Jag ser på Aftonbladet att Eva Rusz skriver att förskola före två års ålder kan skada barn.

”Om våra barn inte ges möjlighet till att etablera en trygg och stabil anknytning under de första två levnadsåren riskerar de att drabbas av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och vidmakthålla vuxna kärleksrelationer. Det kan även ge upphov till dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.”

Tyvärr men ja, jag tror faktiskt det kan ligga något i detta. Som jag skrivit tidigare: Förskolan är, när det gäller barn upp till tre år, till för FÖRÄLDRARNA. Det är för att föräldrarna ska jobba som förskolan finns, tänker jag. Barn under tre år BEHÖVER inte socialiseras. Mellan två och tre kräver barnet lite mer stimulans än att bara ligga i ett babygym eller sitta i gungan men att vara med i köket, samtala med föräldern, följa med att handla osv räcker långt. Dock innebär inte föräldrarna och hemmet trygghet för alla barn, och då är förskolan fantastisk även för barnen.

Bra att debatten blossar upp igen. Jag tycker vi ska bli bättre på att ifrågasätta och reagera mot att lämna ifrån oss gråtande barn som att det vore helt normalt och ett nödvändigt ont, (vilket det i vissa fall är men i många fall inte). Dock saknar jag att debatten tar upp den viktiga aspekten om hur arbetsmarknaden ser ut. Kvinnor tar ut 80% av föräldraledigheten. Kvinnor har lägre löner och lönegapet ökar som mest under småbarnsåren. Föräldraförsäkringen måste individualiseras. Männen måste ta ut sin del av föräldraförsäkringen. Om männen prioriterade att leka och kramas med sina barn istället för att arbeta skulle hälsan hos både män och barn förbättras, tror jag. Kvinnor gör redan allt vad de kan och lite till, för sina barn. Tar ut den största delen av föräldraledigheten, vabbar och går ner i arbetstid, vilket gör att den onda spiralen där kvinnors låga status på arbetsmarknaden snurrar vidare. Kvinnor förlorar status och inkomst men är segrare ändå då de har bäst relation med sina barn. Dela på tiden med barnen så vinner alla.

Blondinbella har för avsikt att göra skillnad för tjejer med kampanjen Size Me där hon viker ut sig i sin egen tidning Egoboost. Hon vill visa på mångfalden av kvinnokroppen. Men precis som Astrid poängterar menar jag att en sån här kampanj stjälper mer än det hjälper.

Innan jag skriver ner Bellas insats vill jag förtydliga att jag beundrar Bella. Hon är modig, driftig och en förebild på flera sätt. Jag gläds med henne ang hennes karriär. Men på många plan tänker vi totalt olika, hon och jag.

Utan tvekan är size zero idealet ett problem. Men att försöka lösa det genom att visa upp andra ideal som kvinnor ska sträva mot, är att missa själva grundproblematiken. Kvinnokroppen är exploaterad till den yttersta gränsen. Dessutom sexualiserad. Bella borde försöka motverka att fokus alltför ofta ligger på kvinnokroppens utseende istället på vad kvinnor säger eller gör.

Jag tänker att utseendeproblematiken kan delas in i flera nivåer. Blir vi av med smalhetsen har vi bara skrapat på ytan. Detta får vi bekräftat genom att se tillbaka på kvinnoideal genom tiderna. Det har inte alltid varit ett problem att kvinnor svälter sig men att kvinnokroppen i första hand är till för att vara snygg, sexig och behaga mannen är ett historiskt faktum. Trånga korsetter, stilettklackar, väteperoxid, botox, solarium, bantningspiller …. Det finns åtskilliga exempel på mer eller mindre destruktiva metoder som kvinnor använt genom tiderna för att nå rådande ideal.

Idealen förändras genom tiderna men kvinnorna som slavar under dem består.

Intelligenta Bella borde inte vika ut sig. Vill hon vara en god förebild så borde hon behålla kläderna på, tycker jag.

Lilla feministboken av Sassa Buregren.

Betyg: ♕♕♕♕ ♕

Den här boken önskar jag att någon hade satt i mina händer när jag var ungdom. Lättläst. Övergripande. Informativ. Med lite påhittad handling insprängt för att öka intresset.

Vi får ta del av på vilket sätt könsmaktordningen gör gällande i vår kultur nu och genom tiderna. Författaren radar upp några av världens mäktigaste kvinnor, problematiken med normer, utseendefixering och härskartekniker.
I och med att hon också framför på vilket sätt männen är förlorare i och med de rådande könsrollerna presenterar hon en feminism jag känner mig hemma i.

Och så påminner hon om att 2006 när den här boken kom ut fanns det fler chefer som hette Göran än det fanns kvinnliga chefer. Galet.

Lilla feministboken tycker jag alla ungdomar och nybörjarfeminister bör läsa.

Vad ÄR egentligen feminism?

