Vi har haft en mansgris på besök här ikväll. Han låg på sofflocket. Men rättså trevlig för att vara en masgris ändå. Rättså.

Jag körde en liten cliffhanger igår om att jag skulle få se snoppar under kvällen. Det blev inte riktigt så. Men det var nära. Det blev dock så mycket bättre.

Jag var med Gittan, Marika, Jenny och Veronica och såg teaterföreställningen Allt eller inget med bla Anders Nilsson (en av mina favoriter, så jävla rolig) och Jan Åström (makalös sångröst, grät som ett barn varje gång han tog i) och Lena Bogegård (rolig som fan). Alltså från början till slut var det underhålling av bästa kvalitét. Jag blev rörd och grät när det var gripande, vilket var ofta, jag skrattade så jag grät när det var roligt, vilket var resten av tiden.  
     Jag blir så imponerad att jag smäller halvt av när jag hör och ser män sjunga, dansa, spela och släppa loss på det här sättet. Jag blir imponerad av kvinnorna också, men inte lika chockad då jag förväntar mig det av kvinnor. Orättvist? Ja, kanske. Men sant. det var delvis därför jag grät. För det är så fint att se män som vågar bjuda på sig själva. Och sen handlade det mycket om mansrollen, om hur tuff man ska verka på ytan men innerst inne är ju män och kvinnor väldigt lika. Dessutom behandlades ämnet kärleken till sitt barn. Ja ni fattar, mkt tårar blev det.
     Kunde inte somna igårkväll pga ren och skär lycka. Jag vill se den igen.

Ja så skulle jag ta lite kort då mellan  gråtattackerna. Inte det lättaste för jag ville inte missa en enda sekund av showen och dessutom kunde jag inte hålla kameran stilla i mitt känslorus. När kläderna åkte av lyckades jag ta bilder av både taket och golvet, hahaha. 
 Sista föreställningen är i kväll, om det inte blir förlängt igen. Filmen var bra, men den här var bättre. Får ni chansen – SE DEN!

Nu när vi var i Stockholm och Robban var kvar hemma och jobbade och stod i, köpte jag förstås lite presenter till honom. Kalsonger i fina färger och en mössa. Å inte vilken mössa som helst. Låt mig berätta varför den här mössan passar extra bra på min man.

Jag och Robban träffades för ungefär 11 år sedan (vi var 20 år gamla), på krogen. Vi var blyga båda två och hade god nytta av alkoholens rus. Jag tyckte han var så ofattbart vacker att jag vågade ofta inte ens säga hej. Som tur var vågade han det. Och sen brukade det ge sig och bli en fantastiskt trevlig men alldeles för kort kväll. Efter det gick en hel vecka med väntan tills det blev lördag och dags för krogen och igen.
     Så småningom kom vi till dagen då vi för första gången skulle göra någonting tillsammans i nyktert tillstånd och i dagsljus. Vi såg fotboll i Södervärnshallen (tillsammans med Robbans kusin Olof). Det var pinsam tystnad, lökringar, torr mun, fjärilar i magen och rosiga kinder. Ja ni fattar, sjukt nervöst från första till sista sekunden.
     När matchen närmade sig sitt slut kände jag paniken stegra sig. Vi hade inte gjort något som tydde på att vi gillade varandra. Jag ville ju att vi skulle bli ihop, men hur skulle vi kunna bli det om vi bara stod som två fån bredvid varandra!? Jag tittade på klockan som var halv någonting och ställde ultimatum för mig själv att före kvart i måste jag säga något som för vår relation lite framåt. Men huvudet var tomt. Va fan skulle jag säga?! Åh han var så snygg, bara av att titta på hans fingrar, händer, underarmar dog jag en smula. Ansiktet vågade jag då rakt inte titta på. Jag stod där och stampade och tillslut blev klockan kvart i. Då bara jag sa det:

Nina: ”Du är söt.”

*tystnad*

Robban: ”Jaha.”

Sen bara mera tystnad. Medan jag tänkte: DU ÄR SÖT! VA FAAAAAAN SAAA JAG??? Jag förbannade mig själv om och om igen. Hur ända in i kunde jag säga till en man i tjugoårsåldern att han var SÖT. I D I O T! Och svaret jag fick var ju inte direkt bekräftande. Haha.

