VARFÖR ÄR MÄNNISKOR EMOT HEN?
Jag förstår inte.

Ett pronomen att använda när man ska referera till sotaren, räven, barnet eller människan som man inte vet könet på. Det är ju perfekt. I både tal och skrift.
Egentligen förstår jag inte hur vi har klarat oss tidigare.

Eller ja just det ja. Vi lever visst i en mansvärld, där allt man talar om är man eller han trots att hälften av alla människor och djur har snippor.

En sockerbagare
här bor i staden
hon eller han bakar kakor
mest hela dagen.
Hon eller han bakar stora
hon eller han bakar små
hon eller han bakar några
med socker på.

Krångligt? Jo rättså!

Tur hen/henom finns numera.

Kivi och Monsterhund av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson. Från OLIKA förlag.

Sveriges första barnbok med hen! Från ca 3 år (man kan nog gärna vara 4).

Helt glad och till mig, sprallig och fnittrig, hoppfull och positiv blir jag med den här boken i min hand. ÄNTLIGEN! Utbrister jag högt. En bok om hen. Om Kivi. Där vi får fokusera på vem Kivi är och vad Kivi gör snarare om Kivi är en hon eller han.

Istället för hon/han honom/henne används hen och henom. Och när det kunde stått man används en.

Hen är svenskans (outnyttjade) tredje pronomen, det enda som inte är kopplat till vad vi har mellan benen. Hen ger alla barn möjlighet att identifiera sig med Kivi och utmanar både tanke och språkbruk. Boken har redan innan utgivning väckt debatt och den väntas bli ännu hetare den 26 januari då Kivi och Monsterhund finns att läsa för alla. Med den första barnboken som undviker hon och han istället väljer hen gör OLIKA ånyo avtryck i svensk litteraturhistoria.
Kanske är hen det lilla ordet som kommer att uträtta stordåd?

”Varje gång man skriver ”han” eller ”hon” får man ett kulturhistoriskt bagage att förhålla sig till; medvetet eller omedvetet måste man möta upp eller bemöta sina egna och andras bilder, tyckanden, fördomar och generaliseringar om manligt/kvinnligt och pojkigt/flickigt. Det är jätteskönt att slippa den biten”, säger författaren Jesper Lundqvist. Han får medhåll av Karin Milles, docent i svenska vid Södertörns Högskola: ”Hen är ett elegant sätt att öppna upp för tanken att varje person framförallt är en unik människa, och inte bara en flicka eller pojke, kivinna eller man”.

Förutom att boken tar genusfällorna som finns inbyggda i vårt språk, på allvar, är det dessutom en störtskön galen historia med massor MASSOR av ord. Med detaljrika humoristiska illustrationer och en lika detaljrik välskriven text på rim är den en riktig fröjd att läsa och titta i. Ville och jag ska ta den en gång till, nu med en gång. Jag behöver träna på att säga hen istället föär hon/han, det är en utmaning. En BRA sådan.

Betyg: ♕♕♕♕♕

TACK VÄRLDENS BÄSTA BOKFÖRLAG OLIKA FÖR DET HÄR MÄSTERVERKET!

Minns ni Elin Ek som skapade och spelade sitt alter ego Grynet för några år sedan. Jag såg henne i senaste Gokväll (Grynet kommer in i 31:e minuten). Tillsammans med Sverker Olofsson talade hon om mode och att det innebär press på tjejer att vara smala, ha rätt kläder och bära klackskor. Sverker påtalade vilken enorm nytta Grynet gjorde med roliga kläder, en sund inställning och som alltid bar gymnastikskor så hon skulle kunna springa och röra sig ledigt. De talade om att idag saknas forum där det talas om hur korkat det är med Barbies stela sträckta vrister som bara passar i klackskor. Kloka ord, kan man kanske tycka….

Och sen tänkte jag på det här med Grynets show som jag tyckte mycket när det sändes, (trots att jag egentligen var för gammal). Men den där starka tjejen som helt klädd i rosa med tyll och tiara var egocentrisk, oduktig, väl pratig och blev kär i vem hon ville, hon var en frisk fläkt.  Jag tyckte det var upplyftande med en tjej som vågade se ut som en tjej men som inte höll sig inom de stereotypa gränserna.

