Efter två års lång väntan kom äntligen vår lilla bebis till oss. Det tog 14 månader innan jag blev gravid och min längtan efter barn var enorm. Det var ett rent helvete att klämma ut honom men sen var han faktiskt än mer underbar än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Denna skapelse kom jag att älska som ingenting annat. Alla som har barn vet nog vad jag menar. Allt annat i livet bleknade. Och trots att kärleken var intensiv redan från början växte den och blev närmast hänsynslös. Det är farligt att göra sig så sårbar som en faktiskt blir som förälder. Men å andra sidan skulle jag aldrig vilja vara utan den obeskrivbara lycka som det innebär att få älska sitt barn.

Han växte och blev större. Ställde mer krav på stimulans och jag som mamma tröttnade på att leka leka leka. Föräldradagarna var dessutom slut. Det var dags för vårt barn att börja på förskolan. För er som inte har hört talas om förskola ska jag berätta.

Där kan föräldrar som måste arbeta lämna sina guldklimpar. På förskolan jobbar utbildad personal som har kanske världens viktigaste jobb. Fatta vilket ansvar! De får aldrig ha en dålig dag och verkar inte heller ha. Trots att de får jobba ute i ur och skur, torka bajs, bära tunga barn och jobba i hög ljudvolym har de glimten i ögat och ett leende till övers VARJE DAG. Med stort tålamod, kompetens och värme tar de hand om alla älskade ungar.
På förskolan finns massor av lek- och pysselsaker och personalen hittar på lärorika, roliga och stimulerande aktiviteter. Barnen får kärlek, uppmärksamhet, kroppskontakt, kompisar, lära sig saker och utvecklas. Allt detta till en kostnad på ungefär 1000 kr/mån. Detta har ALLA barn över ett år rätt till i vårt fantastiska land.

Förstår ni vad jag vill säga?

Jag är otroligt tacksam över att förskolan finns. Som svar på alla era kommentarer vill jag förtydliga att jag tror inte att förskolan behöver vara det minsta skadlig. Jag vet att långt ifrån alla barn gråter vid inskolningen. Jag förstår att utan förskolan skulle vissa familjer gå under. Många barn älskar sin förskola från första stund och gråter först när de behöver åka hem.

Alla barn är olika. Vissa kanske är helt ok med att börja redan vid ett år, andra vill inte vara utan sina föräldrar förrän de är tre. Med föregående inlägg vill jag visa att jag vänder mig emot att alla barn BEHÖVER förskolan från ett eller två års ålder. Jag ville lyfta frågan med föräldraförsäkringen. Och jag vill passa på att slå ett slag för down-shifting. Jag vill absolut inte kasta skit på förskolan och dess fantastiska medarbetare för jag tycker det är en viktig organisation som jag själv bara sett goda saker komma ur.

Jag ser på Aftonbladet att Eva Rusz skriver att förskola före två års ålder kan skada barn.

”Om våra barn inte ges möjlighet till att etablera en trygg och stabil anknytning under de första två levnadsåren riskerar de att drabbas av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och vidmakthålla vuxna kärleksrelationer. Det kan även ge upphov till dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.”

Tyvärr men ja, jag tror faktiskt det kan ligga något i detta. Som jag skrivit tidigare: Förskolan är, när det gäller barn upp till tre år, till för FÖRÄLDRARNA. Det är för att föräldrarna ska jobba som förskolan finns, tänker jag. Barn under tre år BEHÖVER inte socialiseras. Mellan två och tre kräver barnet lite mer stimulans än att bara ligga i ett babygym eller sitta i gungan men att vara med i köket, samtala med föräldern, följa med att handla osv räcker långt. Dock innebär inte föräldrarna och hemmet trygghet för alla barn, och då är förskolan fantastisk även för barnen.

Bra att debatten blossar upp igen. Jag tycker vi ska bli bättre på att ifrågasätta och reagera mot att lämna ifrån oss gråtande barn som att det vore helt normalt och ett nödvändigt ont, (vilket det i vissa fall är men i många fall inte). Dock saknar jag att debatten tar upp den viktiga aspekten om hur arbetsmarknaden ser ut. Kvinnor tar ut 80% av föräldraledigheten. Kvinnor har lägre löner och lönegapet ökar som mest under småbarnsåren. Föräldraförsäkringen måste individualiseras. Männen måste ta ut sin del av föräldraförsäkringen. Om männen prioriterade att leka och kramas med sina barn istället för att arbeta skulle hälsan hos både män och barn förbättras, tror jag. Kvinnor gör redan allt vad de kan och lite till, för sina barn. Tar ut den största delen av föräldraledigheten, vabbar och går ner i arbetstid, vilket gör att den onda spiralen där kvinnors låga status på arbetsmarknaden snurrar vidare. Kvinnor förlorar status och inkomst men är segrare ändå då de har bäst relation med sina barn. Dela på tiden med barnen så vinner alla.

Felicia försvann av Felicia Feldt.

Betyg: ♕♕♕♕ ♕

I den här boken berättar Felicia om sina upplevelser och minnen från barndomen som en av nio ungar till den kända s.k. ”barnexperten” Anna Wahlgren. Korta avsnitt utan kronologisk ordning tar oss igenom denna fängslande uppväxtskildring som ger mig vatten på min kvarn. Jag har sedan jag hörde talas om Anna Wahlgrens metoder varit mycket skeptisk till hennes råd, tankesätt kring barn och person (som hon framställts i media). (Skrivit om hennes metoder här.) Jag har haft på känn att den människan är inte riktigt klok vilket också blir fullständigt uppenbart när jag läser Felicias ord som kokar av hat.

Tydligen tycker många att den här historien är en privat angelägenhet. Fast det tycker inte jag. Felicia har inte valt sin mamma, varför ska hon som vuxen tvingas hålla en ovän om ryggen. Snarare känns boken otroligt viktig inte minst eftersom Anna Wahlgrens metoder fortfarande förespråkas ( av bvc här på Gotland t.ex). Även om historien inte är helt sann (vilket jag tror den är) har den ett stort värde då många barn växer upp med alkoholiserade och/eller narcissistiska föräldrar. Jag tycker Felicia är enormt modig som delar sina skamfyllda känslor och med oss. Dessutom menar författaren att hon har all rätt att skriva om hur Anna gjorde eftersom Felicia i sin tur blivit uthängd i mammans böcker.

