Andreas blev helt oprovocerat sparkad i huvudet en sommarkväll 2003. Sparken kom från en 17-årig kille som senare inte skulle visa någon ånger. Andreas hjärna började blöda på tre ställen. Han var 20 år och var nära att dö. Han klarade sig men blev döv på vänster öra och kan inte längre känna någon lukt eller smak. Panikångest och reducerad arbetskapacitet är andra följder.

”Drygt var sjätte person i åldern 16–24 år blev under 2009 utsatt för någon form av våld. Och mest utsatta är unga män. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är risken att utsättas för misshandel dubbelt så stor för unga män som för unga kvinnor. När det gäller allvarlig misshandel är risken tre gånger större för unga män.”

Andreas har aldrig slagit någon, vilket han själv, klokt nog, är stolt över. På övervakningskameran kan man se att Andreas försökte gå emellan och lugna ner. Det är farligt.
En av mina gamla klasskamrater som heller aldrig slogs, gick emellan vid ett bråk en nyårsafton, det kostade honom livet.

På onsdag den 22/2 är är det brottsofferdagen. Den är inspirerad av medborgarrättskämpen Martin Luther Kings ord: ”Tragedin i världen är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”

Det är oss vuxna det häger på! Vi måste vara stenhårda och förbjuda att pojkarna i familjen, andras familjer, i skolan, på lekplatsen, i badhuset osv använder våld. Dessutom måste vi ge pojkarna verktyg att handskas med känslor utan aggressivitet. Det är pojkarna som gör våldsbrott. Under 2006-2009 utfördes 89% av alla misshandlar av män (i 27% av fallen var offren kvinnor, 62% var män). Källa SCB.

På Andreas gjorde det ont. Och hans liv blir adrig detsamma.

I det senaste numret av buffé kan man läsa om den nya boken ”Riktiga män äter sallad” av KC Wallberg (ung, manlig kock) och Mai-Lis Hellénius (professor på livsstilsmottagningen på Karolinska).

Det har nämligen visat sig att svenska män äter dåligt med sallad. Det anses omanligt att äta grönsaker, och studier visar att svenska män är betydligt sämre än kvinnor på att äta frukt och grönt, oavsett ålder och utbildningsnivå. Det kan vara en bidragande orsak till hälsoproblem som övervikt, bukfetma, typ 2-diabetes, högt blodtryck, höga blodfetter, impotens och hjärtinfarkt.
Vi har ett problem med männens (här måste en få generalisera) vanor här alltså.

Att männen väljer bort det gröna krubbet tror man konstigt nog inte beror på att stenåldersmannen i jakten på det köttiga djuret inte hann med att plocka varken äpplen eller svamp utan på ATTITYDER. Män som pikar andra män som äter grönsaker ”jaså äter du sallad, haha”, eller uppfattningen om att man inte blir tillräckligt mätt. Främst miljö, beteende och vanor alltså. (Förstås!)

Men så har en kommit på att ROTFRUKTER verkar män ha större acceptans för, då de inte betraktas som ”sallad”.
När män ska äta sallad får det inte heta sallad och det får inte innehålla isbergssallad och gurka, då blir det ”kaninmat”. (Ordet ”tjejsallad” har inte språkrådet behövt ta in på sin lista eftersom sallad redan är likställt med tjejmat.)

I boken kan man hitta recept på s.k. sallader för RIKTIGA MÄN: Gjutjärnssallad med rödbetor och renskav. HAHAHAHAHAHAHAHA. Vintersallad med rotfrukter, pumpa och honungsnötter. Där kom rotfrukterna ja. Och sist ut är: Avokadosallad med sidfläsk och tomatröra. Alltså jag garvar PÅ mig. HO HO HO.

Den här mansrollen vi har, är ju för tokig. (Som kvinnorollen också var en gång, men den har vidgats och förändrats med tiden.) Men hur galen den här mansrollen än är SÅ SKA VI FÖR ALLT I VÄRLDEN INTE FÖRSÖKA FÖRÄNDRA DEN. Nej nej. Även om det skadar de stackars männens hälsa så kan de ju inte börja äta vanlig nyttig sallad, som kvinnor gör. Om kvinnor och män ska hålla på och äta samma mat, då finns ju snart inga skillnader kvar alls mellan könen. Jag vill ha en karl som äter en riktig stor blodig köttbit, annars kan det vara. Ingen köttsaft i skägget=inga pussar från mig. (OBS! Ironi)

Det är naturligvis en bra tanke att försöka förändra attityderna och få män att äta mer sallad. Men samtidigt ter det sig absurt att en måste locka med fläsk och renskav. Måste vi ändra på salladen, kan vi inte få ändra på mansollen!? (För er som inte klarar käka sallad utan en touch av gjutjärn finns boken att vinna här.)

H.E.N. Tänk att tre sammansatta bokstäver kan väcka sådan uppståndelse. Många människor blir provocerade och upprörda. De tänker minsann ALDRIG använda ordet. Och om någon kallar dem eller deras ungar för ”hen” ska de få se på fan.
Jag försöker förstå denna rädsla, men det är svårt.

