Lördag idag. Trevligt, tänker du kanske. Jo visst, lördagsgodis, tid med familjen, lite läsning och en promenad har vi hunnit med.
Men sen blev klockan 20 och dags att gå och lägga sig. Inget långvarigt soffmys här inte.
Jag kunde ha varit på bio med fabellorna. Jag skulle ha varit på Jennys födelsedagsfest. Men här ligger jag. Till sängs. Det är meningen att jag ska sova men Märta håller mig vaken. Det är vad hon gör. Det är visst hennes grej, tillsammans med att fyra av gudomliga leenden, spy och suga skithårt.
Jag älskar henne men jag älskar inte att hon inte vill sova på nätterna och att jag de senaste kvällarna gått och lagt mig samtidigt som Ville för att försöka få tillräckligt med sömn. Som det varit nu ett tag är det 2-3 + 1-2 timmar jag lyckas sova per natt.
Men nu har jag faktiskt bestämt mig för att acceptera läget. Det är ok att jag är trött. Det får vara så att jag lägger mig tidigt just nu. Jag får låta bli att boka in aktiviteter på kvällarna. Bebistiden är kort och i det här fallet jobbig nattetid, men det GÖR inget. Försöker jag intala mig. Jag har hela livet på mig att sova och vara med kompisar. Märta är bara bebis just här och nu.
Och OM det finns chans till barnfri tid så borde jag och Robban lägga den tiden på varandra. Det behöver vi!
Nu somnade Märta så det är dags att släcka lyset. Ska bara ta lite mera idominsalva, handkräm, näsolja och fotsalva först. En blir torr så här års.
Idag har jag varit på Wisby Strand och fotat interiör. Det var riktigt kul och jag tror att bilderna blev bra. Har bara tittat igenom dem lite snabbt än så länge dock. Är jäkligt trött nu plus att jag har syster här så det får jag fortsätta med senare i veckan.
Jag var ifrån Märta i åtta timmar, det gjorde ont i brösten men det var ändå helt ok.
Konstigt nog hade Märta inte ätit en enda gång hemma, hon vill plötsligt inte ta flaskan. Men hon hade inte varit ledsen heller Jättekonstigt.
Jag har hakat på en utmaning hos Elin. Hon ska ta sig 365 mil framåt genom att cykla, gå, springa och åka inlines under 2012. Jag kör en light variant och satsar på 52 mil. Jag kommer mäta mina rundor med RunKeeper. Min förhoppning är att jag kan gå 1 mil/v nu och sedan börja springa sen i vår. Haka gärna på utmaningen du med!
Jag och Ville på promenad 2009. Så hurtig ska jag bli igen.
Nyårslöften är till för att hållas. Jag har kommit överens med mig själv att promenera minst 1 gång/v. (Man ska ju hålla sig till rimliga mål. )
Så nu sportas det här hos mig på spinnsidan (vet du inte vad spinnsidan betyder, titta här) minsann. Inte så pass att det är läge för att starta upp kategorin ”fysisk aktivitet” igen. Men jag har just kommit hem från en rask promenad i spåret här utanför. Trots att det var blåsigt och kallt gav jag mig alltså ut. Härligt ensam, med tuttvärmarna i bh´n, nya favoritlåten i öronen och nya appen RunKeeper påslagen. Det gjorde gott.
Om man är statistikinörd som jag är det helt perfekt att få sin aktivitet dokumenterad på det här sättet.
Åh vad jag ÄLSKAR teknik. Jag är inte rädd för varken facebook, internet eller ”storebror” – jag älskar´t.
Bara för det längtar jag redan till nästa gång jag ska ut och knata.
Ja just det jag fyller år idag också ja. 32 minsann. Men för varje gång jag fyller blir födelsedagarna allt oviktigare och i år är första gången jag känner att jag behöver varken överraskningar eller paket. Det låter extremt trist och jävligt konstigt. Men det är sant. Så är det att fylla år den 3:e januari. (Tack mor och far för den fantastiska planeringen.)
Ikväll var mina svärföräldrar samt Robbans mormor Elsie här med en blomma och åt smörgåstårta och tårta.