Idag tänker jag helt annorlunda. Varför ska vi tjejer träna på att ta mer plats? Varför ska vi sluta att plugga och vara duktiga? Varför ska vi tjejer lära oss att bära oss sämre åt?
Jag menar att det är inte hälften så viktigt för oss tjejer med förebilder som går i gymnastiskor som det är för killar att ha förebilder som vågar dissa machokulturen. Det är pga grabbiga machokillar som de allvarliga och stora bekymren i vårt samhälle består. Kvinnorrollen vidgas, förändras och utvecklas. Snart finns inga områden där kvinnor inte kan ta sig in. Mansrollen däremot står stilla. Män är fortfarande inte föräldralediga i speciellt hög grad, de pluggar inte för det är inte coolt, det är statushöjande att bruka våld och det är fortfarande fult att närma sig det som anses kvinnligt. Det är där förändring behövs!

Grynet myntade uttrycken ”ta ingen skit” och ”lagom suger”. Jag efterlyser Grynets manliga motsvarighet som gärna får se ut som en pojke men upplyfter vikten av att vara snäll, duktig och att bjuda på sig själv, att lagom är ok, att lyssna och sitta still är viktigt att kunna samt att aldrig se ner på tjejiga grejer. Ledordet kunde vara GE INGEN SKIT!

 Bilden lånade från svt.

Jag vill också passa på att tipsa om Elin Eks bok Supertanten där hon påtalar att allt det som är modernt idag som surdegsbröd, ekologi, handarbete osv är tantens förtjänst. Jag har själv inte läst den, men ska.

När jag var barn lekte jag mycket med pojkar. Min allra första kompis var en snäll, rolig kille som jag bara har positiva minnen kring. På gården där jag bodde i kvarteret ”Gurkan” fanns mer killar än tjejer.
I skolan lekte jag mera med de andra flickorna dock. Där var det helt uppdelat på resterna mellan flickor och pojkar.

Trots vissa killar tafsade och vi frågade chans på varandra redan på lågstadiet, såg jag ändå killarna som kompisar. Kompisar som var killar.

Det var först på en skolresa i sexan när vår lärare förbjöd oss tjejer att sova inne hos killarna, med förmaningen ”annars kan det blir barn”, som jag förstod svårigheten med att som tjej umgås med en kille. Och efter det har jag egentligen aldrig umgåtts med någon kille på ett helt vänskapligt plan. Kärlek har alltid blandats in, från någon av parterna.

I högstadiet hängde jag i ett skönt gäng med en annan tjej och tre killar. Vi hade roligt som vänner men det fanns kärlek med i bilden som gjorde det lite komplicerat ibland. Jag blev sårad när den kille jag var kär i kittlade den andra tjejen. En av killarna som var obesvarat kär i mig blev väl desperat tillslut och drog helt plötsligt ner min dragkedja i klänningen jag hade på mig. Vänskapen blir komplicerad när kärlek träder in, så är det.

Jag tycker det är otroligt synd att jag inte har några som helst erfarenheter av könsöverskridande vänskap som vuxen. Vad säger det om mig egentligen?
Kanske att jag för ofta blivit bemött som KVINNAN Nina istället för MÄNNISKAN Nina. Jag kan fortfarande ibland känna hur jag i mötet med män värderas som attraktiv eller inte.

Vad det säger om samhället vet vi ju. Vi får lära oss att vi kvinnor ska vara männens motsats. Likheter könen emellan vill man knappt tala om. Det är ju så jävla viktigt att vi ska ATTRAHERA varandra.
Heteronormen sätter käppar i hjulet. En kvinna och en man tillsammans får alltid representera kärlek och erotik? I filmens/böckernas värld, där män och kvinnor börjar som vänner slutar det ju nästintill ALLTID med att de knullar eller åtminstonde kysser varandra. Som att en man inte skulle kunna umgås med en kvinna utan att attraheras. Det är ju egentligen idiotiskt.
Jag är desvärre så fördomsfull och indoktrinerad att hade min man kommit hem och berättat att han fått en ny kompis som han skulle ut och käka med och denna hade snippa, så skulle jag bli misstänksam. Det erkänner jag.

Jag är dock noga med att inte överföra mina unkna fördomar på mina barn. Ny generation – nya normer. Jag kommer ADLRIG prata om kärlek då t.ex. Ville leker med tjejer. (Inte de närmsta 10 åren iaf.)
För det första så LEKER barn. De blir inte förälskade så som vi vuxna.
För det andra vill jag inte trycka in honom i heteronormen.
För det tredje vill jag att han ska leka mycket med tjejer och att det ska vara helt normalt. Detta motverkar att killar och tjejer blir två läger som ägnar sig åt och blir bra på olika saker.

Ville och Elsa leker i fiskeboden i Kyllaj, sommaren 2011.

Ni då? Har ni erfarenheter av könsöverskridande vänskap där kärlek inte blandats in?

