Att jag älskar jordnötssmör, tycker svordomar är trevligt, är besatt av att rengöra mina tänder, ogillar utomhusaktiviteter förutom på våren och sommaren, har en ömtålig röv, suger på att laga mat från grunden, brinner för frågor ang jämställdhet och genus, är utbildad sjukgymnast, aldrig har testat att knarka, hatar att föda barn, är feminist,  jobbar som fotograf och webbdesigner i eget företag och att jag gifte mig (för ca fem år sedan) i byxor – det vet ni gamla läsare kanske redan. Och nu vet ni nya det också. Men nu kommer några saker ni nog INTE vet.

Jag har stora fladdrande örsnibbar som måste rättas till då jag lägger mig med huvudet på kudden. De hamnar liksom dubbelvikta annars och det gör ont efter ett tag.

Jag började dricka kaffe vid en ålder av 26. Det var när jag satt på en försenad gotlandsfärja och det bjöds på kaffe och kaka som plåster på såren för förseningen, i tre omgångar. Jag tog för mig varje gång och fick då tack vare gratis-är-gott-filosofin (hur illa det än smakar), känna av kaffets härliga rus. Jag är oerhört positivt inställd till rus varför jag där och då insåg att kaffe är en dryck för mig. Idag är jag en kaffeälskande människa som använder drycken som en glädjehöjare i livet.

Jag älskar teknik, statistik, ordning & reda. Är egentligen en noggrann och ambitiös människa men som i relation till min partner framstår som lat och slarvig.

Jag gillar inte att sova.

Är dominant, van att få som jag vill och tycker oftast att det blir bäst om jag får bestämma. Typisk storasyster skulle jag tro.

Har ptos. Mitt vänstra ögonlock hänger ner lite. Det har varit så sedan födseln.

Jag kan ha ett JÄVLA humör. Blir okontrollerat förbannad och slår sönder saker. Hände regelbundet då jag var i tonåren. Sedan jag fick barn har det hänt tre fyra gånger. Efteråt får jag ångest och mår skit.

Går aldrig upp och kissar på natten för då kan jag inte somna om sedan. En får ju syreskuld då.

Jag och min familj.

Nöjer du dig inte med bilder kan du se mig i action här.

Det var jag det. Vem är du? Klicka dig gärna in på min sida ”Om mina läsare” och berätta!

P.s Välkomna hit alla nya läsare, hoppas ni ska trivas här hos mig D.s

Den där sista rullen sandpapper sitter säkert.

/Den ömtåliga röven.

Fy helvetes jävla skit för allting. I dag är en sån dag då jag bara vill säga upp mig som mamma, lämna hus och familj och bara gå sju mil rakt ut i skogen. Eller nått.

I natt har jag inte sovit en enda timmjävel i sträck. Minstingen har skrikit och vägrat sova. Vid 5 fick Robban gå upp med gaphalsen och då fick jag sova några timmar. Men tyvärr gjorde det mig inte hel.
Jag gjorde misstaget att vara vaken till 22 igår kväll också. Det var ju lördag. Men jag borde ha lärt mig. Måste i säng kl 20 annars får jag för lite sömn.

Det värsta är att det är ju egentligen mest synd om ungj…  för hon har svårt att andas pga allt slem. Hon hostar, spyr och andas slem.

Med huvudvärk, brännande tårar bakom ögonlocken och en tung känsla i mitt bröst av dåligt samvete och ångest vill jag mest bara skrika och slå sönder saker. Men så gör ju inte en MAMMA. Så jag stänger dörren om mig för att slippa höra skrikande barn och sågande män och så försöker jag finna tröst i Laleh och lite bildredigering.

”Men kom ut nu Nina. Jag förstår att du är ledsen. Han kommer inte få vara med på gymnastiken på en hel vecka och jag lovar att han ska be dig om ursäkt. Bara du kommer ut nu.”

Så säger läraren till mig samtidigt som hon bankar på dörren in till toaletten, där jag sitter. Jag har låst in mig. Jag är sju år gammal. Ganska kort, med barnsligt runda kinder och små fötter. Jag är förtvivlad på ett sätt som jag aldrig varit tidigare. Gråter förstås, det är inte ovanligt, men den här gången är det värre än vanligt. Jag känner mig förnedrad. Det liksom kryper i hela kroppen. Av skam. Jag önskar att jag kunde försvinna, bara gå upp i rök och aldrig behöva låsa upp toalettdörren och låta läraren och mamma se mitt förödmjukade ansikte.

