Andreas blev helt oprovocerat sparkad i huvudet en sommarkväll 2003. Sparken kom från en 17-årig kille som senare inte skulle visa någon ånger. Andreas hjärna började blöda på tre ställen. Han var 20 år och var nära att dö. Han klarade sig men blev döv på vänster öra och kan inte längre känna någon lukt eller smak. Panikångest och reducerad arbetskapacitet är andra följder.

”Drygt var sjätte person i åldern 16–24 år blev under 2009 utsatt för någon form av våld. Och mest utsatta är unga män. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är risken att utsättas för misshandel dubbelt så stor för unga män som för unga kvinnor. När det gäller allvarlig misshandel är risken tre gånger större för unga män.”

Andreas har aldrig slagit någon, vilket han själv, klokt nog, är stolt över. På övervakningskameran kan man se att Andreas försökte gå emellan och lugna ner. Det är farligt.
En av mina gamla klasskamrater som heller aldrig slogs, gick emellan vid ett bråk en nyårsafton, det kostade honom livet.

På onsdag den 22/2 är är det brottsofferdagen. Den är inspirerad av medborgarrättskämpen Martin Luther Kings ord: ”Tragedin i världen är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”

Det är oss vuxna det häger på! Vi måste vara stenhårda och förbjuda att pojkarna i familjen, andras familjer, i skolan, på lekplatsen, i badhuset osv använder våld. Dessutom måste vi ge pojkarna verktyg att handskas med känslor utan aggressivitet. Det är pojkarna som gör våldsbrott. Under 2006-2009 utfördes 89% av alla misshandlar av män (i 27% av fallen var offren kvinnor, 62% var män). Källa SCB.

På Andreas gjorde det ont. Och hans liv blir adrig detsamma.

Strax efter att vi kom hem med Märta från BB damp det ner ett exemplar på tidningen Vi Föräldrar i vår brevlåda. (Kort därefter kom också någon sk ”hälsotidning” som utlovade stöd till mig i det viktigaste av allt – ”att få tillbaka min kropp” efter graviditeten. Tillbaka? Tack, men nej tack jag har min kropp här redan, den känner jag mer än väl.) Då när mitt könsorgan var mer lik en köttfärslimpa än en snippa. Då när eftervärkarna var från helvetet och brösten ömmade och sved till förbannelse. Då när vi var vakna minst en gång varannan timme både natt som dag. Då, när livet å ena sidan aldrig varit så fantastisk eftersom Märta var hos oss, var det också total kaos, kan man säga. (Tack och lov hade vi god hjälp av min mamma och syster.)
Just då tycker alltså Vi Föräldrars redaktion att vi ska lägga tid på att läsa deras blaska.

OM en då väljer att lägga en av sina få och oerhört dyrbara lediga stunder på att bläddra igenom denna tidning får en till att börja med tips på pyjamasar med ett snittpris på 271 kr/st att köpa till sin lilla guldklimp. För vad då det har väl alla råd med?

Efter att en skummat förbi diverse skorv- och prickfria bebisar med glittrande ögon och idel glada munnar kommer en fram till intervjuerna om bebisarna Nathalie och Freja-Li.

Nathalies föräldrar vittnar om en enkel, snabb och underbar förlossning. Om en social, glad bebis som jollrade redan efter 15(!) dagar. Om en mamma som myser och bara njuter av sin bebis hela dagarna tills storebrorsan på två år ska hämtas. Självfallet sover Nathalie hela natten trots att hon bara är en sex veckor. Med två barn är det jobbigt, roligt och helt perfekt säger Nathalies föräldrar. Thi thi.
Otroligt nog kan de i detalj berätta om hur bebisens dagar ser ut. Den börjar vid sex med ”tutte” i sängen, kl 12 är det lek och bus och klockan åtta på kvällen sover Nathalie för natten.

Kanske börjar en känna sig lite provocerad nu. Hur fan buser och leker man med en sexveckorsbebis? En tänker kanske lite som så att det var JÄVLAR vad underbart allt var där då. Är det bara här hos oss som allt kaosar? Är det bara min bebis är vindögd och skriker? Är det bara jag som gråter, blir arg, har hemorrojder och känner en trötthet jag inte vet hur jag ska bemästra?

Men då är det skönt att du har din tidning framför dig som kan avbryta dina tankar. Dags att bläddra vidare till artikeln om Freja-Li fyra månader. Denna bebis vaknar med ett stort leende alla dagar, har inga besvär med att ligga på mage, sover alltid ute i friska luften och äter små söta smakportioner som säkerligen är hemgjorda. Mamma Cecilia berättar om förlossningen som var snabb, okomplicerad och spännande. Även denna bebis sover större delen av natten och har tydliga rutiner hela dygnet igenom inklusive en sång- och busstund kl halv tre.

