Den här dagen började med uppförsbacke men sen blev det både medvind och utför. Och en drajja med is.

Gräl vid frukost, vilken fantastiskt dålig start det är, inte minst på en lördag. Barnet tyckte på ett sätt, att frukost är överskattat och att tv är livsviktigt typ, och vi föräldrar på ett helt annat. I morse så gick det bara inte att vara den där mogna som lugnt och sansat förklarar sin ståndpunkt. Tyvärr. Eftersom arga föräldrar ger arga barn så, ja ni fattar.

Sen ångest på det. Jag blev på ett satans humör. Jag försökte springa ifrån de jobbiga känslorna, men det gick inte. Nästa försök blev då att städa. Det är en strategi som fungerar för mig, när allt känns tråkigt då kan jag med fördel passa på att göra något riktigt tråkigt, för då brukar jag kunna bli riktigt jävla positiv och härlig sen. Det fungerar varje gång.

Idag bestämde jag mig för att jag fått spel på ”LEKSAKER ÖVERALLT” för sista gången. Eller i alla fall på länge. Två säckar med leksaker rensades bort. Robban fick äntligen sin vilja igenom. Vi har nu gått igenom varenda liten pryl, lagt på rätt ställe eller kastat i säcken som kommer skänkas. Vi har så S J U K T mycket grejer vilket är helt meningslöst eftersom Ville mest älskar att leka med stenar. (Och pengar. Vi håller nog på att skapa en liten kapitalist här hemma. Robban hittade för en tid sedan ett helt gäng med gamla polletter som går under benämningen ”guldpengarna” här hemma. Och dessa små skatter ligger låg utspridda överallt i huset.)

Barnen var hos farmor och farfar några timmar och under tiden blev det ordning och reda här hemma och mamma blev snäll igen. Sen hade vi en underbar kväll med harmonisk middag med god mat, lite lördagsgodis, fotbollsmatch barfota i gräset, pyssel och skratt.

Efter en lyckad läggning där jag och Robban möttes i korridoren då barnen somnade samtidigt (och vi lyckades hålla oss vakna) känner jag mig helt lyrisk. Och jag tänker att det har verkligen vänt nu. Vi kommer tillbaka nu. Det är mycket vi inte har orkat/hunnit/fått prioritera bort efter att vi fick två barn, men som vi nu kan börja göra igen. Utflykter t.ex. i morgon ska vi åka till Kyllaj. Spela, läsa, pyssla med Ville. Och Märta förstås. Baka med barnen. Sånt som jag älskar har jag bara inte pallat att ta mig för, då Märta velat vara i famnen. Mina ambitioner som mamma har alltid varit högre än vad jag lyckas åstadkomma, men med en bebis blev glappet för stort. Jag vet att jag gjort så gott jag kunnat, och det är inget jag klandrar mig för, men det har ändå inte känts bra. Nu kanske det äntligen ska börja kännas bra igen. Jag tror fan det.

Skål för det!

En sak som är extra lysande med min familj är att vi är jämställda, min man och jag alltså. (Barnen är inte riktigt där än. Ville tar bort sin tallrik från bordet ibland, och det är allt, men vi jobbar på det.) Robban gör (nästan) allt som jag gör, och jag gör (nästan) allt som han gör. Fast vissa saker prioriterar jag oftare och vice versa. Den viktigaste biten, kanske det enda riktigt viktiga – ansvaret för barnen – delar vi på helt och hållet. Vi kommer att ta ut lika många föräldradagar vardera om man räknar ihop båda barnens. Vi spenderar båda otroligt mycket tid med barnen, jag något mer dock.
Robban är givetvis ingen lekpappa som skojar med barnen i tio minuter och sen ropar på mig när en blöja behöver bytas. Han drar inte iväg med dem på konstiga turer så jag behöver vara orolig. Han oroar sig nämligen före mig. Han prioriterar säkerheten först och tänker alltid innan han handlar. Det visar sig också då barnen har full tillit och trygghet till oss båda. När Ville var 1,5 år hade han sin far som favorit. Å vad jag tyckte det var ledsamt, men som tur var gick det över (efter nästan ett år). Märta favoriserar ingen och det gör inte Ville heller längre. Jag och Robban nattar vartannat barn varannan kväll. Vi både lämnar och hämtar på förskolan. Vi tar vartannat föräldrasamtal och föräldramöte.
Ibland vill jag ta med mig min älskade familj till en öde ö, och bara låta barnen påverkas av oss. Robban är en utmärkt mansförebild, ingen annan behövs. Tänk om barnen fick slippa alla normer och roller som vår samhälle serverar dem fastän de inte bett om det. Ångest på den.