Tommy, hette han och gick i trean. Han hade blivit övertalad av några andra ”grabbar” att dra ner byxorna på mig. Vi är på skolgården. Jag minns tydligt att jag stod i sandlådan vid stängerna som man hänger i och snurrar på. Så smyger Tommy upp bakom mig och drar ner mina byxor. Ändra ner till anklarna. Trosorna följer med.

Där och då lärde jag mig: Det handlar om att förnedras eller förnedra. Vara offer eller mobbare. Trycka ner andra för att själv hålla sig över ytan.  Sju år gammal var jag när jag gick in i krig. För mig kändes det så och den känslan höll i sig ända upp i högstadiet. Ständigt var jag på min vakt. Höll koll på vad de olika killgängen befann sig. För det var bara killar det handlar om. Jag var inte rädd för NÅGON tjej på skolan, inte ens för de som gick i sexan. Men killarna skrämde mig, till och med de som var yngre. Trots att jag aldrig stack upp, höll mig undan och ibland gömde mig fick jag ta emot örfilar, spottloskor, hårda snöbollar och glåpord. Jag levde med ständig rädsla i skolan och utomhus.

Jag letade efter de som var ”svagare” än mig, då var jag snabb att ta kommandot. På så sätt kunde jag suga i mig lite kortvarigt självförtroende. Jag var i alla fall modigare än dem.
Men egentligen var jag en fegis, det visste jag. För jag vågade inte slå tillbaka. Jag vågade inte säga stopp. Jag vågade inte göra motstånd. Jag sprang. Eller stod som förstenad.

Vi pratar inte om EN kille här, som hade en bokstavskombination eller som var trasig. Vi pratar om de flesta killar, (dock fanns några undantag som inte var med på kränkningarna). Det var ett sådant hårt klimat för både killar och tjejer. Men de skyldiga var pojkar. Alla gånger.

Som Jenny skriver, att pojkar som grupp bråkar mer än flickor som grupp, behöver vi inte diskutera. Så är det. Huruvida det beror på gener eller kultur, råder delade meningar, men det är inte heller där jag vill lägga fokus nu. Det viktiga är att vi får ett stopp på kränkningarna. På våldet. På förtrycket. Det börjar bland barnen, sedan fortsätter det genom livet och tar sig olika uttryck. Om vi vuxna vägrar se mellan fingrarna när det gäller pojkars sätt att ta för sig på andras bekostnad kan vi förändra. Vi som är föräldrar till söner har den viktigaste uppgiften av alla.

Och hur gör man då?
Ja…*suck* hur gör man? Vi kämpar på med vår älskade gosse så gott vi kan. Det är inte lätt, eftersom övriga samhället på flera sätt påverkar åt motsatt håll. När Ville blev tre började utmaningen på riktigt för oss. Då hade han förstått att var kille och han drog sig till andra killar och härmade dem som finns i verkligheten och på tv. Han blev aggressiv, gillade att skrämmas, slåss med svärd, brottas, började hota och annan skit. (Detta har redan blivit lite bättre igen, tack och lov.)
Att tillrättavisa slag är ju redan självklart för alla. Likaså att ge sitt barn trygghet och kärlek. Men det räcker uppenbarligen inte. Vi måste få bort ”boys will be boys” attityden! Vi måste sätta på oss ”genus-glasögonen”.

När sonen kastar en kudde i ditt huvud, tala om för honom att man kastar inte saker på folk utan att kolla att det är ok innan, inte ens mjuka kuddar och inte snöbollar. Jaga och skrämma ska göras med försiktighet. Brottas och boxas är inte ok . När han skriker och låter mycket, få honom att förstå att han behöver inte höras hela tiden, det är viktigt att lyssna också. Öva på att prata, prata, prata. Prata om känslor, hur det känns i olika situationer. När han leker med svärd eller pistol, prata om varför han vill göra det, att det inte är coolt och att man kan skada och skrämma folk. Uppmuntra lugn lek gärna som inkluderar omhändertagande. Försök vägleda hur man kan uttrycka sig när man är arg, man får skrika, gråta och säga starka ord som förklarar hur man känner men aldrig slåss. Om man råkar ut för någon eller ser någon slåss säger man stopp, berättar för en vuxen, man slår aldrig tillbaka.  Prata om hur man är en bra kompis. När du leker med ditt barn använd dig av mörkhyade personer eller familjer med två mammor för att visa på att människor är olika och att det är inget konstigt med det. Prata om att alla får vara som de vill. Visa på att egenskaperna att vara snäll, ödmjuk och lugn är bra saker. Reagera och markera tydligt vid minsta antydan om att det tjejiga är sämre eller om barnet nedvärderar något annat. Och så sitter man och kissar också.
Finns förstås massor av fler saker man kan göra, hjälp mig gärna att fylla på.