Jag är mycket nöjd och glad över min dag! (Och jag har saliv.)
Om det är någon som undrar, så nej, jag har ingen ångest eller åldersnoja. Mitt liv har hittills blivit bättre för varje år så jag hoppas och tror att det kommer fortsätta så.
Vi tog årets första promenad idag. Havet hade en fantastisk färg och det fanns lite snö och is – vackert, (men den har redan smält igen).
Nu tror ni kanske att jag gett nyårslöfte om att börja motionera. Men näppe, så är det inte. (Tänk att jag hade en kategori som hette fysisk aktivitet tidigare, HAHAHA.) Robban och jag har gett varandra nyårslöften i år, eller man borde nog kalla dem nyårsönskningar. Men om vad håller vi för oss själva.
Det känns hoppfullt och fräscht med ett nytt år. Lite som en nystart. Inte för att jag egentligen behöver någon nystart. Jag är lycklig som jag är. Jag älskar mitt liv och vill inte ändra något mycket alls.
Men nu när jag sitter här och känner efter så kommer det över mig att jag är ju egentligen en ”sån” som gillar och alltid brukar ge nyårslöften. Så nu helt impulsivt, lovar jag mig själv att gå en promenad/vecka fram till i vår då jag ska börja springa (om det känns bra i kroppen). Tänk så härligt att orka springa med lätta steg i vårsolen. *drömmer*
Det har varit ett fantastiskt år med tanke på familjen, företaget och att vi hade en minnesvärd sommar men också ett jobbigt år med en ganska tung graviditet, tvåbarnschock som ledde till en släng av depression.
Ikväll ska vi fira av året med familjen Ekengren-Thörngren och sen är det tid att kasta sig in i 2012. Kanske kommer det vara året vi kommer iväg på någon resa? (Vi har inte varit utomlands sedan vi började bygga hus 2007.)
Alltså, förlåt nu nu formligen skiter jag ur mig inlägg här (och jag har egentligen ännu mer att skriva om). Men jag var bara tvungen att posta den här när jag och mina kompisar som jag läste till sjukgymnast med (i Uppsala 2001-2004) dansar. Lena, som gjort filmen, är tyvärr inte med.
Personalize funny videos and birthday eCards at JibJab!
Jibjab är skoj tycker jag. Kul att dra ihop en dans och skicka till någon man tycker om.
Julkorten trillar in här ett efter ett och va KUL det är att få riktiga kort. Och ännu roligare när man skickat egna. Inte för att jag haft ångest tidigare år, jag har bara tänkt att ”nej, jag är helt enkelt inte en sådan som skickar julkort, å så är det med det”. Men i år blev jag visst det. Och då blev det på nått sätt ännu roligare att ta emot kort också. Nu har jag dock lite ångest över att jag inte orkade göra kort till alla. Man känner sig ju lite dum när man inte skickat till dem som man själv får av. Hur tänker ni kring det dilemmat?
Julkorten hänger på linan där adventspaketen hängt. Bara tre paket kvar nu…
För några veckor sedan utbröt helvetet här hemma. Det började ringa som satan på kvällarna på vår fasta telefon. På dagarna också och ända fram till efter 20 ibland. H.A.T.
Vi gillar inte när det ringer dels för att det är svårt att prata i telefonen med barn som skriker/pratar samtidigt, för att det oftast är jobb och för att vi har så lite tid. Dessutom har vi en vidrig telefon som PIPER efter varje missat samtal tills man manuellt stänger av den. SJUKT STÖRANDE. Måste köpa ny telefon.
Nästan alla nummer började på 08-5 osv.osv – ”jevla fastlenninga´”. Nej det var visst från olika företag. Jag svarade några gånger. Inte surt, men bestämt och oerhört tydligt förmedlade jag att jag INTE vill att de ska ringa till oss. En gång sa jag: ”Oj det HÄR måste vara OERHÖRT viktigt eftersom du ringer KVART ÖVER ÅTTA en fredagkväll” (försäljaren förklarade att de ringer fram till 20:30) till en annan ”fast jag vill inte köpa någonting över telefonen och jag får be er att aldrig mer mer ringa till hit” och till en tredje ”STOPP! Säg inget mer. Jag vill inte ens höra och JAG VILL INTE ATT NI RINGER HIT!”
