Den bara kom över mig. Lusten. Helt plötsligt kände jag ett spritt. I benen. Jag ville springa. Och samtidigt lyckades jag tänka positiva tankar om mina knipmuskler. Så jo jo, jag bytte om. I med linserna och hörlurarna, på med dojorna och sporttoppen. Jag gav mig ut.

Insåg snabbt att jag klätt mig fel, att springa i bylsiga kläder är jobbigt. Det liksom hoppar allting. I takt med knäckebrödet, jordnötssmöret och kaffet i magen. Fick lätt blodsmak efter fem minuter men det rättade till sig. Var ju tvungen att stanna FÖR ATT FOTA ibland. Det var magiskt vackert med blå, rosa och vita sippor, mystackar, sol, blå himmel med tunna moln. Efter drygt tre km var jag hemma igen. Som en lite lyckligare människa. Endorfiner & vårkänslor är bra grejer. Och så stretch på det.

Jag sprang tamigfan.

Första gången som tvåbarnsmoder. Får se om det spritter till snart igen.
Så här såg det ut sist jag sprang.

Den här helgen har varit värdefull. BRA. Lite jobbig, men otroligt viktig. Jag har kommit till insikt om att jag måste jobba mindre. Borde ha förstått det för länge sedan. Jag kan inte vara föräldraledig och jobba samtidigt.

Helgen har dessutom innehållit:

Fredag. Ville sov hos farfar och farmor så vi hade en stillsam fredagkväll med thaikäk.

Lördag. Blev väckta vid femtiden som vanligt av bebisen. Låg kvar i sängen och pratade länge. Frukosten intogs utomhus i lugn och ro. Vårt stora frö kom sen hem, extra kramig. Vi låg hud mot hud i solen och myste. Robban och jag hjälptes åt att klippa gräset, som det jämställda par vi vill vara. Jag och Ville badade skumbad. Sen var det dags för femårsjubileum med tjejklubben fabella. Jag hade en helt fantastiskt rolig kväll. Kom hem (för) sent.

Söndag. Sovmorgon. Fick ryck och började rensa bland mina kläder. Byxorna som jag har sparat sedan högstadiet ligger nu äntligen nerpackade i papperskassar redo för Röda Korset. JAG KLARADE DET! Åkte hem till vänner och hade en mysig eftermiddag och kväll. Fick ruskigt god pizza.

I säng nu och sen dags för ny vecka. Nya tag. Måste säga nej. Tack, men NEJ jag kan inte. Måste prioritera mig själv och min familj. Jag vet det nu.

Igår lördag var en riktig lyxlördag som började med sockerdoppade blåbärsscones (recept kommer) och slutade med cosmodrinkar. Idag är det söndag och jag mår illa. Jag borde packa. Men. Orkar. Inte. Därför sitter jag här framför datorn.

Igår firade jag att det är slut med avhållsamheten från alkohol för min del. Märta är inte längre beroende av bröstmjölk och mig så nu kan jag supa igen. Och det var just vad jag gjorde. Så pass mycket att jag känner mig redo för avhållsamhet igen faktiskt.

Jag och Linda bastade och körde lite ”hemmaspa”. Skålade och åt chilinötter. Njöt av att kunna tala till punkt och vara barnfria. Jag ”ansträngde mig” och satte i LINSER för första gången på evigheter.
Med len hud, mjuka fötter, vårdade naglar, mjukt hår, väldoftande kroppar och mejkade nyllen gick vi sedan till vårt bokade bord på Wallers. Jag åt ostron för första gången. Det var spännande. Goda smaker av skaldjur, salt, lökmarianaden och sist hettan från tabascon. Men en blir ju lite snuvad på konfekten eftersom en bara sväljer ner hela rasket i en jättemunsbit. Sen kalv efter det med en himmelsk sky och förstås passande vin till. Passande vin dricker en alltid tillsammans med Linda. :D
Det var en härlig kväll som avslöts på Munken där vi träffade min kompis Sandra. Några trevande steg på dansgolvet och sen var vi nöjda.