Boktips, till mig själv och andra: Könsöverskridande vänskap : om vänskapsrelationer mellan intellektuella kvinnor och män.

Jag har nu läst de första 100 sidorna i boken ”Rosa. Den farliga färgen”. Det går inte så fort, för att den innehåller så mycket klokskap dock på ett lättilgängligt vis. Men jag måste liksom stanna upp, tänka efter och försöka pränta in. Fanny Ambjörnsson sätter huvudet på spiken gång på gång och kommer med den ena analysen skarpare än den andra. Aha-upplevelserna avlöser varandra. Jag gillar boken och rekommenderar den varmt, även fast man får en släng av depression.

Det jag läst, sedan sist,  är om killar som ratar rosa. Aron, som är fem år, har länge haft rosa som sin favoritfärg. Hans föräldrar berättar att han gärna klätt sig i rosa prinsessklänning med änglavingar, såväl till vardag som till fest. När författaren talar med Arons pappa dagen innan intervjun förklarar han beklagande att det nog är för sent., Aron har ändrat smak på sista tiden. Nu gillar han inte alls rosa längre. Och mycket riktigt, när Ambjörnsson träffar Aron förklarar han att han gillar alla färger utom rosa. Han vill absolut inte kännas vid att han för mindre än en månad sedan älskade rosa.  Hans pappa berättar att aversionen är så stark att han hellre låter bli att äta godis än att stoppa en rosa karamell i munnen.
Det må framstå som ett lite lustigt exempel på ett barns tvära kast. Men man kan också tolka det som ett ganska abrupt uppvaknande till en värld där genus är en central och avgörande identitetskategori, knuten till en mängd egenskaper, intressen och inte minst färger. Så viktigt tycks det att sorteras i rätt kategori att man ovillkorligen ger upp allt man tidigare älskat passionerat. På så sätt får vi en känsla av hur könskategorisering sällan är en harmlös handling utan snarare bör betraktas som en ganska våldsam akt av begränsning.

Min förhoppning var förstås att Ville skulle bära rosa och leka med alla sorters leksaker. Nu har vi tyvärr förstått att omgivningen påverkar mer än föräldrarna ibland, och han har redan i (korta) perioder ratat rosa. Vi kommer så småningom prata om detta men vi kommer självklart aldrig tvinga honom att bära det. Däremot tänker jag inte sluta erbjuda rosa och pasteller, det ska finnas med i garderoben som alla andra färger. Och leksaker riktade till flickor ska han även i fortsättningen få. Även om han inte vill leka med dessa saker så ofta så kan han ju gärna inte reta någon annan för att ha Hello Kitty – prylar om han själv har det. Tänker jag.

Att välja de ljusa och rosa färgerna framför de mörka, coola är naturligtvis ett sätt att skapa sig som ett visst kön, nämligen som flicka. Men det ljusa associeras också med godhet, snällhet och medmänsklighet – helt enkelt med positiva värden i livet. Medan det mörka framstår som coolt, tufft och kanske i vissa fall elakt och farligt, blir det ljusa motsatsen, det signalerar förhoppningar om en lite bättre värld. I filmer kan man tydligt se att skurkarna är klädda och omgivna av mörka färger medan det goda symboliseras med det ljusa.
Det finns ett projekt som heter Pink Prison Project som initierades i USA på 70-talet och går utpå att skapa en mindre aggressiv fängelsemiljö genom att helt enkelt måla anstalternas inredning rosa. Ytterligare exempel på hur den rosa färgen används som i förmänskilgande syfte är aktioner mot militarisering utförda av fredsaktivister runt om i världen. Där används ofta rosa på kläder och färger som man i protest målat t.ex. landningsbanor och stridsfordon med.

Jag har sedan jag fick Märta funderat på vilket värderingsord jag skulle vilja använda till mina båda barn. (När jag nu behöver värdera, helst undviker jag det.) INTE fin, inte söt, inte vacker och snygg känns inte heller helt rätt men COOL känns rättså bra. Det innefattar mer hur man är än hur man ser ut. Det är också något som Ville redan själv använder ofta. Om att vara cool kan man läsa på sidan 89 i boken. De tillfrågade barnen refererar tyvärr inte till rosa som en cool färg, (vilket jag dock självklart kommer göra). Cool är något som killar är, enligt barnen. När författaren frågar barnen vilka de upplever som coola i sin klass är det enbart vid ett tillfälle som någon nämner en flicka- Jonathan, sju år, förklarar:
JONATHAN: Och Ellen är cool. Ellen är cool fast hon är tjej.
FÖRFATTAREN: Vad gör hon som är…
JONATHAN: Hon spelar bandy som killarna gör. Hon spelar tennis som killarna gör och hon gör samma saker.
Jonathan pekar visserligen ut en flicka som han anser vara cool. Samtidigt beskrivs hon som cool ”fast hon är tjej”. Det som kvalificerar henne som cool är att hon behärskar samma kunskaper som pojkarna, i detta fall bandy och tennis. På så sätt förstår vi också att den åtråvärda coolheten är att betrakta som huvudsakligen förbehållen pojkar.
Näru… inte hemma hos oss!