Inte så lätt att svara på den frågan så där rakt upp och ner för det innebär så mycket. Den korrekta beskrivningen lyder: Feminism är en politisk rörelse för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen, enligt Svenska Akademiens ordbok. Den som kallar sig feminist borde också vara införstådd med att mannen är norm i vårt samhälle. Kvinnan är fortfarande så att säga det andra könet även i vårt avlånga land.

Feminister pratar om lika lön, om mäns våld mot kvinnor och att kvinnor sexualiseras. Vissa tycker att kvinnor borde kvoteras in på höga poster och att föräldraförsäkringen borde individualiseras. Detta är viktiga feministiska politiska frågor. En annan avgörande sak som jag personligen stöter på och stör mig på åtskilliga gånger per dag och som jag vill belysa i detta inlägg, är att kvinnor och allt som räknas som kvinnligt är underrepresenterat inom i stort sett alla områden som anses viktiga. 

Det är ju tyvärr så att nästintill allt omkring oss handlar om män. Är skapat av män. För män. Om en på riktigt börjar fundera på detta så upptäcker en det.

Språket, vi säger ”man” och ”han” till nästan allt som vi inte vet könet på. Jag försöker förstås undvika det och hellre använda en och hen. (Lyckas frustrerande nog bara ungefär var 100:e gång för det sitter så djupt rotat att säga han.) Vi säger ”hej hopp gummisnopp” och åtskilliga andra ordstäv som syftar till det maskulina.
Filmer, handlar antingen om modiga, roliga, påhittiga, smarta eller tokiga män/pojkar, oavsett om de är riktade till vuxna eller barn. Filmer med kvinnliga huvudrollsinnehavare är färre och de som finns sen enbart av kvinnor/flickor (”tjejfilm”).
Barnböcker (och serietidningar) har oftare en pojke i huvudroll (58% jämfört med 34% flickor i huvudroll av de barnböcker som kom ut 2011. Källa SBI).
I sportvärlden läggs pengarna på männen och de sporter där män är överrepresenterade. Det kallas fotboll, och damfotboll. Hockey och damhockey. Herrsporten bevakas och presenteras i enormt mycket större utsträckning.
Leksaker är inte bara könsuppdelade på ett förkastligt sätt. Även där är de med hankön norm. Alla neutrala figurer är av hankön och för att markera vilka som är honor ritas rosetter, ögonfransar eller klackskor dit. Figurer utan kön kallas gubbar.
I dagsidningarna ser vi män män och åter män figurera på bilder och i texterna. Inte bara för att män i större utsträckning besitter höga poster utan också för att i vårt samhälle är saker som män gör högre värderat och prioriterat. I kväll kunde vi sen den danske unge bonden (100 procent bonde) som sköter både den ena och den tredje praktiska sysslan på en gammal gård. Men vad hans fru och barn gör, det får vi inte se. För det anses varken viktigt eller intressant.
Fan tom när vi springer runt midsommarstången pockar mansnormen på vår uppmärksamhet i form av en fallossymbol.
Vi förutsätter att Gud är en man. Och inte har vi haft någon kvinnlig statsminister heller.
Osv osv osv i all oändlighet.

I kväll talades det om på nyheterna om hur dålig kvinnosyn männen i arabländerna har. Jag vill absolut inte att förringa det fruktansvärda skammord som skett i Landskrona. Men ibland verkar överägande del av svenska män inte ha så jävla mycket bättre syn på kvinnor. Inte fan ses vi som jämlikar i alla fall.
Hur många män läser kvinnliga författare? Hur många män lyssnar på kvinnliga musiker? Hur många män skrattar åt kvinnliga komiker? Hur många män lyssnar till kvinnliga föreläsare? Jag känner fanimig INGEN. Inte ens min man. Män ser ner på kvinnor. (Oftast omedvetet.)
Däremot finns det generellt inget hinder för kvinnor att läsa, lyssna, skratta och beundra män. Kvinnor ser nämligen också ner på kvinnor och upp till män.

Men så finns ett område där vi kvinnor dominerar överlägset, nämligen bloggvärlden. Därför är den också naturligtvis bespottad och vi bloggare förminskas och kallas ytliga, uppmärksamhetskåta och tragiska. Jag är dock stolt över att vara en del av detta fantastiska kvinnoforum. Det firar jag denna kväll med lite nya färger på bloggen och en länklista i menyn där en efter annan kompetent feminist, skicklig fotograf, inspirerande eller rolig person finns att hitta. Tyvärr ingen manlig.

Jag är ju inte direkt först på bollen så ni har säkert sett det här. Men för er som inte gjort det vill jag visa att Leklust i årets påskkatalog visar leksaker på ett icke könsstereotypt vis. ÄNTLIGEN!

Om spindelmannen faktiskt kör dockvagn ibland kanske han kanske få komma in i vårt hus en dag. Kanske….

Det här ger tom mig LEKLUST!