När en kommer till det här med sångstunden, då är det fanimig nog. Då börjar jag faktiskt skratta. (Jag vet nämligen att jag är en tillräckligt bra förälder och tar därför inte illa vid mig.) Är detta ett skämt? Vad är poängen med denna oerhörda försköning mer än att ge oss vanliga föräldrar dåligt samvete? Varför har de valt att intervjua två sajko familjer som ger en totalt skev och ensidig bild av tiden med ett nyfött barn. Inte ett ord om oro, avslag, skrik, smärta, tidsbrist, vakna nätter eller andra svårigheter som (oftast) hör till.

Om en nu ändå har sinnesnärvaro att bläddra vidare så kan få tips på hur olika föräldrar gör för att få sina bebisar att sova. Christoffer och Johanna med Nellie 5,5 mån berättar: ”Tricket är att vi låter henne leka av sig lite i sin säng, och då frågar vi hur hennes dag har varit och berättar vad vi har gjort under dagen”. Undrar vad lilla Nellie-gullefjunet brukar svara?
En andra familj har Anna Wahlgren som förebild och vittnar om hur viktigt det är att lära bebisar att somna av sig själva i spjälsängen.
Vidare får vi se en bild på en mamma som dammsuger i finklänning med brunbrända, nyrakade ”idealben” och söta små skor på de välvårdade fötterna. Mjukisbyxorna måste väl ha legat i tvätten!?
Vi får se bebisar som äter broccoli, skithål som är nästan vita. Vi får tips på hur vi ska få igång sexlivet igen och får ta del av små berättelser då andra föräldrar haft sex på dagis, i bilen och på en klippa för ”även föräldrar behöver vara busiga ibland”. Tidningen är fylld med smala, vältränade, brunbrända, sminkade och välfriserade människor. Och så naturligtvis en massa reklam om vad vi bara MÅSTE ha till våra barn, som vi väl älskar högst av allt!?

Nej FY FAN säger jag till Vi Föräldrar. Ni borde skämmas! Nu ska jag göra en brasa på skiten.

Fy helvetes jävla skit för allting. I dag är en sån dag då jag bara vill säga upp mig som mamma, lämna hus och familj och bara gå sju mil rakt ut i skogen. Eller nått.

I natt har jag inte sovit en enda timmjävel i sträck. Minstingen har skrikit och vägrat sova. Vid 5 fick Robban gå upp med gaphalsen och då fick jag sova några timmar. Men tyvärr gjorde det mig inte hel.
Jag gjorde misstaget att vara vaken till 22 igår kväll också. Det var ju lördag. Men jag borde ha lärt mig. Måste i säng kl 20 annars får jag för lite sömn.

Det värsta är att det är ju egentligen mest synd om ungj…  för hon har svårt att andas pga allt slem. Hon hostar, spyr och andas slem.

Med huvudvärk, brännande tårar bakom ögonlocken och en tung känsla i mitt bröst av dåligt samvete och ångest vill jag mest bara skrika och slå sönder saker. Men så gör ju inte en MAMMA. Så jag stänger dörren om mig för att slippa höra skrikande barn och sågande män och så försöker jag finna tröst i Laleh och lite bildredigering.

”Men kom ut nu Nina. Jag förstår att du är ledsen. Han kommer inte få vara med på gymnastiken på en hel vecka och jag lovar att han ska be dig om ursäkt. Bara du kommer ut nu.”

Så säger läraren till mig samtidigt som hon bankar på dörren in till toaletten, där jag sitter. Jag har låst in mig. Jag är sju år gammal. Ganska kort, med barnsligt runda kinder och små fötter. Jag är förtvivlad på ett sätt som jag aldrig varit tidigare. Gråter förstås, det är inte ovanligt, men den här gången är det värre än vanligt. Jag känner mig förnedrad. Det liksom kryper i hela kroppen. Av skam. Jag önskar att jag kunde försvinna, bara gå upp i rök och aldrig behöva låsa upp toalettdörren och låta läraren och mamma se mitt förödmjukade ansikte.

Tommy, hette han och gick i trean. Han hade blivit övertalad av några andra ”grabbar” att dra ner byxorna på mig. Vi är på skolgården. Jag minns tydligt att jag stod i sandlådan vid stängerna som man hänger i och snurrar på. Så smyger Tommy upp bakom mig och drar ner mina byxor. Ändra ner till anklarna. Trosorna följer med.

Där och då lärde jag mig: Det handlar om att förnedras eller förnedra. Vara offer eller mobbare. Trycka ner andra för att själv hålla sig över ytan.  Sju år gammal var jag när jag gick in i krig. För mig kändes det så och den känslan höll i sig ända upp i högstadiet. Ständigt var jag på min vakt. Höll koll på vad de olika killgängen befann sig. För det var bara killar det handlar om. Jag var inte rädd för NÅGON tjej på skolan, inte ens för de som gick i sexan. Men killarna skrämde mig, till och med de som var yngre. Trots att jag aldrig stack upp, höll mig undan och ibland gömde mig fick jag ta emot örfilar, spottloskor, hårda snöbollar och glåpord. Jag levde med ständig rädsla i skolan och utomhus.