Lyxig lördagkväll.

Igår packad. Idag packa. Kör!

Bra dag. Sjukt bra dag, IGEN. Hela den här veckan har varit härlig. Jag är fanimig tillbaka. Jag mår bra igen. Jag är glad. Jag vågar nog ropa hej nu, eller i alla fall viska.

Bra saker den här veckan:

Jag har bokat en resa till syrran.
”Pratat ut” med vänner jag tjafsat med. Bett om ursäkt.
Fått visa leg på systemet.
Haft Villes dagiskompis + bror + genusmedveten mamma över. Underbara alla tre.
Njutit av mina charmiga ungar. (Bortsett från en stenincident som var föga smickrande.)
Suttit i solen, käkat citronbullar och virkat med Maja.
Blivit lullig på vin för första gången på närmare 1,5 år. Och vilket vin sen….
Varit pigg och glad. Har inte låtit mig nedslås av att gå upp kl 5 med lillgrisen.
Avverkat ett lyckat matlag.
Haft en bloggdate med Sofia.
Promenerat i skogen, vid vattnet, i solnedgången. Naturen så här års ger lyckorus.
Blivit bjuden på söta kex hos Catti.
Haft fina stunder med mannen.
Shoppat lite pastelliga vårkläder.
Ätit mat utomhus.
Fått en spektakulär festinbjudan.

Charmiga ungar, om en inte har något emot spelberoende.

Och det är inte slut varken på veckan eller på roligheter. I morgon kommer först mamma ut hit till oss och på kvällen ska det sen bastas, lyxsas, drickas och ätas.

Jag är bara så där jävla härligt glad nu.

Nu är ju våren här på riktigt. Det blommar av alla möjliga sippor och sorter på marken. Träden har dock inte slagit ut här än. Jag längtar efter körsbärsblommorna, får njuta av Molkans än så länge. Våren alltså, jag blir helt lycklig.

Jag satt ute i solen tillsammans med bloggaren Sofia hela förmiddagen igår. (Jag fick lite soleld.) Vi träffades för första gången i verkliga livet och hade en perfekt bloggdejt. Kallpratet pågick bara några minuter sen var vi igång med intressanta givande samtal, latté dracks, Märta var mest glad, jag fick en present, tycke uppstod kan en minst sagt säga. Tiden bara flög fram och sen skulle hon ta bussen tillbaka till Fårö och sina kurskamrater igen. Hon pluggar i Uppsala men är här på Gotland på kurs tillfälligt. Jag är nu lite kär i Sofia, också. Fantastiskt klok, varm och intressant människa.

På eftermiddagen efter att jag fångat upp storungen på förskolan i en jättekram åkte vi hem till Cattis, Matilda och Arvid. Ville och Matilda lekte helt självständigt utan tjafs. Gudrun så skönt det är när det sker. När vi kom hem sen hade Robban börjat med pannkakor som vi mumsade i oss med glass och tre(!) sorters sylter. Det är sylten som gör det.
Kvällen förgylldes sen ytterligare med en kvällspromenad ner till vattnet.

Våra skuggor är väl det närmaste familjefoto vi kommer Kanske skulle skicka in det till tidningen!? (Skickade aldrig in någon bild när Märta kom till oss, vilket gnager mig lite).

Det känns som att jag styrt upp mig lite och kommit upp genom isen. Tack vare Maja (en annan av dem jag är kär i) har jag börjat tänka lite annorlunda. Ja jag är trött, men vad är det som är farligt med det? Inget! Försöker nu se att vara utsövd som bonus istället för som norm. Ja jag vill ha mer egentid, men vem vill inte det!? Barnen är små under en sådan kort tid att det är nog bara att acceptera att nu ser livet ut så här. Ingen idé att hänga läpp över det. Lätt att säga svårt att göra, men jag är på rätt väg känner jag. Och mina 15 påbörjade inägg i utkastmappen kanske kommer ut på bloggen så småningom. De kumma när de kumma.