Just nu pågår oerhört intressanta diskussioner i bloggosfären om genus och feminism.

Det är den arga, stolta, erfarna feministen Jenny som är trött på genustjafset och menar att vi borde släppa fokus på att kilar och tjejer ska få samma förutsättningar. Istället borde vi låta flickor vara rosa, gulliga, söta, försiktiga, pyssliga osv i fred. Det är männen som är roten till allt ont, enligt Jenny, och det är alltså bara pojkarnas uppfostran som ska genusspecificeras på så sätt att de ska lära sig respektera tjejer, ta mindre mindre plats, lyssna, vara omhändertagande, mjuka och sluta förtrycka helt enkelt.

Å andra sidan är det feministen Lady Dahmer som satsar på att bli feministikon men som ändå undviker klänningar och gulliga kläder till sin dotter. Hon vill med kompensatorisk genusmedveten uppfostran undvika att dottern blir ett pipigt och våp och att sonen blir en bullrig machograbb.

Jag är egentligen eld och lågor över detta. Jag lär mig så mycket av dessa kloka människor och vill hemskt gärna delta i diskussionen. Men. Jag. Är. Så. Makalöst. Trött. Ligger fortfarande efter med sömnen. Kan knappt tänka. Försöker ändå.

Jag tror jag står någonstans mitt emellan Jenny som tycker pipigt våp är ok och LD som inte tycker det.

Jag håller med Jenny om att det är den manliga könsrollen som är skit. Att vara grabbig dvs ta plats, inte lyssna, ha övertro till sig själv, tro att ensam är stark, inte tala om känslor, inte visa svaghet/rädsla osv det är dåliga saker både för individen och omgivningen.
Jag instämmer också i att det ”tjejiga” är inte dåligt trots att det är vad vi hela tiden matas med. Somliga genusmedvetna och feminister försöker fixa jämställdhet genom att ändra på flickorna, mer eller mindre medvetet. Att undvika rosa och rysch-pysch är ett vanligt förekommande exempel. Detta är ett problem. Jag kliver TYVÄRR själv i denna fälla då och då.

Jag håller med Lady Dahmer om att könsroller är konstruerade och att pojkar kunde lika gärna vara som flickor om det var kulturellt ok. Att det är viktigt att ge ungarna 100 möjligheter istället för två.
Men vi lever fortfarande i en värld där mannen är norm. Killar spelar fotboll, tjejer spelar damfotboll. Som kärringar ifall det går dåligt. Män har högre löner, män är i högre utsträckning chefer, pojkar tar mer plats i klassrummet osv osv därför tänker jag också att vi måste lära våra döttrar att bita ifrån. Att inte ta skit och att inte bara börja gråta och springa hem (som jag gjorde och vara rädd jämt) utan slå tillbaka. (I första hand verbalt.) Att våga ta plats. Att inte låta sig avbrytas inte heller förtryckas.
Detta betyder INTE att vi ska göra flickorna mer till pojkar. Det betyder att vi ska lära flickorna försvara sig så att pojkarna inte kan trycka ner dem. För hur mycket jag och Jenny VILL att pojkuslingar ska lära sig veta hut, så kommer det finnas bråkiga grabbar som går över gränser. Och då vill jag i alla fall att min dotter ska våga (åtminstone försöka) sätta stopp.
Så tänker jag.

Och nu, passande nog (eller snarare opassande), kommer min MAN och SON insmygande till mig ansiktsmålade som jävla spindelmän. Fy fan. Jag är trött på dem med snopp idag. Och jag hatar spindelmannen, vilket jag nog har gemensamt med både Jenny och LD.

Det har kommit in ett nytt ord i Språkrådets nya ordlista för 2011; TJEJSAMLA. Det betyder att man nöjer sig med några stycken.