Hur kan det vara läskigt om vi får in ett pronomen i svenskan att använda när man ska referera till sotaren, räven, barnet eller människan som man inte vet könet på? I stället för att säga ”han eller hon” hela tiden. I bland annat Finland, Ungern och Frankrike använder de sig av så kallade könsneutrala pronomen. Inte saknas kvinnor och män i de länderna för det! Att vi använder ett ord som motsvarar ett humaniserat ”den” kan aldrig sudda ut några kön.

”Men jag är minsann kvinna, ingen hen” säger någon. Nej, jag är heller ingen hen. Ingen är ett pronomen. Hen används när en talar OM en person, i tilltal kan en ju förslagsvis använda du eller namnet (om man vet det).

Om någon pratade om mig som ”hen”, på vilket sätt skulle det kunna skada, skrämma mig? Jag är Nina oavsett, med allt vad det innebär (ganska lång, mörkblond, snäll, gotlänning, storasyster, mamma osv). Att jag har snippa är en av dessa tusentals saker, och det behöver jag inte bli påmind om av andra. Det vet jag alldeles säkert ändå.

Och om de människor som inte känner sig som varken kvinnor eller män, vill ha ett ord att känna sig trygga med, varför ska vi sätta käppar i hjulen för det?

Kan det vara så som Jenny skriver i sin (grymma) krönika idag att det handlar om att en inte känner sig trygg i sin sexualitet: ”För det är ju det allt det här handlar om. Rädslan för vad ett allmänt användande av orden hen kan leda till. Rädslan för könlöshet. Besattheten utav alltid alltid alltid definiera människan utefter vilken form av könsorgan hen har. För det är ju himla viktigt att veta det! Till exempel om man blir knullsugen! Vad ska man göra då om man inte vet vilket kön folk har? Tänk om det blir fel! Tänk om man begår homosexuella gärningar av misstag!”

 Hendiskussion på twitter.

Och förresten, ni som är rädda och ser hen som en konspiration som kommer göra alla könlösa. Det är ett ORD. Inte en hel ideologi.

”Men kom ut nu Nina. Jag förstår att du är ledsen. Han kommer inte få vara med på gymnastiken på en hel vecka och jag lovar att han ska be dig om ursäkt. Bara du kommer ut nu.”

Så säger läraren till mig samtidigt som hon bankar på dörren in till toaletten, där jag sitter. Jag har låst in mig. Jag är sju år gammal. Ganska kort, med barnsligt runda kinder och små fötter. Jag är förtvivlad på ett sätt som jag aldrig varit tidigare. Gråter förstås, det är inte ovanligt, men den här gången är det värre än vanligt. Jag känner mig förnedrad. Det liksom kryper i hela kroppen. Av skam. Jag önskar att jag kunde försvinna, bara gå upp i rök och aldrig behöva låsa upp toalettdörren och låta läraren och mamma se mitt förödmjukade ansikte.

Tommy, hette han och gick i trean. Han hade blivit övertalad av några andra ”grabbar” att dra ner byxorna på mig. Vi är på skolgården. Jag minns tydligt att jag stod i sandlådan vid stängerna som man hänger i och snurrar på. Så smyger Tommy upp bakom mig och drar ner mina byxor. Ändra ner till anklarna. Trosorna följer med.

Där och då lärde jag mig: Det handlar om att förnedras eller förnedra. Vara offer eller mobbare. Trycka ner andra för att själv hålla sig över ytan.  Sju år gammal var jag när jag gick in i krig. För mig kändes det så och den känslan höll i sig ända upp i högstadiet. Ständigt var jag på min vakt. Höll koll på vad de olika killgängen befann sig. För det var bara killar det handlar om. Jag var inte rädd för NÅGON tjej på skolan, inte ens för de som gick i sexan. Men killarna skrämde mig, till och med de som var yngre. Trots att jag aldrig stack upp, höll mig undan och ibland gömde mig fick jag ta emot örfilar, spottloskor, hårda snöbollar och glåpord. Jag levde med ständig rädsla i skolan och utomhus.

Jag letade efter de som var ”svagare” än mig, då var jag snabb att ta kommandot. På så sätt kunde jag suga i mig lite kortvarigt självförtroende. Jag var i alla fall modigare än dem.
Men egentligen var jag en fegis, det visste jag. För jag vågade inte slå tillbaka. Jag vågade inte säga stopp. Jag vågade inte göra motstånd. Jag sprang. Eller stod som förstenad.

Vi pratar inte om EN kille här, som hade en bokstavskombination eller som var trasig. Vi pratar om de flesta killar, (dock fanns några undantag som inte var med på kränkningarna). Det var ett sådant hårt klimat för både killar och tjejer. Men de skyldiga var pojkar. Alla gånger.

Som Jenny skriver, att pojkar som grupp bråkar mer än flickor som grupp, behöver vi inte diskutera. Så är det. Huruvida det beror på gener eller kultur, råder delade meningar, men det är inte heller där jag vill lägga fokus nu. Det viktiga är att vi får ett stopp på kränkningarna. På våldet. På förtrycket. Det börjar bland barnen, sedan fortsätter det genom livet och tar sig olika uttryck. Om vi vuxna vägrar se mellan fingrarna när det gäller pojkars sätt att ta för sig på andras bekostnad kan vi förändra. Vi som är föräldrar till söner har den viktigaste uppgiften av alla.

