Klockan 8 den 3 oktober hade jag tid på förlossningen för igångsättning pga anti-M-immunisering. Jag var då i vecka 38+0.
Jag var rädd, men inte dödsrädd. Kände att nu får vi det här gjort.

Under natten och sedan två nätter tillbaka hade det sipprat en del vatten i samband med förvärkar. Jag visste egentligen inte om det var fostervatten men trodde det. Vad skulle det annars vara liksom? Men dagen innan när jag varit inne och undersöktes med ultraljud svarade man mig att man inte trodde att det var fostervattenavgång. Men doktorn gjorde ingen noggrann undersökning eftersom jag hade tid för igångsättning dagen efter.

Vi började förstås med en CTG-kurva där på måndagsmorgonen. Bebisens hjärtljud var höga. Efter 20 min fick jag vända mig från ryggläge till sida istället och då gick hjärtljuden ner. Varken jag eller bebisen tyckte om att ligga på rygg.

Sen gynundersöktes jag. Fruktansvärt obehagligt framförallt psykiskt. Jag hade bett om kvinnlig läkare, men det fanns ingen. Fast det gick ju rätt bra ändå.
Inte heller doktorn trodde att det var vattnet som hade gått. Han såg att jag var öppen tre cm och att livmodertappen var till 75% utplånad varför jag skulle sättas igång genom att ta hål på hinnorna. (Slapp alltså kateter som jag fick förra gången. Detta kändes mycket positivt.)

Sen sattes dropp i min vänstra handled. AJ!

Barnmorskan tog hål på hinnorna och satte samtidigt en pigg på bebisens huvud som registrerar hjärtslag. Hon fick be om hjälp att få dit piggen för det misslyckades första gången. AJ! Igen.
Det rann inte speciellt mycket fostervatten alls. Nu hoppades vi att värkarna skulle komma igång.

Jag vankade omkring i lokalerna i ca två timmar bland andra haltande mammor och späda bebisar. Gick med min bok och läste samtidigt.
Men det kom knappt några värkar alls, bara lite ”mensvärk”. Som jag anade. Det var på samma sätt förra gången jag blev igångsatt.

Jag var vid gott mod.
Men jag var också bajsnödig. Försökte bajsa men det gick inte. Detta störde mig djupt och innerligt. Jag visste ju vad som skulle hända med det bajset sen, i vilka händer det skulle hamna så att säga….

Sen var det lunch, 11:45. Korv. Jag tvingade i mig lite för jag var tom i magen men mådde samtidigt lite illa. Det var inte gott med mat.
I samma veva kopplades droppet på. Droppet som skulle sätta igång värkarna. Jag fick ligga i sängen, med CTG-kurvan kopplad och så höjde man droppet en gång varje kvart först och sedan en gång i halvtimmen. Vid ca 13 började jag besväras av värkarna och kunde inte göra annat än att andas när en värk kom.

Vid 13:15 var värkarbetet i full gång. Nu började det riktiga lidandet. Jag bad om att få resa mig ur sängen. Det fick jag.
Snart förvärrades smärtan ytterligare. Jag hade värkar som var ca 1 min varannan minut.
Stod med gåbord en stund och liksom dansade. Men fy fan så ont det gjorde.
Bad om lustgas och började yra om ryggmärgsbedövning. Jag hade blivit lovad bedövning när jag öppnat mig fyra cm. Jag ville att de skulle titta efter redan nu hur långt jag öppnat mig, men det skulle ännu dröja en stund. Barnmorskan var på andra uppdrag.
Jag fick nöja mig med lustgasen så länge. Blev full. På ett bra sätt. Gasen tog inte bort smärtan, men jag fick nått att koncentrera mig på samt att det är så jäkla skönt att komma in i lustgaslandet och lämna det hemska förlossningsrummet.

Varje gång jag fick värk fick Robban hålla i mitt huvud. Jag andades i masken. Stönade högt av smärta, men lyckades ändå slappna av i kroppen ganska bra. (Jämfört med förra gången då jag spände hela kroppen vid värk så jag hade träningsvärk i HELA KROPPEN dagen efter.)
Mellan värkarna kramade Robban mig och jag kände hans goda lukt.
Här någonstans kom dr tillbaka. Han hade nu ändrat sig and tidig vattenavgång och jag fick penicillin intravenöst också.

