FRUSTRERAD!!!
Postat: måndag, 5 september, 2011, kl 09:54 | Kategori: Feminism/Genus, Ville | 51 kommentarer
Måndag idag. Inte ok.
Jag är arg. Och ledsen. Frustrerad. Och upprörd.
Mina känslor beror på Ville. Min son. Som jag önskar vore en dotter. Jag vill inte ha en son. Längre.
Jag har varit så jävla naiv och dum att jag trott att genom att behandla Ville som en människa, ett barn (inte en pojke) så skulle han bli en fin en. Inte som andra pojkar. Som slåss, skjuter, dödar på låtsas, är aggressiva, utåtagerande och hårda. Och som ser ner på tjejer.
Men det är just vad han blivit. Tre år tog det. Nu verkar han vara förlorad.
Från att ha varit den som nästan tyckt att om man håller på och önskar kön på sina kommande barn, kanske man inte ska skaffa barn. Har jag nu blivit den som inte fattar hur någon kan bli glad över att få en pojke. Vem vill ha små aggressiva skitungar som vill vara onda och arga?
Egentligen skiter jag i vilket kön det är på mitt barn. Jag vill ha ett glatt och gulligt barn. Ett vänligt. Ett omtänksamt, klokt och positivt barn. Det har jag haft också. Och jag har varit så nöjd. Han kunde säga att han älskar mig flera gånger per dag. Han gav kramar och pussar. Han var lugn men sprallig, glad och charmig.
Men nu är det barnet helt borta. Jag fattar inte var han tog vägen?
Han som är här nu, säger att jag är ful. Att han ska sticka kniven i mig. Han låtsasskjuter mig så jag dör. Han ska bara ha blå, svarta eller gröna kläder med bilar och han tycker inte om någon annan färg. Han slåss. Han är argsint och aggressiv. Han går runt med rynkade ögonbryn och ser svår ut, svär och skriker. Vill vara läskig, ond och skrämmas. BARA EN JÄVLA MASSA SKIT.
(Nej det är inte hela tiden. Och ja han har naturligtvis fina stunder där han är hur go som helst.)
Men just nu är det känslouppror i mig. Jag är så otroligt ledsen över detta. Jag gillar verkligen inte barn som beter sig så här. Va fan ska jag göra???
Hej du, jag är ny läsare här så jag har inte riktigt hunnit kolla igenom hela bloggen ännu.
Vad jag förstått väntar ni smått igen och jag undrar lite försiktigt om det kan vara det som spökar för din son? Har han funderingar som han inte riktigt kan sätta ord på, någon oro om att ni inte kommer finnas där för honom i samma utsträckning som idag?
jag har själv 3 barn, och ja, alla barn är olika, när minstingen kom köpte jag en bok till mellanbarnet, läste ,läste och läste lite till och pratade ofta om hur stora hjärtan mamma o pappa har så alla barnen får plats däri..förvisso så är mitt mellanbarn äldre än din son så övergången gick ganska smärtfri.
Annars kan det helt enkelt bara vara en period nu där han försöker bryta sig loss och testar hur mycket han ..testa. Fortfarande är han din lille son, men nu kan han även utagera egen vilja i större utsträckning än tidigare. jag hade nog inte gjort något större väsen över hans aggressioner utan i stället försökt avleda honom..i den mån det går.
Jag förstår din frustration och sorg också. På senare tid har jag blivit mer o mer genusmedveten och det är med sorg jag ser mellanbarnet utvecklas till något utpräglat flickigt,pipigt och mycket utseendemedvetet. Även där tror jag på att erbjuda alternativ samt avleda i viss mån. Hon måste ju faktiskt få bestämma till viss del själv också.
Usch, nej, känns som om jag svamlar. Hoppas du inte tar illa vid dig, jag menar dig väl.
Tycker din blogg känns trivsam så här stannar jag nog.
Sköt om dig.
________________________________________
Nina svarar: Tack för en fin och klok kommentar. Tycker inte alls du svamlar.
Jag tror han är samma gulliga unge. Men just nu med ett skal av trotts. Just nu behöver han att hans mamma talar om för honom vad som är okej och vad som inte är okej att göra och säga.
Misströsta inte, det kommer bli bättre! Kanske inte inte morgon, men det kommer bli bättre.
Skärpning Nina!
Att Ville beter sig som han gör kan du väl för fan inte koppla till att han är pojke? Jag tror att det är långt i från alla pojkar som agerar på det sättet och att det finns lika många flickor som absolut uttrycker sig likadant. Sluta se Ville som ett kön, börja se Ville som ett barn. Om du skulle få en dotter och din dotter skulle bete sig likadant, skulle då då önska att du inte hade fått några barn överhuvudtaget?
Lös det. Prata med bvc eller ring bup. Du mår ju inte bra av detta och det lär han knappast heller göra. Vad säger fadern?
Kram!
______________________________
Nina svarar: Jag är helt och hållet övertygad om att han beter sig på detta sätt för att han ser andra pojkar göra så. Han har nu fått lära sig att han är kille och därför härmar han andra pojkar.
Jag ser Ville som en pojke, ja självklart det är vad han är. Sen försöker jag uppfostra honom fritt som ett barn.
Om jag fick en flicka som beter sig lika dant skulle jag (rent hypotetiskt) tycka det var lite jobbigt men inte i närheten av lika störande. Jag skulle då tro att det där kommer gå över. Sen skulle jag tycka det var lite bra att hon vågar vara arg, höras och ta plats. Dock skulle jag INTE tycka det var bra att hon säger elaka saker och slåss.
Lös det, skriver du. Det tror du inte jag vill eller? Och vad tror du bvc ska göra?
Pappan gillar inte heller hans beteende men är inte orolig på samma sätt som jag.