(Svårt att säga ifrån, jag? Verkligen inte, till okända personer.)
Sen kom vi på det. Vårt NIX-abonnemang måste ha gått ut. Och ja mycket riktigt, så var det. Det gäller bara tre år i taget sedan måste man förlänga det. Vilket vi nu har gjort. Himmel så skönt det är att slippa när det ringer hela tiden.
Fin dag idag.
Fin dag med mycket kärlek.
Kärlek till och från mina underbara barn.
Till och från min älskade man.
Till och från min gode vän Maja.
Till och från min snälla svärmor.
Dessutom har jag tänkt massor av kärleksfulla tankar om andra vänner, syster och mina föräldrar.
Här har vi det slutligen. Inlägget med min första videoblogg. HA HA HA. Jag är så rolig. Man märker att jag är en van filmare, inte minst på hur jag sköter kameran. Nej verkligen inte, men det var inte helt lätt att hålla reda på unge, varmt socker, kamera och prata samtidigt. Så nu ska jag inte nedvärdera mig själv, det här blev en BRA film. Den innehåller allt man kan begära; humor, barn, spänning (blir stressigt när jag inser att vi behöver bakplåtspapper),närbild på öron, mummel och EXTREMT torra läppar (avslutningsscenen).
Nu vill jag göra det här till en utmaning – våga videoblogga. Antar du utmaningen så ska du göra en videoblogg (där du själv medverkar framför kameran) och sen ska du utmana fem stycken andra bloggare du gillar, som inte brukar videoblogga.
Asså… det har låst sig. Jag lovade er, och mig själv, att lägga ut en film när jag fått 300 prenumeranter. Och eeeeh, jag har fått det nu, tack, det är jättekul. Men det här med filmen…. jag vet inte hur jag ska genomföra det. Vad ska den handla om, vad ska jag säga??? Det är läskigt nämligen. Jag är rädd. Och just därför har jag gett mig fan på att göra det. (Samma princip som när jag lägger ut bilder på min mage som jag haft komplex för i närmare 20 år av mitt liv.) När jag ger mig ut ur bekvämlighetszonen växer jag vilket är något jag ständigt strävar efter.
Ni kan väl hjälpa mig lite!? Ställ några frågor som jag ska svara på, eller ge mig något förslag. Va fan ska jag göra?
Den lilla vampyren har blivit förbaskat mysig att hänga med nu. Vändningen kom för ca en vecka sedan (alltså vid drygt två månaders ålder). Märta trivs mycket bättre med livet sedan vi lärt oss förstå henne.
Jag gav henne troligtvis för mycket mat tidigare vilket gjorde att hon mådde dåligt, spydde som en gris och fick ont i magen. Nu kniper det mycket sällan i hennes mage. Dessutom vet vi nu att hon somnar inte gärna i famnen.
Bara hon får ligga med overallen på sig (tror att det beror på att armar och ben sitter nästan fast då) sover hon gott upp till tre timmar i sträck dagtid. På kvällen kan man lägga ner henne vaken och så somnar hon själv. (Helt otroligt!) På natten sover hon 4-5 (6 en gång) timmar i sträck i sin säng innan hon vill ha mat. Efter det ligger hon kvar hos mig och bökar. Men det gör inget för då har jag fått sova tillräckligt mycket sammanghängande.
Märta äter endast bröstmjölk nu vilket fungerar jättebra. Hon finner tröst i nappen. Hon ger oss gensvar genom att le och nästan skratta, allra mest mot Ville.
Livet är härligt igen. Jag älskar att vi är fyra i familjen och det är underbart att ha två barn, (bara jag slipper vara med dem själv så mycket). Igår var vi på Romabadet hela familjen och sen åt vi hamburgare – urmysigt. Det känns så rätt att vara två vuxna och två barn, tycker jag.
Men jag måste nog fortsätta att passa mig för att boka in för mycket och stressa runt.
Jättekonstigt.
)
Jag gjorde min första 
Jag bar rött 