Jag gillade Full av tankars bidrag. Jag har inte många minnen av att jag satt på någon av mina föräldrars axlar, men jag inbillar mig att det måste vara en härlig känsla.

| 1. Snapshots | 2. Liten | 3. Hjärta | 4. Ett plagg | 5. Sovrum | 6. Ett tips! | 7. Drömmar | 8. Nära | 9. Om jag vore en färg | 10. Lunch | 11. Mina blogg-tips! | 12. Som liten | 13. Kvällen | 14. Rofyllt | 15. Kök | 16. Pasteller | 17. Min kära vän | 18. Morgonljus | 19. Minns | 20. Nära hjärtat | 21. Under mina fotsulor | 22. Familjen | 23. Från min soffa | 24. I blom | 25. På min tallrik | 26. När ingen ser | 27. Porslin | 28. Förälskelse | 29. Ballong | 30. I framtiden | 31. Här är jag! |

Så var den här dagen snart över och tack gode Gun för det. Idag har varit en sådan jobbig dag att jag egentligen inte vill varken prata eller skriva om den. Jag tänkte inte göra det först, men sen slog det mig att det ska jag visst göra. Varför vill jag inte skriva om det? På grund av skam antagligen. Skam för att jag inte är lycklig och glad. Jag som har allt jag kan önska mig. Noll sjukdomar. Kärlek. Familj. Vänner. Trygghet. Stabil ekonomi. Arbete. Och ändå är jag inte glad. Jag har allt jag kan önska mig. Som yngre drömde jag om att ha två barn det var då livet skulle vara perfekt, fulländat. Och jag är tacksam över mina underbara perfekta barn som jag älskar över allt annat på jorden. Men jag känner mig låst. Det är tråkigt att vara barnledig. Jag kommer inte till min rätt. Jag är bara halva jag, som på autopilot. Det är deprimerande, i perioder. Det är många med småbarn som känner igen det här, tror jag. Och det tycker jag vi ska sluta skämmas för och börja prata om.

När Ville var i Märtas ålder skrev jag en del om mina tankar om vid vilken ålder barn börjar på förskolan och varför. Jag menade att förskolan är till för föräldrarna fram till barnen fyller tre år. För att föräldrarna ska kunna jobba. Det menar jag fortfarande. Många människor försökte övertyga mig om att det är bra till och med viktigt för barnen att börja i förskola redan från ett år.
En enda av de kommentarer jag fick handlade om att hon satte sitt barn på förskolan från hen var ett för att hon tyckte det var piss att vara hemma. Hon ville hellre jobba. Hon erkände det, som jag idag förstår att långt många fler måste ha känt. MEN VARFÖR SKREV INTE FLERA DET? Skam? ”Man skaffar väl barn för att vara med dem!” Jo jo, men det kan bli för mycket av det goda också. Det visste jag inte ännu då. Men det är just vad jag känner nu. Jag är så utled på att vara hemma med barn. Jag vill jobba. Jag vill komma hemifrån. Jag vill äta och skita ifred. Jag vill kunna lyssna på musik, prata eller ha det tyst omkring mig mer än bara två timmar per dygn.

Tänk om vi fick individualiserad föräldraförsäkring någon gång. Då kunde kvinnor slippa skam och skuld över längtan tillbaka till arbetet eller bort från barnet. Förväntningarna på alla föräldrar oavsett kön skulle jämnas ut, och arbetsmarknaden, löner m.m som hör ihop med att kvinnor är hemma med barn i fyra av fem fall. Jag hör att kvinnor pratar om sina män som att ”vara barnledig är inte hans grej”. Hur vet en det när en inte provat?

Jag har provat, kan man säga. Det var min grej, ett tag. Men inte längre. Jag känner mig oerhört klar med det nu faktiskt. Och det tänker jag fan inte skämmas för.