Klockan måste väl varit närmare 14:30 när jag fick ryggmärgsbedövningen. Jag fick sitta på sängkanten med böjd rygg. Jag kände knappt när de satte den. Men tyvärr verkar inte ryggmärgsbedövning fungera på mig, vet jag nu. Hon stack om två gånger men jag fick ingen smärtlindring. Möjligen att det lättade en aningen på vänster sida. På samma sätt var det under förlossningen med Ville. Doktorn trodde att jag har någon ficka vid ryggmärgen som gör att det inte fungerar. FAAAAN kände jag, ryggmärgsbedövningen var mitt hopp så att denna förlossning inte skulle bli lika vidrigt smärtsam som den med Ville.

Sen var det ca 1,5 timmes plågsamt öppningsarbete som pågick samtidigt som jag satt på sängkanten och vaggade, med Robban bredvid som höll i mitt huvud och baddade mig med kall våt handduk. Den snälla barnmorskan Birgitta fläktade med en solfjäder.
Jag tyckte detta var vidrigt på alla sätt och vis. Överjävligt. Fasansfullt. Jag halvt om halvt grät och bad att det skulle vara över varvat med att vara inne i mig själv och bara försöka härda ut. Det finns absolut ingenting positivt i denna stund.
De kollade hur öppen jag var en gång under denna tid och då var det sex eller åtta. Minns inte riktigt.

Klockan 16 började jag krysta. Jag blev ombedd att hålla emot, och fick instruktioner om att sätta tungan i gommen och andas hastigt, men det gick ju inte. Jag krystade. Och skrek. Då föreslog barnmorskan att jag skulle gå och kissa. Ok, tänkte jag. Att släppa lustgasen var hemskt. Jag fick flera värkar under tiden, på toaletten där jag satt och krystade fast jag inte fick. Att kissa gick ju inte alls. När jag kom tillbaka till sängen bad jag om att de skulle se om jag verkligen inte var fullt öppen och att jag visst kunde få krysta. Och så var det ju. Jag var öppen 10 cm och fick börja krysta. (Precis på samma sätt var det när jag födde Ville. De kunde inte tro att jag verkligen var öppen, fast jag visst var det.)

Äntligen tänkte jag. För detta mindes jag som mer positivt från förlossningen med Ville. Jag låg på rygg i sängen och spjärnade med fötterna på fotstöd.
Jag fick kanske två-fyra spontana krystvärkar. Jag vågade inte ta i fullt ut riktigt. Det brände och spände så djävulskt.
Sen försvann värkarna. Vi väntade. Jag fick inte krysta utan värk. Och vi väntade.
Så kom en. Jag krystade ut halva huvudet. FY HELVETES JÄVLAR VA ONT DET GJORDE. Jag kände riktigt hur jag sprack. Sen skulle vi vänta på nästa värk igen. När alltså halva huvudet stack ut ur min vagina. Min stackars stackars snippa. Jag fick nära-döden-upplevelser under denna stund. Jag bad till Gudrun att det skulle komma en ny värk, men det dröjde.
Efter någon minut kom det en mycket svag värk och då krystade jag ut resten av bebisen.

Kl var 16:40. ÄNTLIGEN. Jag fick upp en extremt kladdig blåvit bebis på magen, med massor av svart hår, som redan hunnit bajsa (grön/svart).
LYCKA! Jag hade klarat det.
Men det hördes inget skrik, barnmorskan masserade och torkade bort fett. Och snart kom det efterlängtade skriket.
Vi fick reda på att det var en flicka.

Barnmorskan såg inte så glad ut när hon tittade ner mot mitt underrede. Hon skakade på huvudet och la liksom huvudet på sned. Och jag kände själv att det var väl mest köttfärs av alltihop.

Jag fick krysta ut moderkakan vilket gick som en dans. Det gjorde inte ont. Allt såg ut som det skulle med den.
Barnmorskan berättade att bebisen hade haft navelsträngen runt halsen och att hennes hjärtljud gått ner vid varje krystning. Men att det varit under kontroll. Hjälp!

