”Men kom ut nu Nina. Jag förstår att du är ledsen. Han kommer inte få vara med på gymnastiken på en hel vecka och jag lovar att han ska be dig om ursäkt. Bara du kommer ut nu.”
Så säger läraren till mig samtidigt som hon bankar på dörren in till toaletten, där jag sitter. Jag har låst in mig. Jag är sju år gammal. Ganska kort, med barnsligt runda kinder och små fötter. Jag är förtvivlad på ett sätt som jag aldrig varit tidigare. Gråter förstås, det är inte ovanligt, men den här gången är det värre än vanligt. Jag känner mig förnedrad. Det liksom kryper i hela kroppen. Av skam. Jag önskar att jag kunde försvinna, bara gå upp i rök och aldrig behöva låsa upp toalettdörren och låta läraren och mamma se mitt förödmjukade ansikte.
Tommy, hette han och gick i trean. Han hade blivit övertalad av några andra ”grabbar” att dra ner byxorna på mig. Vi är på skolgården. Jag minns tydligt att jag stod i sandlådan vid stängerna som man hänger i och snurrar på. Så smyger Tommy upp bakom mig och drar ner mina byxor. Ändra ner till anklarna. Trosorna följer med.
Där och då lärde jag mig: Det handlar om att förnedras eller förnedra. Vara offer eller mobbare. Trycka ner andra för att själv hålla sig över ytan. Sju år gammal var jag när jag gick in i krig. För mig kändes det så och den känslan höll i sig ända upp i högstadiet. Ständigt var jag på min vakt. Höll koll på vad de olika killgängen befann sig. För det var bara killar det handlar om. Jag var inte rädd för NÅGON tjej på skolan, inte ens för de som gick i sexan. Men killarna skrämde mig, till och med de som var yngre. Trots att jag aldrig stack upp, höll mig undan och ibland gömde mig fick jag ta emot örfilar, spottloskor, hårda snöbollar och glåpord. Jag levde med ständig rädsla i skolan och utomhus.
Jag letade efter de som var ”svagare” än mig, då var jag snabb att ta kommandot. På så sätt kunde jag suga i mig lite kortvarigt självförtroende. Jag var i alla fall modigare än dem.
Men egentligen var jag en fegis, det visste jag. För jag vågade inte slå tillbaka. Jag vågade inte säga stopp. Jag vågade inte göra motstånd. Jag sprang. Eller stod som förstenad.
Vi pratar inte om EN kille här, som hade en bokstavskombination eller som var trasig. Vi pratar om de flesta killar, (dock fanns några undantag som inte var med på kränkningarna). Det var ett sådant hårt klimat för både killar och tjejer. Men de skyldiga var pojkar. Alla gånger.
Som Jenny skriver, att pojkar som grupp bråkar mer än flickor som grupp, behöver vi inte diskutera. Så är det. Huruvida det beror på gener eller kultur, råder delade meningar, men det är inte heller där jag vill lägga fokus nu. Det viktiga är att vi får ett stopp på kränkningarna. På våldet. På förtrycket. Det börjar bland barnen, sedan fortsätter det genom livet och tar sig olika uttryck. Om vi vuxna vägrar se mellan fingrarna när det gäller pojkars sätt att ta för sig på andras bekostnad kan vi förändra. Vi som är föräldrar till söner har den viktigaste uppgiften av alla.
Och hur gör man då?
Ja…*suck* hur gör man? Vi kämpar på med vår älskade gosse så gott vi kan. Det är inte lätt, eftersom övriga samhället på flera sätt påverkar åt motsatt håll. När Ville blev tre började utmaningen på riktigt för oss. Då hade han förstått att var kille och han drog sig till andra killar och härmade dem som finns i verkligheten och på tv. Han blev aggressiv, gillade att skrämmas, slåss med svärd, brottas, började hota och annan skit. (Detta har redan blivit lite bättre igen, tack och lov.)
Att tillrättavisa slag är ju redan självklart för alla. Likaså att ge sitt barn trygghet och kärlek. Men det räcker uppenbarligen inte. Vi måste få bort ”boys will be boys” attityden! Vi måste sätta på oss ”genus-glasögonen”.
När sonen kastar en kudde i ditt huvud, tala om för honom att man kastar inte saker på folk utan att kolla att det är ok innan, inte ens mjuka kuddar och inte snöbollar. Jaga och skrämma ska göras med försiktighet. Brottas och boxas är inte ok . När han skriker och låter mycket, få honom att förstå att han behöver inte höras hela tiden, det är viktigt att lyssna också. Öva på att prata, prata, prata. Prata om känslor, hur det känns i olika situationer. När han leker med svärd eller pistol, prata om varför han vill göra det, att det inte är coolt och att man kan skada och skrämma folk. Uppmuntra lugn lek gärna som inkluderar omhändertagande. Försök vägleda hur man kan uttrycka sig när man är arg, man får skrika, gråta och säga starka ord som förklarar hur man känner men aldrig slåss. Om man råkar ut för någon eller ser någon slåss säger man stopp, berättar för en vuxen, man slår aldrig tillbaka. Prata om hur man är en bra kompis. När du leker med ditt barn använd dig av mörkhyade personer eller familjer med två mammor för att visa på att människor är olika och att det är inget konstigt med det. Prata om att alla får vara som de vill. Visa på att egenskaperna att vara snäll, ödmjuk och lugn är bra saker. Reagera och markera tydligt vid minsta antydan om att det tjejiga är sämre eller om barnet nedvärderar något annat. Och så sitter man och kissar också.
Finns förstås massor av fler saker man kan göra, hjälp mig gärna att fylla på.
Förresten, på en fest i vuxen ålder träffade jag Tommy. Jag påminde honom om när han drog ner byxorna på mig. Han mindes det, rodnade och bad om ursäkt. Han berättade att han blivit tvingad. Att han skulle fått stryk om han inte gjorde det. Han vill inte, han visste att det var fel men han vågade inte säga nej då. Och sen sa han ”du vet, man var ju en liten grabb och man vet ju hur grabbar är”.