”För påseende
Skyltdocka. på presskonferenser, i artiklar, i krönikor, i böcker….//…
Sätt inte ut barnen i skylten med namn och fotografi. Inte på Facebook, inte i bloggen, inte någon annanstans.
Klä dem, men inte i betraktarens kläder. Det tar lång tid att laga skyltdockor.”

Bokens syfte är ju större än att enbart smutskasta Anna Wahlgren vars karriär antagligen och förhoppningsvis är över för gott. Författaren berättar också om egna misstag där hon delvis går i sin mammas fotspår. Boken är en hyllning till pappan, vilket jag tycker känns märkligt eftersom han är frånvarande i princip hela hennes uppväxt. Därtill handlar den om att förlåta. Om en kan gå vidare utan att förlåta. Det är en tänkvärd frågeställning. Vad tror ni? Måste en förlåta för att kunna gå vidare.

Vill inte gå hem av Therése Hercules och Binge Grönoset.

En bok om missbruk som riktar sig till barn från 7 år. Bör läsas tillsammans med vuxen eller i grupp.

Vill inte gå hem handlar om Lulle och Totta som är bästa vänner och har mycket skoj ihop. Men Lulle ser att Totta har ledsna ögon. De leker nästan alltid hemma hos Lulle men en dag får Lulle följa med hem till Totta. Tottas mamma beter sig märkligt vilket skrämmer Lulle. Det visar sig att Tottas mamma är alkoholist.

Trots det allvarliga ämnet finns det humoristiska inslag i den här varma historien. Dessutom spelar den inte på traditionella könsroller vilket förstås är ett stort plus.
Den är drygt 60 sidor lång, med stor läsvänlig text och bilder på varje uppslag.

Bokens författare Therése Hercules är väl insatt i problematiken. Hon har växt upp med en mamma som var alkoholist. Dessutom missbrukade hon själv alkohol och opiater dagligen när hennes egna barn var små. När yngsta sonen var två år åkte hon iväg två månader till ett behandlingshem. Sex år senare släppte hon boken Vill inte gå hem.

Syftet med boken är att berätta om hur det kan vara att växa upp med en alkoholist. Och hur det är att vara vän till ett barn vars förälder är missbrukare. Författaren vill slå hål på myten att en bara hittar alkisar på parkbänken. 20% av alla svenska barn lever med en missbrukande förälder. Lågt räknat är 10% av Sveriges befolkning alkoholister. Hercules vill upplysa och minska tabun kring denna sjukdom. Hon vill ge de utsatta barnen styrka att be om hjälp och hopp om att det kan bli bättre.

Boken väcker liv i den viktiga diskussionen om huruvida det är ok eller inte att dricka som förälder. Att berusa sig innebär att bli annorlunda vilket också är en del av syftet. (Kom inte och säg att du dricker alkohol bara för att det är gott.) Författaren menar att mest troligt tycker alla barn att det är obehagligt när föräldrarna blir annorlunda. Det får vi aldrig glömma.

Jag både hoppas och tror liksom författaren att boken kan ”hjälpa till att ta bort tabun och skammen och att barn som lever i missbruksfamiljer ska förstå att de inte är ensamma”.

Den här boken fick jag i med posten av författarens bästa vän Jenny. Tack Jenny! Det var ett sant nöje att läsa denna viktiga bok. Jag kommer ta fram den och läsa med barnen när de blir större. Det tycker jag fler ska göra.

Läs mer om boken här.    Gilla på facebook här.

Någon bad mig om att berätta mera om hur det är att vara förälder i en tvåbarnsfamilj. Det är kort sagt, upp och ner.

Om jag ska berättta den längre versionen måste ni lova att tänka på att det är min personliga upplevelse detta. (Som allt annat jag skriver på bloggen iof.) För vissa är det kanske guld, gröna skogar och rosa moln att ha en treåring och en bebis, men för mig är det lite mer gråsvart med guldstänk.

Det känns ruskigt besvärligt att ta sig iväg med barnen. Att packa in två barn, vagn, skötväska och mig själv i bilen tar ungefär lika mycket energi som det ger att komma iväg hemifrån. Alltså har jag dragit ner kraftigt på detta. Ofta är jag ändå så trött så när jag väl är iväg vill jag mest bara lägga mig ner någonstans. Jag saknar mitt sociala liv något jävalusiskt. Sångstunder och mammafikor hörde till föräldraledighet nummer ett.

Jag har fått ont i ryggen. Jag var vältränad innan jag fick barn så min första graviditet och föräldraledighet klarade jag smärtfritt utan träning. Sen kom en graviditet till och nu blev bärandet av bebis och bilbarnstol för mycket.

Efter att jag blivit tvåbarnsförälder (för snart sex månader sedan) har jag varit med och städat huset ordentligt EN gång. (Och det var igår.) Tidigare städade vi noga kanske 1-2 gånger/månad. Vi gjorde det tillsammans. Nu har Robban fått göra det själv för jag har helt enkelt inte orkat.

Jag kan finna mig vid köksbordet matandes en vrålhungrig missnöjd bebis och fortfarande ha blåsan fylld med hela nattens kiss. Mindre angenämnt.

Eftersom jag sover så illa på natten och är ständigt trött, går jag och lägger mig mellan 20-21 de flesta kvällar. Alltså sover jag den tiden då jag borde njuta av barnfri tid. Det här är en av de värsta sakerna. Jag har så mycket jag vill göra, men tiden räcker inte till.

Det blossar flera gånger om dagen upp saker jag vill blogga om. Men jag finner mycket sällan tiden att skriva eller fota och redigera så som jag vill. Om jag väl får tid måste jag stressa och slarva. Tur twitter och instagram finns, där kan man mer hasta fram grejer. Och nej, jag vill inte pausa bloggen för jag älskar att blogga.