Och hur gör man då?
Ja…*suck* hur gör man? Vi kämpar på med vår älskade gosse så gott vi kan. Det är inte lätt, eftersom övriga samhället på flera sätt påverkar åt motsatt håll. När Ville blev tre började utmaningen på riktigt för oss. Då hade han förstått att var kille och han drog sig till andra killar och härmade dem som finns i verkligheten och på tv. Han blev aggressiv, gillade att skrämmas, slåss med svärd, brottas, började hota och annan skit. (Detta har redan blivit lite bättre igen, tack och lov.)
Att tillrättavisa slag är ju redan självklart för alla. Likaså att ge sitt barn trygghet och kärlek. Men det räcker uppenbarligen inte. Vi måste få bort ”boys will be boys” attityden! Vi måste sätta på oss ”genus-glasögonen”.

När sonen kastar en kudde i ditt huvud, tala om för honom att man kastar inte saker på folk utan att kolla att det är ok innan, inte ens mjuka kuddar och inte snöbollar. Jaga och skrämma ska göras med försiktighet. Brottas och boxas är inte ok . När han skriker och låter mycket, få honom att förstå att han behöver inte höras hela tiden, det är viktigt att lyssna också. Öva på att prata, prata, prata. Prata om känslor, hur det känns i olika situationer. När han leker med svärd eller pistol, prata om varför han vill göra det, att det inte är coolt och att man kan skada och skrämma folk. Uppmuntra lugn lek gärna som inkluderar omhändertagande. Försök vägleda hur man kan uttrycka sig när man är arg, man får skrika, gråta och säga starka ord som förklarar hur man känner men aldrig slåss. Om man råkar ut för någon eller ser någon slåss säger man stopp, berättar för en vuxen, man slår aldrig tillbaka.  Prata om hur man är en bra kompis. När du leker med ditt barn använd dig av mörkhyade personer eller familjer med två mammor för att visa på att människor är olika och att det är inget konstigt med det. Prata om att alla får vara som de vill. Visa på att egenskaperna att vara snäll, ödmjuk och lugn är bra saker. Reagera och markera tydligt vid minsta antydan om att det tjejiga är sämre eller om barnet nedvärderar något annat. Och så sitter man och kissar också.
Finns förstås massor av fler saker man kan göra, hjälp mig gärna att fylla på.

Förresten, på en fest i vuxen ålder träffade jag Tommy. Jag påminde honom om när han drog ner byxorna på mig. Han mindes det, rodnade och bad om ursäkt. Han berättade att han blivit tvingad. Att han skulle fått stryk om han inte gjorde det. Han vill inte, han visste att det var fel men han vågade inte säga nej då. Och sen sa han ”du vet, man var ju en liten grabb och man vet ju hur grabbar är”.

Jag har börjat den här dagen med att skratta. Jag skrattade åt när Ville vaknade före kl 06 i morse och Robban säger till honom: ”Lägg dig ner igen, det är ännu natt. Du får GODIS om du somnar om.”
Vid frukostbordet garvade jag så tårarna rann åt mannen som försöker hitta rätt i sin könsroll.

Glad lördag!

När människor som jobbar/umgås mycket med barn säger:

”Killekar. Som iofs tjejerna också vill vara med på.”
Fast kan man inte bara kalla det LEKAR då!?

”Man vet ju hur grabbar är.”
Jaså? Hur då? Jag trodde alla var individer. Men det är ju iofs svårt att se sig som en egen individ om du redan förväntar dig ett visst beteende beroende på om hen har snopp eller snippa.

”Grabbar måste få slåss och liksom ”få det ur sig”. Om man förbjuder det blir det bara värre. På förskolan är det nolltolerans för det. Men hemma måste de ju få hålla på.”
Varför är det nolltolerans på förskolan tro? Jo kanske för att slåss är ett destruktivt beteende som medför skada och utelämnar bra konfliktlösning. Det borde vara nolltolerans överallt så att barnen lär sig hantera konflikter på annat sätt.

”Hade hjälmen varit rosa hade jag självklart aldrig satt på honom den.”
Nej för då kanske hans snopp trillar av, eller?

När jag berättar att jag vill att det ska finnas kläder i alla färger i Villes garderob får jag kommentaren: ”men tror du inte det bara blir motsatt reaktion?!”.
Motsatt reaktion på vad? Kläder? Tror du han kommer gå naken resten av sitt liv?

”Va fiiin du är idag. Så snyyyyg du är. Tjusigt.”
Jo för utseendet är ju det viktigast av allt. Eller inte.

När folk som jobbar/umgås mycket med barn säger sådana här saker, då vissnar jag.

Suck….

