Tesslas pappa vill inte av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund.

En bok som får både liten och stor att skratta, då Tesslas pappa ”trotsar”. Han vill inget av det som Tessla föreslår. Fast om han får det på sitt sätt, DÅ blir han glad.

Ett som är säkert det är att författaren Mendel-Hartvig begriper sig på barn. Hon fångar vardagsproblemen och vänder på synsättet vilket inte bara får mig och Ville att skratta, det ger mig också aha-upplevelser.

Illustrationerna är även dem gjorda med humor.

Och som vanligt med böckerna från OLIKA är den normbrytande. Pappan har visserligen kostym och ska gå till jobbet, men också glitterhårspännen i håret.

Den här boken får fullt betyg från mig och Ville: ♕♕♕♕♕

Nu är vi sugna på att läsa Tesslas mamma vill inte, också.

Författaren Fanny Ambjörnsson har i sin bok, som jag läser nu, ”Rosa den farliga färgen” intervjuat några småbarnsföräldrar om vad de anser om färgen rosa och om att klä sina barn i rosa plagg. Dessa föräldrar är medvetna om könsroller och tycker det är viktigt med jämställdhet. Alla är rörande överens om att pojkar kan absolut inte ha rosa (då det skulle vara provocerande, skrattretande och tokigt) och man vill helst inte sätta det på flickor heller, för man gillar inte ”rysch-pysch”. Sen skriver Ambjörnsson detta fenomenala:

Jag tänker mig att de intervjuade föräldrarnas ambivalenta inställning till rosa måste betraktas mot denna historiska och samtida tradition av nedvärdering av det föreställt kvinnliga. För att framstå som seriös och trovärdig som kvinna och för att slippa dras ner i den sörja av negativa associationer som behäftar det kvinnligt kodade, gäller det helt enkelt att undvika alltför mycket rosa. Detta innebär i sin tur att den ojämlika maktrelation där de manliga överordnas det kvinnliga återskapas. Så, trots att de flesta av föräldrarna motiverar sin skepsis med feministiska argument – som att det är förtryckande och fastlåsande att kläs i rosa – blir det ändå flickorna som i slutändan ska åtgärdas. Det är det kvinnligt kodade som måste kläs om i blått, medan det blå framstår som mindre markerat, degraderande och besmittat. På så sätt skriver de, om än ofrivilligt, under på idén om det manliga som norm.

1-0 Jenny – Lady Dahmer. (Jenny klär sina döttrar i rosa, Lady Dahmer undviker det). Läs gärna de länkade inläggen.

Jag älskar färgen rosa framförallt för att den förknippas med det som är kvinnligt. Jag anser att det kvinnliga är bäst. Ja, jag menar att det är bättre än det manliga. Inte att kvinnor nödvändigtvis är bättre än män, absolut inte. Men jag menar att egenskaper som män får lära sig besitta som att vara macho, känslokall, reda sig själv, vara orädd, riskbenägen, tystlåten, allvarsam, arg, våldsam osv är alla mer eller mindre dåliga karaktärsdrag som ofta gör människan som besitter dem ont, och också omgivningen. Vi kvinnor får lära oss att vara snälla, duktiga, ta hand om andra, vara ödmjuka och uppoffrande vilket är av godo. (Utseendebiten är det enda dåliga.) 
Män mår dåligt. Drygt tre gånger så många unga svenska män, 15-24 år gamla, dör i trafikolyckor, cirka 60 procent fler dör i självmord, cirka fyra gånger så många i alkoholrelaterad död och cirka tre och en halv gånger fler i övriga skador. ( Ur Socialstyrelsens Lägesrapport 2010) Kvinnor/flickor drabbas av män/pojkar som mår dåligt. Alla förlorar på den manliga könsrollen.