Jag letade efter de som var ”svagare” än mig, då var jag snabb att ta kommandot. På så sätt kunde jag suga i mig lite kortvarigt självförtroende. Jag var i alla fall modigare än dem.
Men egentligen var jag en fegis, det visste jag. För jag vågade inte slå tillbaka. Jag vågade inte säga stopp. Jag vågade inte göra motstånd. Jag sprang. Eller stod som förstenad.

Vi pratar inte om EN kille här, som hade en bokstavskombination eller som var trasig. Vi pratar om de flesta killar, (dock fanns några undantag som inte var med på kränkningarna). Det var ett sådant hårt klimat för både killar och tjejer. Men de skyldiga var pojkar. Alla gånger.

Som Jenny skriver, att pojkar som grupp bråkar mer än flickor som grupp, behöver vi inte diskutera. Så är det. Huruvida det beror på gener eller kultur, råder delade meningar, men det är inte heller där jag vill lägga fokus nu. Det viktiga är att vi får ett stopp på kränkningarna. På våldet. På förtrycket. Det börjar bland barnen, sedan fortsätter det genom livet och tar sig olika uttryck. Om vi vuxna vägrar se mellan fingrarna när det gäller pojkars sätt att ta för sig på andras bekostnad kan vi förändra. Vi som är föräldrar till söner har den viktigaste uppgiften av alla.

Och hur gör man då?
Ja…*suck* hur gör man? Vi kämpar på med vår älskade gosse så gott vi kan. Det är inte lätt, eftersom övriga samhället på flera sätt påverkar åt motsatt håll. När Ville blev tre började utmaningen på riktigt för oss. Då hade han förstått att var kille och han drog sig till andra killar och härmade dem som finns i verkligheten och på tv. Han blev aggressiv, gillade att skrämmas, slåss med svärd, brottas, började hota och annan skit. (Detta har redan blivit lite bättre igen, tack och lov.)
Att tillrättavisa slag är ju redan självklart för alla. Likaså att ge sitt barn trygghet och kärlek. Men det räcker uppenbarligen inte. Vi måste få bort ”boys will be boys” attityden! Vi måste sätta på oss ”genus-glasögonen”.

När sonen kastar en kudde i ditt huvud, tala om för honom att man kastar inte saker på folk utan att kolla att det är ok innan, inte ens mjuka kuddar och inte snöbollar. Jaga och skrämma ska göras med försiktighet. Brottas och boxas är inte ok . När han skriker och låter mycket, få honom att förstå att han behöver inte höras hela tiden, det är viktigt att lyssna också. Öva på att prata, prata, prata. Prata om känslor, hur det känns i olika situationer. När han leker med svärd eller pistol, prata om varför han vill göra det, att det inte är coolt och att man kan skada och skrämma folk. Uppmuntra lugn lek gärna som inkluderar omhändertagande. Försök vägleda hur man kan uttrycka sig när man är arg, man får skrika, gråta och säga starka ord som förklarar hur man känner men aldrig slåss. Om man råkar ut för någon eller ser någon slåss säger man stopp, berättar för en vuxen, man slår aldrig tillbaka.  Prata om hur man är en bra kompis. När du leker med ditt barn använd dig av mörkhyade personer eller familjer med två mammor för att visa på att människor är olika och att det är inget konstigt med det. Prata om att alla får vara som de vill. Visa på att egenskaperna att vara snäll, ödmjuk och lugn är bra saker. Reagera och markera tydligt vid minsta antydan om att det tjejiga är sämre eller om barnet nedvärderar något annat. Och så sitter man och kissar också.
Finns förstås massor av fler saker man kan göra, hjälp mig gärna att fylla på.

Förresten, på en fest i vuxen ålder träffade jag Tommy. Jag påminde honom om när han drog ner byxorna på mig. Han mindes det, rodnade och bad om ursäkt. Han berättade att han blivit tvingad. Att han skulle fått stryk om han inte gjorde det. Han vill inte, han visste att det var fel men han vågade inte säga nej då. Och sen sa han ”du vet, man var ju en liten grabb och man vet ju hur grabbar är”.

Det är måndag. Helgen är slut. Synd.
Vi hade en för jädra fin helg. Vi var glada och harmoniska alla fyra, trots att Ville var sjuk.
Han har fortfarande feber och hosta, är hemma från förskolan idag. All den positiva härliga känsla jag hade i helgen är tyvärr som bortblåst idag. Försöker mana fram den med ett minnesinlägg.

I helgen har Märta blivit 4 månader och har börjat sitta med vid bordet. Hon har vänt sig från mage till rygg.
Ville har lärt sig att blanda måltidsdryck själv. Och att ta fram en bit bröd från frysen och rosta den samt bre den.
Vi har lagt pärlplattor. Pussats och kramats. Målat naglar och målat i målarböcker. Sett film. Badat. Bakat. Ätit lördagsgodis och fredagssnacks. Eldat. Byggt med lego. Pratat massor. Varit ute en kort stund. Läst böcker. Sovit tätt. Lekt med lera. Petat i näsor.
Jag var och fotade en kväll och då kunde vi fastslå att Märta tar inte flaska. Fan! Jag som ville gå på bio en kväll.