Jag har inte varit av ön på över ett år.

Hemorrojder. Behöver väl ingen ytterligare presentation.

Tröttheten. Att alltid ha mer eller mindre huvudvärk. Att glömma saker, tappa ord, vara lite borta – det suger. Jag brukade tänka och prata fort, vad hände med det liksom!? Denna orubbliga trötthet har tom fått min man att dricka kaffe. Min principfaste man gav med sig, ni som känner honom fattar hur stort det är.

Jag är en dålig fru. Jag är trött, sur, snål och allmänt trist att ha att göra med skulle jag tro.

Min självdisciplin är i stort sett död. Jag har nu som tvåbarnsmamma för första gången i mitt vuxna liv gått och lagt mig utan att borsta tänderna. Jag tog inte heller tandtråd. Det har inte ens hänt på fyllan eller villan. Fattar ni hur lågt jag sjunkit!?

Jag försöker förgylla min tillvaro med socker. Jag vräker i mig godis och fikabröd och det gör mig glad och lycklig för studen. Men jag blir ju inte direkt piggare och friskare av det i längden.

Ammandet. Suck. Mina bröstvårtor gör ont. Hon sliter och drar och blir skitsur om hon inte får.

Det här med att längta efter att få äta, prata och bajsa i lugn och ro behöver jag väl inte ens nämna.

Överhuvudtaget är det som att allt som var nytt och spännande med första barnet mest är jobbigt nu. Att amma bebisen, bada bebisen, bära bebisen, byta blöja på bebisen, byta kläder på bebisen och smörja in bebisen är inte direkt kul eller spännande. Jag är inte trött på själva bebisen, men det är så mycket som måste göras hela tiden.

Som Maja sa, livet har blivit lite som en att-göra-lista som aldrig tar slut. Jag kommer alltför sällan fram till de där roliga sakerna som en brukar göra efter sysslorna. Plocka leksaker, tvätta, byta blöja, lyssna på barnet, plocka undan disken osv tar all tid.

Och en mycket avgörande sak i mitt gråsvarta tillstånd är nog att jag varit iväg och gjort saker utan barnen på tok för lite, sedan Märta kom. Eftersom hon inte tagit flaska har jag inte kunnat lämnna henne.

Sen har jag blivit en mycket sämre förälder också. Inte så att jag drabbats av det dåliga samvetet, ännu. Men det lär ju komma snart om jag inte rycker upp mig. Jag är just nu inte alls den föräldern jag vill vara. För jag orkar inte.

Tv som barnvakt.

Ja och sen är det underbart att få lukta på, krama och gosa med en bebis också. Höra henne jollra och skratta tillsammans med Ville. När de ler smälter jag. Ville kom just in med en blomma han plockat till mig, gav mig en puss och kram och sa att han älskade mig. Han gör ofta så.

Så trots att jag mår som en pissråtta är det förstås fullständigt och helt tveklöst värt det. Barn är ju ändå det bästa som finns.

Andreas blev helt oprovocerat sparkad i huvudet en sommarkväll 2003. Sparken kom från en 17-årig kille som senare inte skulle visa någon ånger. Andreas hjärna började blöda på tre ställen. Han var 20 år och var nära att dö. Han klarade sig men blev döv på vänster öra och kan inte längre känna någon lukt eller smak. Panikångest och reducerad arbetskapacitet är andra följder.

”Drygt var sjätte person i åldern 16–24 år blev under 2009 utsatt för någon form av våld. Och mest utsatta är unga män. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är risken att utsättas för misshandel dubbelt så stor för unga män som för unga kvinnor. När det gäller allvarlig misshandel är risken tre gånger större för unga män.”

Andreas har aldrig slagit någon, vilket han själv, klokt nog, är stolt över. På övervakningskameran kan man se att Andreas försökte gå emellan och lugna ner. Det är farligt.
En av mina gamla klasskamrater som heller aldrig slogs, gick emellan vid ett bråk en nyårsafton, det kostade honom livet.

På onsdag den 22/2 är är det brottsofferdagen. Den är inspirerad av medborgarrättskämpen Martin Luther Kings ord: ”Tragedin i världen är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”

Det är oss vuxna det häger på! Vi måste vara stenhårda och förbjuda att pojkarna i familjen, andras familjer, i skolan, på lekplatsen, i badhuset osv använder våld. Dessutom måste vi ge pojkarna verktyg att handskas med känslor utan aggressivitet. Det är pojkarna som gör våldsbrott. Under 2006-2009 utfördes 89% av alla misshandlar av män (i 27% av fallen var offren kvinnor, 62% var män). Källa SCB.

På Andreas gjorde det ont. Och hans liv blir adrig detsamma.

Strax efter att vi kom hem med Märta från BB damp det ner ett exemplar på tidningen Vi Föräldrar i vår brevlåda. (Kort därefter kom också någon sk ”hälsotidning” som utlovade stöd till mig i det viktigaste av allt – ”att få tillbaka min kropp” efter graviditeten. Tillbaka? Tack, men nej tack jag har min kropp här redan, den känner jag mer än väl.) Då när mitt könsorgan var mer lik en köttfärslimpa än en snippa. Då när eftervärkarna var från helvetet och brösten ömmade och sved till förbannelse. Då när vi var vakna minst en gång varannan timme både natt som dag. Då, när livet å ena sidan aldrig varit så fantastisk eftersom Märta var hos oss, var det också total kaos, kan man säga. (Tack och lov hade vi god hjälp av min mamma och syster.)
Just då tycker alltså Vi Föräldrars redaktion att vi ska lägga tid på att läsa deras blaska.

OM en då väljer att lägga en av sina få och oerhört dyrbara lediga stunder på att bläddra igenom denna tidning får en till att börja med tips på pyjamasar med ett snittpris på 271 kr/st att köpa till sin lilla guldklimp. För vad då det har väl alla råd med?