Förskoledebatten har blommat upp igen. Jag har skrivit om det tidigare (här och här bl.a.), vilket engagerade och upprörde en hel del. Det var ungefär 1,5 år sedan men jag står ungefär fast vid åsikterna jag framförde då. Hur mycket ni än kommer missförstå mig och ogilla att jag spär på erat dåliga samvete tycker jag att:

Förskolan är, när det gäller barn upp till tre år, till för FÖRÄLDRARNA. Barnen är på förskolan för att föräldrarna behöver(?) jobba. Jag vet att det finns en läroplan och en pedagogisk linje men jag tror verkligen inte att barn (under tre år) BEHÖVER detta. I mina tankar är alltså förskolan, trots läroplanen och målen för verksamheten, förvaring av barn (under ungefär tre år alltså). Jenny påpekade paradoxen i att det å ena sidan är bra för barnen med förskola iom läroplanen men å andra sidan får barn till föräldralediga ENDAST vara 15 timmar på förskolan. När man får syskon är helt plötsligt den nyttiga läroplanen inte så viktig längre? (Har Bella lust att dela med sig av sina tankar kring detta?)

Ville började förskolan när han var två år. Jag hade hellre väntat tills han var tre, men jag var så sugen på att börja jobba mera. (Jobbade innan dess 1,5 dag/v då pappa Robban var hemma. Robban jobbar alltså ca 70% ) Ville gillade förskolan direkt, de andra barnen och leksakerna, men han HATADE att jag skulle gå där ifrån. Inskolningen tog över tio veckor, (för att vi vägrade lämna honom gråtandes). Det har aldrig varit tal om att Ville skulle gå mer än 15 timmar, men ändå var han ledsen vid lämning och jätteglad vid hämtning ett helt år. Först när Ville blev tre år började han längta och tycka om förskolan på riktigt. Nu har han inte så bråttom hem när vi hämtar honom. Nu har han verkligen något ut av att vara där.

Vi tycker 15 timmar känns lagom fortfarande. Vi skulle aldrig stå ut med att ha barnen 40 timmar på förskola. Då skulle vi hellre sälja huset.
Det är tråkigt att nationalekonomen John Maynard Keynes som på 1930-talet förutspådde att hans barnbarn bara skulle behöva jobba tre timmar om dagen, eftersom produktionen effektiviserades i så hög takt under 1900-talet hade fel. Istället jobbar vi nu minst lika mycket med att öka produktionen av varor och tjänster i samhället så att extrem-konsumtion uppstått. Folk måste jobba mer för att ha råd med mer. Vi köper mer, jobbar mer, stressar mer, umgås mindre, bränner ut oss och blir alltmer olyckliga. Härliga tider!

Nu till själva kärnan i det här problemet. MÄN! Ta ert ansvar! Kvinnor jobbar deltid. De släpper taget om pensionspoängen. Kvinnor pusslar med arbetstider för att kunna hämta tidigt. När kvinnor startar företag gör de det för att ha mer tid till sina barn. MÄN som startar eget kan ABSOLUT INTE vara föräldralediga. Jag är 100% för jämställdhet men inte när den sker på bekostnad av barn, som underbara Clara så klokt framför idag. Alltså tycker jag kvinnor gör HELT RÄTT i att prioritera att vara med sina barn framför att arbeta. Men när ska männen börja prioritera om? Förmodligen  inte förrän vi får en individuell föräldraförsäkring.

Jag vill också passa på att slå ett slag för att den föräldern som arbetar mindre (nästan alltid kvinnor) och proriterar barnen borde få en viss summa av lönen från den föräldern (nästan alltid mannens) som arbetar mer, till framtida pension.

Ni kvinnor som läser detta och får dåligt samvete, förmodligen behöver ni inte alls ha det. Förmodligen gör ni redan vad ni kan för era barn. Ni jobbar säkert deltid. Skjutsa över det dåliga samvetet på barnen pappor istället. Eller ännu bättre, gå ner i tid båda två och slipp det dåliga samvetet.

Rosa, den farliga färgen av socialantropologen och genusforskaren Fanny Ambjörnsson.

Betyg: ♕♕♕♕♕

Författaren har intervjuat ett antal föräldrar, feminister, personer från hbtq- och femmerörelser samt feminister om hur de ser på färgen rosa. Hon analyserar intervjupersonernas svar utan att egentligen lägga någon värdering i dem.
Men boken avslutas med några ord där hon tydligt markerar vad hon tycker: ”Om vi alla kunde omfamna och identifiera oss med det svaga, misslyckade, pinsamma och kletiga i stället för att så entydigt hylla det framgångsrika, kaxiga och starka, skulle världen förmodligen se annorlunda ut.”

Vi får läsa om färgen rosas historia och i vad den innebär i samband med kön, klass, etnicitet, sexualitet. (Hade dock varit intressant att läsa mer om vilka känslor färgen triggar utomlands.)

Det här är en lysande, genomarbetad bok med gedigen källförteckning. Lätt att ta till sig.

Ambjörnsson tar upp det här viktiga med att det feminina nedvärderas i patriarkatet, av män men också av kvinnor och även feminister. Jämställdhetsinriktade småbarnsföräldrar undviker den kvinnligt kodade färgen rosa till sina barn trots en feministisk hållning medan blått framstår som gångbart och neutralt. Dessa föräldrar tenderade också tala om flickighet som det huvudsakliga problemet för en framtida jämställdhet.
Feminister kan ha en ambivalent hållning till femininitet. Även jag har haft det men blir mer och mer övertygad om att problemet ligger inte i det feminina.