Jag ser ljuset! Äntligen har febern sjunkit och jag har orkat ta mig en dusch. Visserligen gjorde den mig illamående av utmattning, men den var mödan värd. Fem dagars febersvett är inte mysigt.
Jag har varit sjuk sedan i tisdags och inte gjort annat än att läsa, dricka te, hosta, tvingat i mig alvedon i brusform (varför i helvete jag nu köpt det, vansinnigt äckligt), amma förstås och sova. Termometern har visat 39 grader, vilket är rekord för mig i vuxen ålder. En och en annan liten självömkande tanke kan ha passerat mitt medvetande.
Ville har också haft feber till och från sedan förra helgen och idag har också Märta feber. Tjofadderittan! Nu återstår att se om Robban kommer klara sig.

En bild från den fula verkligheten. (Ni får skratta lite hjärtligt om ni känner att ni måste.) 

Idag på internationella kvinnodagen bloggar jag i en stafett som Linda har dragit igång. Uppgiften går ut på att jag ska skriva om en eller flera kvinnor som haft betydelse i mitt liv.

Jag väljer den första betydelsefulla kvinnan jag kommer att tänka på; min älskade MAMMA.

Inte bara för att hon varit den viktigaste personen i mitt liv, den största delen av mitt liv. Inte bara för att hon är den som burit mig i sin livmoder och fött fram mig med blod, svett och tårar. Inte bara för att hon älskat mig villkorslöst. Inte bara för at mammor överlag oftast är fantastiska människor som förtjänas att lyftas fram och hyllas om och om igen.

Utan också för att hon är genuint snäll och omtänksam. För att hon har ett underbart skratt. För att hon månar om mig och min syster i alla lägen. För att hon har mjuka, sköna, lugna, torra händer. För att hon är klok. För att hon alltid ställer upp och hjälper till med vad än jag frågar om. För att hon är generös. För att även när hon har ont i ryggen biter ihop och bär tunga saker för att jag ska spara på min rygg. För att hon skickar roliga små mail med mycket humor, kärlek och knasiga smileys. För att hon lagar god mat. För att hon är varm, mjuk och luktar gott. För att hon är förstående och alltid står på min sida. För att hon är beroende av hushållspapper. För att hon aldrig är hårdhänt. För att hon är en kärleksfull mormor. För att hon är rolig. För att vi delar intresset för böcker. För att hon fick mig att förstå att naturligt är fint. För att hon har prutthumor. För att hon är cool som vågar cykla på vintern. För att hon, utan att sucka satt på min sängkant och masserade mina (växt)värkande fötter kväll efter kväll då jag var barn. För att hon låtit mig ta plats. För att hon är sjukt bra på korsord. För att hon aldrig blivit skrämmande förbannad på mig trots att jag egentligen förtjänade det. För att hon alltid bara gett mig komplimanger och hållit inne med det negativa. För att hon alltid velat mitt bästa. För att hon alltid har godis i sitt skafferi. För att hon älskat mig villkorslöst vilket jag tror har varit till stor hjälp för mig att kunna älska mig själv.

Därför vill jag lyfta fram min underbara mamma den här dagen. Ett inlägg är förstås inte värt mycket i jämförelse med vad hon givit mig. Men nu när jag har egna barn förstår jag att om mina barn sen i vuxen ålder har hälften så mycket positiva tankar om mig som jag har om min mamma så kommer jag vara nöjd.

 Jag och mamma på hennes 60-årsdag.

Jag är sjuk i influensa för närvarande och det är inte lite synd om mig. Varje gång jag blir sjuk så vill jag gå i regress till barndomens ljuva dagar då mamma tog hand om mig. Jag låg där på soffan och blev uppassad med saft och kärlek. Mamma slängde sig aldrig med uttryck som ”bit ihop” eller ”det där är mensverk”. En sån mamma ska jag också bli.

Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:

enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, I mitt sinne, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?, Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks,  Erica – en dröm i rosa,  Tvärtemot, …och dagarna går, Fix Me Up, TinaO  , Calle Brunell, Bokodyssé, Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böcker,  Den var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter,  Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg, Kill your darlings, Sandra Gustafsson,  Desirée Fredlund,  …and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan.

Igår när jag gick den stärkande promenaden i vårvädret kom jag till insikt. Om att det finns ingen anledning för mig att skämmas över hur bra jag har det eller hur bra jag är. Jag kom på att nu jävlarimig är det slut med mitt forna jag; Mrs Sorry. Jag tänker fan inte be om ursäkt eller förminska mig något mer. NU SÄTTER JAG STOPP FÖR DET!

JA jag är PRÄKTIG och jag är jävligt stolt över det.
JA jag är PK och jag är stolt över det med.
JA jag lever ett PERFEKT liv och det är jag jävligt glad och tacksam för.
JA jag är nöjd med mig själv. JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV.
JA jag bakar mitt eget bröd och snygga cupcakes i prickiga formar.
JA jag är en bra mamma som läser masor av böcker om pedagogik.
JAG ÄR TILLRÄCKLIGT BRA. Jag är tillräckligt snygg, rolig, smart, ordningssam, snäll osv. Jag är PERFEKT faktiskt (i normala fall brukar jag tänka att jag är tillräckligt bra, men nu behöver jag smälla på med perfekt känner jag), tycker jag själv. Vilket är jävligt skönt för mig och egentligen inte någon annans ensak.
JA jag får pengarna att räcka till bl.a för att jag är EKONOMISK SOM SATAN.
JA jag är PYSSLIG.
Jag har inte mitt barn mer än 15h på förskolan för jag vill träffa hen mer än pedagogerna.
JA jag lever tillsammans med den bästa mannen av män. Och mina barn är också bäst. I mina ögon.
JA jag är DUKTIG.
JA jag lyssnar gärna på NORAH JONES.
Jag har ett VITT, LJUST och FRÄSCHT hem som nästan alltid är välstädat och där allting matchar.
JA jag är snäll och generös mot andra. Jag har fadderbarn och skänker ofta bidrag.
JA jag kan frossa i godsaker och ändå vara SMAL.

Jag har tidigare i vissa miljöer varit försiktig med att visa för mycket av det som kallas perfekt och med det anses fult av somliga. Jag ville inte att det skulle ”sticka i folks ögon”, JANTE ni vet. Men som sagt nu, är den nya Nina här som INTE tänker be om ursäkt något mer. Jag lever som vore jag på ROSA MOLN och det tänker jag inte skämmas för.

Så välkommen till min härliga snygga blogg och ta del av mitt perfekta lyckliga liv (har gjort om designen för att fira att Mrs Sorry är borta). Det händer att jag är förtvivlad och förbannad ibland och då delger jag förstås även det eftersom jag är en människa utan demoner och utan prestige. Som sagt perfekt, med mina mått mätt. (Bortsett från min matlagning, att jag inte kan sy, jag har inte gröna fingrar och att jag ibland har svårt att tygla mitt humör.)

Har du det lite besvärligt med självkänslan, stör dig lätt på andra eller drabbas lätt av avundsjuka läser du min blogg på egen risk. Har du dessutom svårt att glädjas med andra, är lat och/eller missunnsam bör du nog helst låta bli. Gör som du vill men kom inte och säg att jag inte varnade dig om det börjar brännas.