Läste just en otroligt bra artikel publicerad på mama.nu: Pojkarna – det svaga könet? Den var så bra så jag kunde inte bara välja ett citat.

”Gå in i vilket klassrum som helst och du hittar ett stort gäng högpresterande tjejer – och en hoper okoncentrerade killar. Det pratas om att svenska elever sackar efter, i själva verket gäller det främst pojkarna. En fjärdedel hoppar av gymnasiet, lika många förstår inte vad de läser när de går ut grundskolan. Det nya är att även pojkar i medelklassen halkar efter.”

”Flickor har bättre betyg i samtliga ämnen, inklusive idrott och matte. Landets bästa gymnasieskolor har i det närmaste förvandlats till flickskolor. Unga kvinnor utgör nu 75 procent av dem som tar en högre examen och dominerar inom nästan alla akademiska yrken.”

”– Hittills har vi bara jobbat med kvinnors roller i samhället. Pojkarna har vi låtit vara, eftersom de är normen, säger Inga Wernersson, som menar att den traditionella mansrollen är laddad med mycket aggressivitet och vilja att vara starkast och ha mest makt.”

”Män med gymnasieutbildning har tjänat lika mycket som kvinnor med universitetsexamen. De som bara haft grundskolebetyg har tjänat lika mycket som kvinnor med gymnasieutbildning.
– Det har inte varit lika nödvändigt för killar att ha bra betyg. De har inte behövt skärpa sig i skolan, menar Arne Jernelöv, som tycker att vi gör pojkarna en björntjänst genom att fortsätta låta dem underprestera med motiveringen att ”pojkar är pojkar”.”

”Det allvarligaste är att pojkkrisen blir en ond cirkel. Ju mer flickor studerar – desto mindre anstränger sig pojkar. Eftersom tjejer pluggar blir det omanligt, inte coolt.
– Det är en statusvinst för flickor att göra pojkaktiga saker, medan det är en statusförlust för pojkar att intressera sig för det som anses flickigt, säger Inga Wernersson.”

”Man har också sett hur småflickor och förskolefröknar hjälper killarna på traven, tolkar och ger dem det de vill ha utan att de behöver formulera sig. En grymtning vid lunchen, och så har killarna mjölken, medan flickorna tidigt blir kompetenta kommunikatörer. Samma beteende följer sedan med upp i skolan. Pojkar kräver uppmärksamhet, flickorna tröttnar på att vänta på fröken och löser problem själva.”

Hjälp din pojke hitta läslusten

I dag bröt jag ihop över moderskapet. I början och i mitten av den här dagen ville jag säga upp mig.

På samma gång vill jag att småbarnsåren ska vara över och samtidigt inte. Det är ju så JÄVLA jobbigt. Men jag är också rädd att jag kommer ångra dessa tankar sen. Ni som har stora barn, saknar ni småbarnsåren?

P.s Bättre fly än illa fäkta. Resa utan barn, till syster i Uppsala snart bokad. D.s

På tisdagar brukar vi åka iväg hela familjen och bada på Romabadet. Tidigare har det varit Robban och Ville som badat men nu är Märta tillräckligt stor så nu åker vi också med. Det är alltid så himla mysigt att komma hemifrån alla fyra tillsammans. Hemma är det så mycket som ska göras. I badet koncentrerar vi oss enbart på varandra. Barnen är glada. Ville utvecklas, för varje tisdag vågar han något nytt. Märta tittar sig nyfiket omkring med sina stora ögon, pekar och skriker ”baaaa” åt allting.
Efteråt äter vi på restaurang och sen somnar barnen (om vi har tur) i bilen hem. Tisdagsbadet bjuder ofta på det mest harmoniska familjeumgänget på hela veckan.

Det här är egentligen den enda aktiviteten som Ville har regelbundet. Vi märker att flertalet barn runt oss går på aktiviteter (ofta utan föräldrar) en och kanske två gånger i veckan; dans, simning eller barngymnastik. Men vi tycker det här räcker än så länge. Det tilltalar oss inte att ha saker inbokade på helgerna och jag ser inte poängen med planerade aktiviteter vid en ålder av fyra år. Jag får en känsla av att det är så bråttom med allting ”nu för tiden”. Är det bara jag?