Men idag alltså. Suck. Orkar inte just någonting. Ändå har jag sovit gott inatt. Jag var inställd på att  jobba idag och så gick inte det.
Vi har redan lekt med lego, lagt pärlplattor och läst böcker. JAG ORKAR INTE LEKA MER. Bara halva dagen är passerad. Nu har jag kapitulerat, nu blir det FILM. (Tv=barnvakt)

4 timmar kvar tills karln kommer hem. Måste. Hålla. Ut.

Jag längtar till nästa helg.

Förskoledebatten har blommat upp igen. Jag har skrivit om det tidigare (här och här bl.a.), vilket engagerade och upprörde en hel del. Det var ungefär 1,5 år sedan men jag står ungefär fast vid åsikterna jag framförde då. Hur mycket ni än kommer missförstå mig och ogilla att jag spär på erat dåliga samvete tycker jag att:

Förskolan är, när det gäller barn upp till tre år, till för FÖRÄLDRARNA. Barnen är på förskolan för att föräldrarna behöver(?) jobba. Jag vet att det finns en läroplan och en pedagogisk linje men jag tror verkligen inte att barn (under tre år) BEHÖVER detta. I mina tankar är alltså förskolan, trots läroplanen och målen för verksamheten, förvaring av barn (under ungefär tre år alltså). Jenny påpekade paradoxen i att det å ena sidan är bra för barnen med förskola iom läroplanen men å andra sidan får barn till föräldralediga ENDAST vara 15 timmar på förskolan. När man får syskon är helt plötsligt den nyttiga läroplanen inte så viktig längre? (Har Bella lust att dela med sig av sina tankar kring detta?)

Ville började förskolan när han var två år. Jag hade hellre väntat tills han var tre, men jag var så sugen på att börja jobba mera. (Jobbade innan dess 1,5 dag/v då pappa Robban var hemma. Robban jobbar alltså ca 70% ) Ville gillade förskolan direkt, de andra barnen och leksakerna, men han HATADE att jag skulle gå där ifrån. Inskolningen tog över tio veckor, (för att vi vägrade lämna honom gråtandes). Det har aldrig varit tal om att Ville skulle gå mer än 15 timmar, men ändå var han ledsen vid lämning och jätteglad vid hämtning ett helt år. Först när Ville blev tre år började han längta och tycka om förskolan på riktigt. Nu har han inte så bråttom hem när vi hämtar honom. Nu har han verkligen något ut av att vara där.

Vi tycker 15 timmar känns lagom fortfarande. Vi skulle aldrig stå ut med att ha barnen 40 timmar på förskola. Då skulle vi hellre sälja huset.
Det är tråkigt att nationalekonomen John Maynard Keynes som på 1930-talet förutspådde att hans barnbarn bara skulle behöva jobba tre timmar om dagen, eftersom produktionen effektiviserades i så hög takt under 1900-talet hade fel. Istället jobbar vi nu minst lika mycket med att öka produktionen av varor och tjänster i samhället så att extrem-konsumtion uppstått. Folk måste jobba mer för att ha råd med mer. Vi köper mer, jobbar mer, stressar mer, umgås mindre, bränner ut oss och blir alltmer olyckliga. Härliga tider!

Nu till själva kärnan i det här problemet. MÄN! Ta ert ansvar! Kvinnor jobbar deltid. De släpper taget om pensionspoängen. Kvinnor pusslar med arbetstider för att kunna hämta tidigt. När kvinnor startar företag gör de det för att ha mer tid till sina barn. MÄN som startar eget kan ABSOLUT INTE vara föräldralediga. Jag är 100% för jämställdhet men inte när den sker på bekostnad av barn, som underbara Clara så klokt framför idag. Alltså tycker jag kvinnor gör HELT RÄTT i att prioritera att vara med sina barn framför att arbeta. Men när ska männen börja prioritera om? Förmodligen  inte förrän vi får en individuell föräldraförsäkring.

Jag vill också passa på att slå ett slag för att den föräldern som arbetar mindre (nästan alltid kvinnor) och proriterar barnen borde få en viss summa av lönen från den föräldern (nästan alltid mannens) som arbetar mer, till framtida pension.

Ni kvinnor som läser detta och får dåligt samvete, förmodligen behöver ni inte alls ha det. Förmodligen gör ni redan vad ni kan för era barn. Ni jobbar säkert deltid. Skjutsa över det dåliga samvetet på barnen pappor istället. Eller ännu bättre, gå ner i tid båda två och slipp det dåliga samvetet.

Jag är tandhygiensfascist. Jag hoppar ALDRIG över tandborstningen för egen del och naturligtvis gäller samma noggrannhet för mina barn, (så långt det är möjligt). Än så länge alltså Ville eftersom fröken tack och lov fortfarande är tandlös.