Liksom i övriga landet så går diskussionsforumen varma och spalt efter spalt fylls med åsikter och tankar om jämlikhet och feminism. För tio år sedan var det invandring som diskuterades på det sättet som jämställdhet diskuteras idag. Lååångt ifrån alla är dessvärre med på tåget. Periodvis ekar tåget tomt, kan en säga. Det är forfarande provocerande i många sammanhang att titulera sig feminist. Förvånansvärt få män engagerar sig i dessa frågor. Men det går ändå åt rätt håll. Diskussionerna för oss framåt. Jag tror faktiskt att vi i Sverige kommer bli jämställda en dag. Förmodligen lever varken jag eller mina barn då, men kanske barnbarnen!?

För någon vecka sedan efterlyste Eva Bofride (skribent i lokalbladet GT)  mäns engagemang och tankar om jämställdhet. Efter detta är det extra intressant att läsa tidningen för var och varannan dag uppfyller en efter annan Bofrides önskan.

Olle Hammarberg var först ut och erkände att män är fruktansvärt dåliga på att kämpa för jämställdhet samt med handlingar och engagemang visa vad mansrollen borde innefatta.

Ronnie G Lundin erkände att han varit alltför dålig på att skriva om jämställdhet men istället för att ta tillfället i akt och berätta sin syn på patriarkatet eller mansollen så kontrar han genom att lista vad han vill att Bofride själv ska skriva mera om. Synd.

Håkan Ericsson var lite luddig när han skrev att han vägrar vara ledsen över hur destruktiv mansrollen kan vara. Att såväl kvinnor som män använder sig av härskartekniker. Att män och kvinnor ÄR olika och att mansrollen inte ska bli mesig eller mer lik kvinnorollen. ”Män ska vara maskulina och våga ta ansvar, tro på sig själva och sin förmåga”. Han är nöjd med att se allt fler pappor ta ut föräldraledighet och här märks det att Ericsson inte brytt sig om att kolla statistiken. [Papporna tog under år 2010 ut närmare en fjärdedel, 23,1 procent, av alla föräldradagar. Motsvarande siffra år 2009 var 22,3 procent och år 2008 21,5 procent. Ungefär en tredjedel av papporna under 35 år tar fortfarande ut mindre än en månad i ledighet, vilket betyder att de inte ens tar ut den månad som är öronmärkt för pappan. Källa: TCO] Men han avslutar härligt: ”Det är ett mycket skönare liv att våga visa och prata om känslor, än att vara som Rambo.”

I lördags fortsatte Ericsson mer tydligt. Då uppmanar även han till debatt kring mansrollen som han också förklarade som ”roten till det onda”. Han belyste att i Norge har införandet av kvotering i bolagsstyrelserna varit positivt. Bravo!!!

Idag bidrar även Lennart Lindgren med sina tankar. Han börjar med att hylla Eva Moberg som står för citatet i min rubrik. Han klarlägger genom att hänvisa till en mansforskare att det finns inget biologiskt som gör män aggressiva eller mer tåliga. Maskulinitet är en konstruktion. Han drar en parallell till Simone de Beauvoirs citat ”man föds inte till kvinna, man blir det” att samma sak gäller för män. Detta håller jag givetvis med om.

Eva Moberg. Bild lånad från expressen.

Det är mycket glädjande att läsa dessa olika insändare där skribenterna är överens med varandra och med mig om att vi vill ha jämställdhet och att vi inte har det idag samt att mansrollen är problematisk och behöver förändras.
Dock saknar jag mer tydliga idéer om hur denna förändring ska kunna göras. Det känns inte som att de vågar vara konkreta. Jag skulle uppskatta förslag i stil med:
- Individualisera föräldraförsäkringen.
– Höj lönerna för kvinnodominerade yrken så att kvinnor och mäns löner likställs. (Ändra på att sopåkaren har 23000 i ingångslön utan utbildning och sjuksköterskan har 20000 efter tre års studier, som Bison tar upp idag)
– Nolltolerans för våld bland barn och ungdomar. (Kärlek börjar INTE med bråk. Pojkar måste INTE få brottas och slåss. Det är INTE ok att slå tillbaka etc)
– De som arbetar med barn bör utbildas inom genuspedagogik. Vi vuxna könar barn oftast utan att vara medvetna om det. De som arbetar med barn ska ha goda kunskaper inom detta.
– Kvotera in det kvinnor (med samma kompetens) på höga poster.

Ja, fast det var mina förslag det. Har ni några?

Lyssnar på radio1 när Cicci Wallin och Hanna Fridén diskuterar utseendefixeringen som råder kring oss, främst kvinnor i detta land.

Min första tanke är att vilken fröjd det hade varit för mig att få lyssna till detta program för tio år sedan. Det hade jag sannerligen behövt då.