Efter att en skummat förbi diverse skorv- och prickfria bebisar med glittrande ögon och idel glada munnar kommer en fram till intervjuerna om bebisarna Nathalie och Freja-Li.

Nathalies föräldrar vittnar om en enkel, snabb och underbar förlossning. Om en social, glad bebis som jollrade redan efter 15(!) dagar. Om en mamma som myser och bara njuter av sin bebis hela dagarna tills storebrorsan på två år ska hämtas. Självfallet sover Nathalie hela natten trots att hon bara är en sex veckor. Med två barn är det jobbigt, roligt och helt perfekt säger Nathalies föräldrar. Thi thi.
Otroligt nog kan de i detalj berätta om hur bebisens dagar ser ut. Den börjar vid sex med ”tutte” i sängen, kl 12 är det lek och bus och klockan åtta på kvällen sover Nathalie för natten.

Kanske börjar en känna sig lite provocerad nu. Hur fan buser och leker man med en sexveckorsbebis? En tänker kanske lite som så att det var JÄVLAR vad underbart allt var där då. Är det bara här hos oss som allt kaosar? Är det bara min bebis är vindögd och skriker? Är det bara jag som gråter, blir arg, har hemorrojder och känner en trötthet jag inte vet hur jag ska bemästra?

Men då är det skönt att du har din tidning framför dig som kan avbryta dina tankar. Dags att bläddra vidare till artikeln om Freja-Li fyra månader. Denna bebis vaknar med ett stort leende alla dagar, har inga besvär med att ligga på mage, sover alltid ute i friska luften och äter små söta smakportioner som säkerligen är hemgjorda. Mamma Cecilia berättar om förlossningen som var snabb, okomplicerad och spännande. Även denna bebis sover större delen av natten och har tydliga rutiner hela dygnet igenom inklusive en sång- och busstund kl halv tre.

När en kommer till det här med sångstunden, då är det fanimig nog. Då börjar jag faktiskt skratta. (Jag vet nämligen att jag är en tillräckligt bra förälder och tar därför inte illa vid mig.) Är detta ett skämt? Vad är poängen med denna oerhörda försköning mer än att ge oss vanliga föräldrar dåligt samvete? Varför har de valt att intervjua två sajko familjer som ger en totalt skev och ensidig bild av tiden med ett nyfött barn. Inte ett ord om oro, avslag, skrik, smärta, tidsbrist, vakna nätter eller andra svårigheter som (oftast) hör till.

Om en nu ändå har sinnesnärvaro att bläddra vidare så kan få tips på hur olika föräldrar gör för att få sina bebisar att sova. Christoffer och Johanna med Nellie 5,5 mån berättar: ”Tricket är att vi låter henne leka av sig lite i sin säng, och då frågar vi hur hennes dag har varit och berättar vad vi har gjort under dagen”. Undrar vad lilla Nellie-gullefjunet brukar svara?
En andra familj har Anna Wahlgren som förebild och vittnar om hur viktigt det är att lära bebisar att somna av sig själva i spjälsängen.
Vidare får vi se en bild på en mamma som dammsuger i finklänning med brunbrända, nyrakade ”idealben” och söta små skor på de välvårdade fötterna. Mjukisbyxorna måste väl ha legat i tvätten!?
Vi får se bebisar som äter broccoli, skithål som är nästan vita. Vi får tips på hur vi ska få igång sexlivet igen och får ta del av små berättelser då andra föräldrar haft sex på dagis, i bilen och på en klippa för ”även föräldrar behöver vara busiga ibland”. Tidningen är fylld med smala, vältränade, brunbrända, sminkade och välfriserade människor. Och så naturligtvis en massa reklam om vad vi bara MÅSTE ha till våra barn, som vi väl älskar högst av allt!?

Nej FY FAN säger jag till Vi Föräldrar. Ni borde skämmas! Nu ska jag göra en brasa på skiten.

Fy helvetes jävla skit för allting. I dag är en sån dag då jag bara vill säga upp mig som mamma, lämna hus och familj och bara gå sju mil rakt ut i skogen. Eller nått.

I natt har jag inte sovit en enda timmjävel i sträck. Minstingen har skrikit och vägrat sova. Vid 5 fick Robban gå upp med gaphalsen och då fick jag sova några timmar. Men tyvärr gjorde det mig inte hel.
Jag gjorde misstaget att vara vaken till 22 igår kväll också. Det var ju lördag. Men jag borde ha lärt mig. Måste i säng kl 20 annars får jag för lite sömn.

Det värsta är att det är ju egentligen mest synd om ungj…  för hon har svårt att andas pga allt slem. Hon hostar, spyr och andas slem.

Med huvudvärk, brännande tårar bakom ögonlocken och en tung känsla i mitt bröst av dåligt samvete och ångest vill jag mest bara skrika och slå sönder saker. Men så gör ju inte en MAMMA. Så jag stänger dörren om mig för att slippa höra skrikande barn och sågande män och så försöker jag finna tröst i Laleh och lite bildredigering.

”Men kom ut nu Nina. Jag förstår att du är ledsen. Han kommer inte få vara med på gymnastiken på en hel vecka och jag lovar att han ska be dig om ursäkt. Bara du kommer ut nu.”

Så säger läraren till mig samtidigt som hon bankar på dörren in till toaletten, där jag sitter. Jag har låst in mig. Jag är sju år gammal. Ganska kort, med barnsligt runda kinder och små fötter. Jag är förtvivlad på ett sätt som jag aldrig varit tidigare. Gråter förstås, det är inte ovanligt, men den här gången är det värre än vanligt. Jag känner mig förnedrad. Det liksom kryper i hela kroppen. Av skam. Jag önskar att jag kunde försvinna, bara gå upp i rök och aldrig behöva låsa upp toalettdörren och låta läraren och mamma se mitt förödmjukade ansikte.

