Faaaaaaaaan känner jag nu. Tårarna rinner. Jag som ville få föda ”normalt” den här gången. Jag hoppades verkligen på det och dumt nog trodde jag på det också.
Men nu får jag nog sluta hoppas. Har just pratat i telefonen med en av immuniseringsspecialisterna på Huddinge att vid en andra graviditet och med titervärde på 16, som jag har (eller hade vid förra us, de hade inte sett röken av mitt senaste prov som jag tog i torsdags?) så vill man sätta igång förlossningen minst en vecka tidigare. Hon föreslog i v. 38-39.

Risken att antikropparna ska öka är större den här gången då jag fött ett immuniserat barn tidigare, dessutom ökar risken för varje dag barnet är i magen. Och det ökar mer när barnet är fullgånget. Hon berättade att man kan inte veta huruvida barnet mår dåligt av antikropparna jag har eller ej, men att man tar det säkra före det osäkra. När hon hörde att jag blev mycket ledsen berättade hon att man kan diskutera om man ska tänja på säkerhetsmarginalen. Men när jag kommit till sans så känner jag förstås att jag vill absolut inte ta några risker och gå emot deras råd.

Tyvärr känns det föga troligt att min kropp tänker sätta igång förlossningen av sig själv innan v. 39. Det är redan i nästa vecka!!! Är i 37+2 idag. Men jag önskar förstås att den ska det. Åååå va jag önskar det.

Å ena sidan är det ju bra det här för jag mår ju verkligen inget vidare nu. Trött, ont, sur, sover illa, svullen och jävlig. Jag är riktigt less på den här graviditeten och det är nog Robban och Ville också. Men å andra sidan säger de att det gör mer ont att bli igångsatt och det är just smärtan jag är rädd för.

Doktorn försökte peppa mig och sa att jag är riktigt bra på att föda barn, då jag på sju timmar som förstföderska och helt omogen kunde föda fram Ville. Å det är ju bra, javisst. Men smärtan. Herregud smärtan. Den var ju för fan utom denna världen. Och inga pauser. Fy fan.

Blä. Ångest nu.

Var på MVC i dag. Ville var med och fick trycka igång ultraljudsapparaten och hjälpa till med blodtrycksmätningen. Alla prover var bra.

Fick svar ang titrar (antikroppshalten i mitt blod) som fortfarande ligger oförändrat på 16. Helt underbart.

Socker: 5,5 (30 min efter mat)
Blodvärde: 125 (sjunkit från 129 på en månad, från 140 på två mån)
Blodtryck: 126/65
SF-mått: Precis på mittenkurvan.
Vikt: 76 kg

Normala hjärtljud från bebisen.

Jäklar vad glad jag är att min kropp är så bra att på att vara gravid. Jag har bara lite ont i fogarna och halsbränna som jag dras med nu.

80 dagar kvar… det känns kulspännandepaniklängtarå​ngestvillochvillinte, typ, och jag fantiserar lite om att antikropparna inte ska stiga och att min förlossningen ska sätta igång av sig själv innan 40 + 0. Man kan ju alltid hoppas.

Ja JUST DET JA, jag har ju glömt att skriva att jag fick svar på mina blodprover i dag och att värdena (titrarna) INTE har förändrats. :D  De ligger fortfarande på 16. (Avslutade graviditeten med Ville på 32 så det har tom sjunkit, vilket jag fick höra inte var möjligt.) Oväntat och mycket välkommen resultat. Jag som blivit ”garanterad” att en andra graviditet skulle bli jobbigare ur immuniseringssynpunkt. Kanske inte ska ropa hej riktigt ännu, men behöver inte oroa mig så mycket heller.

Tjohooo! Pratade just med immuniseringspecialist på Huddinge Gunilla Aine (♥) som meddelade den goda nyheten att mina antikroppar har inte blivit flera. Jag har fortfarande nivå16. Yes yes yes.
     Hon ville dock inte att jag skulle ropa hej ännu för det brukar var i v. 21-25 som stigningen är som brantast. Eftersom jag hade nivå 32 i slutet av min förra graviditet kunde hon nästan lova att värdet skulle stiga över det under denna. Det blir alltid lite värre för varje barn.
     Men jag är jätteglad för under graviditeten med Ville steg titrarna hela tiden, från v.12 fram till v. 25 ungefär då det avstannade. Jag var helt säker på att det skulle ha stigit lite redan nu, åtminstonde en nivå, men det har alltså stått helt stilla. Jag är SÅ glad över det!

Efter värde 16 kommer 32, sen 64 och efter det 128. Vid nivå 128 eller högre är det hög risk att fostret får blodbrist. Det är då åtgärder sätts in, provtagning och ev. blodtransfusion.

Jag fick också reda på att Robban har dubbla anlag för anti-M-genen så att alla våra barn kommer definitivt få den också. 

Hon berättade att den sortens immunisering som jag har, är en medelsvår som gör att fostret ändå brukar må gott i magen men efter förlossningen drabbas det ofta av gulsot. Vi skulle inte räkna med någon tidig hemgång från BB utan kommer förmodligen få vara kvar 3-7 dagar.
     Nu började mina tankar spinna iväg kring att jag kommer behöva vara mkt själv där nere på BB (SKRÄCK) eftersom Robban säkert måste vara hemma med Ville. Jag kommer alltså få hjälpa till när de ska sticka i de små små händerna och de små små fötterna på mitt lilla barn. Det var VIDRIGT när det skulle göras på Ville och jag bara grät hejdlöst rakt ut av sorg när jag satt utanför i korridoren och hörde Ville skrika som besatt. Robban fick ta allt det där då, han var lugn tack och lov.