Bara en färg, tänker många. Men den rosa färgen är ”farlig” just för att den speglar våra värderingar. Föraktet för det kvinnliga består trots decennier av s.k. jämställdhet. Till och med i så kallad genusmedveten barnuppfostran upphöjs de manliga egenskaperna, kaxighet och fysisk styrka, högre än de traditionellt feminina. Fortfarande, 2011, är flickorna förändringsprojektet. Flickorna, som älskar rosa, utsätts för rosabojkott – och fostras att ta för sig för att kunna hävda sig bland de stökiga pojkarna, inte tvärtom. Små pojkar som vill klä sig i rosa riskerar att ses som för feminina alternativt bögar. De enda som egentligen inte behöver bannlysa rosa i garderoben för att behålla sin status är Stureplanskillar och andra heterosexuella män med makt.

Jag rekommenderar boken till alla som arbetar/umgås med barn. Den är en sorgsen men jävligt viktig ögonöppnare.

Förresten hänvisar Ambjörnsson i boken till en film som heter ”Mitt liv i rosa” – någon som sett den? Det vill jag göra.

Jag har skrivit om boken  här och här också. Och här kan ni se en intervju med författaren.

VARFÖR ÄR MÄNNISKOR EMOT HEN?
Jag förstår inte.

Ett pronomen att använda när man ska referera till sotaren, räven, barnet eller människan som man inte vet könet på. Det är ju perfekt. I både tal och skrift.
Egentligen förstår jag inte hur vi har klarat oss tidigare.

Eller ja just det ja. Vi lever visst i en mansvärld, där allt man talar om är man eller han trots att hälften av alla människor och djur har snippor.

En sockerbagare
här bor i staden
hon eller han bakar kakor
mest hela dagen.
Hon eller han bakar stora
hon eller han bakar små
hon eller han bakar några
med socker på.

Krångligt? Jo rättså!

Tur hen/henom finns numera.

Kivi och Monsterhund av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson. Från OLIKA förlag.

Sveriges första barnbok med hen! Från ca 3 år (man kan nog gärna vara 4).

Helt glad och till mig, sprallig och fnittrig, hoppfull och positiv blir jag med den här boken i min hand. ÄNTLIGEN! Utbrister jag högt. En bok om hen. Om Kivi. Där vi får fokusera på vem Kivi är och vad Kivi gör snarare om Kivi är en hon eller han.

Istället för hon/han honom/henne används hen och henom. Och när det kunde stått man används en.

Hen är svenskans (outnyttjade) tredje pronomen, det enda som inte är kopplat till vad vi har mellan benen. Hen ger alla barn möjlighet att identifiera sig med Kivi och utmanar både tanke och språkbruk. Boken har redan innan utgivning väckt debatt och den väntas bli ännu hetare den 26 januari då Kivi och Monsterhund finns att läsa för alla. Med den första barnboken som undviker hon och han istället väljer hen gör OLIKA ånyo avtryck i svensk litteraturhistoria.
Kanske är hen det lilla ordet som kommer att uträtta stordåd?

”Varje gång man skriver ”han” eller ”hon” får man ett kulturhistoriskt bagage att förhålla sig till; medvetet eller omedvetet måste man möta upp eller bemöta sina egna och andras bilder, tyckanden, fördomar och generaliseringar om manligt/kvinnligt och pojkigt/flickigt. Det är jätteskönt att slippa den biten”, säger författaren Jesper Lundqvist. Han får medhåll av Karin Milles, docent i svenska vid Södertörns Högskola: ”Hen är ett elegant sätt att öppna upp för tanken att varje person framförallt är en unik människa, och inte bara en flicka eller pojke, kivinna eller man”.

Förutom att boken tar genusfällorna som finns inbyggda i vårt språk, på allvar, är det dessutom en störtskön galen historia med massor MASSOR av ord. Med detaljrika humoristiska illustrationer och en lika detaljrik välskriven text på rim är den en riktig fröjd att läsa och titta i. Ville och jag ska ta den en gång till, nu med en gång. Jag behöver träna på att säga hen istället föär hon/han, det är en utmaning. En BRA sådan.

Betyg: ♕♕♕♕♕

TACK VÄRLDENS BÄSTA BOKFÖRLAG OLIKA FÖR DET HÄR MÄSTERVERKET!

Minns ni Elin Ek som skapade och spelade sitt alter ego Grynet för några år sedan. Jag såg henne i senaste Gokväll (Grynet kommer in i 31:e minuten). Tillsammans med Sverker Olofsson talade hon om mode och att det innebär press på tjejer att vara smala, ha rätt kläder och bära klackskor. Sverker påtalade vilken enorm nytta Grynet gjorde med roliga kläder, en sund inställning och som alltid bar gymnastikskor så hon skulle kunna springa och röra sig ledigt. De talade om att idag saknas forum där det talas om hur korkat det är med Barbies stela sträckta vrister som bara passar i klackskor. Kloka ord, kan man kanske tycka….