Tommy, hette han och gick i trean. Han hade blivit övertalad av några andra ”grabbar” att dra ner byxorna på mig. Vi är på skolgården. Jag minns tydligt att jag stod i sandlådan vid stängerna som man hänger i och snurrar på. Så smyger Tommy upp bakom mig och drar ner mina byxor. Ändra ner till anklarna. Trosorna följer med.

Där och då lärde jag mig: Det handlar om att förnedras eller förnedra. Vara offer eller mobbare. Trycka ner andra för att själv hålla sig över ytan.  Sju år gammal var jag när jag gick in i krig. För mig kändes det så och den känslan höll i sig ända upp i högstadiet. Ständigt var jag på min vakt. Höll koll på vad de olika killgängen befann sig. För det var bara killar det handlar om. Jag var inte rädd för NÅGON tjej på skolan, inte ens för de som gick i sexan. Men killarna skrämde mig, till och med de som var yngre. Trots att jag aldrig stack upp, höll mig undan och ibland gömde mig fick jag ta emot örfilar, spottloskor, hårda snöbollar och glåpord. Jag levde med ständig rädsla i skolan och utomhus.

Jag letade efter de som var ”svagare” än mig, då var jag snabb att ta kommandot. På så sätt kunde jag suga i mig lite kortvarigt självförtroende. Jag var i alla fall modigare än dem.
Men egentligen var jag en fegis, det visste jag. För jag vågade inte slå tillbaka. Jag vågade inte säga stopp. Jag vågade inte göra motstånd. Jag sprang. Eller stod som förstenad.

Vi pratar inte om EN kille här, som hade en bokstavskombination eller som var trasig. Vi pratar om de flesta killar, (dock fanns några undantag som inte var med på kränkningarna). Det var ett sådant hårt klimat för både killar och tjejer. Men de skyldiga var pojkar. Alla gånger.

Som Jenny skriver, att pojkar som grupp bråkar mer än flickor som grupp, behöver vi inte diskutera. Så är det. Huruvida det beror på gener eller kultur, råder delade meningar, men det är inte heller där jag vill lägga fokus nu. Det viktiga är att vi får ett stopp på kränkningarna. På våldet. På förtrycket. Det börjar bland barnen, sedan fortsätter det genom livet och tar sig olika uttryck. Om vi vuxna vägrar se mellan fingrarna när det gäller pojkars sätt att ta för sig på andras bekostnad kan vi förändra. Vi som är föräldrar till söner har den viktigaste uppgiften av alla.

Och hur gör man då?
Ja…*suck* hur gör man? Vi kämpar på med vår älskade gosse så gott vi kan. Det är inte lätt, eftersom övriga samhället på flera sätt påverkar åt motsatt håll. När Ville blev tre började utmaningen på riktigt för oss. Då hade han förstått att var kille och han drog sig till andra killar och härmade dem som finns i verkligheten och på tv. Han blev aggressiv, gillade att skrämmas, slåss med svärd, brottas, började hota och annan skit. (Detta har redan blivit lite bättre igen, tack och lov.)
Att tillrättavisa slag är ju redan självklart för alla. Likaså att ge sitt barn trygghet och kärlek. Men det räcker uppenbarligen inte. Vi måste få bort ”boys will be boys” attityden! Vi måste sätta på oss ”genus-glasögonen”.

När sonen kastar en kudde i ditt huvud, tala om för honom att man kastar inte saker på folk utan att kolla att det är ok innan, inte ens mjuka kuddar och inte snöbollar. Jaga och skrämma ska göras med försiktighet. Brottas och boxas är inte ok . När han skriker och låter mycket, få honom att förstå att han behöver inte höras hela tiden, det är viktigt att lyssna också. Öva på att prata, prata, prata. Prata om känslor, hur det känns i olika situationer. När han leker med svärd eller pistol, prata om varför han vill göra det, att det inte är coolt och att man kan skada och skrämma folk. Uppmuntra lugn lek gärna som inkluderar omhändertagande. Försök vägleda hur man kan uttrycka sig när man är arg, man får skrika, gråta och säga starka ord som förklarar hur man känner men aldrig slåss. Om man råkar ut för någon eller ser någon slåss säger man stopp, berättar för en vuxen, man slår aldrig tillbaka.  Prata om hur man är en bra kompis. När du leker med ditt barn använd dig av mörkhyade personer eller familjer med två mammor för att visa på att människor är olika och att det är inget konstigt med det. Prata om att alla får vara som de vill. Visa på att egenskaperna att vara snäll, ödmjuk och lugn är bra saker. Reagera och markera tydligt vid minsta antydan om att det tjejiga är sämre eller om barnet nedvärderar något annat. Och så sitter man och kissar också.
Finns förstås massor av fler saker man kan göra, hjälp mig gärna att fylla på.

Förresten, på en fest i vuxen ålder träffade jag Tommy. Jag påminde honom om när han drog ner byxorna på mig. Han mindes det, rodnade och bad om ursäkt. Han berättade att han blivit tvingad. Att han skulle fått stryk om han inte gjorde det. Han vill inte, han visste att det var fel men han vågade inte säga nej då. Och sen sa han ”du vet, man var ju en liten grabb och man vet ju hur grabbar är”.

Det är måndag. Helgen är slut. Synd.
Vi hade en för jädra fin helg. Vi var glada och harmoniska alla fyra, trots att Ville var sjuk.
Han har fortfarande feber och hosta, är hemma från förskolan idag. All den positiva härliga känsla jag hade i helgen är tyvärr som bortblåst idag. Försöker mana fram den med ett minnesinlägg.

I helgen har Märta blivit 4 månader och har börjat sitta med vid bordet. Hon har vänt sig från mage till rygg.
Ville har lärt sig att blanda måltidsdryck själv. Och att ta fram en bit bröd från frysen och rosta den samt bre den.
Vi har lagt pärlplattor. Pussats och kramats. Målat naglar och målat i målarböcker. Sett film. Badat. Bakat. Ätit lördagsgodis och fredagssnacks. Eldat. Byggt med lego. Pratat massor. Varit ute en kort stund. Läst böcker. Sovit tätt. Lekt med lera. Petat i näsor.
Jag var och fotade en kväll och då kunde vi fastslå att Märta tar inte flaska. Fan! Jag som ville gå på bio en kväll.