Jag tycker förstås att färgen rosa bör användas flitigt, av alla, oavsett kön.  Jag tycker att både flickor och pojkar ska få lära sig de kvinnliga egenskaperna. Jag har tidigare varit tveksam över hur mycket rosa Märta ska få ha. Men det ska jag försöka släppa (så länge det är mjuka bekväma lekvänliga plagg) och istället fokusera på att Ville använder rosa (genom att erbjuda det ofta).

Är ni med?
ROPEN SKALLA ROSA FÖR ALLA!

Även i år sparade vi pepparkaksbygget till juldagarna. Det här året satsade vi dock snäppet högre än förra (då vi satte ihop ett färdigt).
Jag skrev ut mallar från mildas hemsida. Syster klippte ut. Mamma kavlade. Jag skar ut formerna. Sen fixade Ville och jag med kristyren och satte djuren på plats. Jättekul men aningens avancerat för en treåring, jag hade helst velat göra det själv Men jag fick påminna mig för vems skull detta bygge gjordes. Det blev tyvärr inte så vackert. Så det kan bara bli ännu bättre nästa år.

Pepparkaksdjungeln

P.s Vill ni se ett riktigt vackert pepparkakshus gort av ett proffs, kolla här. D.s

Med inspiration från Jenny, har jag och Ville gjort en modern julkrubba i Villes skolbänk på hans rum. Där finns en ljusslinga med snö (bomull) uppå. Där finns granen som Ville gjort på förskolan, med små paket runt om. Glitter och stegar, ved (tändstickor), en hemlig ingång (tom toarulle), glaskulor, isbana (spegel), ett hus med elektriskt ljus och djur. Där finns stjärnor, mossa, grankvistar, änglar, tomtar, möbler från hello-kitty-huset och andra små figurer.

Ville kallar det drömlandet.”Mamma, det är magiskt”, sa han.

Tomten har kommit till spinnsidan låt oss nu bara hoppas den kommer på lördag också. Vår tomte har snippa vilket syntes aningens övertydligt förra året. HAHAHA! Åh så vi har skrattat gott åt detta.

Läser lite här och var om de som inte tycker man ska lura barnen att tomten finns, men DET TYCKER jag. Jag är för övrigt inne på att vara helt ärlig mot barnen vad det gäller ALLT som känslor, sex m.m. men att sprida lite magi kring jul det tycker jag känns rätt. Så stort tack till moster Malin som ställer upp.
Jag undrar dock hur länge Ville kommer tro på tomten. Trodde han skulle bl svårlurad redan i år….? Men hörde av en annan mamma att hennes sjuåring fortfarande trodde. Så viu får väl se när bubblan spricker.

Ville gick sin sista dag på förskolan igår så nu har vi JULLOV. Vi ska börja med att fira det genom att åka in på bibblan, typ nu. Tjing!

Av er som röstade huruvida det är ok om en pojke är lucia eller ej, var 15% trångsynta/konservativa. Det vill säga 21 st (av 140 röster) menar att ett luciatåg ska vara traditionellt med en tjej som lucia. Förmodligen en smal sådan, med långt hår, ljus hy, snygg, utan glasögon och utan funktionsnedsättning. En som röstats fram kanske. Jag tycker att framförallt ni, men även alla andra, ska ta och läsa den >>> här artikeln<<<. GÖR DET!

Nu när vi ändå är inne på det är med lucia vill jag också passa på att slå ett slag för luciafirandet på Villes förskola. Där sitter barnen tillsammans med sina föräldrar (eller var de vill), och så sjunger alla tillsammans. Barnen slipper känna press och agera ”föremål” som ska visas upp.

Jag älskar pedagogerna på Villes förskola. De tänker på vad som är bra för BARNEN i första hand.  

Till Det är härligt med barn del I.

Ditt kompetenta barn av Jesper Juul.