Att jag älskar jordnötssmör, tycker svordomar är trevligt, är besatt av att rengöra mina tänder, ogillar utomhusaktiviteter förutom på våren och sommaren, har en ömtålig röv, suger på att laga mat från grunden, brinner för frågor ang jämställdhet och genus, är utbildad sjukgymnast, aldrig har testat att knarka, hatar att föda barn, är feminist,  jobbar som fotograf och webbdesigner i eget företag och att jag gifte mig (för ca fem år sedan) i byxor – det vet ni gamla läsare kanske redan. Och nu vet ni nya det också. Men nu kommer några saker ni nog INTE vet.

Jag har stora fladdrande örsnibbar som måste rättas till då jag lägger mig med huvudet på kudden. De hamnar liksom dubbelvikta annars och det gör ont efter ett tag.

Jag började dricka kaffe vid en ålder av 26. Det var när jag satt på en försenad gotlandsfärja och det bjöds på kaffe och kaka som plåster på såren för förseningen, i tre omgångar. Jag tog för mig varje gång och fick då tack vare gratis-är-gott-filosofin (hur illa det än smakar), känna av kaffets härliga rus. Jag är oerhört positivt inställd till rus varför jag där och då insåg att kaffe är en dryck för mig. Idag är jag en kaffeälskande människa som använder drycken som en glädjehöjare i livet.

Jag älskar teknik, statistik, ordning & reda. Är egentligen en noggrann och ambitiös människa men som i relation till min partner framstår som lat och slarvig.

Jag gillar inte att sova.

Är dominant, van att få som jag vill och tycker oftast att det blir bäst om jag får bestämma. Typisk storasyster skulle jag tro.

Har ptos. Mitt vänstra ögonlock hänger ner lite. Det har varit så sedan födseln.

Jag kan ha ett JÄVLA humör. Blir okontrollerat förbannad och slår sönder saker. Hände regelbundet då jag var i tonåren. Sedan jag fick barn har det hänt tre fyra gånger. Efteråt får jag ångest och mår skit.

Går aldrig upp och kissar på natten för då kan jag inte somna om sedan. En får ju syreskuld då.

Jag och min familj.

Nöjer du dig inte med bilder kan du se mig i action här.

Det var jag det. Vem är du? Klicka dig gärna in på min sida ”Om mina läsare” och berätta!

P.s Välkomna hit alla nya läsare, hoppas ni ska trivas här hos mig D.s

Den där sista rullen sandpapper sitter säkert.

/Den ömtåliga röven.

Fy helvetes jävla skit för allting. I dag är en sån dag då jag bara vill säga upp mig som mamma, lämna hus och familj och bara gå sju mil rakt ut i skogen. Eller nått.

I natt har jag inte sovit en enda timmjävel i sträck. Minstingen har skrikit och vägrat sova. Vid 5 fick Robban gå upp med gaphalsen och då fick jag sova några timmar. Men tyvärr gjorde det mig inte hel.
Jag gjorde misstaget att vara vaken till 22 igår kväll också. Det var ju lördag. Men jag borde ha lärt mig. Måste i säng kl 20 annars får jag för lite sömn.

Det värsta är att det är ju egentligen mest synd om ungj…  för hon har svårt att andas pga allt slem. Hon hostar, spyr och andas slem.

Med huvudvärk, brännande tårar bakom ögonlocken och en tung känsla i mitt bröst av dåligt samvete och ångest vill jag mest bara skrika och slå sönder saker. Men så gör ju inte en MAMMA. Så jag stänger dörren om mig för att slippa höra skrikande barn och sågande män och så försöker jag finna tröst i Laleh och lite bildredigering.

”Men kom ut nu Nina. Jag förstår att du är ledsen. Han kommer inte få vara med på gymnastiken på en hel vecka och jag lovar att han ska be dig om ursäkt. Bara du kommer ut nu.”