Hahahaha så otroligt roligt när jag tänker på det nu. Men så illa kan det ju inte varit ändå. Idag älskar vi varandra och har varit gifta i snart fem år och titta på honom nu:

Idag är dagen då jag ska dela med mig av min hemlighet: Jag är gravid!!!

Vi ska ha ett andra barn.

Ville ska få ett syskon.

Dagens bloggtips är Vuxna människor har inte hamstrar som drivs av Maria 30 år. Jag har följt henne i några månader och är helt fast. Hon är klok som fan och skitrolig. Ni måste bara kolla in hennes blogg.

Hennes profil:

Jag heter Maria och 30 år gammal. Jag har två barn, en smal treåring och en väldigt väldigt tjock ettåring. Jag har också en sambo som av någon outgrundlig anledning tycker att fotboll är roligt (jag vet, helt galet. Vem kan tycka det liksom?) och själv har jag en mer soffbunden hobby: att titta på tv. Det tog ett tag innan jag förstod att man faktiskt kan ha det som hobby, men nu har jag äntligen kommit ut ur garderoben gällande det. Jag är synnerligen förvirrad och glömsk, äter godis varje dag och tycker att dammsugning varje dag är så där viktigt.

Idag postade hon ett inlägg som fick mig dubbelvikt av garv. Läs det här!

Det var inte igår man såg en korkmatta som den här. Den och mkt mer som tanter till matvrak och sovande matgäster ingår i paketet när man lunchar på Brinken, som jag och min
man just gjort.

Jag jobbar på kontoret idag . Det gör jag alltid på tisdagar för då är Robban hemma med Ville. Här sitter jag tillsammans mina svärföräldrar samt Robbans bror. Det är bra att sitta här men man får vara med om man ska hinna få sig nått till fikat.

Mina trinda kollegor.

Ursäkta min sjuka feta humor

Trevlig kväll önskar vi från soffan!

Fan va gott det är med lösgodis hörrni, ibland känns det nästan som man äter lite för mycket.

(Appen heter iFaceFat)

Den här (tillsammans med kameltån) har lett till många goda skratt under julhelgen här. Kanske inte lika kul för er, men jag kan inte låta bli att posta den. Ni har väl gjort en sån här med sällskapet ni firar jul med?! Om inte; GÖÖÖÖR´T! Man skrattar på sig.

Jag undrade om ni kunde gissa om vår tomte var en utklädd kvinna eller man. Kan ni med en liten enkel ledtråd lista ut det?

Vi skrattar mycket idag. Det är härligt.

Fast nu såg jag att Anna gissat helt rätt.

Snart är lördagsmiddagen klar, kyckligen puttrar i ugnen. Mommo är här och ska äta med oss. Efter att Ville jobbat färdigt (miniräknararen är hans dator, han jobbar vid den som mamma) tog han ansvar för dukningen. Men…

…vad försöker han säga?

(Fler bilder från vårt kök finns här)

Det här är humor alltså. Den här tjejen Ana Gina (vinnare av roligaste blogg Blogawards 2010) är störtskön. Till och med Ville har blivit inspirerad nu och sjunger ”såva den, såva den” sen skrattar han. Och jag förstås.

Även feminister kan vara ironiska. Det är inte ofta ;-)  men det händer. Låt oss nu tillsammans njuta av när Mats Rådberg glorifierar den fantastiska mansrollen.   

Gahhh va svårt det skulle vara då. Jag har just gjort min första bildspel med mycket möda och besvär. Jag kan ju inte det här.  Urkass kvalle på både bild och ljud blev det. Ursäkta pipet mot slutet, jag fick sms (hahaha).
     Får se om det blir några fler filmer, inte via WVM i alla fall. Har någon tips på bra program/websida där man kan göra filmer med bättre kvalité?

Idén till filmen kom igår när svärmor skjutsade oss in till stan. Ni förstår när vi kliver in i den läckra bilen, spelas värsta låten: ”I´m too sexy”, svärmor stoppar i sin diskreta nyckel ;-), sätter på sig brillorna från 80-talet, stampar gasen i botten och sen flyger vi fram på vägen. Under färden beundrade vi gömmorna fulla med godispåsar med klämmor, vatten (som hon aldrig åker utan) står i prydliga rader, mynten ligger inte och skräpar utan är välplacerade i en burk, självklart finns också en mojäng att hämta kundvagnen med… det var egentligen bara midjeväskan magpungen om saknades.
     Jag har postat filmen i kategorin ”roligt” så att ni fattar att det är humor det här