Betyg: ♕♕♕♕♕

Min nya guru: Familjeterapeuten Jesper Juul. Mannen som tycker man ska skåla i champagne när barnen väljer att åka och fiska istället för att göra sina läxor. Som tycker det är upp till barnet att bestämma när de ska sova. Och som menar att problem med ”trots” beror på föräldrarna. Låter det konstigt? Ja, det skiljer sig mycket från den traditionella barnuppfostran. Som Juul menar oftast är överflödigt och ibland tom skadligt. Och jag håller med honom. Jag köper det han skriver rätt av. Jag är såld kan man säga. Den här boken måste ni som har, eller jobbar med barn, läsa.

Förutom att han med den här grymma boken ger mig så oerhört mycket matnyttiga tips på hur jag ska vara och tänka med Ville, smular han totalt sönder tokan Anna Wahlgrens otäcka metoder (samt nannymetoderna).

(Anna Wahlgrens råd går ofta ut på att förminska barnets känslor. Om barnet vaknar ledset ska man låtsas som ingenting. Man ska gärna skoja och skratta barnet rätt upp i ansiktet eftersom man inte ska ta upp ett barn ledset och ”rädda det från vargen”.
När man som liten känner en känsla men får helt motsatt reaktion på den känslan, börjar man så småningom att tvivla på sina egna känslor. Andras tolkning av det jag känner är alltså det som gäller, och det är här det går fel. Istället för att föräldern speglar barnet och signalerar att den läser av känslorna, så är det barnet som börjar spegla förälderns motsatta reaktioner och riskerar så småningom att skapa ett ”as if”-jag. En ”som om”-personlighet. Där man agerar och reagerar som omgivningen förväntar sig och man pressar ner de riktiga känslorna bakom de påhittade, förväntade känslorna.)

Juul menar att vi ska behandla barn som vi behandlar andra människor. En tv-serie som supernanny hade varit otänkbar om den handlade om män som vill att kvinnorna ska bli så lydiga som möjligt.

För både er och min egen skull, så att jag ska kunna gå tillbaka och repetera, har jag plockat ur godbitarna ur varje kapitel i boken:

Själförtroende/självkänsla:
När barnet säger ”Titta mamma, jag åker kana” söker de en bekräftelse på sitt varande – alltså att bli sedda. Men vi vuxna blandar ofta ihop detta med prestation, när det kommer till barn, så vi svarar kanske ”Nejjj, va duktig du är!”. Det är samma sak som att jag skulle bjuda hem en god vän på middag och säger till honom ”vad trevligt det är att vara tillsammans med dig” och han svarar ”Ja, du har blivit så bra på att laga mat”. Då har vi inte nått varandra.
Snart lär sig ungarna detta, att allt värderas. ”Titta så fin jag är”, ”se vad jag kan, visst är jag duktig” i tid och otid.
Det hade varit bättre å svarat barnet som åker kana ”jag ser, å det ser roligt ut” om hon ser glad ut eller ”jag ser, å det ser kul och lite farligt ut” om hon ser lite rädd ut. Se ditt barn och ge hen ett språkligt uttryck för sin inre upplevelse.

Vi vuxna har ofta lätt att berömma våra barn för goda prestationer och på så sätt visa dem vår kärlek. Och på samma vis är vi ofta snabba att ge kritik när de inte gör sitt bästa. Resultatet blir att vi på så sätt uppfostrar osjälvständiga UTIFRÅN styrda personligheter. Människor som har låg självkänsla och saknar en inre måttstock att handla efter, och som därför ibland förslösar stora delar av sin livsenergi på livslånga försök att vara och handla som omgivningen förväntar sig eller blir extremt självupptagna i sin eviga jakt på bekräftelse.
Som illustration kan man beskriva självkänsla som ett existentiellt immunförsvar: Ju mer utvecklad självkänslan är, desto mindre sårbara blir vi och desto större livsglädje och livskvalitet får vi.

Familjen som maktstruktur/barn samarbetar:
Barn är små människor som ska bemötas med respekt på samma sätt som övriga medmänniskor. Genom att kuva barnet och visa att det är vi föräldrar som har makten får vi osäkra vuxna med destruktiva (självdestruktiva eller utåtagerande) personligheter.