Så säger läraren till mig samtidigt som hon bankar på dörren in till toaletten, där jag sitter. Jag har låst in mig. Jag är sju år gammal. Ganska kort, med barnsligt runda kinder och små fötter. Jag är förtvivlad på ett sätt som jag aldrig varit tidigare. Gråter förstås, det är inte ovanligt, men den här gången är det värre än vanligt. Jag känner mig förnedrad. Det liksom kryper i hela kroppen. Av skam. Jag önskar att jag kunde försvinna, bara gå upp i rök och aldrig behöva låsa upp toalettdörren och låta läraren och mamma se mitt förödmjukade ansikte.

Tommy, hette han och gick i trean. Han hade blivit övertalad av några andra ”grabbar” att dra ner byxorna på mig. Vi är på skolgården. Jag minns tydligt att jag stod i sandlådan vid stängerna som man hänger i och snurrar på. Så smyger Tommy upp bakom mig och drar ner mina byxor. Ändra ner till anklarna. Trosorna följer med.

Där och då lärde jag mig: Det handlar om att förnedras eller förnedra. Vara offer eller mobbare. Trycka ner andra för att själv hålla sig över ytan.  Sju år gammal var jag när jag gick in i krig. För mig kändes det så och den känslan höll i sig ända upp i högstadiet. Ständigt var jag på min vakt. Höll koll på vad de olika killgängen befann sig. För det var bara killar det handlar om. Jag var inte rädd för NÅGON tjej på skolan, inte ens för de som gick i sexan. Men killarna skrämde mig, till och med de som var yngre. Trots att jag aldrig stack upp, höll mig undan och ibland gömde mig fick jag ta emot örfilar, spottloskor, hårda snöbollar och glåpord. Jag levde med ständig rädsla i skolan och utomhus.

Jag letade efter de som var ”svagare” än mig, då var jag snabb att ta kommandot. På så sätt kunde jag suga i mig lite kortvarigt självförtroende. Jag var i alla fall modigare än dem.
Men egentligen var jag en fegis, det visste jag. För jag vågade inte slå tillbaka. Jag vågade inte säga stopp. Jag vågade inte göra motstånd. Jag sprang. Eller stod som förstenad.

Vi pratar inte om EN kille här, som hade en bokstavskombination eller som var trasig. Vi pratar om de flesta killar, (dock fanns några undantag som inte var med på kränkningarna). Det var ett sådant hårt klimat för både killar och tjejer. Men de skyldiga var pojkar. Alla gånger.

Som Jenny skriver, att pojkar som grupp bråkar mer än flickor som grupp, behöver vi inte diskutera. Så är det. Huruvida det beror på gener eller kultur, råder delade meningar, men det är inte heller där jag vill lägga fokus nu. Det viktiga är att vi får ett stopp på kränkningarna. På våldet. På förtrycket. Det börjar bland barnen, sedan fortsätter det genom livet och tar sig olika uttryck. Om vi vuxna vägrar se mellan fingrarna när det gäller pojkars sätt att ta för sig på andras bekostnad kan vi förändra. Vi som är föräldrar till söner har den viktigaste uppgiften av alla.

Och hur gör man då?
Ja…*suck* hur gör man? Vi kämpar på med vår älskade gosse så gott vi kan. Det är inte lätt, eftersom övriga samhället på flera sätt påverkar åt motsatt håll. När Ville blev tre började utmaningen på riktigt för oss. Då hade han förstått att var kille och han drog sig till andra killar och härmade dem som finns i verkligheten och på tv. Han blev aggressiv, gillade att skrämmas, slåss med svärd, brottas, började hota och annan skit. (Detta har redan blivit lite bättre igen, tack och lov.)
Att tillrättavisa slag är ju redan självklart för alla. Likaså att ge sitt barn trygghet och kärlek. Men det räcker uppenbarligen inte. Vi måste få bort ”boys will be boys” attityden! Vi måste sätta på oss ”genus-glasögonen”.