Ja ja nu skulle jag vara glad. Inte tänka så långt fram utan nu tar vi en dag i sänder. Och idag är en bra dag.

Vardagen är tillbaka med allt vad det innebär som jobb, dagis och kontakt med mödravården. Jag fick idag (äntligen) svar på mina blodprover som visade att mina titrar, alltså antikroppsnivåer ligger på 16. Det är ett steg lägre än när jag avslutade graviditeten med Ville. Egentligen vet jag inte vad det innebär riktigt. Hur höga får titrarna bli innan det krävs åtgärder som blodtransfusion? Det får jag fråga på min telefontid som jag fick om över två veckor – den 16 maj. Dessutom skulle jag fråga om mina utslag, som fortfarande gör sig påminda dock inte lika mycket, kan ha något med immuniseringen att göra. Tur det inte brinner i knutarna, för som sagt, jag får vänta till 16 maj. Känns aningens långt. Aingens.

Påsken är över, det som finns kvar är de fina minnena och tulpanerna som jag fick av mamma och lillstrumpa.

Idag fick jag prata med immuniseringsdoktor Aine på Huddinge sjukhus. Immunisering blir nu en ny kategori här på bloggen.
     Man kan väl kalla det ett första steg mot att eventuellt skaffa ett syskon till Ville.
     Men jag ska ta det från början…

När jag var gravid med Ville så upptäckte man redan i v. 12 att jag hade antikroppar i mitt blod. Jag fick lämna 4 rör blod och var sjukt orolig med tankar på cancer och HIV innan jag fick svaret att det rörde sig om en ANTI-M-IMMUNISERING. 
     Jag hade i v. 12 relativt låga titler (8-16) men dessa ökade hela tiden under graviditeten. Ett tag i så rask takt (till 32) att jag var helt inställd på att behöva förlösas i förtid med kejsarsnitt. Men mot slutet planade antikroppsbildningen ut och jag sattes igång i v. 40 + 0. Under hela graviditeten fick jag lämna 4 rör blod varje upp till var fjärde vecka. Där försvann min skräck (nästan)  för att lämna blod.
    
Därför immuniserad: Min man Robban har en antigen som heter -M kopplat till sina blodkroppar. Robbans blod är dominant och därför får fostret samma sort. När jag fick mitt missfall kom fostrets blod i kontakt med mitt och jag började bildada antikroppar. När jag sedan blev gravid igen triggades antikroppsbildningen ytterligare.

Det konstiga är att jag trodde inte att jag varit gravid tidigare. Jag blev tillfrågad minst tio ggr om jag verkligen inte varit gravid förut. Jag TROR inte att jag varit det, men mest troligt är att jag fått ett missfall jag inte märkt av.

Vad gör anitkropparna?
 Anikropparna som jag bildar för att min kropp tycker/tror att jag har något främmande i mig (fostret), reagerar ungefär som vid bortstötning av ett transplanterat organ. Mina antikroppar bryter ner fostrets blodkroppar. Som tur är har fostret goda resurser dvs en hel del fler röda blodkroppar (som ju transporterar livsviktigt syre) än vad det egentligen behöver.
     När blodkroppar bryts ner bildas bilirubin, det som gör babyn gul. Ville var lite gul (apsnygg, såg solbränd ut) när han kom ut. Han fick ligga i fönstret för att få maximalt med solljus, på så sätt bryts bilirubinet ner snabbare. Om bebisen får alltför många blodkroppar nedbrutna får den gulsot och måste kanske ligga under speciell lampa de första dygnen. Får den svår gulsot måste man kanske ge bebisen blod samt tappa blod från den för att minska halterna av ”antikroppsdrabbat” blod. Detta kallas att byta bod på barnet. Man brukar börja med att byta ut en fjärdedel, sedan öka till halva blodvolymen osv.

Det jag frågade dr Aine om idag var hur det kan tänkas bli vid en andra (tredje?) graviditet. Jag fick följande svar:

-   Så länge jag skaffar barn med samma man kommer problemet med antikropparna kvarstå samt förvärras eftersom det blir värre för varje graviditet. Ett tredje barn verkar vara att glömma här.
-   Målet är att ha kvar barnet i livmodern till v 37 – det är ett rimligt mål. Länge än till v. 37 låter man det inte gå vid en andra graviditet. Föds barnet from v. 37 får jag föda i Visby.
-   Anti-M-genen är inte av den mest aggressiva sorten men heller inte den snälla.
-   Om antikropparna skenar iväg kan man få ge barnet i livmoderna blod via navelsträngen. Det finns då en 2% risk att blödningen efter sticket inte upphör vilket leder till akut kejsarsnitt då gäller det att fostret är så ”gammalt” som möjligt förstås. 
-   Helst vill man att barnet ska födas vaginalt (´poff´där sprack kejsarsnitt som utväg) så att hormonsystemen kommer igång så snabbt som möjligt. Barn med immunisering har stort behova att nybildningen av röda blodkroppar i benmärgen kommer igång så snabbt som möjligt.
-   Ur medicinsk synvinkel kan de inte hindra oss från att bli föräldrar igen.

Inte hindra… låter ju positivt….suck…