Tack för ”stödet”.
Sånt säger man inte om sitt barn, herregud. Du borde inte va mamma..
_____________________________
Nina svarar:Har du själv barn?
Inte för att det gör saken bättre, men små flickor vill också sticka kniven i andra, vill provisera så det heter duga. Alla barn vill veta var gränserna går och vill testa sin omgivning för att hitta sin roll och sig själva. Säger du rosa, säger han grön, säger du fin, säger han ful, säger du snäll säger han dum. Och det är bara för att testa dig. Om du ser det så blir det kanske lättare att se att det inte har att göra med hur barnet ser ut mellan benen utan hur vi som omgivning svarar barnet. Och visst fan är det jobbigt att bli provocerad för det blir man.
Och jag kan lova dig med handen på mitt hjärta att om jag någonsin i någon värld skulle få ett tredje barn är jag helt övertygad att vi ska ha en lillebror till. För jag vet inte hur det är att älska en dotter men jag vet hur underbart det är att ha två söner!
Kramar!
________________________________
Nina svarar: Åh va fint Clara, jag blir helt varm. Du har helt rätt i det du skriver. Jag råkar ju också veta att du har en treårig mjuk son som är som varken slåss eller är aggressiv. Antagligen umgås han inte med andra bråkiga killar, eller härmar han bara inte efter?
Jag tror inte det har så mycket med kön att göra även om uttrycken kanske blir olika beroende på kön. Det finns krävande barn och det finns lättare barn av båda kön. Jag är uppvuxen med två rätt jäkla suriga, arga och gnälliga systrar. Det kanske inte var pang pang och att slåss, men ”jag hatar dig”, misshandel av småsyskon när ingen såg, skrik och gap och dåligt beteende som kunde förstöra vilken annars trevlig dag som helst.
___________________________________
NIna svarar: Så är det förstås.
Och Ville har ju att brås på i både sin mor och far, personligheter med kort stubin, mycket känslor och utåtagerande sätt.
Men när jag ser att Ville tar efter så in i bomben av det andra småpojkar gör blir jag så fruktansvärt frustrerad.
Raring, allt fixar sig. Det är treårs-trots, en hopen av intryck och lärdomar från mamma o pappa, dagis, andra vuxna och barn och han håller på att mixtra med allt. Tror inte att det han gör kommer ”ärra” honom för livet, han är en fin pojke
Se på de i din omgivningen som också utövat dessa ord och lekar, men som är fina pappor och män idag! Mycket är ett test, leka roller… John har varit där också, men han är älskvärd, pussar mig och säger jämnt att mamma ja älska di, du är den bästaste mamman i hela värdlen och likaså Julia!! Hur tar din käre man det här?! Har han några tips? Kram
________________________________
Nina svarar: Ja ÅÅÅÅÅHHH va jag hoppas att du har rätt att det är teårstrots och att det går över. Liksom jag ogillar Robban beteendet, och han talar om att det är fel. Men han ligger ju inte sömnlös som jag.
Jag kan tänka mig att det är riktigt frustrerande, jag hade antagligen blivit helt knäckt för jag är inte världens mest tålamodiga människa. En av många anledningar till att jag inte är helt säker på att jag vågar bli förälder.
BVC har lång erfarenhet av barn i alla olika åldrar, de borde veta hur nu kommer åt problematiken. Men det blir ju så fel när du skriver att du skulle tycka det var lite bra om din dotter vågade ta för sig, höras och ta plats. Vill du inte att Ville ska besitta de kvalitéerna?
_________________________________________
Nina svarar:Men tror du på riktigt att bvc kommer se det som ett avvikande beteende när typ hälften eller kanske en tredjedel av alla andra pojkar i samma ålder beter sig på samma sätt? Nä, jag tror inte bvc är rätt ställe för mina frågor.
I den kompesatoriska uppfostran som jag tror på känns det viktigare att trycka på att min son blir ödmjuk och min ev. dotter vågar ta plats. Eftersom det är tvärtom vad den traditionella könsroller innefattar.
Jag tycker det låter som klassisk gräns-testning. Visst är han tre år gammal? Han vet så jäkla väl hur mycket du ogillar det där beteendet och spelar på det för att få reaktion från dig. Ta det lugnt, ignorera provokationerna (inte om han slåss då givetvis, då måste man ju markera). Det går över, jag lovar.
____________________________
Nina svarar: Jag har gjort det. Brukar gå ifrån honom när han sätter igång. Tom när han slåss och sparkas så blir jag faktiskt sällan arg utan säger bestämt nej, sitter ner med honom och talar om att så får han inte göra.
[...] kan inte låta bli, nu kommer ett aggroinlägg som en reaktion på ett Ninas senaste inlägg: Från att ha varit den som nästan tyckt att om man håller på och önskar kön på sina kommande [...]
Känner sympati för dig, Nina. Varför ska världen vara så stereotyp och varför ska den påverka så mycket?
Även jag som inte har barn kan störa mig på hur barn stoppas in i två stränga mallar. Är det nån jävla parodi eller menar verkligen folk allvar som ALLTID klär sina barn så att man ser vilken könsmall de tillhör på hundra meters avstånd?
Men även om det känns jobbigt nu, så kan det säkert vara en period han går igenom. Som tar slut.
Är ingen expert på detta, men det är säkert ganska naturligt för honom att han vill testa att identifiera sig med olika roller och då han konfronteras mycket med den stereotypa pojkrollen på förskola (antar jag?) så behöver han känna efter och leka sig fram till vad som passar honom just nu. Att vara barn handlar väl mycket om att experimentera sig framåt? Han kanske blir mjukiskillen igen längre fram. Det tror jag.