Min besatthet över rena tänder, undvika småätning samt inta flour efter varje måltid beror på att jag under den största delen av mitt liv haft enorma besvär med tandläkarskräck. Jag önskar innerligt att mina barn ska slippa det.
Villes första tandläkarbesök var inte lyckat då han tvärvägrade öppnade munnen. Tyvärr helt väntat. Han gick förstås med sin pappa så att jag inte riskerar överföra min ångest.
Vi vet alltså inte hur hans tandstatus är men får hoppas att den är bra.

Ville fick sin första tand när han var nio månader. Ungefär en vecka efter det utbröt ett smärre helvete här hemma. Ville vägrade tandborstningen med en aldrig sinande bestämdhet. Vi busade, tjoade, belönade och TVINGADE, men oavsett hur vi gjorde skrek han som en gris då vi borstade hans tänder. Rejält ångestladdat för alla inblandade.
Tandborstningen är egentligen det enda vi utsatt Ville för mot hans vilja. Ett tag blev han närmast hysterisk, då gav Robban upp, men inte jag. Låter kanske hårt och elakt, men tvärtom gjorde jag det förstås av kärlek. Jag är livrädd att han ska behöva stå ut med tandvärk eller att behöva laga hål.
Vi frågade två olika barnläkare om man verkligen ska tvinga sina barn att gapa trots att de skriker i halv panik. Utan tvekan svarade de att ja, det måste man. Ett tag var vi rädda att han skulle få men och för alltid hata att borsta tänderna. Men nej, så blev det inte.

När han blev ungefär två år och man började kunna resonera med honom, släppte det värsta motståndet. I dag går det hur bra som helst. Med våra mått mätt. Vi har ju en liten unge som vet vad han vill och inte så lätt övertalas eller charmas. Men tandborstningen flyter nu på utan gråt. Till vår hjälp har vi den elektriska tandborsten med fyrhjulsdrift, (jag som aldrig skulle ljuga för mina barn  ,) och timglaset. Ville vänder på timglaset och koncentrerar sig på det under de minuterna vi håller på. Tack vare timglaset går Ville med på att borsta längre.

Tandhygiensfascistips! Timglaset köpte jag på Ica Maxi tillsammans med en barntandborste.

Nu undrar jag; Hur fungerar det med tandborstningen hos er? Finns det flera fascister där ute?

Kivi och Monsterhund av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson. Från OLIKA förlag.

Sveriges första barnbok med hen! Från ca 3 år (man kan nog gärna vara 4).

Helt glad och till mig, sprallig och fnittrig, hoppfull och positiv blir jag med den här boken i min hand. ÄNTLIGEN! Utbrister jag högt. En bok om hen. Om Kivi. Där vi får fokusera på vem Kivi är och vad Kivi gör snarare om Kivi är en hon eller han.

Istället för hon/han honom/henne används hen och henom. Och när det kunde stått man används en.

Hen är svenskans (outnyttjade) tredje pronomen, det enda som inte är kopplat till vad vi har mellan benen. Hen ger alla barn möjlighet att identifiera sig med Kivi och utmanar både tanke och språkbruk. Boken har redan innan utgivning väckt debatt och den väntas bli ännu hetare den 26 januari då Kivi och Monsterhund finns att läsa för alla. Med den första barnboken som undviker hon och han istället väljer hen gör OLIKA ånyo avtryck i svensk litteraturhistoria.
Kanske är hen det lilla ordet som kommer att uträtta stordåd?

”Varje gång man skriver ”han” eller ”hon” får man ett kulturhistoriskt bagage att förhålla sig till; medvetet eller omedvetet måste man möta upp eller bemöta sina egna och andras bilder, tyckanden, fördomar och generaliseringar om manligt/kvinnligt och pojkigt/flickigt. Det är jätteskönt att slippa den biten”, säger författaren Jesper Lundqvist. Han får medhåll av Karin Milles, docent i svenska vid Södertörns Högskola: ”Hen är ett elegant sätt att öppna upp för tanken att varje person framförallt är en unik människa, och inte bara en flicka eller pojke, kivinna eller man”.

Förutom att boken tar genusfällorna som finns inbyggda i vårt språk, på allvar, är det dessutom en störtskön galen historia med massor MASSOR av ord. Med detaljrika humoristiska illustrationer och en lika detaljrik välskriven text på rim är den en riktig fröjd att läsa och titta i. Ville och jag ska ta den en gång till, nu med en gång. Jag behöver träna på att säga hen istället föär hon/han, det är en utmaning. En BRA sådan.

Betyg: ♕♕♕♕♕

TACK VÄRLDENS BÄSTA BOKFÖRLAG OLIKA FÖR DET HÄR MÄSTERVERKET!