Man kan diskutera huruvida ordet är nedsättande eller ej. Om det är positivt att inte bli manisk och nördig i sitt samlande eller är om man anser att det är att inte göra något fullt ut.
Men eftersom orden tjejkast och kärringknut finns för att visa på när något är sämre så blir det lätt att tolka även detta som nedsättande.

Hur som helst så blir jag JÄVLIGT TRÖTT och lite FÖRBANNAD över att man fortfarande år 2011 kopplar ihop EGENSKAP och KÖN och faktiskt legitimerar sådana uttryck genom att ta in dem i SAOL Språkrådets ordlista.
Vi vet mycket väl att det finns massor med tjejer som inte alls gör allt med måtta utan löper hela linan ut, JAG t.ex. Dessutom är det åter att manifistera man=norm. När män samlar heter det att samla. När tjejer samlar heter det att tjejsamla. Hur många ord finns det som börjar med mans… (förutom mansbröst)? Därför att alla ord utgår från mannen, normen.

Nej va fan, ibland känns det som att vi är på väg åt fel håll i  det här landet.

Författaren Fanny Ambjörnsson har i sin bok, som jag läser nu, ”Rosa den farliga färgen” intervjuat några småbarnsföräldrar om vad de anser om färgen rosa och om att klä sina barn i rosa plagg. Dessa föräldrar är medvetna om könsroller och tycker det är viktigt med jämställdhet. Alla är rörande överens om att pojkar kan absolut inte ha rosa (då det skulle vara provocerande, skrattretande och tokigt) och man vill helst inte sätta det på flickor heller, för man gillar inte ”rysch-pysch”. Sen skriver Ambjörnsson detta fenomenala:

Jag tänker mig att de intervjuade föräldrarnas ambivalenta inställning till rosa måste betraktas mot denna historiska och samtida tradition av nedvärdering av det föreställt kvinnliga. För att framstå som seriös och trovärdig som kvinna och för att slippa dras ner i den sörja av negativa associationer som behäftar det kvinnligt kodade, gäller det helt enkelt att undvika alltför mycket rosa. Detta innebär i sin tur att den ojämlika maktrelation där de manliga överordnas det kvinnliga återskapas. Så, trots att de flesta av föräldrarna motiverar sin skepsis med feministiska argument – som att det är förtryckande och fastlåsande att kläs i rosa – blir det ändå flickorna som i slutändan ska åtgärdas. Det är det kvinnligt kodade som måste kläs om i blått, medan det blå framstår som mindre markerat, degraderande och besmittat. På så sätt skriver de, om än ofrivilligt, under på idén om det manliga som norm.

1-0 Jenny – Lady Dahmer. (Jenny klär sina döttrar i rosa, Lady Dahmer undviker det). Läs gärna de länkade inläggen.

Jag älskar färgen rosa framförallt för att den förknippas med det som är kvinnligt. Jag anser att det kvinnliga är bäst. Ja, jag menar att det är bättre än det manliga. Inte att kvinnor nödvändigtvis är bättre än män, absolut inte. Men jag menar att egenskaper som män får lära sig besitta som att vara macho, känslokall, reda sig själv, vara orädd, riskbenägen, tystlåten, allvarsam, arg, våldsam osv är alla mer eller mindre dåliga karaktärsdrag som ofta gör människan som besitter dem ont, och också omgivningen. Vi kvinnor får lära oss att vara snälla, duktiga, ta hand om andra, vara ödmjuka och uppoffrande vilket är av godo. (Utseendebiten är det enda dåliga.) 
Män mår dåligt. Drygt tre gånger så många unga svenska män, 15-24 år gamla, dör i trafikolyckor, cirka 60 procent fler dör i självmord, cirka fyra gånger så många i alkoholrelaterad död och cirka tre och en halv gånger fler i övriga skador. ( Ur Socialstyrelsens Lägesrapport 2010) Kvinnor/flickor drabbas av män/pojkar som mår dåligt. Alla förlorar på den manliga könsrollen.

Jag tycker förstås att färgen rosa bör användas flitigt, av alla, oavsett kön.  Jag tycker att både flickor och pojkar ska få lära sig de kvinnliga egenskaperna. Jag har tidigare varit tveksam över hur mycket rosa Märta ska få ha. Men det ska jag försöka släppa (så länge det är mjuka bekväma lekvänliga plagg) och istället fokusera på att Ville använder rosa (genom att erbjuda det ofta).

Är ni med?
ROPEN SKALLA ROSA FÖR ALLA!