Förresten, på en fest i vuxen ålder träffade jag Tommy. Jag påminde honom om när han drog ner byxorna på mig. Han mindes det, rodnade och bad om ursäkt. Han berättade att han blivit tvingad. Att han skulle fått stryk om han inte gjorde det. Han vill inte, han visste att det var fel men han vågade inte säga nej då. Och sen sa han ”du vet, man var ju en liten grabb och man vet ju hur grabbar är”.

Jag har en liten bloggkris. (Eller snarare, har haft, nu är jag ju på banan igen.) Jag har förlorat fem prenumeranter på kort tid och det bryr jag mig mer om än jag önskar. Det är svårt att nonchalera när människor som först gett mig en chans sedan tänker ”du var inte tillräckligt rolig, smart eller intressant så jag säger nej tack”.

Små bloggkriser har jag haft flera gånger tidigare. Det går till så att först tappar jag lusten helt. Känner för att stänga ner hela skiten och aldrig mer blogga. Dessa kommer ofta då jag förlorar bloggprenumeranter eller då statistiken sjunker, aldrig när jag får elaka kommentarer eller ”mothugg”, (det gör mig snarare vassare).
Men efter något dygns uppbehåll brukar jag sakna bloggen. Inspirationen kommer åter och jag får lust att skriva och fota massor av grejer. Plötsligt blir det helt tydligt för mig att jag bloggar så klart så länge JAG tycker det är roligt. Vad fan spelar antalet prenumeranter för roll egentligen!? Det är ju dessutom massor av människor kvar här hos mig som läser och kommenterar.

För mig är bloggen ett uttryck för min kreativitet och för mig som person. I bloggen vågar jag ta plats.
Det är tack vare bloggen jag har vågat starta mitt företag. Jag har blivit mer självsäker, lärt känna mig själv och mina åsikter och jag har lärt mig en hel massa saker tack vare bloggen. Jag har fått nya kompisar och jag har tagit mitt fotograferande till en ny nivå. Dessutom får jag öva på att skriva. Jag har således mycket att tacka bloggen för och det vore idiotiskt att sätta stopp för detta. Jag vill förstås fortsätta att utvecklas.

Jag har i hela mitt liv varit en person som tänkt och tyckt mycket, men oftast hållit det för mig själv. För att inte störa någon annan, för att inte ta för mycket plats, för att inte trampa någon på tårna. Så fungerar jag fortfarande i de flesta relationer (förutom med mina närmaste). Jag ler och nickar men tänker inombords att ”nej så tycker verkligen inte jag”. Dock vågar jag allt oftare säga mina åsikter högt, även om jag helst väntar på att någon frågar vad jag tycker först.

Läser i ”Avig Maria” att Mia Skäringer dissar facebook och menar att det ökar på det okonstruktiva bekräftelsebehovet. Det ger låtsaasrelationer och tar plats från det riktiga livet. Dessutom kan man bli beroende av att gå in på sin iPhone för att kolla om man fått någon bekräftelse.

Jag både håller med och inte om detta. Facebook är jag själv inte mycket för. Där får man oftast bara ytlig information om människor och fladdriga relationer. Men en blogg fungerar delvis på samma sätt; man tar plats i den virtuella världen. Dock är det många facebookanvändare som tycker att vi bloggare tror att vi ”är något”. Jantelagen, ni vet. Ja, jag tror att jag är något. Jag är Nina och jag är bra.
Jag håller med om att det tar tid, jag sitter mycket vid datorn. Men det är min hobby och delvis mitt jobb. Det tar inte tid FRÅN mitt liv, det berikar det. Jag trivs ypperligt framför skärmen.
Det där med bekräftelse är svårt att svara på. Men att ta plats kanske är synonymt med att söka bekräftelse?

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om förskolan: ”Nina! Vet du, jag tror faktiskt det är så lätt att jag skulle ha lättare att hålla med dig (eller iaf förstå hur du menar fullt ut) om du valt att inte uttrycka dig som att du har den enda sanningen.”
Det tycker jag är lite märkligt. Jag skriver det jag tycker. Om jag skulle uttrycka att ”en kan tycka si och en kan tycka så” för alla andra människors olika åsikter då kommer det bli väldigt långa, svårlästa och ointressanta inlägg. Det är väl självklart att jag är medveten om att jag inte sitter på den enda sanningen, då skulle jag ju inte behöva skriva ut den. Men det är min sanning, och det är den jag framför här på min blogg. Och det kommer jag fortsätta med.

Härmed avslutar jag denna bloggkris.
Over and out!

Tack käraste lillstrumpa!