———-
Nina svarar:
Ja, jag tror på riktigt att BVC kan hjälpa dig att hitta strategier för att Ville inte ska hamna där han befinner sig just nu. De vet det mesta som rör sig om trots och jobbiga ungar. Släpp det där med könsrollerna för en stund och se honom som den lilla individ han är.
________________
Nina svarar: Ja, kanske ska prova ringa då! Och höra vad de säger.
Nina jag vill bara säga att jag beundrar att du vågar skriva sånt som många andra knappt vågar yppa att dem ibland tänker om sina små…ALLA har sina svaga ögonblick i föräldrarskapet då man ens undrar varför man skaffade de små!
För några veckor sedan gick jag runt å grät en hel eftermiddag och ville bara dra, bort bort från min dotter som vad jag en försökte med bara skrek åt mig, spottade på mig, vägrade låta mig krama eller komma nära henne, hon sa elaka, hemska ord och slog mig….då ville jag bara lämna allt och dra iväg och vara den där ” Havannamamman” som Veronica Maggio sjunger om…..jag ville bara bort från den människan som jag älskar mest av allt, som det gör övertygade mest ont av när den människan beter sig illa emot en…Den lilla heter Tilde och hon har de senaste 4 dagarna bara kramat, pussat, sagt : mamma jag älskar dig, du är BARA min mamma och varit mysigaste ungen på jorden…det var henne jag ville sälja på blocket för 2 veckor sen och bara dra utomlands, ta en drink i solen och glömma allt!
Det blir bättre…jag tycker att Ville beter sig precis som min dotter gör då och då..Är det jobbigt : Gå ut en promenad i skogen.. eller ring mig och gråt tills tårarna är slut, så kan vi prata om alla förbjudna tankar, prata och drömma oss bort för en stund till strander, en drink i solen och inga måsten….Och är det inte jobbigt så kan du ringa så kan vi bara prata om vilka härliga ungar vi har för dem stunderna finns ju oxå! Kram/ från mamman som inte begåvats med det ” Dåliga samvetet” som alla andra verkar fått sen dem fick barn…jag är mamma, jag älskar mitt barn mest av allt men jag älskar också mig själv och LIVET och skäms inte för att vara MÄNNISKA också!
För det första- en stor, varm bamsekram till dig Nina! Jag jobbar med exakt samma beteende dagarna i ända och visst är det den förbaskade könsrollen som spökar. Jag kan bara tänka mig hur det måste kännas att se sitt eget barn förvandlas på det sättet. Ge honom tid och fortsätt kämpa- han kommer tillbaka till dig!
Till er som beskyller Nina för att vara en dålig mor- ni borde fan skämmas!
___________________________
Nina svarar:
Dels är han inne i en påfrestande period för tillfället. Han måste vara ganska jämngammal med min minsting, tror jag? Vi har många konflikter här för tillfället, det är slåss och bitas (vilket vi förstås inte accepterar) och ligga på golvet och skrika (vilket han förstås får). Jag tror att det är en massa frustration, över att inte kunna allt, inte få allt, inte få bestämma allt, inte kunna kommunicera allt, och så vidare – och det tar sig uttryck på de sätt han kan uttrycka det på, även om det inte är sätt vi vuxna skulle önska.
Och så är det också en ålder då de tänker och funderar en massa. Här har vi dagar då man inte kan gå två meter utan att det kommer en nya fråga om varför eller hur eller nåt sånt. De lägger märke till en massa saker som de inte lagt märke till innan. Som till exempel det här med att omgivningen betraktar vissa färger som pojkfärger och andra som flickfärger.
Vår minstig har inte riktigt börjat prata om det än. Men när storebror var i ganska exakt den åldern så vet jag att detta kom upp på tapeten (jag har kollat min blogg :-)) Det man får göra då är att vara tålmodig och prata med barnet om det, resonera kring det här med pojkar och flickor och varför det ena skulle vara si eller så.
Jo, det går. Jo, de är stora nog. Och går det inte just nu, när det är en aggressiv period, så går det sedan när en perioden tar slut. För det gör den.
Jag tror det är en fas. Jag tror att han kommer igenom det. Men det är nu du har den verkliga utmaningen: att vara pedagogisk och tålmodig och diskutera med honom på rätt sätt. Nu när han börjar bli medveten om skillnaderna.
_____________________________
Nina svarar: Där slog du huvudet på spiken. Det insåg jag nu. Det är nu det börjar. Den verkliga utmaningen. Det är bara att spotta i nävarna och ge sig in i det. Det är nu det börjar det viktiga arbetet.
nu har ju inte jag träffat er son, utan läser bara din blogg sporadiskt, men jag tror också du gör fel i att se detta som ett könsrollsproblem som uppkommer genom att han härmar andra pojkar. släpp maktlösheten och försök identifiera situationer när hans beteende blir värre, börja skriva en liten dagbok, se om ni kan hitta mönster. händer det oftast när han är trött, hungrig, överstimulerad, understimulerad? när han är ensam med någon av er eller när ni båda är hemma? hur är han på förskolan, när ni har besök, när ni är hos andra? hur är han vad gäller gränser, regler och instruktioner, tar han ett nej från er eller kör han alltid sitt eget race? hur var du & Robban som små? hur var era föräldrar och syskon? hur länge har detta pågått?
ser ni detta som enbart ett könsrollsproblem som är utom er makt finns det risk att ni missar det verkliga problemet, som förhoppningsvis är ett annat.
finner ni ingen lösning alls och ni tycker det aggressiva beteendet blir värre, kan jag rekommendera boken Explosiva barn av Ross Greene: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9189091264 (mycket användbar även för barn som inte har eller utreds för någon NPF-diagnos).
till sist vill jag säga att jag fullkomligt förstår maktlösheten man känner när man inte kan påverka sitt barn. vår son har varit väldigt aggressiv, utåtagerande, dålig på att ta in regler och oflexibel sedan han var knappt 1,5 år. Nu är han 3 (idag!) och vi ska be BVC om remiss till BUP eftersom vi lagt ned förhoppningen om att det ”bara” är en överjävlig trotsålder han är i. det är liksom för exremt & oflexibelt för att vara en period. jag menar inte att Ville kanske också har någon NPF-diagnos, absolut inte, men hans beteende som du beskriver det liknar till viss del vad vi upplever med vår son, och då är alla sätt att förstå beteendet bra sätt. (och ja, vi har en dotter också på 1,5 år. som är totalt annorlunda mot sin bror. hon är empatisk, givmild, kramig och gladlynt, men det har INGET att göra med att hon är flicka! de är bara skapta på olika sätt i hjärnan, mina barn.)