Men idag alltså. Suck. Orkar inte just någonting. Ändå har jag sovit gott inatt. Jag var inställd på att  jobba idag och så gick inte det.
Vi har redan lekt med lego, lagt pärlplattor och läst böcker. JAG ORKAR INTE LEKA MER. Bara halva dagen är passerad. Nu har jag kapitulerat, nu blir det FILM. (Tv=barnvakt)

4 timmar kvar tills karln kommer hem. Måste. Hålla. Ut.

Jag längtar till nästa helg.

Förskoledebatten har blommat upp igen. Jag har skrivit om det tidigare (här och här bl.a.), vilket engagerade och upprörde en hel del. Det var ungefär 1,5 år sedan men jag står ungefär fast vid åsikterna jag framförde då. Hur mycket ni än kommer missförstå mig och ogilla att jag spär på erat dåliga samvete tycker jag att:

Förskolan är, när det gäller barn upp till tre år, till för FÖRÄLDRARNA. Barnen är på förskolan för att föräldrarna behöver(?) jobba. Jag vet att det finns en läroplan och en pedagogisk linje men jag tror verkligen inte att barn (under tre år) BEHÖVER detta. I mina tankar är alltså förskolan, trots läroplanen och målen för verksamheten, förvaring av barn (under ungefär tre år alltså). Jenny påpekade paradoxen i att det å ena sidan är bra för barnen med förskola iom läroplanen men å andra sidan får barn till föräldralediga ENDAST vara 15 timmar på förskolan. När man får syskon är helt plötsligt den nyttiga läroplanen inte så viktig längre? (Har Bella lust att dela med sig av sina tankar kring detta?)

Ville började förskolan när han var två år. Jag hade hellre väntat tills han var tre, men jag var så sugen på att börja jobba mera. (Jobbade innan dess 1,5 dag/v då pappa Robban var hemma. Robban jobbar alltså ca 70% ) Ville gillade förskolan direkt, de andra barnen och leksakerna, men han HATADE att jag skulle gå där ifrån. Inskolningen tog över tio veckor, (för att vi vägrade lämna honom gråtandes). Det har aldrig varit tal om att Ville skulle gå mer än 15 timmar, men ändå var han ledsen vid lämning och jätteglad vid hämtning ett helt år. Först när Ville blev tre år började han längta och tycka om förskolan på riktigt. Nu har han inte så bråttom hem när vi hämtar honom. Nu har han verkligen något ut av att vara där.

Vi tycker 15 timmar känns lagom fortfarande. Vi skulle aldrig stå ut med att ha barnen 40 timmar på förskola. Då skulle vi hellre sälja huset.
Det är tråkigt att nationalekonomen John Maynard Keynes som på 1930-talet förutspådde att hans barnbarn bara skulle behöva jobba tre timmar om dagen, eftersom produktionen effektiviserades i så hög takt under 1900-talet hade fel. Istället jobbar vi nu minst lika mycket med att öka produktionen av varor och tjänster i samhället så att extrem-konsumtion uppstått. Folk måste jobba mer för att ha råd med mer. Vi köper mer, jobbar mer, stressar mer, umgås mindre, bränner ut oss och blir alltmer olyckliga. Härliga tider!

Nu till själva kärnan i det här problemet. MÄN! Ta ert ansvar! Kvinnor jobbar deltid. De släpper taget om pensionspoängen. Kvinnor pusslar med arbetstider för att kunna hämta tidigt. När kvinnor startar företag gör de det för att ha mer tid till sina barn. MÄN som startar eget kan ABSOLUT INTE vara föräldralediga. Jag är 100% för jämställdhet men inte när den sker på bekostnad av barn, som underbara Clara så klokt framför idag. Alltså tycker jag kvinnor gör HELT RÄTT i att prioritera att vara med sina barn framför att arbeta. Men när ska männen börja prioritera om? Förmodligen  inte förrän vi får en individuell föräldraförsäkring.

Jag vill också passa på att slå ett slag för att den föräldern som arbetar mindre (nästan alltid kvinnor) och proriterar barnen borde få en viss summa av lönen från den föräldern (nästan alltid mannens) som arbetar mer, till framtida pension.

Ni kvinnor som läser detta och får dåligt samvete, förmodligen behöver ni inte alls ha det. Förmodligen gör ni redan vad ni kan för era barn. Ni jobbar säkert deltid. Skjutsa över det dåliga samvetet på barnen pappor istället. Eller ännu bättre, gå ner i tid båda två och slipp det dåliga samvetet.

Jag är tandhygiensfascist. Jag hoppar ALDRIG över tandborstningen för egen del och naturligtvis gäller samma noggrannhet för mina barn, (så långt det är möjligt). Än så länge alltså Ville eftersom fröken tack och lov fortfarande är tandlös.

Min besatthet över rena tänder, undvika småätning samt inta flour efter varje måltid beror på att jag under den största delen av mitt liv haft enorma besvär med tandläkarskräck. Jag önskar innerligt att mina barn ska slippa det.
Villes första tandläkarbesök var inte lyckat då han tvärvägrade öppnade munnen. Tyvärr helt väntat. Han gick förstås med sin pappa så att jag inte riskerar överföra min ångest.
Vi vet alltså inte hur hans tandstatus är men får hoppas att den är bra.

Ville fick sin första tand när han var nio månader. Ungefär en vecka efter det utbröt ett smärre helvete här hemma. Ville vägrade tandborstningen med en aldrig sinande bestämdhet. Vi busade, tjoade, belönade och TVINGADE, men oavsett hur vi gjorde skrek han som en gris då vi borstade hans tänder. Rejält ångestladdat för alla inblandade.
Tandborstningen är egentligen det enda vi utsatt Ville för mot hans vilja. Ett tag blev han närmast hysterisk, då gav Robban upp, men inte jag. Låter kanske hårt och elakt, men tvärtom gjorde jag det förstås av kärlek. Jag är livrädd att han ska behöva stå ut med tandvärk eller att behöva laga hål.
Vi frågade två olika barnläkare om man verkligen ska tvinga sina barn att gapa trots att de skriker i halv panik. Utan tvekan svarade de att ja, det måste man. Ett tag var vi rädda att han skulle få men och för alltid hata att borsta tänderna. Men nej, så blev det inte.