Och sen tänkte jag på det här med Grynets show som jag tyckte mycket när det sändes, (trots att jag egentligen var för gammal). Men den där starka tjejen som helt klädd i rosa med tyll och tiara var egocentrisk, oduktig, väl pratig och blev kär i vem hon ville, hon var en frisk fläkt.  Jag tyckte det var upplyftande med en tjej som vågade se ut som en tjej men som inte höll sig inom de stereotypa gränserna.

Idag tänker jag helt annorlunda. Varför ska vi tjejer träna på att ta mer plats? Varför ska vi sluta att plugga och vara duktiga? Varför ska vi tjejer lära oss att bära oss sämre åt?
Jag menar att det är inte hälften så viktigt för oss tjejer med förebilder som går i gymnastiskor som det är för killar att ha förebilder som vågar dissa machokulturen. Det är pga grabbiga machokillar som de allvarliga och stora bekymren i vårt samhälle består. Kvinnorrollen vidgas, förändras och utvecklas. Snart finns inga områden där kvinnor inte kan ta sig in. Mansrollen däremot står stilla. Män är fortfarande inte föräldralediga i speciellt hög grad, de pluggar inte för det är inte coolt, det är statushöjande att bruka våld och det är fortfarande fult att närma sig det som anses kvinnligt. Det är där förändring behövs!

Grynet myntade uttrycken ”ta ingen skit” och ”lagom suger”. Jag efterlyser Grynets manliga motsvarighet som gärna får se ut som en pojke men upplyfter vikten av att vara snäll, duktig och att bjuda på sig själv, att lagom är ok, att lyssna och sitta still är viktigt att kunna samt att aldrig se ner på tjejiga grejer. Ledordet kunde vara GE INGEN SKIT!

 Bilden lånade från svt.

Jag vill också passa på att tipsa om Elin Eks bok Supertanten där hon påtalar att allt det som är modernt idag som surdegsbröd, ekologi, handarbete osv är tantens förtjänst. Jag har själv inte läst den, men ska.

När jag var barn lekte jag mycket med pojkar. Min allra första kompis var en snäll, rolig kille som jag bara har positiva minnen kring. På gården där jag bodde i kvarteret ”Gurkan” fanns mer killar än tjejer.
I skolan lekte jag mera med de andra flickorna dock. Där var det helt uppdelat på resterna mellan flickor och pojkar.

Trots vissa killar tafsade och vi frågade chans på varandra redan på lågstadiet, såg jag ändå killarna som kompisar. Kompisar som var killar.

Det var först på en skolresa i sexan när vår lärare förbjöd oss tjejer att sova inne hos killarna, med förmaningen ”annars kan det blir barn”, som jag förstod svårigheten med att som tjej umgås med en kille. Och efter det har jag egentligen aldrig umgåtts med någon kille på ett helt vänskapligt plan. Kärlek har alltid blandats in, från någon av parterna.

I högstadiet hängde jag i ett skönt gäng med en annan tjej och tre killar. Vi hade roligt som vänner men det fanns kärlek med i bilden som gjorde det lite komplicerat ibland. Jag blev sårad när den kille jag var kär i kittlade den andra tjejen. En av killarna som var obesvarat kär i mig blev väl desperat tillslut och drog helt plötsligt ner min dragkedja i klänningen jag hade på mig. Vänskapen blir komplicerad när kärlek träder in, så är det.

Jag tycker det är otroligt synd att jag inte har några som helst erfarenheter av könsöverskridande vänskap som vuxen. Vad säger det om mig egentligen?
Kanske att jag för ofta blivit bemött som KVINNAN Nina istället för MÄNNISKAN Nina. Jag kan fortfarande ibland känna hur jag i mötet med män värderas som attraktiv eller inte.

Vad det säger om samhället vet vi ju. Vi får lära oss att vi kvinnor ska vara männens motsats. Likheter könen emellan vill man knappt tala om. Det är ju så jävla viktigt att vi ska ATTRAHERA varandra.
Heteronormen sätter käppar i hjulet. En kvinna och en man tillsammans får alltid representera kärlek och erotik? I filmens/böckernas värld, där män och kvinnor börjar som vänner slutar det ju nästintill ALLTID med att de knullar eller åtminstonde kysser varandra. Som att en man inte skulle kunna umgås med en kvinna utan att attraheras. Det är ju egentligen idiotiskt.
Jag är desvärre så fördomsfull och indoktrinerad att hade min man kommit hem och berättat att han fått en ny kompis som han skulle ut och käka med och denna hade snippa, så skulle jag bli misstänksam. Det erkänner jag.

Jag är dock noga med att inte överföra mina unkna fördomar på mina barn. Ny generation – nya normer. Jag kommer ADLRIG prata om kärlek då t.ex. Ville leker med tjejer. (Inte de närmsta 10 åren iaf.)
För det första så LEKER barn. De blir inte förälskade så som vi vuxna.
För det andra vill jag inte trycka in honom i heteronormen.
För det tredje vill jag att han ska leka mycket med tjejer och att det ska vara helt normalt. Detta motverkar att killar och tjejer blir två läger som ägnar sig åt och blir bra på olika saker.