Syftet med barnuppfostran har tidigare varit och är fortfarande ofta, att få barnen att anpassa sig och lyda makthavarna (föräldrar, pedagoger och andra vuxna). Barn som lyder, som ”uppför” sig är friska barn, trodde man innan man blev varse den psykiska ohälsan.
Fram till i början av 70-talet talade man om uppfostringsMETODER vilket bygger på att man ser barn som potentiella djuriska och asociala varelser vilka att kräver att vuxna använder metoder för att få barnen att utveckla sig mänskligt och socialt.
Idag vet vi att barn är riktiga människor från början och därför bör vi inte längre tala om metoder. Tänk om jag skulle säga ”jag älskar min man men jag har lite problem med honom. Har du någon metod du kan ge mig så han blir mindre besvärlig?”.

Barn blir självständiga, de vuxna blir trotsiga!
Barn både kan och vill samarbeta. Det handlar bara om att vi vuxna ska förstå på vilket sätt de gör det.

Juul använder hellre begreppet självständighetsålder istället för trotsålder. Barnet utvecklas och börjar kunna göra allt mer saker själv. Vi vuxna blir ofta ”trotsiga” och svarar ”nej sluta nu vi har inte tid med sånt där trams”. Barnets sätt att samarbeta här blir att bemöta trots med trots.

Pubertet är som begrepp våldsamt negativt laddat och ger självklara associationer till konflikt, gräl och bråk. Juul är övertygad om att detta beror på att föräldrar saknar förmågan att sin ändrade roll i ögonen.

Trots är inte en medfödd attityd, det är en överlevnadsstrategi som barn bara utvecklar då deras självkänsla är i fara inom familjen.

♥ Barn är kompetenta!
♥ Barn är sociala från födseln.
♥ Barn samarbetar kompetent med varje form av vuxenbeteende, oavsett om det är konstruktivt eller destruktivt för deras eget liv.
♥ Barn kan markera innehållet i och gränserna för deras integritet. Vi vuxna ska ta barnen på allvar.

Ansvar, ansvarighet och makt
Juul tar tre exempel som berättar en del om hur han tänker. Exemplen handlar om Jakob 3 år och hans pappa.

1. När Jakob vill springa iväg i affären, gör pappan rätt i att se till att barnet håller sig till honom. Han är för liten för att springa fritt i en affär. När pappan håller Jakob i handen lite hårt för att han inte ska ”smita” utövar han fysisk makt, vilket är ok.

2. När barnet vill ha en glass från affären, gör pappan sätt i att säga nej och markera att det är han som besitter den ekonomiska makten.

3. Men när pappan tvingar sin son att sova middag fast pojken säger att han inte är trött, då tycker Juul att det är fel. Jakob känner i sin kropp att han är pigg och då kränker man barnet genom att säga ”du är visst trött, och nu måste du sova för annars orkar du inte med hela dagen sen”. Detta kommer leda till att Jakob blir ”utifrånstyrd”. Han kommer svika sina egna känslor och hellre lyda order vilket leder till stor konflikt och svårighet när han senare ska börja bestämma över sig själv utefter sina känslor. Även i andra sammanhang där man borde lita till sina egna känslor kan Jakob få problem. Genom att föreslå för barnet att hen ska sova men utan att tvinga det, utvecklas egenansvar och självkänslan.
Barn bör få ta personligt ansvar för sig själva gällande: sinnena (vad som smakar gott, luktar illa eller om man fryser), känslor (glädje, smärta osv), behov (hunger, sömn osv) och så måningom också fritidsintressen, utbildning, klädsel, utseende och religion.

Det viktiga är att erkänna barnets känslor/behov/upplevelser och sen om man inte håller med berätta vad man själv tycker med ett personligt språk med respekt för barnet. Stommen i det personliga språket är jag vill, jag tycker.