____________________________
Nina svarar: Jag vet exakt vad det kommer ifrån. Jag vet exakt när det blir värre, det är när han umgåtts med dessa. När Ville leker med vissa som inte provocerar eller är aggressiva själva går det HUR BRA SOM HELST. I fredags t.ex. var han med sin kusin Matilda och han var inte aggressiv en endaste gång utan bara charmig och glad med stark vilja, som han alltid haft. Så vi vet. Problemet är bara att vi kan inte undvika alla dessa barn som ”smittar” honom.
Lycka till med er son! Klokt att ni tar det på allvar.
Tänkte på vad du svarade till Ozena, om att du inte blir arg utan säger bestämt nej när Ville beter sig illa.
Det kanske är så att han beter sig än värre eftersom du faktiskt inte blir arg, utan han tänjer på gränserna än mer för att se vad som krävs för att få en ordentlig reaktion? Tre-åringar är små jävlar utklädda till barn, och väntar man dessutom småsyskon i samma veva så blir de små jävlarna riktigt, riktigt jobbiga att hantera. De har inte språket för att förklara vad de tänker och känner, därför agerar de ut det.
Det man däremot inte ska göra, är att ge upp och retirera. Man måste markera gränserna lite tydligare (bli ordentligt arg när han går över gränsen!) och kramas desto mer. Förhoppningsvis lugnar Ville ner sig lite när lillasyskonet väl kommit och han har landat i vad det innebär att ha ett syskon hemma. Sedan kommer det komma många faser av ”bråkighet” framöver också, men det beror absolut inte på att han är en pojke. Det beror på att han är ett barn, och barn har sina faser beroende på hur känslolivet utvecklas tillsammans med språket.
Så ja, jag håller med Apan i det här fallet och säger detsamma – släpp genusglasögonen en stund och bemöt ditt barn. Min tanke är att du ska vara tydligare själv, visa att du blir upprörd, visa att du blir arg.
Bvc är inte idioter överallt och de tips och råd man får kring trots är förhoppningsvis inte olika beroende på kön (de ger dig inte två olika salvor för ett och samma eksem, beroende på om det är en pojke eller flicka. Helt korkade är de inte).
_________________________________
Nina svarar: Tack för din kommentar.
Fast det ÄR ju ett genusproblem eftersom han nu fattat att han är kille och apar efter andra killar som beter sig illa och TILLÅTS göra det. Vissa människor tycker att ”pojkar är sådär”. Jag vet ingen tjej på varken förskolan eller i omgivningen som håller på på det här sättet.
Och grejen är att jag blir arg ibland. Fast det är sällan för jag tillåter mig inte det. Jag tror inte på att vara arg mot barn. Jag tror på att vara bestämd och tydlig. Det är jag. Och jag säger ofta att jag blir ledsen och ibland kan jag inte hålla tårarna tillbaka heller så då ser han ju det.
Jag svarade dig till ditt inlägg på facebook, men jag drar ett svar här också så att du inte missar det
Jag har en dotter som blir fyra år i oktober och det senaste året har hon varit precis det du beskriver. Men omvänt vad gäller ”könsrollsextremismen”. Hon vrålar som tokig vid minsta motgång, hon tycker oftast bara om en förälder i taget då den andra inte är vatten värd, hon ska ”kniva” folk som inte gör som hon vill (bland annat ska hon hugga poliser med svärd om de skulle stoppa vår bil…) och hon är allt som oftast ett väldigt argt litet barn. Hon har dessutom gått från att gilla alla färger och alla leksaker till att plötsligt bara tycka om lila och rosa. Det ska vara lila hästar med glitterhår, rosa prinsessklänningar med fluff och flickor ska prata med kattungeröst.
Du kan ju föreställa dig hur lycklig jag som genusmedveten mamma blir när hon vill vara en überflickig prinsessa med riktigt taskig attityd
Nu, efter ett års kampande, så har jag nog kommit fram till att det bara är hennes sätt att testa gränser och att skapa sig ett jag som inte är helt kopplat till mig/pappan. Hon vet vad jag och hennes pappa skulle önska av henne, och så gör hon tvärt om… Så klart.
Är det inte precis därför man kallar treårsåldern för den lilla tonåren? De slår sig fria och agerar på det sätt som föräldrarna tycker är sämst.
Summa summarum är väl att jag tror att vi båda har fullt normala och välfungerande ungar, som inom sin tid återgår till att vara något mer harmoniska.
____________________________
Nina svarar: Menar du att detta pågått i ett helt år? Oh my!
Vet du var det kommer ifrån? Ser du att hon hämtar upp det från andra hon umgås med?
Det gör nämligen jag. Och jag tror att hade Ville inte umgåtts med dom så skulle vi inte ha det här problemet. Inte förrän han hade hittat några andra att apa efter förstås.
Ja ja bara man visste att det gick över skulle det vara så mycet enklare att hantera. Men eftersom jag själv mött många pojkar som slåss, skräms, säger elaka saker och spottar på andra så är jag rädd att det inte ska gå över…..