När han blev ungefär två år och man började kunna resonera med honom, släppte det värsta motståndet. I dag går det hur bra som helst. Med våra mått mätt. Vi har ju en liten unge som vet vad han vill och inte så lätt övertalas eller charmas. Men tandborstningen flyter nu på utan gråt. Till vår hjälp har vi den elektriska tandborsten med fyrhjulsdrift, (jag som aldrig skulle ljuga för mina barn  ,) och timglaset. Ville vänder på timglaset och koncentrerar sig på det under de minuterna vi håller på. Tack vare timglaset går Ville med på att borsta längre.

Tandhygiensfascistips! Timglaset köpte jag på Ica Maxi tillsammans med en barntandborste.

Nu undrar jag; Hur fungerar det med tandborstningen hos er? Finns det flera fascister där ute?

Kivi och Monsterhund av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson. Från OLIKA förlag.

Sveriges första barnbok med hen! Från ca 3 år (man kan nog gärna vara 4).

Helt glad och till mig, sprallig och fnittrig, hoppfull och positiv blir jag med den här boken i min hand. ÄNTLIGEN! Utbrister jag högt. En bok om hen. Om Kivi. Där vi får fokusera på vem Kivi är och vad Kivi gör snarare om Kivi är en hon eller han.

Istället för hon/han honom/henne används hen och henom. Och när det kunde stått man används en.

Hen är svenskans (outnyttjade) tredje pronomen, det enda som inte är kopplat till vad vi har mellan benen. Hen ger alla barn möjlighet att identifiera sig med Kivi och utmanar både tanke och språkbruk. Boken har redan innan utgivning väckt debatt och den väntas bli ännu hetare den 26 januari då Kivi och Monsterhund finns att läsa för alla. Med den första barnboken som undviker hon och han istället väljer hen gör OLIKA ånyo avtryck i svensk litteraturhistoria.
Kanske är hen det lilla ordet som kommer att uträtta stordåd?

”Varje gång man skriver ”han” eller ”hon” får man ett kulturhistoriskt bagage att förhålla sig till; medvetet eller omedvetet måste man möta upp eller bemöta sina egna och andras bilder, tyckanden, fördomar och generaliseringar om manligt/kvinnligt och pojkigt/flickigt. Det är jätteskönt att slippa den biten”, säger författaren Jesper Lundqvist. Han får medhåll av Karin Milles, docent i svenska vid Södertörns Högskola: ”Hen är ett elegant sätt att öppna upp för tanken att varje person framförallt är en unik människa, och inte bara en flicka eller pojke, kivinna eller man”.

Förutom att boken tar genusfällorna som finns inbyggda i vårt språk, på allvar, är det dessutom en störtskön galen historia med massor MASSOR av ord. Med detaljrika humoristiska illustrationer och en lika detaljrik välskriven text på rim är den en riktig fröjd att läsa och titta i. Ville och jag ska ta den en gång till, nu med en gång. Jag behöver träna på att säga hen istället föär hon/han, det är en utmaning. En BRA sådan.

Betyg: ♕♕♕♕♕

TACK VÄRLDENS BÄSTA BOKFÖRLAG OLIKA FÖR DET HÄR MÄSTERVERKET!

När jag var barn lekte jag mycket med pojkar. Min allra första kompis var en snäll, rolig kille som jag bara har positiva minnen kring. På gården där jag bodde i kvarteret ”Gurkan” fanns mer killar än tjejer.
I skolan lekte jag mera med de andra flickorna dock. Där var det helt uppdelat på resterna mellan flickor och pojkar.

Trots vissa killar tafsade och vi frågade chans på varandra redan på lågstadiet, såg jag ändå killarna som kompisar. Kompisar som var killar.

Det var först på en skolresa i sexan när vår lärare förbjöd oss tjejer att sova inne hos killarna, med förmaningen ”annars kan det blir barn”, som jag förstod svårigheten med att som tjej umgås med en kille. Och efter det har jag egentligen aldrig umgåtts med någon kille på ett helt vänskapligt plan. Kärlek har alltid blandats in, från någon av parterna.

I högstadiet hängde jag i ett skönt gäng med en annan tjej och tre killar. Vi hade roligt som vänner men det fanns kärlek med i bilden som gjorde det lite komplicerat ibland. Jag blev sårad när den kille jag var kär i kittlade den andra tjejen. En av killarna som var obesvarat kär i mig blev väl desperat tillslut och drog helt plötsligt ner min dragkedja i klänningen jag hade på mig. Vänskapen blir komplicerad när kärlek träder in, så är det.

Jag tycker det är otroligt synd att jag inte har några som helst erfarenheter av könsöverskridande vänskap som vuxen. Vad säger det om mig egentligen?
Kanske att jag för ofta blivit bemött som KVINNAN Nina istället för MÄNNISKAN Nina. Jag kan fortfarande ibland känna hur jag i mötet med män värderas som attraktiv eller inte.

Vad det säger om samhället vet vi ju. Vi får lära oss att vi kvinnor ska vara männens motsats. Likheter könen emellan vill man knappt tala om. Det är ju så jävla viktigt att vi ska ATTRAHERA varandra.
Heteronormen sätter käppar i hjulet. En kvinna och en man tillsammans får alltid representera kärlek och erotik? I filmens/böckernas värld, där män och kvinnor börjar som vänner slutar det ju nästintill ALLTID med att de knullar eller åtminstonde kysser varandra. Som att en man inte skulle kunna umgås med en kvinna utan att attraheras. Det är ju egentligen idiotiskt.
Jag är desvärre så fördomsfull och indoktrinerad att hade min man kommit hem och berättat att han fått en ny kompis som han skulle ut och käka med och denna hade snippa, så skulle jag bli misstänksam. Det erkänner jag.