När jag var barn lekte jag mycket med pojkar. Min allra första kompis var en snäll, rolig kille som jag bara har positiva minnen kring. På gården där jag bodde i kvarteret ”Gurkan” fanns mer killar än tjejer.
I skolan lekte jag mera med de andra flickorna dock. Där var det helt uppdelat på resterna mellan flickor och pojkar.

Trots vissa killar tafsade och vi frågade chans på varandra redan på lågstadiet, såg jag ändå killarna som kompisar. Kompisar som var killar.

Det var först på en skolresa i sexan när vår lärare förbjöd oss tjejer att sova inne hos killarna, med förmaningen ”annars kan det blir barn”, som jag förstod svårigheten med att som tjej umgås med en kille. Och efter det har jag egentligen aldrig umgåtts med någon kille på ett helt vänskapligt plan. Kärlek har alltid blandats in, från någon av parterna.

I högstadiet hängde jag i ett skönt gäng med en annan tjej och tre killar. Vi hade roligt som vänner men det fanns kärlek med i bilden som gjorde det lite komplicerat ibland. Jag blev sårad när den kille jag var kär i kittlade den andra tjejen. En av killarna som var obesvarat kär i mig blev väl desperat tillslut och drog helt plötsligt ner min dragkedja i klänningen jag hade på mig. Vänskapen blir komplicerad när kärlek träder in, så är det.

Jag tycker det är otroligt synd att jag inte har några som helst erfarenheter av könsöverskridande vänskap som vuxen. Vad säger det om mig egentligen?
Kanske att jag för ofta blivit bemött som KVINNAN Nina istället för MÄNNISKAN Nina. Jag kan fortfarande ibland känna hur jag i mötet med män värderas som attraktiv eller inte.

Vad det säger om samhället vet vi ju. Vi får lära oss att vi kvinnor ska vara männens motsats. Likheter könen emellan vill man knappt tala om. Det är ju så jävla viktigt att vi ska ATTRAHERA varandra.
Heteronormen sätter käppar i hjulet. En kvinna och en man tillsammans får alltid representera kärlek och erotik? I filmens/böckernas värld, där män och kvinnor börjar som vänner slutar det ju nästintill ALLTID med att de knullar eller åtminstonde kysser varandra. Som att en man inte skulle kunna umgås med en kvinna utan att attraheras. Det är ju egentligen idiotiskt.
Jag är desvärre så fördomsfull och indoktrinerad att hade min man kommit hem och berättat att han fått en ny kompis som han skulle ut och käka med och denna hade snippa, så skulle jag bli misstänksam. Det erkänner jag.

Jag är dock noga med att inte överföra mina unkna fördomar på mina barn. Ny generation – nya normer. Jag kommer ADLRIG prata om kärlek då t.ex. Ville leker med tjejer. (Inte de närmsta 10 åren iaf.)
För det första så LEKER barn. De blir inte förälskade så som vi vuxna.
För det andra vill jag inte trycka in honom i heteronormen.
För det tredje vill jag att han ska leka mycket med tjejer och att det ska vara helt normalt. Detta motverkar att killar och tjejer blir två läger som ägnar sig åt och blir bra på olika saker.

Ville och Elsa leker i fiskeboden i Kyllaj, sommaren 2011.

Ni då? Har ni erfarenheter av könsöverskridande vänskap där kärlek inte blandats in?

Boktips, till mig själv och andra: Könsöverskridande vänskap : om vänskapsrelationer mellan intellektuella kvinnor och män.

Jag har nu läst de första 100 sidorna i boken ”Rosa. Den farliga färgen”. Det går inte så fort, för att den innehåller så mycket klokskap dock på ett lättilgängligt vis. Men jag måste liksom stanna upp, tänka efter och försöka pränta in. Fanny Ambjörnsson sätter huvudet på spiken gång på gång och kommer med den ena analysen skarpare än den andra. Aha-upplevelserna avlöser varandra. Jag gillar boken och rekommenderar den varmt, även fast man får en släng av depression.

Det jag läst, sedan sist,  är om killar som ratar rosa. Aron, som är fem år, har länge haft rosa som sin favoritfärg. Hans föräldrar berättar att han gärna klätt sig i rosa prinsessklänning med änglavingar, såväl till vardag som till fest. När författaren talar med Arons pappa dagen innan intervjun förklarar han beklagande att det nog är för sent., Aron har ändrat smak på sista tiden. Nu gillar han inte alls rosa längre. Och mycket riktigt, när Ambjörnsson träffar Aron förklarar han att han gillar alla färger utom rosa. Han vill absolut inte kännas vid att han för mindre än en månad sedan älskade rosa.  Hans pappa berättar att aversionen är så stark att han hellre låter bli att äta godis än att stoppa en rosa karamell i munnen.
Det må framstå som ett lite lustigt exempel på ett barns tvära kast. Men man kan också tolka det som ett ganska abrupt uppvaknande till en värld där genus är en central och avgörande identitetskategori, knuten till en mängd egenskaper, intressen och inte minst färger. Så viktigt tycks det att sorteras i rätt kategori att man ovillkorligen ger upp allt man tidigare älskat passionerat. På så sätt får vi en känsla av hur könskategorisering sällan är en harmlös handling utan snarare bör betraktas som en ganska våldsam akt av begränsning.