Dessutom ska vi nog ge oss själva en eloge som har uppfostrat barn som vågar ifrågasätta oss
Emma: ja, det där med att bara en förälder i taget duger har vi mycket av här…
För övrigt: är det inte sexårstrotsen som kallas lilla tonåren? Då hade vi smällande i dörrar och skrikande av typen ”ni tycker inte om mig, jag kunde lika gärna dö!”
Jag tror barn har perioder då de hävdar som och blir ”elaka”. Jag har haft några sådana perioder genom min egen uppväxt, dock så använde jag bara språket, men det kan vara jobbigt att som förälder få höra om hur dum, elak och ful man är. Du ska se att genom din fortsatta omsorg så kommer Ville ur detta till slut.
Nina, jag vet ju av erfarenhet i ditt bloggskrvande att du är en otroligt känslosam person (och du är gravid- inte för att använda det som en ursäkt dock…) men jag tycker du är modig som skriver så ärligt. Även om jag tror att du har fel och lägger *dina* värderingar i hur pojkar är i Villes nuvarande beteende, så lyfter du upp problemet och hur jobbigt det är. Ville är ju pojke, och ditt första barn- således vet du bara hur Ville är och du har hans könstillhörighet nära till hands även om du vill se bortom den.
Prata med ”flickföräldrar” så kan de säkerligen omkullkasta din teori (många har ju edan skrivit om det) om att Ville gör såhär *för att* han är pojke. Flickor (för att dela upp barn i kön, trots att jag är emot det) kan vara riktigt jävliga de med, det måste du väl komma ihåg själv eller från din syster?
Det är nog viktigt när det gäller trotsiga barn att fundera längre. Vad trotsar de för? Jag vet, det är lätt att säga för mig som inte har barn- men jag suger ju åt mig sådana klokheter som ni, alla de fina bloggare (inkl du, Nina), skriver om barnuppfostran.
Tro på dig Nina. Du kan. Du vet vad du gör. Ville kommer att bli en otroligt fin kille, med ett otroligt känsloregister och troligvis ett humör efter sina föräldrar!!
Jag ÄR en känslomänniska av rang och nu har jag redan lugnat ner mig ett par hekto faktiskt. Lunchade med en fin vän och fick prata av mig, sen kändes det bättre.
__________________________________________
Nina svarar: Tack för en kanonkommentar.
Du är klok du och du har precis förstått dig på mig
Precis som du säger har jag bara ett barn och således inget att jämföra med. Du och flera med dig har ju säkerligen helt rätt i att flickor också kan bråka och vara ”elaka”. Dock kommer jag alltid reagera snäppet hårdare på det när det är pojkar som agerar utåt eftersom det är ett problem som oftare finns kvar hos pojkar som sedan blir män.
Dock måste jag säga att i min omgivning finns ingen tjej som slåss eller skräms på det här sättet som Ville och vissa av hans kompisar.
Och självklart lyssnar jag även på dig som inte har barn.
Och jag får lägga in ett inlägg till, för jag hann se precis när jag skickat iväg kommentaren att min bloggadress var fel. Nu kommer ni till rätt blogg!
Vännen!
Jag känner likadant med min Elis nu. Och ser hur han hänger på grabbarna här på dagis och brottas och knuffas och skrattar och upplever hela våldsleksbaletten spännande.
Och sen gör han ju naturligvis likadant hemma, mot Julie, och oss försöker han slå.
Varje gång samma sak, vi visar att det inte är ok, jävligt tjatigt blir det. Och alltid visa HUR man ska göra istället.
Och visa kärlek till det barn som beter sig såhär fast man känner en obeskrivlig ilska.
Naturligtvis visas kärleken i BRA situationer. Inte bara NÄR barnet gör någonting bra, utan spontant också.
Sen får man aldrig glömma att barn måste bearbeta alla känslor de har. Vi kan vara där och bekräfta deras känslor men visa på andra sätt än att slåss/säga fula saker. ”det är okej att du är arg men du får aldrig ….” ”här, prova riv en massa papper till slamsor”
Prova lev ut känslorna tillsammans med honom? För vissa barn kan det kännas skönt.
Och jag tror att du är det, men var ärlig med dina egna känslor. ”Jag blir ledsen när du säger sådär”
Hoppas jag inte låter som någon besserwisser, allt fungerar ju inte på alla barn men jag hoppas något tips kanske känns värt att prova. Jag är ständigt i jakt på nya tips med mina egna bråkstakar. Ibland fungerar verkligen ingenting och så har jag sagt ”jag blir ledsen när du gör såhär och vill inte leka med dig just nu”
Jag inbillar mig att man då visar barnen ett sätt att hantera egna konflikter med andra barn. S’ga ifrån istället för att slåss.
.. förvånansvärt nog existerar inte skjutlekar på stora avdelningen hos oss, däremot på småbarnsavdelningen testar killarna mycket pangpang…som om det är perioden de testar sånt och hur omgivningen regagerar. Fröknarna här ignorerar till stor del det beteendet om det inte går för långt. Och det mattas fort av.
Kanske är det en del av hemligheten – att inte ge barnen respons på det oönskade beteendet, de får ingen reaktion och det blir inte lika roligt…..? Att kunna skapa starka känslor hos en vuxen känns nog mäktigt för en så liten människa.
Och så skickar jag en stor dos kärlek till dig! Du är en fantastisk mamma!
__________________________
Nina svarar: Tack för stödet. Jädrar vad det värmer.
Ja visst blir det tjatigt. Usch å fy.
Men som jag just insåg pga Sannes kommentar här nedan. Det är nu det börjar. Det viktiga arbetet och den svåra prövningen.