För ungefär tio år sedan insåg jag nämligen att jag var inte fulast av alla kvinnor i hela världen, som jag trott under min uppväxt. Jag insåg att mitt yttre var faktiskt helt ok. Från att inte alls ha vågat fixa med mitt yttre speciellt mycket, för då skulle det vara uppenbart hur ful jag var, ”hon har liksom sminkat sig men ser ändå inte bättre ut än sådär!”, blev jag vid en ålder av dryga 20 ganska fixerad vid att putsa på mitt yttre. Jag började shoppa kläder och matchande smycken till förbannelse, jag la mycket tid på att sminka mig, fixa håret, bleka tänderna, sola solarium ibland (inte så ofta dock för cancerskräcken har alltid varit dominerande) och smörja med brun-utan-sol som en toka. Tjejkompisarna hyllade mig, jag var alltid så fin. Baksidorna som kom på köpet var bl.a. mina ömma fötter eftersom jag gick i trånga obekväma skor, att jag fick pengar nerstoppade i urringningen och att jag tafsades på mot min vilja. Dessutom ”förlorade” jag massor av tid och inte blev jag ett dugg lyckligare.

I radioprogrammet berättar Hanna Fridén att om en lägger fyra timmar eller mer på en aktivitet är det en sjuklig besatthet. Så långt nådde inte jag, på långa vägar. Ändå led jag av hur mycket saker i mitt liv kretsade kring utseende. Trots att det inte längre handlade om att jag grämde mig över hur ful jag var, var det fortfarande destruktivt.

Jag tror jag får skylla lite på Uppsala. Jag ”drabbades av” storstadsfenomenet. När jag flyttade dit blev jag utseendefixerad och när jag flyttade hem till Gotland igen, släppte det. Eller nä förresten, det släppte inte ordentligt förrän barnen kom. När jag blev mamma insåg jag på riktigt hur obetydligt utseendet är. Så var det. Att jag började läsa grymma bloggar och feministisk litteratur var också till stor del avgörande.
Numera är jag relativt fri. Jag sminkar/rakar/friserar mig sällan och bara när jag har tid och LUST. Det är inte längre något tvång, om det inte är festligheter på gång. Jag har också lyckas omprogrammera min hjärna till att INTE tänka på hur folk ser ut i första hand. Jag försöker också att undvika häva ur mig ett slentrianmässigt ”så fin du är” så fort jag träffar en kompis. Det misslyckas jag dock fortfarande med ibland.

Men alla tycker ju inte som jag. Inte mammor, inte småstadsbor och inte ens alla feminister. Fortfarande värderas kvinnor efter utseendet. Det. Är. Viktigast. Av. Allt. Därvid råder inget tvivel.

Wallin och Fridén pratar om artikeln i Expressen med de sju kvinnliga ministrarna som får berätta om sina viktigaste frågor. Bra tänkt att lyfta fram viktiga kvinnliga ministrar till Internationella kvinnodagen. Otroligt dåligt tänkt att presentera kvinnorna extra stylade i sexiga poser och dessutom referera till dem som coola, snygga och sist som smarta. Hur tänkte ministrarna när de gick med på det här? Jag vill inte se dessa smarta kvinnor som sexiga i halvliggande eller framför fläkten. Jag vill se dem seriösa med pondus.
Hanna Fridén vill försöka få folk att fatta hur sjuk denna sexualisering och utseendehets kring kvinnor är och vänder på steken:

Manliga ministrar i sexiga poser som flörtar med kameran. Inte så tänkbart va!?
Klicka på bilden för att komma till källan.

Hon har kring detta startat en facebookgrupp: ”You go guy”.

Andreas blev helt oprovocerat sparkad i huvudet en sommarkväll 2003. Sparken kom från en 17-årig kille som senare inte skulle visa någon ånger. Andreas hjärna började blöda på tre ställen. Han var 20 år och var nära att dö. Han klarade sig men blev döv på vänster öra och kan inte längre känna någon lukt eller smak. Panikångest och reducerad arbetskapacitet är andra följder.

”Drygt var sjätte person i åldern 16–24 år blev under 2009 utsatt för någon form av våld. Och mest utsatta är unga män. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är risken att utsättas för misshandel dubbelt så stor för unga män som för unga kvinnor. När det gäller allvarlig misshandel är risken tre gånger större för unga män.”

Andreas har aldrig slagit någon, vilket han själv, klokt nog, är stolt över. På övervakningskameran kan man se att Andreas försökte gå emellan och lugna ner. Det är farligt.
En av mina gamla klasskamrater som heller aldrig slogs, gick emellan vid ett bråk en nyårsafton, det kostade honom livet.

På onsdag den 22/2 är är det brottsofferdagen. Den är inspirerad av medborgarrättskämpen Martin Luther Kings ord: ”Tragedin i världen är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”

Det är oss vuxna det häger på! Vi måste vara stenhårda och förbjuda att pojkarna i familjen, andras familjer, i skolan, på lekplatsen, i badhuset osv använder våld. Dessutom måste vi ge pojkarna verktyg att handskas med känslor utan aggressivitet. Det är pojkarna som gör våldsbrott. Under 2006-2009 utfördes 89% av alla misshandlar av män (i 27% av fallen var offren kvinnor, 62% var män). Källa SCB.

På Andreas gjorde det ont. Och hans liv blir adrig detsamma.

I det senaste numret av buffé kan man läsa om den nya boken ”Riktiga män äter sallad” av KC Wallberg (ung, manlig kock) och Mai-Lis Hellénius (professor på livsstilsmottagningen på Karolinska).