Jag har tänkt på det länge. Och när Fanny skrev ett inlägg om saken fick jag också lust.

Det här med kroppen.
Helst ska den vara smal och fit. Attraktiv, klädd i tighta kläder som framhäver och visar lagom mycket. Eller så ska man förändra den, gå ner i vikt, bli fastare, eller hitta kläder som döljer. Man ska raka, bleka, träna, sola, smörja och smeta. Eller så är man nöjd som man är, trots att man är tjock kanske. Man älskar sina kurvor. Man älskar sin kropp.

Oavsett hur du ser ut och om du är nöjd eller inte så är det ett ENORMT fokus på hur kroppen SER UT. Det stör mig. Jag ser inget gott komma ur det.

Jag tror det är skitsamma om du älskar din kropp eller ej. Jag tycker inte man behöver tänka i sådana termer. Jag vet att man inte man behöver älska sin kropp för att vara lycklig. Det är inte i kroppen självkänslan sitter. Tvärt om. Låt. Bli. Att. Tänka. På. Kroppens. Utseende. Hela. Jävla. Tiden. (Inte lätt dock när media snöat in totalt på detta ämne. Kvällstidningarnas löpsedlar handlar titt som tätt om bantning och på nätet blinkar banners om diverse förskönande produkter. BLÄ!) Det finns så mycket annat än utseendet som är viktigt med kroppen.

Jag brukar nämligen också reflektera över min kropp ganska ofta, det är naturligt eftersom jag är beroende av den och den är en del av mig. Men när byxmidjan spänner och skär in är det fysiskt obehag jag känner (numera ska tilläggas), istället för ångest huruvida min mage sticker ut.
När jag tänker på min kropp tänker jag ungefär så här:

 Som tur är finns det dammsugare för hårhögarna, linser, deodorant, bra skor och hårschampoo. 

Lördag idag. Trevligt, tänker du kanske. Jo visst, lördagsgodis, tid med familjen, lite läsning och en promenad har vi hunnit med.

Men sen blev klockan 20 och dags att gå och lägga sig. Inget långvarigt soffmys här inte.
Jag kunde ha varit på bio med fabellorna. Jag skulle ha varit på Jennys födelsedagsfest. Men här ligger jag. Till sängs. Det är meningen att jag ska sova men Märta håller mig vaken. Det är vad hon gör. Det är visst hennes grej, tillsammans med att fyra av gudomliga leenden, spy och suga skithårt.

Jag älskar henne men jag älskar inte att hon inte vill sova på nätterna och att jag de senaste kvällarna gått och lagt mig samtidigt som Ville för att försöka få tillräckligt med sömn. Som det varit nu ett tag är det 2-3 + 1-2 timmar jag lyckas sova per natt.

Men nu har jag faktiskt bestämt mig för att acceptera läget. Det är ok att jag är trött. Det får vara så att jag lägger mig tidigt just nu. Jag får låta bli att boka in aktiviteter på kvällarna. Bebistiden är kort och i det här fallet jobbig nattetid, men det GÖR inget. Försöker jag intala mig. Jag har hela livet på mig att sova och vara med kompisar. Märta är bara bebis just här och nu.
Och OM det finns chans till barnfri tid så borde jag och Robban lägga den tiden på varandra. Det behöver vi!

Nu somnade Märta så det är dags att släcka lyset. Ska bara ta lite mera idominsalva, handkräm, näsolja och fotsalva först. En blir torr så här års.

God natt!

Idag har jag varit på Wisby Strand och fotat interiör. Det var riktigt kul och jag tror att bilderna blev bra. Har bara tittat igenom dem lite snabbt än så länge dock. Är jäkligt trött nu plus att jag har syster här så det får jag fortsätta med senare i veckan.

Jag var ifrån Märta i åtta timmar, det gjorde ont i brösten men det var ändå helt ok.
Konstigt nog hade Märta inte ätit en enda gång hemma, hon vill plötsligt inte ta flaskan. Men hon hade inte varit ledsen heller Jättekonstigt.

Nu ska vi äta. Tjing!

Jag har hakat på en utmaning hos Elin. Hon ska ta sig 365 mil framåt genom att cykla, gå, springa och åka inlines under 2012. Jag kör en light variant och satsar på 52 mil. Jag kommer mäta mina rundor med RunKeeper. Min förhoppning är att jag kan gå 1 mil/v nu och sedan börja springa sen i vår. Haka gärna på utmaningen du med!

 Jag och Ville på promenad 2009. Så hurtig ska jag bli igen.