Ville och Elsa leker i fiskeboden i Kyllaj, sommaren 2011.

Ni då? Har ni erfarenheter av könsöverskridande vänskap där kärlek inte blandats in?

Boktips, till mig själv och andra: Könsöverskridande vänskap : om vänskapsrelationer mellan intellektuella kvinnor och män.

Jag har nu läst de första 100 sidorna i boken ”Rosa. Den farliga färgen”. Det går inte så fort, för att den innehåller så mycket klokskap dock på ett lättilgängligt vis. Men jag måste liksom stanna upp, tänka efter och försöka pränta in. Fanny Ambjörnsson sätter huvudet på spiken gång på gång och kommer med den ena analysen skarpare än den andra. Aha-upplevelserna avlöser varandra. Jag gillar boken och rekommenderar den varmt, även fast man får en släng av depression.

Det jag läst, sedan sist,  är om killar som ratar rosa. Aron, som är fem år, har länge haft rosa som sin favoritfärg. Hans föräldrar berättar att han gärna klätt sig i rosa prinsessklänning med änglavingar, såväl till vardag som till fest. När författaren talar med Arons pappa dagen innan intervjun förklarar han beklagande att det nog är för sent., Aron har ändrat smak på sista tiden. Nu gillar han inte alls rosa längre. Och mycket riktigt, när Ambjörnsson träffar Aron förklarar han att han gillar alla färger utom rosa. Han vill absolut inte kännas vid att han för mindre än en månad sedan älskade rosa.  Hans pappa berättar att aversionen är så stark att han hellre låter bli att äta godis än att stoppa en rosa karamell i munnen.
Det må framstå som ett lite lustigt exempel på ett barns tvära kast. Men man kan också tolka det som ett ganska abrupt uppvaknande till en värld där genus är en central och avgörande identitetskategori, knuten till en mängd egenskaper, intressen och inte minst färger. Så viktigt tycks det att sorteras i rätt kategori att man ovillkorligen ger upp allt man tidigare älskat passionerat. På så sätt får vi en känsla av hur könskategorisering sällan är en harmlös handling utan snarare bör betraktas som en ganska våldsam akt av begränsning.

Min förhoppning var förstås att Ville skulle bära rosa och leka med alla sorters leksaker. Nu har vi tyvärr förstått att omgivningen påverkar mer än föräldrarna ibland, och han har redan i (korta) perioder ratat rosa. Vi kommer så småningom prata om detta men vi kommer självklart aldrig tvinga honom att bära det. Däremot tänker jag inte sluta erbjuda rosa och pasteller, det ska finnas med i garderoben som alla andra färger. Och leksaker riktade till flickor ska han även i fortsättningen få. Även om han inte vill leka med dessa saker så ofta så kan han ju gärna inte reta någon annan för att ha Hello Kitty – prylar om han själv har det. Tänker jag.

Att välja de ljusa och rosa färgerna framför de mörka, coola är naturligtvis ett sätt att skapa sig som ett visst kön, nämligen som flicka. Men det ljusa associeras också med godhet, snällhet och medmänsklighet – helt enkelt med positiva värden i livet. Medan det mörka framstår som coolt, tufft och kanske i vissa fall elakt och farligt, blir det ljusa motsatsen, det signalerar förhoppningar om en lite bättre värld. I filmer kan man tydligt se att skurkarna är klädda och omgivna av mörka färger medan det goda symboliseras med det ljusa.
Det finns ett projekt som heter Pink Prison Project som initierades i USA på 70-talet och går utpå att skapa en mindre aggressiv fängelsemiljö genom att helt enkelt måla anstalternas inredning rosa. Ytterligare exempel på hur den rosa färgen används som i förmänskilgande syfte är aktioner mot militarisering utförda av fredsaktivister runt om i världen. Där används ofta rosa på kläder och färger som man i protest målat t.ex. landningsbanor och stridsfordon med.

Jag har sedan jag fick Märta funderat på vilket värderingsord jag skulle vilja använda till mina båda barn. (När jag nu behöver värdera, helst undviker jag det.) INTE fin, inte söt, inte vacker och snygg känns inte heller helt rätt men COOL känns rättså bra. Det innefattar mer hur man är än hur man ser ut. Det är också något som Ville redan själv använder ofta. Om att vara cool kan man läsa på sidan 89 i boken. De tillfrågade barnen refererar tyvärr inte till rosa som en cool färg, (vilket jag dock självklart kommer göra). Cool är något som killar är, enligt barnen. När författaren frågar barnen vilka de upplever som coola i sin klass är det enbart vid ett tillfälle som någon nämner en flicka- Jonathan, sju år, förklarar:
JONATHAN: Och Ellen är cool. Ellen är cool fast hon är tjej.
FÖRFATTAREN: Vad gör hon som är…
JONATHAN: Hon spelar bandy som killarna gör. Hon spelar tennis som killarna gör och hon gör samma saker.
Jonathan pekar visserligen ut en flicka som han anser vara cool. Samtidigt beskrivs hon som cool ”fast hon är tjej”. Det som kvalificerar henne som cool är att hon behärskar samma kunskaper som pojkarna, i detta fall bandy och tennis. På så sätt förstår vi också att den åtråvärda coolheten är att betrakta som huvudsakligen förbehållen pojkar.
Näru… inte hemma hos oss!