Det låter fantastiskt att skjutlekarna är färre bland de stora barnen. Hoppas det är på samma sätt här hos oss.
Jag tror också på att visa att vi föräldrar också kan känna negativa känslor. Både arga och ledsna. Och jag tror också på att inte ge för mkt respons på dåligt beteende utan hellre försöka förstärka det som är bra. Den självupplevande profetian passar jag mig noga för.
Åh nej, jag skrev en jättelång kommentar och det verkar ha försvunit…=(
Nina, jag känner igen min DOTTER i det du skriver och jag kan informera om att det är precis lika jobbigt med ett monster till dotter (ja, hon är ett monster, ett trotsmonster, jag älskar henne lika mycket som förut men hon är skitjobbig till och från) Ibland har jag min gulliga unge och ibland ett typ offspring of Satan, det har pågått ett bra tag nu (hon blev tre i april så jag antar att det är trots) hon är ett av tre barn på dagis som jämt slåss och bråkar och knuffas hon svär som en sjöman och slår mig och sin pappa (dock inte sin lillebror som hon är supersnäll och gullig emot *pust*). jag pratade med BVC som sa att ”det är bara trots” och ” det är en reaktion på att hon fått en lillebror” trots att det började innan.
Det största problemet vi har är att hon inte lyssnar när vi är ute, utan springer ut i bilvägar och springer ut ur affärer när vi handlar osv.
Jag förstår helt och klart att det är skitjobbigt och jag kan säga att jag skulle inte tycka det var mer jobbigt om jag hade en son, för det kan inte bli jobbigare än såhär…
Jag köpt en bok som heter, Växa- inte lyda den ska jag nu läsa och se om där finns några tips.
Eftersom ville inte är tillräckligt stor för att förstå konsekvenser ordentligt skulle jag råda dig till att låna böcker som tar upp just det du ser som problem. Böcker eller en pedagogisk film.
och håll ut, snart är han tillbaka, den där charmiga underbara killen som var innan!
Och det med de grabbiga kläderna tycker jag inte att du ska lägga så mycket vikt vid. Försök att hitta t.ex. färgglada kläder med bilar och grejer på och säg typ ”kolla vilken skön och färgglad tröja jag hittade till dig!”
lycka till och kram!
______________________________
Nina svarar: När jag läser din kommentar förstår jag ju att det såklart blir lika jobbigt när en dotter beter sig på samma dåliga sätt som Ville. Dock tror jag det är mer obanligt bland flickor. Inte pga generna förstås utan för att de i sin könsroll inte får lära sig att agera utåt som pojkar.
Vi får spotta i nävarna både du och jag och svälja ilskan, fortsätta tjata om vad som är rätt och fel och krama, pussa och ösa kärlek över dom till vansinne.
Nina, hur är pojkarna han umgås med? Pojkarna på dagis? Jag tror i stort att den här typen av beteende beror på – som du säger – att han iakttar andra pojkar. Jag ser det här i mitt jobb ganska ofta, hur de snälla empatiska pojkarna verkligen kämpar med att efterapa sina idoler som alltid är de där äldre och bråkigare pojkarna och tar sig an ett helt nytt beteende. (och jag ser flickorna göra detsamma fast med de stereotypa flickorna i gruppen)
Jag förstår din frustration. Jag tror du får sätta in storkanonerna. Acceptera INTE den här typen av beteende. (eller ja, han får ju tycka att du är ful och dum. Man får ju tycka det. Men tala med honom om VARFÖR du tycker så. Reagera inte på ful för då lär du honom att det är viktigt att vara fin)
Utveckla leken. Varför leker han monster? Vad kan du göra för att vända den till nåt positivt? Kläderna? Se över dem – välj kläder i blått fast mjukare nyanser. osv. Kanske hittar du nåt i rosa eller lilla eller annan pastell med bilmotiv på? (du kan kanske köpa tygmärken och sy på lite tjejjigare plagg?)
Prata med förskolan och fråga vad de har för plan och tankar kring det här?
Sist men inte minst vill jag även påpeka att många flickor beteer sig precis såhär, men de blir ju inte påhejjade eller uppmuntrade av samhällsnormen att fortsätt. Manlig våldsamhet glorifieras tyvärr.
/kram Natashja
__________________________
Nina svarar: Ville är verkligen en sådan som apar efter. Tom yngre pojkar härmar han. Och tidigare har han härmat flickor också. Men nu verkar han hålla sig till pojkarna, tyvärr….
Jag vet vart det kommer från. Jag märker ju tydligt att det förvärras/uppstår efter att han varit med vissa.
Tack för bra konstruktiva tips.
men du… jag läste precis ditt svar till Ozena. Det är ju en bebis på väg. Kan det vara så att han testar om du fortfarande älskar honom? ”Älskar du mig nu mamma fast jag är elak? Älskar du mig nu mamma när jag slåss? Älskar du mig ovillkorligen?”
Barn frågar ofta fast med annat än ord. Fundera på det! Fundera på om du kanske ska bemöta det med MER kärlek istället för att ignorera?! ”Det är helt ok att du tycker att jag är dum, jag älskar dig ändå”
___________________________________
Nina svarar: Kloka tankar. Så skulle det kunna vara… Ska absolut fundera kring det.
Alltså, vad jag menade var inte att ignorera honom, utan provokationerna. Reagera inte så hårt på om han säger att du är ful eller vad det nu är. LD gav ett bra exempel ovan på hur man kan svara på det.
Jag har en dotter som snart är tre. Hon beter sig så som du beskriver att Ville gör och man blir ju så ledsen. När hon säger att jag är dum brukar jag fråga varför och säga att jag känner mig som en snäll mamma faktiskt. Jag tror på att markera tydligt att våld inte är ok, men utbrotten måste de nog få ha ifred. Man får ju vara arg och ledsen. Jag försöker hålla mig lugn, ifrågasätta och prata om det. Det blir konstigt att med ett utbrott försöka få barnet att inte få utbrott.