Det har nämligen visat sig att svenska män äter dåligt med sallad. Det anses omanligt att äta grönsaker, och studier visar att svenska män är betydligt sämre än kvinnor på att äta frukt och grönt, oavsett ålder och utbildningsnivå. Det kan vara en bidragande orsak till hälsoproblem som övervikt, bukfetma, typ 2-diabetes, högt blodtryck, höga blodfetter, impotens och hjärtinfarkt.
Vi har ett problem med männens (här måste en få generalisera) vanor här alltså.

Att männen väljer bort det gröna krubbet tror man konstigt nog inte beror på att stenåldersmannen i jakten på det köttiga djuret inte hann med att plocka varken äpplen eller svamp utan på ATTITYDER. Män som pikar andra män som äter grönsaker ”jaså äter du sallad, haha”, eller uppfattningen om att man inte blir tillräckligt mätt. Främst miljö, beteende och vanor alltså. (Förstås!)

Men så har en kommit på att ROTFRUKTER verkar män ha större acceptans för, då de inte betraktas som ”sallad”.
När män ska äta sallad får det inte heta sallad och det får inte innehålla isbergssallad och gurka, då blir det ”kaninmat”. (Ordet ”tjejsallad” har inte språkrådet behövt ta in på sin lista eftersom sallad redan är likställt med tjejmat.)

I boken kan man hitta recept på s.k. sallader för RIKTIGA MÄN: Gjutjärnssallad med rödbetor och renskav. HAHAHAHAHAHAHAHA. Vintersallad med rotfrukter, pumpa och honungsnötter. Där kom rotfrukterna ja. Och sist ut är: Avokadosallad med sidfläsk och tomatröra. Alltså jag garvar PÅ mig. HO HO HO.

Den här mansrollen vi har, är ju för tokig. (Som kvinnorollen också var en gång, men den har vidgats och förändrats med tiden.) Men hur galen den här mansrollen än är SÅ SKA VI FÖR ALLT I VÄRLDEN INTE FÖRSÖKA FÖRÄNDRA DEN. Nej nej. Även om det skadar de stackars männens hälsa så kan de ju inte börja äta vanlig nyttig sallad, som kvinnor gör. Om kvinnor och män ska hålla på och äta samma mat, då finns ju snart inga skillnader kvar alls mellan könen. Jag vill ha en karl som äter en riktig stor blodig köttbit, annars kan det vara. Ingen köttsaft i skägget=inga pussar från mig. (OBS! Ironi)

Det är naturligvis en bra tanke att försöka förändra attityderna och få män att äta mer sallad. Men samtidigt ter det sig absurt att en måste locka med fläsk och renskav. Måste vi ändra på salladen, kan vi inte få ändra på mansollen!? (För er som inte klarar käka sallad utan en touch av gjutjärn finns boken att vinna här.)

H.E.N. Tänk att tre sammansatta bokstäver kan väcka sådan uppståndelse. Många människor blir provocerade och upprörda. De tänker minsann ALDRIG använda ordet. Och om någon kallar dem eller deras ungar för ”hen” ska de få se på fan.
Jag försöker förstå denna rädsla, men det är svårt.

Hur kan det vara läskigt om vi får in ett pronomen i svenskan att använda när man ska referera till sotaren, räven, barnet eller människan som man inte vet könet på? I stället för att säga ”han eller hon” hela tiden. I bland annat Finland, Ungern och Frankrike använder de sig av könsneutrala pronomen. Inte saknas kvinnor och män i de länderna för det! Att vi använder ett ord som motsvarar ett humaniserat ”den” kan aldrig sudda ut några kön.

”Men jag är minsann kvinna, ingen hen” säger någon. Nej, jag är heller ingen hen. Ingen är ett pronomen. Hen används när en talar OM en person, i tilltal kan en ju förslagsvis använda du eller namnet (om man vet det).

Om någon pratade om mig som ”hen”, på vilket sätt skulle det kunna skada, skrämma mig? Jag är Nina oavsett, med allt vad det innebär (ganska lång, mörkblond, snäll, gotlänning, storasyster, mamma osv). Att jag har snippa är en av dessa tusentals saker, och det behöver jag inte bli påmind om av andra. Det vet jag alldeles säkert ändå.

Och om de människor som inte känner sig som varken kvinnor eller män, vill ha ett ord att känna sig trygga med, varför ska vi sätta käppar i hjulen för det?

Kan det vara så som Jenny skriver i sin (grymma) krönika idag att det handlar om att en inte känner sig trygg i sin sexualitet: ”För det är ju det allt det här handlar om. Rädslan för vad ett allmänt användande av orden hen kan leda till. Rädslan för könlöshet. Besattheten utav alltid alltid alltid definiera människan utefter vilken form av könsorgan hen har. För det är ju himla viktigt att veta det! Till exempel om man blir knullsugen! Vad ska man göra då om man inte vet vilket kön folk har? Tänk om det blir fel! Tänk om man begår homosexuella gärningar av misstag!”