När sonen kastar en kudde i ditt huvud, tala om för honom att man kastar inte saker på folk utan att kolla att det är ok innan, inte ens mjuka kuddar och inte snöbollar. Jaga och skrämma ska göras med försiktighet. Brottas och boxas är inte ok . När han skriker och låter mycket, få honom att förstå att han behöver inte höras hela tiden, det är viktigt att lyssna också. Öva på att prata, prata, prata. Prata om känslor, hur det känns i olika situationer. När han leker med svärd eller pistol, prata om varför han vill göra det, att det inte är coolt och att man kan skada och skrämma folk. Uppmuntra lugn lek gärna som inkluderar omhändertagande. Försök vägleda hur man kan uttrycka sig när man är arg, man får skrika, gråta och säga starka ord som förklarar hur man känner men aldrig slåss. Om man råkar ut för någon eller ser någon slåss säger man stopp, berättar för en vuxen, man slår aldrig tillbaka.  Prata om hur man är en bra kompis. När du leker med ditt barn använd dig av mörkhyade personer eller familjer med två mammor för att visa på att människor är olika och att det är inget konstigt med det. Prata om att alla får vara som de vill. Visa på att egenskaperna att vara snäll, ödmjuk och lugn är bra saker. Reagera och markera tydligt vid minsta antydan om att det tjejiga är sämre eller om barnet nedvärderar något annat. Och så sitter man och kissar också.
Finns förstås massor av fler saker man kan göra, hjälp mig gärna att fylla på.

Förresten, på en fest i vuxen ålder träffade jag Tommy. Jag påminde honom om när han drog ner byxorna på mig. Han mindes det, rodnade och bad om ursäkt. Han berättade att han blivit tvingad. Att han skulle fått stryk om han inte gjorde det. Han vill inte, han visste att det var fel men han vågade inte säga nej då. Och sen sa han ”du vet, man var ju en liten grabb och man vet ju hur grabbar är”.

Jag har en liten bloggkris. (Eller snarare, har haft, nu är jag ju på banan igen.) Jag har förlorat fem prenumeranter på kort tid och det bryr jag mig mer om än jag önskar. Det är svårt att nonchalera när människor som först gett mig en chans sedan tänker ”du var inte tillräckligt rolig, smart eller intressant så jag säger nej tack”.

Små bloggkriser har jag haft flera gånger tidigare. Det går till så att först tappar jag lusten helt. Känner för att stänga ner hela skiten och aldrig mer blogga. Dessa kommer ofta då jag förlorar bloggprenumeranter eller då statistiken sjunker, aldrig när jag får elaka kommentarer eller ”mothugg”, (det gör mig snarare vassare).
Men efter något dygns uppbehåll brukar jag sakna bloggen. Inspirationen kommer åter och jag får lust att skriva och fota massor av grejer. Plötsligt blir det helt tydligt för mig att jag bloggar så klart så länge JAG tycker det är roligt. Vad fan spelar antalet prenumeranter för roll egentligen!? Det är ju dessutom massor av människor kvar här hos mig som läser och kommenterar.

För mig är bloggen ett uttryck för min kreativitet och för mig som person. I bloggen vågar jag ta plats.
Det är tack vare bloggen jag har vågat starta mitt företag. Jag har blivit mer självsäker, lärt känna mig själv och mina åsikter och jag har lärt mig en hel massa saker tack vare bloggen. Jag har fått nya kompisar och jag har tagit mitt fotograferande till en ny nivå. Dessutom får jag öva på att skriva. Jag har således mycket att tacka bloggen för och det vore idiotiskt att sätta stopp för detta. Jag vill förstås fortsätta att utvecklas.

Jag har i hela mitt liv varit en person som tänkt och tyckt mycket, men oftast hållit det för mig själv. För att inte störa någon annan, för att inte ta för mycket plats, för att inte trampa någon på tårna. Så fungerar jag fortfarande i de flesta relationer (förutom med mina närmaste). Jag ler och nickar men tänker inombords att ”nej så tycker verkligen inte jag”. Dock vågar jag allt oftare säga mina åsikter högt, även om jag helst väntar på att någon frågar vad jag tycker först.