Min förhoppning var förstås att Ville skulle bära rosa och leka med alla sorters leksaker. Nu har vi tyvärr förstått att omgivningen påverkar mer än föräldrarna ibland, och han har redan i (korta) perioder ratat rosa. Vi kommer så småningom prata om detta men vi kommer självklart aldrig tvinga honom att bära det. Däremot tänker jag inte sluta erbjuda rosa och pasteller, det ska finnas med i garderoben som alla andra färger. Och leksaker riktade till flickor ska han även i fortsättningen få. Även om han inte vill leka med dessa saker så ofta så kan han ju gärna inte reta någon annan för att ha Hello Kitty – prylar om han själv har det. Tänker jag.

Att välja de ljusa och rosa färgerna framför de mörka, coola är naturligtvis ett sätt att skapa sig som ett visst kön, nämligen som flicka. Men det ljusa associeras också med godhet, snällhet och medmänsklighet – helt enkelt med positiva värden i livet. Medan det mörka framstår som coolt, tufft och kanske i vissa fall elakt och farligt, blir det ljusa motsatsen, det signalerar förhoppningar om en lite bättre värld. I filmer kan man tydligt se att skurkarna är klädda och omgivna av mörka färger medan det goda symboliseras med det ljusa.
Det finns ett projekt som heter Pink Prison Project som initierades i USA på 70-talet och går utpå att skapa en mindre aggressiv fängelsemiljö genom att helt enkelt måla anstalternas inredning rosa. Ytterligare exempel på hur den rosa färgen används som i förmänskilgande syfte är aktioner mot militarisering utförda av fredsaktivister runt om i världen. Där används ofta rosa på kläder och färger som man i protest målat t.ex. landningsbanor och stridsfordon med.

Jag har sedan jag fick Märta funderat på vilket värderingsord jag skulle vilja använda till mina båda barn. (När jag nu behöver värdera, helst undviker jag det.) INTE fin, inte söt, inte vacker och snygg känns inte heller helt rätt men COOL känns rättså bra. Det innefattar mer hur man är än hur man ser ut. Det är också något som Ville redan själv använder ofta. Om att vara cool kan man läsa på sidan 89 i boken. De tillfrågade barnen refererar tyvärr inte till rosa som en cool färg, (vilket jag dock självklart kommer göra). Cool är något som killar är, enligt barnen. När författaren frågar barnen vilka de upplever som coola i sin klass är det enbart vid ett tillfälle som någon nämner en flicka- Jonathan, sju år, förklarar:
JONATHAN: Och Ellen är cool. Ellen är cool fast hon är tjej.
FÖRFATTAREN: Vad gör hon som är…
JONATHAN: Hon spelar bandy som killarna gör. Hon spelar tennis som killarna gör och hon gör samma saker.
Jonathan pekar visserligen ut en flicka som han anser vara cool. Samtidigt beskrivs hon som cool ”fast hon är tjej”. Det som kvalificerar henne som cool är att hon behärskar samma kunskaper som pojkarna, i detta fall bandy och tennis. På så sätt förstår vi också att den åtråvärda coolheten är att betrakta som huvudsakligen förbehållen pojkar.
Näru… inte hemma hos oss!

Tesslas pappa vill inte av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund.

En bok som får både liten och stor att skratta, då Tesslas pappa ”trotsar”. Han vill inget av det som Tessla föreslår. Fast om han får det på sitt sätt, DÅ blir han glad.

Ett som är säkert det är att författaren Mendel-Hartvig begriper sig på barn. Hon fångar vardagsproblemen och vänder på synsättet vilket inte bara får mig och Ville att skratta, det ger mig också aha-upplevelser.

Illustrationerna är även dem gjorda med humor.

Och som vanligt med böckerna från OLIKA är den normbrytande. Pappan har visserligen kostym och ska gå till jobbet, men också glitterhårspännen i håret.

Den här boken får fullt betyg från mig och Ville: ♕♕♕♕♕

Nu är vi sugna på att läsa Tesslas mamma vill inte, också.

Författaren Fanny Ambjörnsson har i sin bok, som jag läser nu, ”Rosa den farliga färgen” intervjuat några småbarnsföräldrar om vad de anser om färgen rosa och om att klä sina barn i rosa plagg. Dessa föräldrar är medvetna om könsroller och tycker det är viktigt med jämställdhet. Alla är rörande överens om att pojkar kan absolut inte ha rosa (då det skulle vara provocerande, skrattretande och tokigt) och man vill helst inte sätta det på flickor heller, för man gillar inte ”rysch-pysch”. Sen skriver Ambjörnsson detta fenomenala:

Jag tänker mig att de intervjuade föräldrarnas ambivalenta inställning till rosa måste betraktas mot denna historiska och samtida tradition av nedvärdering av det föreställt kvinnliga. För att framstå som seriös och trovärdig som kvinna och för att slippa dras ner i den sörja av negativa associationer som behäftar det kvinnligt kodade, gäller det helt enkelt att undvika alltför mycket rosa. Detta innebär i sin tur att den ojämlika maktrelation där de manliga överordnas det kvinnliga återskapas. Så, trots att de flesta av föräldrarna motiverar sin skepsis med feministiska argument – som att det är förtryckande och fastlåsande att kläs i rosa – blir det ändå flickorna som i slutändan ska åtgärdas. Det är det kvinnligt kodade som måste kläs om i blått, medan det blå framstår som mindre markerat, degraderande och besmittat. På så sätt skriver de, om än ofrivilligt, under på idén om det manliga som norm.

1-0 Jenny – Lady Dahmer. (Jenny klär sina döttrar i rosa, Lady Dahmer undviker det). Läs gärna de länkade inläggen.

Jag älskar färgen rosa framförallt för att den förknippas med det som är kvinnligt. Jag anser att det kvinnliga är bäst. Ja, jag menar att det är bättre än det manliga. Inte att kvinnor nödvändigtvis är bättre än män, absolut inte. Men jag menar att egenskaper som män får lära sig besitta som att vara macho, känslokall, reda sig själv, vara orädd, riskbenägen, tystlåten, allvarsam, arg, våldsam osv är alla mer eller mindre dåliga karaktärsdrag som ofta gör människan som besitter dem ont, och också omgivningen. Vi kvinnor får lära oss att vara snälla, duktiga, ta hand om andra, vara ödmjuka och uppoffrande vilket är av godo. (Utseendebiten är det enda dåliga.) 
Män mår dåligt. Drygt tre gånger så många unga svenska män, 15-24 år gamla, dör i trafikolyckor, cirka 60 procent fler dör i självmord, cirka fyra gånger så många i alkoholrelaterad död och cirka tre och en halv gånger fler i övriga skador. ( Ur Socialstyrelsens Lägesrapport 2010) Kvinnor/flickor drabbas av män/pojkar som mår dåligt. Alla förlorar på den manliga könsrollen.

Jag tycker förstås att färgen rosa bör användas flitigt, av alla, oavsett kön.  Jag tycker att både flickor och pojkar ska få lära sig de kvinnliga egenskaperna. Jag har tidigare varit tveksam över hur mycket rosa Märta ska få ha. Men det ska jag försöka släppa (så länge det är mjuka bekväma lekvänliga plagg) och istället fokusera på att Ville använder rosa (genom att erbjuda det ofta).

Är ni med?
ROPEN SKALLA ROSA FÖR ALLA!

Även i år sparade vi pepparkaksbygget till juldagarna. Det här året satsade vi dock snäppet högre än förra (då vi satte ihop ett färdigt).
Jag skrev ut mallar från mildas hemsida. Syster klippte ut. Mamma kavlade. Jag skar ut formerna. Sen fixade Ville och jag med kristyren och satte djuren på plats. Jättekul men aningens avancerat för en treåring, jag hade helst velat göra det själv Men jag fick påminna mig för vems skull detta bygge gjordes. Det blev tyvärr inte så vackert. Så det kan bara bli ännu bättre nästa år.

Pepparkaksdjungeln

P.s Vill ni se ett riktigt vackert pepparkakshus gort av ett proffs, kolla här. D.s

Med inspiration från Jenny, har jag och Ville gjort en modern julkrubba i Villes skolbänk på hans rum. Där finns en ljusslinga med snö (bomull) uppå. Där finns granen som Ville gjort på förskolan, med små paket runt om. Glitter och stegar, ved (tändstickor), en hemlig ingång (tom toarulle), glaskulor, isbana (spegel), ett hus med elektriskt ljus och djur. Där finns stjärnor, mossa, grankvistar, änglar, tomtar, möbler från hello-kitty-huset och andra små figurer.

Ville kallar det drömlandet.”Mamma, det är magiskt”, sa han.

Tomten har kommit till spinnsidan låt oss nu bara hoppas den kommer på lördag också. Vår tomte har snippa vilket syntes aningens övertydligt förra året. HAHAHA! Åh så vi har skrattat gott åt detta.

Läser lite här och var om de som inte tycker man ska lura barnen att tomten finns, men DET TYCKER jag. Jag är för övrigt inne på att vara helt ärlig mot barnen vad det gäller ALLT som känslor, sex m.m. men att sprida lite magi kring jul det tycker jag känns rätt. Så stort tack till moster Malin som ställer upp.
Jag undrar dock hur länge Ville kommer tro på tomten. Trodde han skulle bl svårlurad redan i år….? Men hörde av en annan mamma att hennes sjuåring fortfarande trodde. Så viu får väl se när bubblan spricker.

Ville gick sin sista dag på förskolan igår så nu har vi JULLOV. Vi ska börja med att fira det genom att åka in på bibblan, typ nu. Tjing!