 Hendiskussion på twitter.

Och förresten, ni som är rädda och ser hen som en konspiration som kommer göra alla könlösa. Det är ett ORD. Inte en hel ideologi.

”Men kom ut nu Nina. Jag förstår att du är ledsen. Han kommer inte få vara med på gymnastiken på en hel vecka och jag lovar att han ska be dig om ursäkt. Bara du kommer ut nu.”

Så säger läraren till mig samtidigt som hon bankar på dörren in till toaletten, där jag sitter. Jag har låst in mig. Jag är sju år gammal. Ganska kort, med barnsligt runda kinder och små fötter. Jag är förtvivlad på ett sätt som jag aldrig varit tidigare. Gråter förstås, det är inte ovanligt, men den här gången är det värre än vanligt. Jag känner mig förnedrad. Det liksom kryper i hela kroppen. Av skam. Jag önskar att jag kunde försvinna, bara gå upp i rök och aldrig behöva låsa upp toalettdörren och låta läraren och mamma se mitt förödmjukade ansikte.

Tommy, hette han och gick i trean. Han hade blivit övertalad av några andra ”grabbar” att dra ner byxorna på mig. Vi är på skolgården. Jag minns tydligt att jag stod i sandlådan vid stängerna som man hänger i och snurrar på. Så smyger Tommy upp bakom mig och drar ner mina byxor. Ändra ner till anklarna. Trosorna följer med.

Där och då lärde jag mig: Det handlar om att förnedras eller förnedra. Vara offer eller mobbare. Trycka ner andra för att själv hålla sig över ytan.  Sju år gammal var jag när jag gick in i krig. För mig kändes det så och den känslan höll i sig ända upp i högstadiet. Ständigt var jag på min vakt. Höll koll på vad de olika killgängen befann sig. För det var bara killar det handlar om. Jag var inte rädd för NÅGON tjej på skolan, inte ens för de som gick i sexan. Men killarna skrämde mig, till och med de som var yngre. Trots att jag aldrig stack upp, höll mig undan och ibland gömde mig fick jag ta emot örfilar, spottloskor, hårda snöbollar och glåpord. Jag levde med ständig rädsla i skolan och utomhus.

Jag letade efter de som var ”svagare” än mig, då var jag snabb att ta kommandot. På så sätt kunde jag suga i mig lite kortvarigt självförtroende. Jag var i alla fall modigare än dem.
Men egentligen var jag en fegis, det visste jag. För jag vågade inte slå tillbaka. Jag vågade inte säga stopp. Jag vågade inte göra motstånd. Jag sprang. Eller stod som förstenad.

Vi pratar inte om EN kille här, som hade en bokstavskombination eller som var trasig. Vi pratar om de flesta killar, (dock fanns några undantag som inte var med på kränkningarna). Det var ett sådant hårt klimat för både killar och tjejer. Men de skyldiga var pojkar. Alla gånger.

Som Jenny skriver, att pojkar som grupp bråkar mer än flickor som grupp, behöver vi inte diskutera. Så är det. Huruvida det beror på gener eller kultur, råder delade meningar, men det är inte heller där jag vill lägga fokus nu. Det viktiga är att vi får ett stopp på kränkningarna. På våldet. På förtrycket. Det börjar bland barnen, sedan fortsätter det genom livet och tar sig olika uttryck. Om vi vuxna vägrar se mellan fingrarna när det gäller pojkars sätt att ta för sig på andras bekostnad kan vi förändra. Vi som är föräldrar till söner har den viktigaste uppgiften av alla.

Och hur gör man då?
Ja…*suck* hur gör man? Vi kämpar på med vår älskade gosse så gott vi kan. Det är inte lätt, eftersom övriga samhället på flera sätt påverkar åt motsatt håll. När Ville blev tre började utmaningen på riktigt för oss. Då hade han förstått att var kille och han drog sig till andra killar och härmade dem som finns i verkligheten och på tv. Han blev aggressiv, gillade att skrämmas, slåss med svärd, brottas, började hota och annan skit. (Detta har redan blivit lite bättre igen, tack och lov.)
Att tillrättavisa slag är ju redan självklart för alla. Likaså att ge sitt barn trygghet och kärlek. Men det räcker uppenbarligen inte. Vi måste få bort ”boys will be boys” attityden! Vi måste sätta på oss ”genus-glasögonen”.