Jag tror att din kompensatoriska uppfostran kommer ge din son en trygg grund och förutsättning för god självkänsla, jag tror dessa utspel är en kombination av treårstrots och känslor kring det faktum att han snart ska bli storebror.
Ehm, det där hade lika gärna kunnat vara min systerdotter för ett år sen. Hon var tyken som få. Förutom det där med färgerna då, men där var det så att hon tyvärr fått väldigt mycket uppmärksamhet för sitt utseende, och särskilt från hennes pappa ojas det mycket när hon ser prinsessig ut och gillar glitter, och han är inte så frikostig med uppmärksamhet annars. Men annars var det högljutt och våldsamt och man skulle skrämmas och luras.
Japp det har pågått ett år ungefär. Jag minns dessutom hur hennes bästa kompis mamma ojade sig över att hennes dotter hade blivit helt jäkla oresonlig på alla plan. Det skrek och gormades och hon vägrade göra precis allt. Min dotters kompis är 6 månader äldre och där och då så kände jag inte igen beteendet alls. Sex månader senare var min dotter likandan. Jag tror faktiskt inte att det är influenser från andra barn (trots kompisen som beter sig så).
Elvira fick en lillasyster för 1,5 år sedan och kanske spelade det in. Hon har dock ALDRIG gjort något mot sin syster (tack och lov). Med sin syster är hon världens finaste och goaste unge. Hon tillåter alla möjliga grejer som en 1,5-åring kan ta sig för. Dra i håret, tjuvnyp, stjäla lekstaker etc. Det bemöts bara med ett leende.
Just för att hon är så oerhört fin mot sin yngre syster så VET jag att det där goa, varma och mjuka finns inom henne. Det arga är mer riktat mot mig som förälder under en begränsad period.
Hej Nina! Jag är mamma till världens finaste 24-åring. Han har varit en jättefin kille hela livet, men även han har haft sina perioder. När han var 2,5-3 år så bet, nöp, rev han mig nästan jämt. Det var INTE kul. Sen gick det över. När han var 5-6 hade han en svår period igen. Det gick också över. Och jag är helt övertygad om att mitt sätt att vara mot honom (att behandla honom som en människa, ett barn och inte en pojke, precis som du skriver) har haft stor betydelse för den fina människa han utvecklats till. Jag är också helt övertygad om att din som påverkas av ditt sätt att vara mot honom. När han blir lite större kommer ni säkert att han många bra och för honom inspirerande samtal och diskussioner om hur människor uppför sig och hur ni tycker att man ska uppföra sig.
Ps. Min kille har varit ensambarn, så det hade inte att göra med väntade småsyskon. Men det kan säkert påverka.
Det är skönt att jag ligger lite före dig, så mina grabbar hunnit bli äldre. Med risk att låta som en besserwisser, det är inte min mening, vill jag ändå säga att de går över. Sedan kommer det säkert tillbaka och försvinner. Just döda alla känner jag igen från min yngste, rosa, herre. Han var nog i treårsåldern också. Nu i sommar var det pappa som var hemsk, men däremellan har han varit precis lika kramig och go som vanligt. Det är inte okej med våld eller att skjuta och det ska de veta, men kanske inte ge det mer uppmärksamhet än så. Mina ungar vet att jag avskyr vapen och att de aldrig kommer att få några. De har fått av min käre svåger som tycker synd om dem, men inte varit intresserade mer än någon dag. Tack och lov. Vet du vad det bästa är? Att min sexåring som vägrat kramar en ganska lång period nu gärna kramas och faktiskt till och med har gett uppsin dystra garderob något. Han har till och med rosa och har valt det själv. Vi påverkar dem trots allt, även om också jag gråter i perioder. Det blir fina pojkar av dem och de kan aldrig få för mycket kärlek, trots att det är svårare att älska dem ibland.
En tanke till. När det var som jobbigast bad jag min man att reagera för mig. Han kanske inte oroade sig lika mycket, men jag ville inte vara hemska mamma och han snälla pappa. Det har hjälp att båda reagerar på samma sätt. Tydligt, men utan att bli för arga.
______________________________________
Nina svarar:Bra idé! Det är inget problem här för han reagerar ungefär som jag. Han reagerar inte lika starkt INOMBORDS som jag. Men inför Ville gör vi lika.
Hmmm… Skulle aldrig kunna skriva/tycka/tänka så om mina egna barn…men det är väl säkert olika…
Förresten så låter han som vilket treårigt barn som helst, och jag har haft både trottsande 3-årig son OCH dotter… ingen markant skillnad där på trottsperioderna.
Guud va du är modig som vågar skriva som du känner. Beundrar det hos dig. Vidare tror jag inte att du förlorat slaget om Ville utan att du just i detta nu gör jobbet, lägger grunden, för en framtida mjuk och omtänksam kille. Klart genus spelar in och att det är extra ledsamt när en kille halkar in i den gamla vanliga rollen med tuffhet och våld. Det är ju där skon klämmer (om jag förstår dig rätt?) att Ville, trotts dina ansträngningar går i de fotspår som hans kön stakat ut åt honom och som du försökt sudda ut eller åtminstone göra nya. (Phu, det blev en lång mening.) Jag fasar för den dag då mina killar ska prova på den typiska mansrollen. Men jag tror du tänker rätt. Det är nu kampen börjar. Lita på att du lagt en bra och trygg grund (för det har du) och spotta i nävarna. Du och din make verkar vara föräldrar av den bästa sorten och du är en idol för mig i mitt föräldraskap. Man FÅR bli ledsen och spy galla, även om man är mamma! Varmkram! / Ditt Fan
vännen vännen vännen vad jag lider med dig. Som en del skriver tror jag det går över och att det är en gränstestning. Vincent testar också mycket nu och säga att han är arg på en och slåss en hel del. Tror på att man ska försöka ingonerar det dåliga helt och uppmuntra det bra. Försöker det själv, men det är inte lätt för ibland blir man galen och tålamodet är i botten.
