärlek som i förälskelse eller till en förälder. Ett barn på två år speglar sin omgivning. Eventuellt att Alex genom att behandla Charlie på samma vis som han behandlar sin fru har lyckats odla fram kärlekskänslor hos Charlie som skiljer sig från de känslor hon hyser för sin mamma. Men Alex kan ju inte veta om Charlie ens kommer vara intresserad av män, när hon blir större. Det här är ju Alex och Sigges egna tolkningar och önsketänkanden som de ser, eller tror sig se, i sina barn.

Det stör mig att de inte kan se kvinnor som jämlikar. Som kött och blod, liksom de själva är. Vi tänker ju inte med våra snippor och snoppar.
När Alex, i något avsnitt tillbaka, berättade om när han och Amanda fick kräksjuka betonade han att Amanda spydde på ett fantastiskt vis. Jag minns inte ordagrant hur han uttryckte sig, men även när Amanda hängde över toaletten och tömde sig på söndertuggad mat och galla, fick hon honom att häpna. Tom det gjorde hon snyggt.
De har också pratat om förnedringen att som man inte våga/kunna försvara sin kvinna när någon annan man angriper henne. Det var Alex som berättade när någon skrikit hora åt Amanda. Ingen gång nämnde de att kvinnan kan ta hand om sig själv eller att deras heder inte borde ha med saken att göra.

I deras värld är kvinnor vackra beundransvärda varelser som de har på piedestal. Jag förstår att Amanda var olycklig som gravid. Det rimmar väl ganska illa att som ”fe” bli tung, otymplig, grå och svullen. Och tänk om Charlie får psoriasis, blir tunnhårig, tjock eller får tandställning? Tänk om hon inte kan fylla ut den här pampiga prinsesstassen som Alex har tvingat på henne med sina föreställningar?

Sen behöver jag fisa, där jag går på min promenad, jag frestar på, men det känns inte riktigt bra. Det är kanske hemorrojdern som gör det, men det känns som att fisen inte hittar ut. Jag får liksom dra isär skinkorna med handen för att befria den lilla rackaren. För tjejer fiser ju faktiskt. Illa kan det lukta också. Fattar Sigge och Alex det?

P.s Jag älskar Sigge och Alex podcast och har lyssnat på varenda avsnitt. D.s

Igår spelade jag och Jenny in podd och vi kom in på ämnet feminism (nähä!?) och hur feminismen tagit sig uttryck ur ett historiskt perspektiv. Det här med att feminismen fokuserar på kvinnors rättigheter HAR VARIT jätteviktigt (och är till viss del fortfarande), men nu är det dags att skifta fokus. Kvinnorollen har förändrats, vidgats. Kvinnor intar allt fler områden och med tanke på hur mkt bättre flickor presterar i skolan kan en tänka sig att prognosen fortsättningsvis ser ljus ut för kvinnor. Feminismen har framgångsrikt gjort att kvinnor kan välja mellan att göra karriär eller vara hemma med barn. De kan strunta i att raka sig. De måste inte varken kunna sy, laga mat eller städa. Medan män fortfarande får axla ansvaret för renoveringen och måste dricka sprit för att umgås med kompisar. Det är dags att vi koncentrerar oss på männen och mansrollen nu.

Bildkälla.