När sonen kastar en kudde i ditt huvud, tala om för honom att man kastar inte saker på folk utan att kolla att det är ok innan, inte ens mjuka kuddar och inte snöbollar. Jaga och skrämma ska göras med försiktighet. Brottas och boxas är inte ok . När han skriker och låter mycket, få honom att förstå att han behöver inte höras hela tiden, det är viktigt att lyssna också. Öva på att prata, prata, prata. Prata om känslor, hur det känns i olika situationer. När han leker med svärd eller pistol, prata om varför han vill göra det, att det inte är coolt och att man kan skada och skrämma folk. Uppmuntra lugn lek gärna som inkluderar omhändertagande. Försök vägleda hur man kan uttrycka sig när man är arg, man får skrika, gråta och säga starka ord som förklarar hur man känner men aldrig slåss. Om man råkar ut för någon eller ser någon slåss säger man stopp, berättar för en vuxen, man slår aldrig tillbaka.  Prata om hur man är en bra kompis. När du leker med ditt barn använd dig av mörkhyade personer eller familjer med två mammor för att visa på att människor är olika och att det är inget konstigt med det. Prata om att alla får vara som de vill. Visa på att egenskaperna att vara snäll, ödmjuk och lugn är bra saker. Reagera och markera tydligt vid minsta antydan om att det tjejiga är sämre eller om barnet nedvärderar något annat. Och så sitter man och kissar också.
Finns förstås massor av fler saker man kan göra, hjälp mig gärna att fylla på.

Förresten, på en fest i vuxen ålder träffade jag Tommy. Jag påminde honom om när han drog ner byxorna på mig. Han mindes det, rodnade och bad om ursäkt. Han berättade att han blivit tvingad. Att han skulle fått stryk om han inte gjorde det. Han vill inte, han visste att det var fel men han vågade inte säga nej då. Och sen sa han ”du vet, man var ju en liten grabb och man vet ju hur grabbar är”.

Jag har börjat den här dagen med att skratta. Jag skrattade åt när Ville vaknade före kl 06 i morse och Robban säger till honom: ”Lägg dig ner igen, det är ännu natt. Du får GODIS om du somnar om.”
Vid frukostbordet garvade jag så tårarna rann åt mannen som försöker hitta rätt i sin könsroll.

Glad lördag!

När människor som jobbar/umgås mycket med barn säger:

”Killekar. Som iofs tjejerna också vill vara med på.”
Fast kan man inte bara kalla det LEKAR då!?

”Man vet ju hur grabbar är.”
Jaså? Hur då? Jag trodde alla var individer. Men det är ju iofs svårt att se sig som en egen individ om du redan förväntar dig ett visst beteende beroende på om hen har snopp eller snippa.

”Grabbar måste få slåss och liksom ”få det ur sig”. Om man förbjuder det blir det bara värre. På förskolan är det nolltolerans för det. Men hemma måste de ju få hålla på.”
Varför är det nolltolerans på förskolan tro? Jo kanske för att slåss är ett destruktivt beteende som medför skada och utelämnar bra konfliktlösning. Det borde vara nolltolerans överallt så att barnen lär sig hantera konflikter på annat sätt.

”Hade hjälmen varit rosa hade jag självklart aldrig satt på honom den.”
Nej för då kanske hans snopp trillar av, eller?

När jag berättar att jag vill att det ska finnas kläder i alla färger i Villes garderob får jag kommentaren: ”men tror du inte det bara blir motsatt reaktion?!”.
Motsatt reaktion på vad? Kläder? Tror du han kommer gå naken resten av sitt liv?

”Va fiiin du är idag. Så snyyyyg du är. Tjusigt.”
Jo för utseendet är ju det viktigast av allt. Eller inte.

När folk som jobbar/umgås mycket med barn säger sådana här saker, då vissnar jag.

Suck….

Förskoledebatten har blommat upp igen. Jag har skrivit om det tidigare (här och här bl.a.), vilket engagerade och upprörde en hel del. Det var ungefär 1,5 år sedan men jag står ungefär fast vid åsikterna jag framförde då. Hur mycket ni än kommer missförstå mig och ogilla att jag spär på erat dåliga samvete tycker jag att:

Förskolan är, när det gäller barn upp till tre år, till för FÖRÄLDRARNA. Barnen är på förskolan för att föräldrarna behöver(?) jobba. Jag vet att det finns en läroplan och en pedagogisk linje men jag tror verkligen inte att barn (under tre år) BEHÖVER detta. I mina tankar är alltså förskolan, trots läroplanen och målen för verksamheten, förvaring av barn (under ungefär tre år alltså). Jenny påpekade paradoxen i att det å ena sidan är bra för barnen med förskola iom läroplanen men å andra sidan får barn till föräldralediga ENDAST vara 15 timmar på förskolan. När man får syskon är helt plötsligt den nyttiga läroplanen inte så viktig längre? (Har Bella lust att dela med sig av sina tankar kring detta?)

Ville började förskolan när han var två år. Jag hade hellre väntat tills han var tre, men jag var så sugen på att börja jobba mera. (Jobbade innan dess 1,5 dag/v då pappa Robban var hemma. Robban jobbar alltså ca 70% ) Ville gillade förskolan direkt, de andra barnen och leksakerna, men han HATADE att jag skulle gå där ifrån. Inskolningen tog över tio veckor, (för att vi vägrade lämna honom gråtandes). Det har aldrig varit tal om att Ville skulle gå mer än 15 timmar, men ändå var han ledsen vid lämning och jätteglad vid hämtning ett helt år. Först när Ville blev tre år började han längta och tycka om förskolan på riktigt. Nu har han inte så bråttom hem när vi hämtar honom. Nu har han verkligen något ut av att vara där.