Sen var det dags att sys. ”Nu blir det inte roligt”, sa barnmorskan.Jag fick bedövningsspray och sen började barnmorskan rota runt där nere. Hon berättade att jag hade spruckit djupt och bak i anus (wonderful), så att en doktor myste sy. Faaaaaaaaaaaan, inte rumpan mitt problemområde, tänkte jag. Vi väntade en liten stund på dr och sen när hon kom fick Robban hålla i underverket. Jäklar va blålila hon var såg jag då. Det skrämde mig lite.
Jag bad om att få lustgas igen vilket jag fick. Trevligt. Och så fick jag en bedövningsspruta av doktorn. Det var ok att bli sydd ändå. Ingen smärta att tala om då jag jämförde med vad jag redan gått igenom. De sa att jag var tålig!? Jag räknade till 15 stygn. Hälften djupa hälften ytliga. (Det var dubbelt så många som förra gången.) Tydligen var jag inte ett dugg elastisk där jag redan varit sydd samt att jag svullnat mycket med en gång och då spricker det tydligen lättare. Men det var rakt fint snitt. Så säger de kanske jämt, att man spricker ”snyggt”.

Jag hade nu lyckats få upp Märtas bajs ända upp mellan ögonen, på lustgasmasken och överallt så jag var tvungen att duscha. Det gick bra. Skönt det var. Tog en lång dusch. Var ju svag i benen och skakig förstås men ändå pigg. Hög på endorfiner. Sen försökte jag kissa. Satt väl på toaletten i 10 min och tillslut kom det. Yes!

Hon vägdes till 3745 g, 51 cm lång. Inte pjåkigt för att vara 38 v gammal. De sa att hon var kraftfull, stark i nacken.

Efter någon timme var Märta intresserad av att suga. Jag kände direkt att jag hade lite koll på hur hon skulle få rätt grepp. När det gjorde ont tog jag loss henne och gav henne det andra bröstet. Ville inte få blåsor som med Ville. Och detta fungerade. Eller, jag fick små blåsor, men inga som gick hål på. Och mjölken kom igång efter någon dag.

Vi valde mellan namnen Märta och Stina innan, men bestämde oss för Märta bara när hon var några timmar. Jag har älskat namnet Märta sedan länge, Robban gillade det inte då när jag presenterade det för säkert fem år sedan. Men han har hunnit ändra sig. Jag tycker Märta är jordens coolaste namn.

Till vår stora glädje fick Robban vara kvar över natten, och vi fick ett eget rum.
Märta sov ganska mycket första natten. Hon fick suga en del. Ligga vid Robban en del. Jag hade skitsvårt att röra mig i sängen. Det knakade och sprakade i bäcket som var helt löst. Hade ju inga magmuskler heller (har fortfarande inte). Och det kändes som att jag hade en hel vindruvsklase mellan skinkorna. En jävligt öm sådan. Barnmorskan kollade och sa att jag hade två stora svullna hemmisar, men att det såg så fint ut annars. Jo jo.

Hot mama morgonen efter. 7 kg lättare än dagen innan.

Det togs några prover på Märta i och med immuniseringen. Hon sa inte ett pip när de stack henne, vår lilla tuffing. Det var lite skillnad mot Ville som blev hysterisk, han brås antagligen mer på sin mor Proverna var ok. Hon var lite gul i huden och i ögonvitor, men inte farligt. Slapp sola.

Vi var kvar inne på BB till dagen efter bara. Ville kunde inte sova utan oss trots att både mormor och moster var hemma hos honom. Så vi bestämde oss för att åka hem.

Första besöket på BB.

Men innan vi åkte hem fick Ville komma in till vårt rum på BB och se hur vi hade det där inne.

Ville fick vara med och byta blöja, sätta på Märta plåster och klappa förstås.

Ja sen åkte vi hem. Märta verkade gilla att åka bil, somnade. Hade sedan hjälp hemma av min mamma och syster som bodde hos oss hela första veckan. GUDOMLIGT!

Älskade familj