Exempel: Barnet: Jag tycker inte om lök. Den vuxna svarar: Fel: Ett sånt påhitt, du brukar väl tycka om lök. Rätt: Jaså! Jag tycker lök är gott. Jag tycker att du skulle prova.

Gränser
Istället för att enligt gamla seder få barn att hålla sig inom gränserna med maktmissbruk och pedagogisk manipulation bör man som vuxen lära sig att sätta individuella personliga gränser för sig själv i samspel med barnen.

Exempel på stabila gränser och hur man bör framföra dem: Fel: Man går inte in i vardagsrummet med skor på. Rätt: Jag vill att ni tar av er skorna innan ni går in i vardagsrummet.  Fel: I er ålder är det inte bra att se allt som visas på tv. Rätt: Jag vill vara med och bestämma vad ni ska se på tv.

Exempel på personliga gränser: Jag vill gärna läsa en saga för dig senare men just nu vill jag prata med min kompis. Eller: Idag vill jag ha badkaret för mig själv. Idag är en sådan dag då jag önskar att jag inte hade någon familj. Jag vill vara ensam.

Det personliga språket är det bärande i budskapet. Det är orden som kränker – inte känslorna. Det är inte något fel på vare sig ilska, raseri, humor eller irritation. Det gör inte något att barn känner sig avvisade. På det sättet lär de sig att de inte alltid kan få vad de vill ha och att respektera andras viljor.

Tänk: ”Om jag hade denna konflikt med en vän nu i vuxen ålder, hur skulle jag uttrycka mig?” Och använd det svaret i samtalet med barnet det gäller.

Inom kort ska jag ge mig på fler böcker skrivna av denne kloke man.

Luciafirandet – blodigt allvar eller lek?

LEK tycker jag. Lucia ska vara roligt för barnen och därför anser jag att det är IDIOTI när vuxna är negativa och nekar pojkar att få bli lucia. Det är ju inte som att vi firar det traditionsenligt ändå med en lucia som river ur sina ögon eller dör martyrdöden. Konservativa människor som anser att lucia ska vara en skönhetstävling för kvinnor, som det ”alltid” (?) varit kan dra nått gammalt över sig.

Vad tycker ni? Rösta:

webvoter-omröstning Ska pojkar kunna vara lucia? Ja. Nej. Spelar ingen roll. Se resultat

Har lämnat Ville. Märta sover. Nu är det MIN tid. Äter frukost och lyssnar på P3 där de talar om svordomar. Och det är ett ämne som intresserar mig.

Jag gillar svordomar. Jag tycker ord som jävlar, fan och helvete är bra förstärkningsord som gör språket mer varierat och intressant. Svordomarna visar ofta vad personen känner för något och det är härligt antikristet och operfekt.

Könsord och sexuella ord tycker jag däremot absolut inte lämpar sig som svordomar.

Eftersom jag tycker det är bra när vuxna svär gäller samma regler för barn. Jag undviker inte att svära inför barnen. Jag tänker att om man låter det vara en naturlig del av språket så hoppas jag de också kan använda det så. De kommer lära sig orden oavsett om vi använder dem hemma eller ej. Och om jag hela tiden tillrättavisar dem att det är fult och förbjudet kommer de att troligen använda svordomarna för att provocera, (det har jag själv gjort).

Men undrar hur det skulle låta om stadsministern la in ett helvete i någon av sina pläderingar. Nej det är nog bäst han låter bli. Men han ska ju heller inte vara känslosam.

Vad tycker ni om att bruka svordomar? Svär ni själva och vad säger ni i så fall? Vad känner ni för barn som svär?

Ibland undrar jag varför vissa skaffar barn. Men sen kommer jag på att det har ju inte jag med att göra. Jag har mina anledningar och de har sina.