Eftersom jag är kvinna vet jag inte hur det känns att vara man. Jag försöker sätta mig in i deras situation, men förändring av mansrollen måste drivas av män. Ut på barrikaderna med er! Protestera mot att vara den som har försörjningsansvar. Säg stopp till övertid och ja till familjen. Beklaga er över de stora riskerna att utsättas för våld på krogen och andra offentliga miljöer. Vägra vara stark och modig jämt. Höj era röster ang att män hälsa är sämre än kvinnors. Provocera genom att vara ledsen och skör. Idka på att resurser bör läggas på män som behöver stöd efter skilsmässa eller arbetslöshet. Prata om hur jobbigt det är med förväntningarna ang att alltid vara kåt, inte behöva förspel och aldrig ha kroppsångest. Träna på att be om hjälp. Män behöver redskap för att kunna handskas med känslor utan att ta till alkohol. Ge kvinnorna som förväntar sig att ni ska beskydda dem fingret. Visa känslor! Visa oro över att er medellivslängd är kortare än kvinnors. Ta de föräldradagar ni har rätt till och anmäl chefen som nedvärderar dig pga det.
Att det är män som begår brott, har sämre hälsa, kortare livslängd, missbrukar mera är ju tydliga tecken på att det innebär för hög press att vara man av idag. Det är ju synd om de små liven.

Patriarkatet förtrycker männen!
Också.

Fast egentligen är det ju inte så enkelt att vi kan luta oss tillbaka vad gäller kvinnliga stereotyper, sexism och diskriminering som drabbar kvinnor. Visst måste vi fortsätta engagera oss i lika lön, ifrågasatta våldtäktsoffer och friande domar, flickor som söker bekräftelse för sitt utseende med mera. Men kvinnorollen är faktiskt inte alls lika destruktiv längre. Mansrollen närmast livsfarlig i jämförelse.

Exempel på män som tar avstånd från patriarkatet och strävar mot förändrad mansroll: Niklas Hellgren berättade just på twitter om när han blev våldtagen, Jonas Gardell har gjort detsamma. Nils Pettersson kämpar för pappors relationer till sina barn ska förbättras. Daniel Bergvall skriver om hur han kämpar med sin övervikt. Personer som dessa, mer eller mindre, ”fria” från den destruktiva mansrollen är kanske de som mest effektivt kan störta patriarkatet!?

Är ni med? Kan vi sluta försöka förändra och förbättra kvinnor, sluta se kvinnor som offer. Och börja koncentrera oss på män (och POJKAR) som ju är patriarkatets offer i modern (internationell) tid!?

1. Miljarder i bidrag till dem som tjänar mest

2. Odd-helvetet

3. Lata egoistiska män med låg moral och rubbat känslosystem.

4. Var går gränsen för rimligt tvivel?

5. Katarrsvid, illamående och smärta i magen HELA dagen. Fick boka av fotografering.

Jag har fastnat totalt i galningen Jonas Indes twitterflöde. Han står i vårdnadstvist med sin före detta sambo(?) ang umgänge med deras gemensamma son. Jag brukar inte intressera mig för kändisars privatliv, eftersom det känns som att nosa i något jag inte har med att göra. Men Inde bjuder själv in oss iom hans twittrande. Han berättar att sonens mamma tagit barnet och låter inte far och son träffas trots att det är Indes tur, enligt Tingsrättens beslut. Hon å andra sidan skriver att Inde gärna får träffa sin son, men inte ensam och att det är beslutat av Tingsrätten. Jag tänker inte filosofera om vem som har rätt i deras individuella tvist, för den vet jag ju inget om. Men det skär i mig att tänka på att en människa med tankar som Inde ska ta hand om ett barn. Tyvärr är ju inte Jonas Inde den enda trasiga människan som också blivit förälder. Orkar inte ens tänka på alla stackars barn vars föräldrar är sjuka människor.

Han skriver fullständigt vidriga saker som jag förmodar att en måste vara fullständigt rasande (sjuk) och galen för att kunna kasta ur sig. Jag förstår att han blir helt rabiat av att inte få träffa sitt barn, det hade jag säkert också blivit. Men allt detta kvinnohat!? Alla kvinnor som väger över 70 kg borde dödas. Fläskfittor hit och fläskfittor dit. Först blev jag skrämd, sen ledsen, ett tag full i skratt faktiskt för att det är så sinnessjukt och nu är jag mest förbryllad. Jag blir inte klok på vad han egentligen vill säga. Helt uppenbart är han en intelligent person och har i vissa fall värderingar som överensstämmer med mina. Så vad är detta? Kanske är han bara förblindad av ilska och sorg, vill provocera, hata och bli hatad. Jag tror det lyckas. (Uppdatering: Jag är fullt medveten om hans bipolära sjukdom, han skriver själv att han varit på undersökning men att detta ej beror på sjukdomen. Att sakna insikt kanske är en del av sjukdomen dock?) Tyvärr. Fan tycker så jävla synd om honom också.