Vi tycker 15 timmar känns lagom fortfarande. Vi skulle aldrig stå ut med att ha barnen 40 timmar på förskola. Då skulle vi hellre sälja huset.
Det är tråkigt att nationalekonomen John Maynard Keynes som på 1930-talet förutspådde att hans barnbarn bara skulle behöva jobba tre timmar om dagen, eftersom produktionen effektiviserades i så hög takt under 1900-talet hade fel. Istället jobbar vi nu minst lika mycket med att öka produktionen av varor och tjänster i samhället så att extrem-konsumtion uppstått. Folk måste jobba mer för att ha råd med mer. Vi köper mer, jobbar mer, stressar mer, umgås mindre, bränner ut oss och blir alltmer olyckliga. Härliga tider!

Nu till själva kärnan i det här problemet. MÄN! Ta ert ansvar! Kvinnor jobbar deltid. De släpper taget om pensionspoängen. Kvinnor pusslar med arbetstider för att kunna hämta tidigt. När kvinnor startar företag gör de det för att ha mer tid till sina barn. MÄN som startar eget kan ABSOLUT INTE vara föräldralediga. Jag är 100% för jämställdhet men inte när den sker på bekostnad av barn, som underbara Clara så klokt framför idag. Alltså tycker jag kvinnor gör HELT RÄTT i att prioritera att vara med sina barn framför att arbeta. Men när ska männen börja prioritera om? Förmodligen  inte förrän vi får en individuell föräldraförsäkring.

Jag vill också passa på att slå ett slag för att den föräldern som arbetar mindre (nästan alltid kvinnor) och proriterar barnen borde få en viss summa av lönen från den föräldern (nästan alltid mannens) som arbetar mer, till framtida pension.

Ni kvinnor som läser detta och får dåligt samvete, förmodligen behöver ni inte alls ha det. Förmodligen gör ni redan vad ni kan för era barn. Ni jobbar säkert deltid. Skjutsa över det dåliga samvetet på barnen pappor istället. Eller ännu bättre, gå ner i tid båda två och slipp det dåliga samvetet.

Rosa, den farliga färgen av socialantropologen och genusforskaren Fanny Ambjörnsson.

Betyg: ♕♕♕♕♕

Författaren har intervjuat ett antal föräldrar, feminister, personer från hbtq- och femmerörelser samt feminister om hur de ser på färgen rosa. Hon analyserar intervjupersonernas svar utan att egentligen lägga någon värdering i dem.
Men boken avslutas med några ord där hon tydligt markerar vad hon tycker: ”Om vi alla kunde omfamna och identifiera oss med det svaga, misslyckade, pinsamma och kletiga i stället för att så entydigt hylla det framgångsrika, kaxiga och starka, skulle världen förmodligen se annorlunda ut.”

Vi får läsa om färgen rosas historia och i vad den innebär i samband med kön, klass, etnicitet, sexualitet. (Hade dock varit intressant att läsa mer om vilka känslor färgen triggar utomlands.)

Det här är en lysande, genomarbetad bok med gedigen källförteckning. Lätt att ta till sig.

Ambjörnsson tar upp det här viktiga med att det feminina nedvärderas i patriarkatet, av män men också av kvinnor och även feminister. Jämställdhetsinriktade småbarnsföräldrar undviker den kvinnligt kodade färgen rosa till sina barn trots en feministisk hållning medan blått framstår som gångbart och neutralt. Dessa föräldrar tenderade också tala om flickighet som det huvudsakliga problemet för en framtida jämställdhet.
Feminister kan ha en ambivalent hållning till femininitet. Även jag har haft det men blir mer och mer övertygad om att problemet ligger inte i det feminina.

Bara en färg, tänker många. Men den rosa färgen är ”farlig” just för att den speglar våra värderingar. Föraktet för det kvinnliga består trots decennier av s.k. jämställdhet. Till och med i så kallad genusmedveten barnuppfostran upphöjs de manliga egenskaperna, kaxighet och fysisk styrka, högre än de traditionellt feminina. Fortfarande, 2011, är flickorna förändringsprojektet. Flickorna, som älskar rosa, utsätts för rosabojkott – och fostras att ta för sig för att kunna hävda sig bland de stökiga pojkarna, inte tvärtom. Små pojkar som vill klä sig i rosa riskerar att ses som för feminina alternativt bögar. De enda som egentligen inte behöver bannlysa rosa i garderoben för att behålla sin status är Stureplanskillar och andra heterosexuella män med makt.

Jag rekommenderar boken till alla som arbetar/umgås med barn. Den är en sorgsen men jävligt viktig ögonöppnare.

Förresten hänvisar Ambjörnsson i boken till en film som heter ”Mitt liv i rosa” – någon som sett den? Det vill jag göra.

Jag har skrivit om boken  här och här också. Och här kan ni se en intervju med författaren.