Men jag (och min man) har i alla fall inte skaffat barn för att livet ska vara enkelt. Jag vill inte ta några genvägar utan min ambition är (nästan) hela tiden att göra det som är bäst för barnen. Jag vill att mina barn ska bli trygga, välmående, levnadsglada och självsäkra individer. Och att de ska ha roligt på vägen dit. Förmodligen är detta väl något alla föräldrar vill. Frågan är då hur man når dit. Om det råder helt klart delade meningar.

En sak som jag är övertygad om, är att med Anna Wahlgrens metoder kommer man inte ens i närheten. Metoder överhuvudtaget känns illa eftersom barn är små unika individer. Som dessutom bör visas respekt och som man bör bemöta som andra vanliga människor dvs utan att kränka.
Det tragiska är att Anna Wahlgren är sveriges mest lästa ”barnexpert” och att många barn växer upp med dessa hemska metoder.

Hennes metod Sova hela natten (SHN) som faktiskt rekommenderas av BVC tycker jag uppmuntrar till vanvård, likaså Ömma järngreppet.

”Ömma järngreppet 
För små ätkrånglare
Sitt upp skönt med barnet liggande i knät, till vänster (säger vi). Lägg då barnets högra lilla arm under din, mot din rygg. Håll den vänstra lilla handen med din egen, så att barnet griper om ett finger medan du håller resten av din hand omkring barnets. Tratta in bröst/flaska utan frågetecken i ord/handling. Titta sedan genast bort, på TV eller prata med någon, så att du (tillsynes Rolling Eyes ) släpper all koncentration på barnet. Låt den lilla äta i fred, ostörd av din visserligen underbara närvaro men som måste anstå tills måltiden är över. Bryter lilla ungen samman, låtsas som om DU bestämt att det är dags för rap just nu, och hiva upp barnet över axeln. Banka milt men effektivt i lilla rumpan, nerifrån och upp (ingen får somna här). Återgå strax, snabbt och tveklöst, till ömma järngreppet för påfyllning, så många gånger som behövs, tills lilla barnet är proppmätt Exclamation.” (Från www.annawahlgren.com)

Wahlgren förespråkar att barnet from en månads ålder ska sova i egen säng och från senaste fem månader i eget rum. Metoden går ut på att man ska lägga ner barnet bestämt i en speciell position, buffa det i ryggen några gånger och sedan lämna barnet ensam. Hur mycket barnet än skriker får man som förälder inte bryta för att trösta. Man ska gå emot sin egen magkänsla. Inte ens om barnet bajsar eller kräks ska man avbryta. Förälderns närvaro stör barnets sömn, menar hon.
Det viktigaste av allt verkar vara att man ska lära sig sova ensam och trösta sig själv så att livet för föräldrarna inte ska bli för knöligt. Jag undrar om Wahlgren själv gärna sover ensam. Tycker inte de allra flesta att det är mysigast att ligga bredvid någon och gärna intill!? Jag och Robban vill ju absolut ligga i samma säng, så vi ser det som självklart och (oftast) positivt att våra barn också vill sova med oss. Det kommer säkert en tid då barnen vill sova ensamma. När det blir är upp till de själva att bestämma.

Enligt Wahlgren ska man enligt dessa metoder som förälder varken uppfatta, bekräfta eller spegla sitt barns känslor. Hon uppmanar att man ska titta bort/se på tv/prata med någon annan samtidigt som man matar sitt barn. Dessutom menar hon att barn ska sova på mage (trots att 100 barn/år räddas från plötslig spädbarnsdöd pga de sover på rygg).