Mitt i allt hat förstår jag att han försöker föra kampen att män ska ha rätt till sina barn. Och där är jag med honom. Som vårt samhälle ser ut i dag är män förlorarna i (de flesta) vårdnadstvister. 2006 genomfördes en lagändring som värnar om barnets bästa, framför att hen ska ha bra kontakt med sina båda föräldrar. Detta tycker jag är fullständigt rimligt. Så länge män prioriterar annat än umgänge med barnen kommer de förlora vårdnadstvister. Under 2011 tog kvinnor ut 76 procent av föräldradagarna och männen 24 procent. (Källa SCB.) Pappor måste bli lika mycket pappor som mammor är mammor, de måste natta, mata, trösta, lämna på förskolan, vabba, leka, gräla och samtala för att ha chans att vinna. Vi måste sluta se kvinnor med barn som mödrar och män med barn som försörjare. Och dessutom är våld, missbruk och sexuella övergrepp betydligt mer förekommande bland män.

Jag tror att individualisera föräldraförsäkringen skulle kunna medföra enorma förbättringar i vårt samhälle. För alla. Kvinnor skulle kunna konkurrera på arbetsmarknaden, barn skulle få bättre kontakt med sina fäder, män skulle förbättra sina relationer, arbetets betydelse skulle minska osv. Det skulle leda till ökad jämställdhet, bättre samhällsklimat. Och. Män skulle förbättra sina chanser att vinna vårdnadstvister.

Dagens fråga i en gammal GotlandsTidning – Fem personer får frågan: Vad är du expert på? Två hanar i olika åldrar svarar ”mycket” och ”allt”. Tre honor svarar ”samtal”, ”vin”, ”mat” och ”syjuntan”.

Nästan lite äckligt tydligt vad könsroller gör med oss. Tänker jag. Självsäkra män och kvinnor med självinsikt. Kanske skojar gubben och pojken, vilket väl iofs skulle kunna vara helt ok. Men ändå. Hur många kvinnor skulle skoja så!?

Jag undrar: Är det bra med detta ”manliga” självsäkra beteende där jantelagen trotsas, eller är det snarare förödande? Borde kvinnor sträva efter att bli lika kaxiga som män eller borde pojkar som växer upp till män så lära sig att se på sig själva mer kritiskt och med insikt. Vilken könsroll regerar vad det gäller självkänsla? Har män verkligen bättre eller är det bara så det verkar utåt? Hur tänker ni?

Jag prenumererar på Feministiskt perspektiv. Det kostar mig en krona om dagen och då får jag tillgång till alla skrivelser på deras sajt. Prisvärt och viktigt. Stöd feministisk media, prenumerera du också!

Det är egentligen konstigt att många förväntar sig att allt ska vara gratis på nätet. Det är ju inte rimligt.

Jag drömmer själv så smått om att få betalt för att blogga/podda. Men om jag skulle jobba på uppdrag skulle jag antagligen inte kunna skriva helt fritt när lusten faller på, vilket är lite utav poängen. Och prestationsångesten som skulle komma, uj uj uj. Fast det skulle jag självklart komma över. Saken är den att jag har nu fått mitt första mediauppdrag med betalt (som inte är reklambaserat). Jag är glad och kommer att tacka ja, men får en lätt ångestattack när jag tänker på att genomföra det. Fast det kommer säkert bli bra i slutändan. Det brukar det bli.