Hur ser det ut där ni bor ang planerade aktiviteter för fyra-femåringar?

Läser om Ketchupmammans barn som fortfarande inte kommit in i prinsessåldern. Det får mig osökt att tänka på Märta – nu drygt ett, tjock, gapig, charmig och argsint. Om några år kanske hon vill vara en rosa prinsessa, skir och behaglig. Hemska tanke.  Eller?

Vad är det egentligen som är hemskt med prinsessåldern?
Att hon kommer bli bemött som söt. Hon kommer få höra hur fin hon är. Vilket kanske kommer få henne att fortsätta sträva efter att få bekräftelse för sitt utseende. Istället för att lägga krutet på andra egenskaper som att vara modig, busig, smart, rolig, stark, fantasifull och ha skoj. Dessutom kommer kanske killarna att distansera sig från henne när hon ser ut som en  prinsessa. (Precis som tjejerna håller sig borta från killarna i spidermandräkt.) Kommer hon våga skita ner sig i sin klänning. Kommer hon kunna klättra i träd med den?

Ja för fan. För å andra sidan. Rosa är en stark färg som syns. Glitter och paljetter gnistrar och väcker uppmärksamhet, här finns excentrisk potential. Prinsessan klär sig ju för att stå i centrum, för att blända. Det är en av få kvinnoroller där man får ta plats men ändå vara tjej.

Rosa är en ”tjejfärg” och därför nedvärderat. Men det går jag naturligtvis inte med på. Kvinnliga grejer är bra grejer – lika bra. Den rosa färgen skrämmer mig inte.
Men utseendehetsen gör.
Fast om vi låter Märta ha bekväma mjuka klänningar, som hon kan springa i och som hon får smutsa ner så mycket hon vill. Kanske med mjuka byxor under så att hon kan klättra, leka i sandlådan och trysa omkull utan skrapsår. Och om vi tapetserar hennes rum med Per Gustafssons prinsessa, som har svärd, räddar prinsar, anordnar kalas och tar semester. Som kammar håret och bär smycken, men i övrigt inte bryr sig om sitt utseende då det är oviktigt. Om vi kan sälja in prinsessan som rosa och fluffigt klädd, men utan den väna, passiva, utseendefixerade sidan, då kan vi nog välkomna den eventuella prinsessåldern med öppna armar.

Jag vill inte att Märta ska bli besatt av en sorts kläder, men om eller när det händer så hoppas jag ta det kallt. Dock ska vi inte glömma vem det är som tjänar på prinsessorna. 2009 sålde Disney prinsessprodukter för 4 miljarder dollar. Bara i Norden handlade vi för ca 500 miljoner kronor. Så frågan är om flickorna är lika mycket vinstmaskiner som prinsessor?

Boktips: Rosa – Den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson

I dag har jag varit med Ville på killkalas. Jag påpekade för Ville att det var  väl märkligt med ett kalas utan någon tjej varpå Ville berättade att födelsedagsbarnet brukar säga att ”han gillar inte tjejer”. Detta ledde oss in på ett samtal om killar och tjejer. Det är första gången jag pratar om genus med min fyraårige son. Jag har undvikit att prata om killar och tjejer som två olika grupper eftersom jag vill inte att Ville ska se dem som det, men nu var det oundvikligt.

Vi pratade om att han själv är kompisar med både killar och tjejer. Vi räknade upp alla dem som han leker med som är tjejer. Jag förklarade att det går inte att klumpa ihop alla tjejer till en grupp för tjejer är inte på ett sätt utan kan vara helt olika varandra. Att inte gilla en specifik tjej, det är en annan sak, men ingen kan ogilla alla tjejer. Vissa tjejer är busiga, andra är försiktiga, några gillar att klättra, andra att lägga pärlplattor, vissa älskar köttbullar andra ägg, somliga gillar att bada andra inte alls, några gillar att sjunga och andra att springa, vissa pratar mycket andra lite, osv osv. Vi pratade vilka olika egenskaper han delade med olika tjejer vilka var många. Sen talade jag om för honom att han får inte säga att han inte gillar tjejer.