Hon är mycket för rutiner vilket i och för sig är viktigt och delvis av godo men man behöver ju inte gå till överdrift. Barn mår bra av rutiner inom rimliga (mänskliga) gränser, men jag tror också att barn mår bra av att man BRYTER RUTINERNA. Ibland pga att det är helg, ibland pga att det är fest ibland bara för att man känner för det. Man måste ju ha KUL i vardagen också. Jag tycker det i första hand ska vara roligt och härligt att leva livet. Ett rutinstyrt liv där prio ett är att allt ska vara enkelt för föräldrarna verkar sorgligt både för föräldrar och barn.
Och visst borde väl Anna Wahlgren veta vad luststyrd innebär, hon rökte ju själv under alla sina graviditeter (sägs det).
Anna Wahlgrens metoder förkastar och föraktar jag. Det borde flera göra. Hon blir ständigt ifrågasatt av andra professioner. En av hennes filmer där hon visade hur man skulle trycka ner sitt barn i vagnen, ledde till att hon blev anmäld för misshandel.
Att ignorera ett spädbarns skrik, att skratta och vara glad när barnet gråter dvs att inte få sina känslor speglade, utan tvärtom motsatta reaktioner, är fullständigt fel. Barn utvecklas genom att registrera sin omgivning och en stor del av detta sker i samspel med föräldrarna. En förälder som ger motsatta signaler på det bebisen sänder ut, förmedlar ett budskap som förvirrar och kan leda till att barnet slutar öppna sig. Detta kan i längden leda till att barnet börjar tvivla på sina egna känslor.
Wahlgrens metoder går ut på att lära barnen att reagera enligt vissa mönster på olika känslor. Hon verkar vilja regissera barn och göra dem till små maskiner. Dit når hon genom att visa att det spelar ingen roll om man skriker, det är ingen som bryr sig om mig ändå. Metoderna går ut på att man bryter ner barnet, får det att ge upp. En bebis kan på ett enda sätt visa att den är missnöjd, genom att skrika. Hur kan man överge sitt skrikande barn
Istället för att tillåtas gråta och vara ledsen ska man genast skratta och vara glad. Men skrattet lär ju så småningom fastna i halsen eftersom man fortfarande är ledsen inombords om man inte får något gehör för negativa känslor och man får lära sig att trycka undan istället för att släppa ut och bearbeta.

”Tes: Små barn fruktar vargen – den livshotande faran. De är från första stund instinktivt medvetna om att de inte kan överleva på egen hand. Någon måste föda dem, värma dem, ge dem tak över huvudet och skydda dem mot vilda djur. Föräldrarna är barnets överlevnadsgaranter. Föräldrarna måste dagligen och stundligen hålla vargen stången i alla dess skepnader.” (Från www.annawahlgren.com)

Grundtesen om att spädbarnet fruktar vargen och att vi föräldrar måste hålla vargen stången stämmer säkert, för vargar. Vargar som inte har så välutvecklade intelligenta hjärnor som vi människor. Vargar är djur som lever med och reagerar på instinkter. Vi människor är bra mycket mer komplicerade än så. Närhet kommer före mat om människobarnen själva får välja. Barn som får mat men ingen närhet överlever inte. Av närhet och i samspelet med andra människor utvecklas viktiga grundläggande delar av den mänskliga hjärnan.

Jag får en känsla av att Wahlgren ser på barn som på hundar ungefär. Som söta och gosiga sällskapsdjur som ska lyda och som man säger sitt, ligg och varför inte rulla till!?

Barn som inte blir tröstade lär sig att trösta sig själva, menar Wahlgren. Men HUR tröstar de sig? Modern forskning visar att risken ökar betydligt att dessa barn ska bli missbrukare. Det är ett sätt att trösta sig själv. Det borde väl den f.d storrökaren Anna Wahlgren känna igen sig mer än väl i!?

Vi har sängar till hela familjen i vårt sovrum. Ok, det är inte alltid så harmoniskt som man önskar men oftast är det gudomligt mysigt att sova och vakna tätt intill alla dem man älskar.

Fler som skriver om metoderna:
Audhumble
Lady Dahmer
Beyondeternity

Om hur dåligt jag sover, hur mycket Märta (den lilla vampyren) vill ligga vid bröstet, eller hur sjukt jobbigt det är att ha två barn, känns inte så kul att skriva om. Men jag kan väl lite snabbt nämna att jag tycker inte alls om att amma, att vi starkt funderar på att gå över till ersättning och att inatt låg jag och grät av trötthet. De senaste nätterna har jag i perioder ammat var 20:e minut bortsett från de två timmarna när Robban tog henne. Jag har en konstant huvudvärk och det snurrar i huvudet när jag blundar. Jag älskar inte mitt liv just nu så att säga. Det känns som att vi tagit oss vatten över huvudet med två barn, men nu får vi väl stå vårt kast antar jag.