Just nu pågår oerhört intressanta diskussioner i bloggosfären om genus och feminism.

Det är den arga, stolta, erfarna feministen Jenny som är trött på genustjafset och menar att vi borde släppa fokus på att kilar och tjejer ska få samma förutsättningar. Istället borde vi låta flickor vara rosa, gulliga, söta, försiktiga, pyssliga osv i fred. Det är männen som är roten till allt ont, enligt Jenny, och det är alltså bara pojkarnas uppfostran som ska genusspecificeras på så sätt att de ska lära sig respektera tjejer, ta mindre mindre plats, lyssna, vara omhändertagande, mjuka och sluta förtrycka helt enkelt.

Å andra sidan är det feministen Lady Dahmer som satsar på att bli feministikon men som ändå undviker klänningar och gulliga kläder till sin dotter. Hon vill med kompensatorisk genusmedveten uppfostran undvika att dottern blir ett pipigt och våp och att sonen blir en bullrig machograbb.

Jag är egentligen eld och lågor över detta. Jag lär mig så mycket av dessa kloka människor och vill hemskt gärna delta i diskussionen. Men. Jag. Är. Så. Makalöst. Trött. Ligger fortfarande efter med sömnen. Kan knappt tänka. Försöker ändå.

Jag tror jag står någonstans mitt emellan Jenny som tycker pipigt våp är ok och LD som inte tycker det.

Jag håller med Jenny om att det är den manliga könsrollen som är skit. Att vara grabbig dvs ta plats, inte lyssna, ha övertro till sig själv, tro att ensam är stark, inte tala om känslor, inte visa svaghet/rädsla osv det är dåliga saker både för individen och omgivningen.
Jag instämmer också i att det ”tjejiga” är inte dåligt trots att det är vad vi hela tiden matas med. Somliga genusmedvetna och feminister försöker fixa jämställdhet genom att ändra på flickorna, mer eller mindre medvetet. Att undvika rosa och rysch-pysch är ett vanligt förekommande exempel. Detta är ett problem. Jag kliver TYVÄRR själv i denna fälla då och då.

Jag håller med Lady Dahmer om att könsroller är konstruerade och att pojkar kunde lika gärna vara som flickor om det var kulturellt ok. Att det är viktigt att ge ungarna 100 möjligheter istället för två.
Men vi lever fortfarande i en värld där mannen är norm. Killar spelar fotboll, tjejer spelar damfotboll. Som kärringar ifall det går dåligt. Män har högre löner, män är i högre utsträckning chefer, pojkar tar mer plats i klassrummet osv osv därför tänker jag också att vi måste lära våra döttrar att bita ifrån. Att inte ta skit och att inte bara börja gråta och springa hem (som jag gjorde och vara rädd jämt) utan slå tillbaka. (I första hand verbalt.) Att våga ta plats. Att inte låta sig avbrytas inte heller förtryckas.
Detta betyder INTE att vi ska göra flickorna mer till pojkar. Det betyder att vi ska lära flickorna försvara sig så att pojkarna inte kan trycka ner dem. För hur mycket jag och Jenny VILL att pojkuslingar ska lära sig veta hut, så kommer det finnas bråkiga grabbar som går över gränser. Och då vill jag i alla fall att min dotter ska våga (åtminstone försöka) sätta stopp.
Så tänker jag.

Och nu, passande nog (eller snarare opassande), kommer min MAN och SON insmygande till mig ansiktsmålade som jävla spindelmän. Fy fan. Jag är trött på dem med snopp idag. Och jag hatar spindelmannen, vilket jag nog har gemensamt med både Jenny och LD.

Det har kommit in ett nytt ord i Språkrådets nya ordlista för 2011; TJEJSAMLA. Det betyder att man nöjer sig med några stycken.

Man kan diskutera huruvida ordet är nedsättande eller ej. Om det är positivt att inte bli manisk och nördig i sitt samlande eller är om man anser att det är att inte göra något fullt ut.
Men eftersom orden tjejkast och kärringknut finns för att visa på när något är sämre så blir det lätt att tolka även detta som nedsättande.

Hur som helst så blir jag JÄVLIGT TRÖTT och lite FÖRBANNAD över att man fortfarande år 2011 kopplar ihop EGENSKAP och KÖN och faktiskt legitimerar sådana uttryck genom att ta in dem i SAOL Språkrådets ordlista.
Vi vet mycket väl att det finns massor med tjejer som inte alls gör allt med måtta utan löper hela linan ut, JAG t.ex. Dessutom är det åter att manifistera man=norm. När män samlar heter det att samla. När tjejer samlar heter det att tjejsamla. Hur många ord finns det som börjar med mans… (förutom mansbröst)? Därför att alla ord utgår från mannen, normen.

Nej va fan, ibland känns det som att vi är på väg åt fel håll i  det här landet.