Det blev ett bra samtal. Egentligen var det bara på en punkt som det kärvade, och det var just prinsessbiten. Han ser det som att alla tjejer (utom en) älskar prinsessor och ”vi pojkar gör det inte”. Jag påminde honom om att prinsessor är bara en lek av alla lekar. Just den leken måste han ju inte leka om han inte har lust.

Nu undrar jag; förekommer kill- respektive tjejkalas i er umgängeskrets? Hur går era tankar kring detta fenomen?

P.s. När vi kom hem från kalaset var det tre tjejer som lekte på vår gård. Ville sprang genast upp till dem och ville vara med och sen lekte de fyra en god stund. Samman av kardemumman blev jämställt.  D.s.

Häromdagen önskade Ville att jag skulle måla hans naglar. En nagel i varje färg. Det blev fint. Sen vill han måla pappas. Det blev otroligt tjusigt!

Färgglada 46:or.

Att bryta en norm om dagen, borde vara enligt lagen!

I dag har Märta haft feber. Hela dagen har vi spenderat sittande i sängen, Märta sov i min famn medan jag kramade, läste och twittrade. Hon markerade tydligt att det var kroppskontakt hon ville ha, då fick hon det och jag passade på att njuta av henne i fulla drag. I dag insåg jag liksom att jag kan inte göra något annat än att sitta med mitt älskade sjuka barn i famnen och bara kramas. Om jag alltid gjorde som barnen ville skulle mitt liv bli mycket enklare, på vissa sätt. Det är när jag försöker göra andra saker som att laga mat eller dylikt som gnäll och gräl uppstår. Men det hör naturligtvis till en småbarnsförälders dilemman. Det får en på köpet så att säga. Det är bara att ”gilla läget”.

Och det är vad jag vill komma fram till för att det här inlägget ska matcha rubriken. Jag vill bli bättre på att gilla läget. Vara positiv och glad trots att mjölken till kaffet är slut eller att det ligger leksaker i min väg. Jag är lite trött på mitt eget gnäll faktiskt. Och jag vet ju att den enda jag som kan ändra på det är jag, via min inställning. För jag har egentligen inte ett piss att gnälla över. Ibland får jag intrycket av att vi i västerländerna är mer missnöjda med livet än somliga sämre bemedlade i typ Thailand. Är det någon felkoppling i människokroppen då vi inte behöver kämpa för mat för dagen eller är det KYLAN? Brist på religion? I vilket fall, nu är det skärpning som gäller. Det är inte så att jag ska undvika sorgsna känslor, jag ska bara försöka undvika att surna till över småsaker. Du som vill twittra positivt med mig gör det under taggen #positivtliv. Det kanske fungerar i en dag, eller en månad, men jag tänker försöka i vilket fall.

I en pigg stund var hon snabbt uppe på bordet, i scenljuset. Hennes bästa plats. Jihuu!

Andra saker jag tänkt på i dag:
- Hatar skämt som befäster könsroller. Skrattar inte. Blockar er.
- Jag borde sluta le så in i helvete, sluta att se så vän ut, framförallt på bild.

Förlåt, jag hade egentligen bestämt mig för att sluta kalla folk idiot (offentligt) eftersom det kan straffa sig. (Det har ju hänt att jag fått ångra vad jag skrivit så att säga.) Men nu kan jag fan inte låta bli. Alf B Svensson, dinosaurien 96 år gammal, nej 69 var det kanske, som skriver i Aftonbladet i dag, tolkar strävan mot jämlikhet som fan tolkar bibeln.

”Många genusfundamentalister säger nu att om vi bara försöker skapa könsneutrala barn genom att behandla pojkar och flickor exakt lika så löser vi problemet. Vi ska ge dem könsneutrala namn och leksaker, börja använda ordet ”hen”, förbjuda flickor från att klä sig i rosa och välja genuscertifierade förskolor. Förskollärarna ska agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar.”

För det första. Fundamentalister kompromissar och avviker aldrig från sin lära, vilket ju vi genusanhängare måste göra ca 1000 ggr/dag eftersom filmer, böcker, förskolan, leksaker, kompisar, datorspel, tidningar, tv, kläder, släktingar, reklam osv har en tydlig uppdelning mellan vad som gäller för pojkar respektive flickor. Vidare vill vi inte SKAPA könsneutrala barn, de finns redan, utan tvärtom undvika att låta de styras av könsroller. Barnen är ju neutrala från början. Denna neutralitet vi vill behålla. Sen är alla barn individer som är olika, men det är en helt annan sak.