Av er som röstade huruvida det är ok om en pojke är lucia eller ej, var 15% trångsynta/konservativa. Det vill säga 21 st (av 140 röster) menar att ett luciatåg ska vara traditionellt med en tjej som lucia. Förmodligen en smal sådan, med långt hår, ljus hy, snygg, utan glasögon och utan funktionsnedsättning. En som röstats fram kanske. Jag tycker att framförallt ni, men även alla andra, ska ta och läsa den >>> här artikeln<<<. GÖR DET!

Nu när vi ändå är inne på det är med lucia vill jag också passa på att slå ett slag för luciafirandet på Villes förskola. Där sitter barnen tillsammans med sina föräldrar (eller var de vill), och så sjunger alla tillsammans. Barnen slipper känna press och agera ”föremål” som ska visas upp.

Jag älskar pedagogerna på Villes förskola. De tänker på vad som är bra för BARNEN i första hand.  

Jag fick en fråga av Elin:

Tack för din fråga! Jag uppskattar frågor, framförallt om feminism och genus. Normalt brukar jag svara på frågor i kommentarsfältet, men den här frågan är värd ett eget inlägg.

Till att börja med måste jag tyvärr säga att jag har ganska lite vetskap om skolan, än så länge, då mina barn inte börjat i skolanän. Jag har hittills bara erfarenhet från skolan från den tiden då jag själv gick där. Förhoppningsvis har skolan förändrats mycket sedan dess. Jag har deso mer idéer om hur förskolan kan arbeta, men den är ju inte riktigt samma sak.

Mitt bästa tips är nog att försöka få dit en genuspedagog, ett proffs som Charlotta John t.ex. som föresläser för både lärare och elever.

Prata med eleverna om könsroller. Fråga varför de tror att det finns skillnader mellan kvinnor och män. Låt de bläddra i leksakskataloger så de får se hur olika saker riktar sig de olika könen, diskutera hur detta påverkar oss i våra personligheter som vuxna. Läs en bok gemensamt t.ex. Fittstim eller Pittstim och diskutera. Berätta om att könsroller är föränderliga, på 1700-talet var det män som grät öppet och höjde sin status på det sättet. Informera t.ex. om att män då de mår dåligt agerar utåt och tar plats medan tjejer vänder sig innåt och blir självdestruktiva.

Tänk på hur du själv bemöter eleverna. Hur talar du till flickor och pojkar, vilka krav och förväntningar har du. Se till att flickor och pojkar får komma till tals lika mycket, låt varannan flicka/pojke tala kanske. Nonchalera skrik/tjat och låt de som räcker upp handen belönas med uppmärksamhet. Berätta för eleverna att du vill ha en jämställd positiv trevlig miljö i klassrtummet och fråga om de vill vara med och försöka skapa detta.
Var noga med att ta upp både kvinnor och män som förebilder i undervisingen.

Nolltolerans för nedsättande ord som hora/fitta/bög osv.

En av bloggarna jag läser skrivs av Linda som jobbar som lärare för tonåringar. Hon har tipsat om boken Genuspedagogik av Kajsa Svalerud (trots att den handlsar om förskolan). Hon har tillsammans med sina elever jobbat med fördomar om kön, vad kvinnor och män får göra, jobba med osv. Dessutom bemöter och ifrågasätter hon alltid fördomar eller stereotypa åsikter, som t.ex. att en kille inte skulle kunna vara lucia, varför tycker vi så egentligen.

Var det nått bra svar på frågan Elin?

Luciafirandet – blodigt allvar eller lek?

LEK tycker jag. Lucia ska vara roligt för barnen och därför anser jag att det är IDIOTI när vuxna är negativa och nekar pojkar att få bli lucia. Det är ju inte som att vi firar det traditionsenligt ändå med en lucia som river ur sina ögon eller dör martyrdöden. Konservativa människor som anser att lucia ska vara en skönhetstävling för kvinnor, som det ”alltid” (?) varit kan dra nått gammalt över sig.

Vad tycker ni? Rösta:

webvoter-omröstning Ska pojkar kunna vara lucia? Ja. Nej. Spelar ingen roll. Se resultat

Vi fick julkort från ett av våra fadderbarn igår. (Jag och Robban har varsitt, Ville och Märta ska också ”få” så småningom.) Då såg jag att bland tonårsflickor i Burundi (grannland med Rwanda i centralafrika) verkar det vara modernt att ha snaggat hår. Undrar hur det kan vara? (Kan det vara en hygienisk sak?) Naturligtvis är det mest praktiskt, inte minst pga värmen. Men här i Sverige prioriterar oftast vi kvinnor det snygga och sexiga framför det praktiska, (klackskor till små flickor t.ex.), så varför inte där? Eller så ser deras norm annorlunda ut. Någon som vet?