Nyårslöften är till för att hållas. Jag har kommit överens med mig själv att promenera minst 1 gång/v. (Man ska ju hålla sig till rimliga mål. )
Så nu sportas det här hos mig på spinnsidan (vet du inte vad spinnsidan betyder, titta här) minsann.  Inte så pass att det är läge för att starta upp kategorin ”fysisk aktivitet” igen. Men jag har just kommit hem från en rask promenad i spåret här utanför. Trots att det var blåsigt och kallt gav jag mig alltså ut. Härligt ensam, med tuttvärmarna i bh´n, nya favoritlåten i öronen och nya appen RunKeeper påslagen. Det gjorde gott.

Om man är statistikinörd som jag är det helt perfekt att få sin aktivitet dokumenterad på det här sättet.
Åh vad jag ÄLSKAR teknik. Jag är inte rädd för varken facebook, internet eller ”storebror” – jag älskar´t.
Bara för det längtar jag redan till nästa gång jag ska ut och knata.

Nu dags för fika.

Ja just det jag fyller år idag också ja. 32 minsann. Men för varje gång jag fyller blir födelsedagarna allt oviktigare och i år är första gången jag känner att jag behöver varken överraskningar eller paket. Det låter extremt trist och jävligt konstigt. Men det är sant. Så är det att fylla år den 3:e januari. (Tack mor och far för den fantastiska planeringen.)

Jag fick sova ut i morse. Guld värt. Och så fick jag finfrukost på sängen och en tidning. Jag var i stan och gjorde lite ärrenden, hämtade ut en vacker blomma från mamma, samt lunchade med Jenny där jag blev firade med pompa och ståt. Fick en hel kasse full med små presenter.

Ikväll var mina svärföräldrar samt Robbans mormor Elsie här med en blomma och åt smörgåstårta och tårta.

Jag är mycket nöjd och glad över min dag! (Och jag har saliv.)

Om det är någon som undrar, så nej, jag har ingen ångest eller åldersnoja. Mitt liv har hittills blivit bättre för varje år så jag hoppas och tror att det kommer fortsätta så.

Vi tog årets första promenad idag. Havet hade en fantastisk färg och det fanns lite snö och is – vackert, (men den har redan smält igen).
Nu tror ni kanske att jag gett nyårslöfte om att börja motionera. Men näppe, så är det inte. (Tänk att jag hade en kategori som hette fysisk aktivitet tidigare, HAHAHA.) Robban och jag har gett varandra nyårslöften i år, eller man borde nog kalla dem nyårsönskningar. Men om vad håller vi för oss själva.

Det känns hoppfullt och fräscht med ett nytt år. Lite som en nystart. Inte för att jag egentligen behöver någon nystart. Jag är lycklig som jag är. Jag älskar mitt liv och vill inte ändra något mycket alls.
Men nu när jag sitter här och känner efter så kommer det över mig att jag är ju egentligen en ”sån” som gillar och alltid brukar ge nyårslöften. Så nu helt impulsivt, lovar jag mig själv att gå en promenad/vecka fram till i vår då jag ska börja springa (om det känns bra i kroppen). Tänk så härligt att orka springa med lätta steg i vårsolen. *drömmer*

Jag läste 25 böcker (barnböcker ej inräknade). Och en av dem är den tjockaste boken jag läst någonsin.

Jag var gravid.

Ville började måla huvudfotingar.

Jag fotade mina första bröllop och fick betalt till Ninas Foto & Form.

Jag har fött barn och blivit tvåbarnsmamma.

Jag gjorde min första videoblogg.

Sommaren var rent fantastisk, vi gjorde många utflykter och bodde fem nätter i sträck i Kyllaj.

Jag bar rött läppstift en hel dag.

Jag började umgås med mina bästa feministkompisar Maja och Jenny, vilket jag är så jäkla glad för. Ni berikar mitt liv.

Ville började rata rosa.

Det har varit ett fantastiskt år med tanke på familjen, företaget och att vi hade en minnesvärd sommar men också ett jobbigt år med en ganska tung graviditet, tvåbarnschock som ledde till en släng av depression.
Ikväll ska vi fira av året med familjen Ekengren-Thörngren och sen är det tid att kasta sig in i 2012. Kanske kommer det vara året vi kommer iväg på någon resa? (Vi har inte varit utomlands sedan vi började bygga hus 2007.)

Alltså, förlåt nu nu formligen skiter jag ur mig inlägg här (och jag har egentligen ännu mer att skriva om). Men jag var bara tvungen att posta den här när jag och mina kompisar som jag läste till sjukgymnast med (i Uppsala 2001-2004) dansar. Lena, som gjort filmen, är tyvärr inte med.

Jibjab är skoj tycker jag. Kul att dra ihop en dans och skicka till någon man tycker om.