Läser i ”Avig Maria” att Mia Skäringer dissar facebook och menar att det ökar på det okonstruktiva bekräftelsebehovet. Det ger låtsaasrelationer och tar plats från det riktiga livet. Dessutom kan man bli beroende av att gå in på sin iPhone för att kolla om man fått någon bekräftelse.

Jag både håller med och inte om detta. Facebook är jag själv inte mycket för. Där får man oftast bara ytlig information om människor och fladdriga relationer. Men en blogg fungerar delvis på samma sätt; man tar plats i den virtuella världen. Dock är det många facebookanvändare som tycker att vi bloggare tror att vi ”är något”. Jantelagen, ni vet. Ja, jag tror att jag är något. Jag är Nina och jag är bra.
Jag håller med om att det tar tid, jag sitter mycket vid datorn. Men det är min hobby och delvis mitt jobb. Det tar inte tid FRÅN mitt liv, det berikar det. Jag trivs ypperligt framför skärmen.
Det där med bekräftelse är svårt att svara på. Men att ta plats kanske är synonymt med att söka bekräftelse?

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om förskolan: ”Nina! Vet du, jag tror faktiskt det är så lätt att jag skulle ha lättare att hålla med dig (eller iaf förstå hur du menar fullt ut) om du valt att inte uttrycka dig som att du har den enda sanningen.”
Det tycker jag är lite märkligt. Jag skriver det jag tycker. Om jag skulle uttrycka att ”en kan tycka si och en kan tycka så” för alla andra människors olika åsikter då kommer det bli väldigt långa, svårlästa och ointressanta inlägg. Det är väl självklart att jag är medveten om att jag inte sitter på den enda sanningen, då skulle jag ju inte behöva skriva ut den. Men det är min sanning, och det är den jag framför här på min blogg. Och det kommer jag fortsätta med.

Härmed avslutar jag denna bloggkris.
Over and out!

Tack käraste lillstrumpa!

Jag har tänkt på det länge. Och när Fanny skrev ett inlägg om saken fick jag också lust.

Det här med kroppen.
Helst ska den vara smal och fit. Attraktiv, klädd i tighta kläder som framhäver och visar lagom mycket. Eller så ska man förändra den, gå ner i vikt, bli fastare, eller hitta kläder som döljer. Man ska raka, bleka, träna, sola, smörja och smeta. Eller så är man nöjd som man är, trots att man är tjock kanske. Man älskar sina kurvor. Man älskar sin kropp.

Oavsett hur du ser ut och om du är nöjd eller inte så är det ett ENORMT fokus på hur kroppen SER UT. Det stör mig. Jag ser inget gott komma ur det.

Jag tror det är skitsamma om du älskar din kropp eller ej. Jag tycker inte man behöver tänka i sådana termer. Jag vet att man inte man behöver älska sin kropp för att vara lycklig. Det är inte i kroppen självkänslan sitter. Tvärt om. Låt. Bli. Att. Tänka. På. Kroppens. Utseende. Hela. Jävla. Tiden. (Inte lätt dock när media snöat in totalt på detta ämne. Kvällstidningarnas löpsedlar handlar titt som tätt om bantning och på nätet blinkar banners om diverse förskönande produkter. BLÄ!) Det finns så mycket annat än utseendet som är viktigt med kroppen.

Jag brukar nämligen också reflektera över min kropp ganska ofta, det är naturligt eftersom jag är beroende av den och den är en del av mig. Men när byxmidjan spänner och skär in är det fysiskt obehag jag känner (numera ska tilläggas), istället för ångest huruvida min mage sticker ut.
När jag tänker på min kropp tänker jag ungefär så här:

 Som tur är finns det dammsugare för hårhögarna, linser, deodorant, bra skor och hårschampoo.