Hen är ett utmärkt ord i många olika sammanhang, vilket de flesta vars hjärnceller inte torkat ut, inser. Jag har hittills inte hört talas om att varken snoppavfall eller snipputskott uppstått.
Men det värsta av allt är att han felskriver att genuspedagogik skulle handla om förbud av färger eller leksaker. (Det enda förbudet jag känner till är vapen, och det har inte direkt med genus att göra.)  Tvärtom handlar det om att låta både flickor och pojkar leka med alla sorters saker, roller och lekar med syfte att öka möjligheterna och kompetensen.

Därför blir Affe dagens idiot. Inte för att han tror att det finns biologiska skillnader mellan könen utan för att han spelar de som ratar genuspedagogiken i händerna när han skriver sina sakfel. Vilket förmodligen är helt och hållet medvetet.

Dock håller jag med om att flickor och pojkar inte bör behandlas helt lika. Precis som vi borde uppmuntra den blyge till att våga ta plats och den som är sprallig att sitta stilla bör vi försöka kompensera för att motverka den könsroll de förmodligen redan vaggats in i. På rak arm kommer jag på två barn som inte är uppfuckade av könsroller ännu; Matilda och Max, det är två av….. asmånga (orkar inte räkna).

Minns ni det här?
Kanske dags för en ny omgång snart? Ännu har ingen stor klädkedja hoppat på tåget.

Hehe. Love it!

I det nyaste numret av Vi föräldrar är jag med i föräldraduellen tillsammans med Marcus Birro. Vi har skrivit våra tankar kring att berömma barn och säga att de är duktiga.

Jag tycker nej för att när barn ber om vuxnas uppmärksamhet så är det inte för att få höra att de är duktiga, om vi inte redan skapat det behovet vill säga. Det är bättre att uppmärksamma dem med engagemang och ställa frågor. Kanske fråga om de själva är nöjda med vad de åstadkommit, vilket ju är det viktiga. Jag tycker faktiskt att det rent av kan vara fult att lägga sin egen värdering i vad ett barn presterat när det inte efterfrågas. Själv blir jag ibland less på att höra vad folk tycker om vad jag gjort eller att få ”tips” på hur jag kan bli bättre, när jag inte är intresserad av det. De får gärna fråga, ”vill du höra vad jag tycker” först i så fall. På samma sätt tycker jag vi ska tänka i kontakten med barnen.

Om barnet redan är ”skadat” och frågar titt som tätt ”titta så fin jag är idag” eller ”visst är jag duktig som gjort så här” eller ”se så fint jag ritat” tycker jag man kan försöka hjälpa barnet att tänka annorlunda. Påminna om att ”det spelar väl egentligen inte så stor roll om jag gillar vad du ritat, bara du gillar det själv. Jag älskar ju dig hur du än ritar.” Samma sak om man ser fint ut eller inte. Eller säg ”visst är det bra att vara duktig, men ibland kanske man inte har lust att vara duktig alls. Känner du så ibland?” och så prata mer om det.

Naturligtvis är detta en ambition jag har. Jag lyckas förstås långt ifrån alltid. Även jag berömmer, ibland av slentrian som att ”bra” och ”så duktig du är” hela tiden ligger på tungan och vill ut. Ibland öser jag ur mig beröm för att jag helt enkelt inte orkar engagera mig mer just då. I texten framstår jag lite som en maskin. I alla fall jämfört med Marcus Birro som inte verkar ha tänkt så långt på konsekvenser utan mer går på känsla. Jag förstår att han inte menar illa, men jag är övertygad om att genom att strö beröm över våra barn titt som tätt skapar vi behovet av att bli bekräftad utifrån. Vad tror ni?

Föräldraduellen med storbloggaren Nina Ruthström, det ni!?

Nu finns min bokrecension/genusanalys/sågning av Håkan Bråkan och den stora fasan, på litteraturMagazinets startsida. Jag tycker ni ska läsa den och låta mig inspirera er till att vara kritiska då ni väljer böcker och filmer till barn. Det finns skit och så finns det SKIT.