Jag är dock noga med att inte överföra mina unkna fördomar på mina barn. Ny generation – nya normer. Jag kommer ADLRIG prata om kärlek då t.ex. Ville leker med tjejer. (Inte de närmsta 10 åren iaf.)
För det första så LEKER barn. De blir inte förälskade så som vi vuxna.
För det andra vill jag inte trycka in honom i heteronormen.
För det tredje vill jag att han ska leka mycket med tjejer och att det ska vara helt normalt. Detta motverkar att killar och tjejer blir två läger som ägnar sig åt och blir bra på olika saker.

Ville och Elsa leker i fiskeboden i Kyllaj, sommaren 2011.

Ni då? Har ni erfarenheter av könsöverskridande vänskap där kärlek inte blandats in?

Boktips, till mig själv och andra: Könsöverskridande vänskap : om vänskapsrelationer mellan intellektuella kvinnor och män.

Jag har nu läst de första 100 sidorna i boken ”Rosa. Den farliga färgen”. Det går inte så fort, för att den innehåller så mycket klokskap dock på ett lättilgängligt vis. Men jag måste liksom stanna upp, tänka efter och försöka pränta in. Fanny Ambjörnsson sätter huvudet på spiken gång på gång och kommer med den ena analysen skarpare än den andra. Aha-upplevelserna avlöser varandra. Jag gillar boken och rekommenderar den varmt, även fast man får en släng av depression.

Det jag läst, sedan sist,  är om killar som ratar rosa. Aron, som är fem år, har länge haft rosa som sin favoritfärg. Hans föräldrar berättar att han gärna klätt sig i rosa prinsessklänning med änglavingar, såväl till vardag som till fest. När författaren talar med Arons pappa dagen innan intervjun förklarar han beklagande att det nog är för sent., Aron har ändrat smak på sista tiden. Nu gillar han inte alls rosa längre. Och mycket riktigt, när Ambjörnsson träffar Aron förklarar han att han gillar alla färger utom rosa. Han vill absolut inte kännas vid att han för mindre än en månad sedan älskade rosa.  Hans pappa berättar att aversionen är så stark att han hellre låter bli att äta godis än att stoppa en rosa karamell i munnen.
Det må framstå som ett lite lustigt exempel på ett barns tvära kast. Men man kan också tolka det som ett ganska abrupt uppvaknande till en värld där genus är en central och avgörande identitetskategori, knuten till en mängd egenskaper, intressen och inte minst färger. Så viktigt tycks det att sorteras i rätt kategori att man ovillkorligen ger upp allt man tidigare älskat passionerat. På så sätt får vi en känsla av hur könskategorisering sällan är en harmlös handling utan snarare bör betraktas som en ganska våldsam akt av begränsning.

Min förhoppning var förstås att Ville skulle bära rosa och leka med alla sorters leksaker. Nu har vi tyvärr förstått att omgivningen påverkar mer än föräldrarna ibland, och han har redan i (korta) perioder ratat rosa. Vi kommer så småningom prata om detta men vi kommer självklart aldrig tvinga honom att bära det. Däremot tänker jag inte sluta erbjuda rosa och pasteller, det ska finnas med i garderoben som alla andra färger. Och leksaker riktade till flickor ska han även i fortsättningen få. Även om han inte vill leka med dessa saker så ofta så kan han ju gärna inte reta någon annan för att ha Hello Kitty – prylar om han själv har det. Tänker jag.

Att välja de ljusa och rosa färgerna framför de mörka, coola är naturligtvis ett sätt att skapa sig som ett visst kön, nämligen som flicka. Men det ljusa associeras också med godhet, snällhet och medmänsklighet – helt enkelt med positiva värden i livet. Medan det mörka framstår som coolt, tufft och kanske i vissa fall elakt och farligt, blir det ljusa motsatsen, det signalerar förhoppningar om en lite bättre värld. I filmer kan man tydligt se att skurkarna är klädda och omgivna av mörka färger medan det goda symboliseras med det ljusa.
Det finns ett projekt som heter Pink Prison Project som initierades i USA på 70-talet och går utpå att skapa en mindre aggressiv fängelsemiljö genom att helt enkelt måla anstalternas inredning rosa. Ytterligare exempel på hur den rosa färgen används som i förmänskilgande syfte är aktioner mot militarisering utförda av fredsaktivister runt om i världen. Där används ofta rosa på kläder och färger som man i protest målat t.ex. landningsbanor och stridsfordon med.

Jag har sedan jag fick Märta funderat på vilket värderingsord jag skulle vilja använda till mina båda barn. (När jag nu behöver värdera, helst undviker jag det.) INTE fin, inte söt, inte vacker och snygg känns inte heller helt rätt men COOL känns rättså bra. Det innefattar mer hur man är än hur man ser ut. Det är också något som Ville redan själv använder ofta. Om att vara cool kan man läsa på sidan 89 i boken. De tillfrågade barnen refererar tyvärr inte till rosa som en cool färg, (vilket jag dock självklart kommer göra). Cool är något som killar är, enligt barnen. När författaren frågar barnen vilka de upplever som coola i sin klass är det enbart vid ett tillfälle som någon nämner en flicka- Jonathan, sju år, förklarar:
JONATHAN: Och Ellen är cool. Ellen är cool fast hon är tjej.
FÖRFATTAREN: Vad gör hon som är…
JONATHAN: Hon spelar bandy som killarna gör. Hon spelar tennis som killarna gör och hon gör samma saker.
Jonathan pekar visserligen ut en flicka som han anser vara cool. Samtidigt beskrivs hon som cool ”fast hon är tjej”. Det som kvalificerar henne som cool är att hon behärskar samma kunskaper som pojkarna, i detta fall bandy och tennis. På så sätt förstår vi också att den åtråvärda coolheten är att betrakta som huvudsakligen förbehållen pojkar.
Näru… inte hemma hos oss!