För att muntra upp mig själv har jag slagit in alla adventspaketen till Ville idag. I år blir det polkagristema. Likt stora karameller kommer de pryda vår vägg, när de kommer på plats den första advent. Åh vad jag längtar till advent och jul. Hoppas vi lyckas få en lika härlig och harmonisk jul som förra året. Känns lite kärvt med ett supertrotsigt och ett spätt barn. Men hoppas får man göra.

Så vad är det i paketen då?
En tomte, en ficklampa, godis, tuggummi, ansiktsfärg, lite utklädningsgrejer, verktyg i trä, pärlor, en Moraträsk-film, en penna och nagellack.
Ska bli spännande att se om Ville accepterar att ”bara” öppna ett paket om dagen.

24 stycken jättepolkagrisar

 Måste ha monster av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist.

Betyg: ♕♕♕♕♕

Lämplig för barn från tre år.

Äntligen har en av mina favoritbokförlag Sagolikt kommit ut med ännu en härlig bok (med ljudbok).

”Moni vill inte äta. Det har hon sagt i många dar.
Och varje gång hon lämnar allt på tallriken kvar.
Mamma och mamma orkar inte tjata mer.
Vilken mat ska de henne egentligen ge?
Det är inte det att Moni vill vara otacksam
men glädjen blir stor när alla monster dyker fram….”

Den här tokroliga berättelsen om Moni och monstrena är lika proffsigt och modernt illustrerad som de tidigare med roliga bilder man kan titta länge på.
Den är liksom de tidigare böckerna om Junior skriven på rim vilket är mycket passande för vår treåring. Ville är just nu mycket intresserad av rim och han går ofta runt och rimmar högt för sig själv. Jag tror vi  bl.a. kan tacka sagolikts böcker för Villes språkmedvetenhet och språkutveckling.

Att den handlar om monster väcker Villes nyfikenhet, han tycker den är riktigt spännande. Och att det är en tjej som är huvudperson, att hon har två mammor och dessutom att hennes mormor älskar spännande läskiga saker gör att jag älskar den också.

Igår hade vi en liten fest här hemma med halloweentema, förstås. Vi drack halloweendrinkar som var härligt orange (på schweppes, apelsinjuice och vatten med clementiner och citron) till sjörövarmaten (hamburgare - Villes favorit). Som lördagsgodis åt vi avhuggna fingrar som vi själva skapat (av mandelmassa med röd karamellfärg och havregryn då vi saknade mandelspån).

Utomhus brann pumpan och lyktorna vakert. Och Märta var faktiskt lugn och nöjd så vi kunde se ”Så mycket bättre” i lugn och ro. Lyckad kväll!

Jag har i veckan börjat inhandla lite småsaker till Villes adventskalender, som såg ut så här förra året:

Det kommer bli något liknande i år.
Jag ÄLSKAR att ge Ville saker och göra honom glad. (Märta får vänta några år innan hon får.) Och så tycker jag om att slå in paket. Jag försöker låta bli att köpa allt för krimskramsiga saker med dålig kvalitét, men det är lite svårt för det ska vara ganska små och billiga grejer. Brukar blanda ut med lite choklad.
Det är väl en konsumtionsfälla den här sortens kalender, men jag kan bara inte låta bli. En sådan här drömde jag om själv när jag var liten. Och jag tycker gott man kan unna sig lite mer saker under höst och vinter när det är trist och mörkt utomhus.

Gör ni kalendrar av den här sorten, och vad lägger ni i så fall i paketen? Tips mottages tacksamt.