Ingrid, vårt fadderbarn är längst till höger i rutigt. Hon är 15 år.

I onsdags var jag på en föreläsning om genuspedagogik av Charlotta John. Gotlands kommun bjöd pedagoger, föräldrar och intresserade. Får ni chansen att lyssna till denna humoristiska härliga kloka kvinna – ta den!

Hon började med att berätta om att hon jobbat som lärare och fick för flera år sedan förfrågan ta sig an en ”problemklass”. Klassen hade avverkat flertalet lärare som gett upp, men Charlotta tackade ja tillsammans med en kollega. Första dagen hade de tagit med sig en stor boaorm som fått breda ut sig på katedern. Alla elever måste gå fram och hämta en lapp med sitt eget namn på som satt på katedern vid ormen. Då kom eleverna av sig lite och det tog några dagar innan de började bråka. Tyckte jag var en kul idé.
Det var under arbetet med denna klass som hennes intresse för genuspedagogik uppstod. För hos dessa ”trasiga” eleverna var könsrollerna så extremt tydliga. Tjejerna satt tysta och nästan osynliga längst bak, gömde sig i sina kläder, tittade ner, hade skärsår på armarna. Vände sin frustration innåt. Killarna skrek, slogs, svor, hotade och spottade, de agerade alltså utåt.

Man kan tycka vad man vill om genuspedagogiken. Charlotta berättade att hon möter mycket motstånd. Men egentligen är det inte intressant vad pedagoger som jobbar med barn TYCKER för som anställd är de SKYLDIGA att följa läroplanen och alltså arbeta med genuspedagogik dvs motverka stereotypa könsroller. Man VET och har i tiotals års vetat att i det finns sociala kön som skapas vartefter barnen växer upp i vårt kommersiella samhälle. Diskussionen arv eller miljö behöver vi inte ha för man vet att båda har betydelse. Men det är tyvärr fortfarande ett mycket stort glapp mellan vad vi vet och vad vi gör. Alla vill att vi ska vara jämställda, men kring hur vi ska nå dit  råder stor tveksamhet. Trots att det förts in i läroplanen praktiseras det föga.

Problemet är att vi vuxna är så rädda att misslyckas. Vi tycker gärna att det som är svårt och det som gör oss osäkra är tråkigt. Vi håller oss gärna i vår bekvämlighetszon och går på i gamla spår. Att våga gå utanför gränserna kräver trygghet. (Boktips: Rädda lärare.) Att bryta könsmönster skulle vara att ge sig iväg från bekvämlighetszonen och in i ”utvecklingszonen”. Där är det läskigt att vara. Men när vi tagit oss igenom det svåra går vi stärkta ur det och vår bekvämlighetszon breddas. Gör det du är rädd för = UTVECKLAS! Och glöm inte att du är SKYLDIG att göra det. Har du inte lust – byt jobb!

Vi kan inte ändra hela maktstrukturen på en gång men vi kan göra barnen medvetna om strukturerna och lära dem att koppla sig själva som individer i detta. Det är egentligen aldrig intressant att tala om individer då det gäller genus. Någon säger ”men jag är tjej och jag lekte med bilar är jag var liten. Det är ju upp till var och en”. STRUKTUREN ser ut som den gör. Bilar är den sortens leksak som riktar sig till pojkar. Så ser det ut i leksaksaffärerna idag. Och därför leker också framförallt pojkar med bilar. Pojkar får färdigheter och blir trygga i lek med bilar vilket gör att de fortsätter intressera sig för bilar i vuxen ålder. Det finns inget mer biologiskt än erfarenhet! (Boktips: Den lärande hjärnan.)

Vilket kön en människa har är den viktigaste egenskapen. Det är vad vi först vill veta. Kan vi inte se vilket kön en person har får vi hjärnstopp. Vi kan inte möta någon människa utan att göra oss en föreställning om denna. Det är något grundläggande som från början hjälpte oss att utesluta fara. Kläder har stor betydelse för hur vi blir bemötta. Vi blir sorterade i fack och detta utefter vilka tidigare erfarenheter personen har. Om det står ”I´m cute” på den rosa tröjan man bär kommer man få ett annat bemötande jämfört med om man har ett monster på sin svarta tröja.