Varför bloggar jag och syns i sociala medier, undrar kanske somliga. Jag själv är en av dem ibland. Jag hör att det talas mycket om baksidan av facebook och bloggar. Det tar tid från verkliga värden, det ger bekräftelsebehov, folk bara skryter. Jada jada jada. Men jag tycker det viktigaste glöms bort. Att internet gör allas rätt att yttra sig möjlig. Astrid Johansson och Gina Dirawi är två bra exempel där sociala medier gjort gott. Oavsett om du är hemlös och utan ett korvöre på fickan kan du söka upp ett bibliotek, sätta dig vid en dator och göra din röst hörd. Oavsett om du kan stava, eller sär skriver (som  får språkpoliserna att rysa MOHOHAHAHAHAAA) kan du nå ut med din berättelse. Pengar, status, kontaktnät, utbildning hjälper självklart till, men betyder inte allt längre. För vem som helst kan starta en blogg och skriva om vad som helst. Jag tycker det är helt fantastiskt. Jag blir helt till mig när jag tänker på Sveriges yttrandefrihet och bibliotek.

Det finns många fördelar med sociala medier. All information vi får ta del av, hård fakta men också ”nonsens” om varandras liv. Det är mestadels till godo, tror jag. Inte var det bättre förr när ryktena gick, när en trodde att grannen hade det så mycket bättre osv. Det spekulerades och putsades på ytan till förbannelse, känslor i alla fall sådana som smärtar, skulle en hålla för sig själv. Visserligen finns de somliga som väljer att skriva om sina liv som vore det en dans på rosor jämt och jämt, vilket mest troligt inte är sant. Men jag förstår det också. Vissa vill skapa en positiv känsla med sin blogg. Internet är dessutom en hård plats, precis som övriga samhället, och det krävs mod för att våga berätta om sina svaga sidor.

Jag bloggar av flera skäl. Det är kreativt, jag gillar att skriva, att dokumentera, att berätta om vad jag tycker, att diskutera, det är socialt. Men ett skäl lyser starkare än de andra. Jag vill förändra! Jag vill försöka förändra min omgivning, samhället, världen. Jag vill få andra att förstå hur jag tänker kring feminism, jämställdhet, barnuppfostran m.m. Jag vill få andra att börja tänka som jag, eller åtminstone förstå mig. Det är politik.
Jag ser det som att jag tillsammans med andra feminister går med armarna om varandra rakt fram över hinder, hat och motgångar. Efter hand är det allt fler som sluter sig till vår klunga. De som väljer att inte sluta upp har rätt att stå utanför. Det är ok. Men det är för oss i klungan som jag bloggar. För att klungan blir större och för att jag är en del av denna gemenskap. Ju fler vi blir ju mer kan vi påverka. För att världen ska bli en bättre plats, för alla. För våra barn. För männen. För kvinnorna. För invandrarna. För homosexuella. För uteliggare. För andra minoriteter. För människor i Sverige och utanför. För feminister. För antifeminister. För ALLA.

Det jag skriver är inte MINA ord som tillhör mig och som jag vill hyllas för. Det viktiga med orden är betydelsen av dem och att vad som står bakom. Mitt mål är att du ska ta det till dig, låta mig förändra dig. Att du ska vilja komma in i gemenskapen och vara med och skipa rättvisa. Om du sedan vill sprida ordet och få flera med på tåget blir jag jätteglad. I min värld är vi ett lag. En som uppenbart inte vill vara med är Mia Skäringer, (fast undrar om hon ändå inte vill det egentligen, men att hon missuppfattat det här med feminismen bara). Och en som vill vara med är UnderbaraClara:

Den här kommentaren och Claras svar hittade jag här.

För er som är rädda att bli av med orden. Satsa på att skriva en bok! Där finns ingen retweet eller dela-knapp. Sociala nätverk är just NÄTVERK som bygger på att dela och sprida ordet. Vilket förstås alltid ska innebär att du länkar tillbaka till upphovsmannen.