Forskning visar att miljön har större betydelse än arvet. Men om det nu ändå vore så (som somliga tror) att arvet har mest betydelse och att kvinnor således är skapade för att stanna hemma och ta hand barn och matlagning i grottan medan männen är ute och jagar, så är det inte relevant idag år 2011. Nu ska ju både män och kvinnor leva i grottan. Att arbeta och ta hand om familj och hem behöver vi alla vara duktiga på.
Men just nu strävar övervägande del av mänskligheten mot den manliga sfären. Den kvinnliga könsrollen vidgas och närmar sig den manliga. Den s.k. ”pojkflickan” har hög status. Den manliga könsrollen är fortfarande trång, att vara ”flickpojke” är otänkbart. Detta leder till att vi skaffar barn allt senare i ålder, eller inte alls. Ingen vill arbeta inom vården. Alla ska göra karriär.
I Sverige har vi dock generös föräldraförsäkring samt barnomsorg som ändå möjliggör att båda föräldrar arbetar. Men idag tas endast 20% av föräldraledigheten ut av män. Man kan tydligt se att när lagstiftningen ändras ökar antalet dagar som män tar. Först år 1995 ”öronmärktes” en månad av föräldradagarna. Lagstiftningen är ett sätt för oss människor att tvingas ut ur bekvämlighetszonen och in i utvecklingszonen.

Andra intressanta saker Charlotta John sa:
✗ Vuxna tillåter, barn kräver inte! (Boktips: Tänk tvärtom.) Det är vi vuxna tillåter pojkar ”vara som pojkar är” när det gäller att bråka och ta plats vilket medför att tjejer får stå tillbaka.
✗ Genus = Socialt kön, är föränderligt. På 1700-talet var det folk med makt som grät öppet, alltså män.
✗ Med KUNSKAP och ett reflekterande förhållningssätt, kommer man långt.
✗ Naturligtvis är det till både kvinnors och mäns fördel att leva jämställt. Många män förlorar vårdnaden om sina barn i rättstvister som det ser ut idag. Först 1998 kom lagen om att vårdnaden ska vara delad vid skiljmässa.
✗ Vid ca fyra års ålder vet skillnaden mellan flickor och pojkar och vad de själva har.
✗ Det var förbjudet för kvinnor att delta i Vasaloppet fram till 1981. Det blev förbjudet att aga barn 1979. Det är lagstiftningen som går först och leder till förändring. Därför är det så viktigt att individualisera föräldraförsäkringen.
✗ Fler boktips: Kom igen gubbar och 100% fördomar.

Avslutningsvis gjorde hon en rolig grej. Hon höll upp en kniv och en gaffel framför oss. Vi fick tala om vilken som var manlig och vilken som var kvinnlig. Alla var överrens om att kniven var mannen och gaffeln var kvinnan. Då tog hon bort kniven och höll upp en sked brevid gaffeln istället. Då svarade vi plötsligt att skeden var kvinnan och gaffeln blivit man. Gaffeln fick alltså göra ett könsbyte beroende på vilken kompis den hade brevid sig.

”Två kön är snålt. De flesta får göra våld på sig för att passa in.”

Ville började rata rosa ungefär i samma veva som han fyllde tre. Han började då tydligt nischa sig och visar nu mest intresse för det som brukar kallas killsaker (bilar, skjutvapen, sjörövare). Men plötsligt häromdagen valde han en rosa tröja ur garderoben igen.

Det här med att killen prompt ska fria – vad är det för trams?

Att gifta sig är så jävla fint tycker jag, ett tecken på att den man är med vill man vara med för resten av livet. Det kanske inte blir så. Men det är så man känner just då och det vill man sträva efter.

Jag frågade Robban om vi skulle förlova oss. Det betydde också att jag vill gifta mig med honom så småningom. Han sa ja, och vi förlovade oss 2003. Sen 2006 friade han på ett väldigt fint sätt vilket jag ALDRIG kommer glömma.

En kille som ”blir av med manligheten”, ”ogillar klängiga tjejer”, ”är rädd för att binda sig” eller bara är tillräckligt traditionell för att tycka det är fel när kvinnan friar, är ju inget att ha. Bara att dumpa!

När jag nu tänker efter vet jag… tre tjejer i min umgängeskrets som friat. Heja er! Töntigt att gå och vänta på att mannen ska göra det, tycker jag.

Blev grodan en prins som du vill gifta dig med – varför vänta, fråga på bara!

Vad tycker ni? Visst är det väl helt okej med kvinnor som friar? (Ledande fråga, jag vet, men va fan det är ju 2011.)

Jag tycker föräldrar borde tänka på vilket budskap som framförs till flickor (OCH POJKAR!) via de kvinnliga disneyfigurerna.

Jag fick ingen prinsessa. Jag fick en Märta. En argsint liten vampyr.