Hoppas det blir bättre snart och du mår bättre.
Massa kramar
Nina! Jag förstår mer än väl hur du känner dig.. jag har också en treåring med snopp och han har varit för jävlig i perioder.. man måste få yttra det, skriva det, känna det. Det är så man lyfter fram problemet inför sig själv, och för att citera Nalle Puh: ”Ibland när jag säger vad jag tänker så märker jag att jag inte alls tycker så.” Man måste få häva ur sig, annars ligger det bara och gnager i bakhuvudet och man blir tokig. Jag beklagar att vissa föregående kommentatorer inte förstår det. :/
Jag är helt och hållet med på vad Ozena och LD skriver, han testar dig. Såklart. Han är tre! Det är ingen tröst alls, jag vet, men håll ut, snart är han tillbaka! Jag lovar dig. De tre första åren i ens liv är otroligt viktiga och lägger grunden till hur personligheten så småningom växer fram. Du och din man har ju gjort allt ”rätt”, och det kommer ge resultat så småningom.
Min son påverkas också enormt mycket av andra barn på förskolan som är stökiga och enligt normen pojkaktiga, och föga förvånande så beter han sig likadant mot mig för att testa om det är okej att bete sig så.. När vi varit lediga i flera dagar så är han inte alls lika stökig och bråkig. Det gör mig galen stundtals men jag vet innerst inne att vi uppfostrat honom rätt och att det kommer vara det som betyder något i slutändan. Ge inte upp, vi är många med dig som känner igen oss! Loppet är ABSOLUT inte förlorat även om det kan kännas så. Efter regn kommer alltid solsken.
Sköt om er. <3
_________________________________
Nina svarar: Fina du. Tack.
Och precis som hos er är det hos oss att Ville är mkt lugnare när han inte träffar barnen som påverkar honom på ett tag.
Vilken hemsk syn på pojkar och flickor, fruktansvärt att skriva ett sådant inlägg och dra pojkar över en kam. Jag känner pojkar som är hur gulliga och empatiska som helst, det är kanske dig det är fel på som inte kan förmedla det till ditt barn? Dåre!
______________________________________________________
NIna svarar: Jag känner också flera pojkar som är hur empatiska och gulliga som helst. Men jag känner också ganska många som inte är det. Var glad du om du inte gör det. Du kanske bor på en öde ö?
Jag är en förträfflig mamma.
Som flickmamma måste jag säga att jag skulle vara precis lika upprörd som du om min dotter sa så till mig.
Dina känslor är fullt berättigade – klart man som förälder tycker det är jobbigt. Men beror inte dina känslor på att ditt BARN säger så till dig, barnet som du älskar mer än allt – inte att din SON säger det. Skulle det på allvar vara lättare att din dotter sa det? Det tror jag faktiskt inte…men det ligger i den mänskliga naturen i att spekulera i ”om det var si eller så annorlunda”.
Sen kan man ju spekulera i varifrån han fått det (tycker förresten första kommentaren är något på spåren, kan det inte vara en reaktion på kommande syskonet) och om en tjej plockat upp samma beteende.
Sist, men inte minst. Tröstkram. Det är tungt att vara förälder ibland, klart man blir ledsen trött och arg.
__________________________________
Nina svarar: OM en tjej plockar upp samma beteende så är det i stort sett lika illa, ja. Men jag tror bara att flickor inte i samma utsträckning fastnar i dessa beteenden eftersom det inte ingår i deras könsroll. POjkar får och somliga tycker nästan att de SKA vara ggressiva. Flickor ska vara snälla och ödmjuka.
Jag VET att han härmar vissa andra pojkar.
Alltså… jag är själv inte mamma, jag vet inte hur det känns. Men jag blir lite illa berörd av att läsa ditt inlägg. Det finns så många föräldrar i världen som anser att barnets plikt är att sköta sig och om den inte är det så kan föräldern vara kall och avvisande. Det känns som att du ställer krav på din son som fortfarande är ett barn! Det är din och din man/fru(?)s uppgift att uppbåda en god relation till barnet.
Ditt inlägg osar av missnöje och besvikenhet över din egen son som fortfarande är ett barn. Sluta tvinga honom till att ta på sig tjejkläder. Du kan lägga fram de som förslag men tvinga inte. Dessutom, jag vet inte hur mycker kärlek och uppmärksamhet du ger honom, men du verkar se det mer som att HAN ska ge DIG kärlek och omtanke. Det är precis tvärtom! Visa din son värme och trygghet och han kommer troligen att bli en god människa i framtiden. Ibland är barn omogna. Jag vet själv att jag var jättejobbig som tonåring, men mina föräldrar hade tålamod med mig och visade mig kärlek och berättade vad som var rätt och fel men ändå inte ”tvingade mig” till saker. Det har gjort att jag idag är självständig, kärleksfull och bryr mig mycket om andra. Och det har inte att göra med att jag är tjej.
___________________________________________
NIna svarar: Hej Jenny! Jag undrar först och främst om du läst mion blogg tidigare. Du har nämligen missförstått mig totalt.
Jag är en bra mamma som har full koll på att det är JAG som ska stå för det mogna beteende och lära min son saker samt ge honom kärlek och stå bakom honom i alla situationer.
Dock utesluter inte detta att jag blir frustrerad och ledsen när jag märker att mina idéer om uppfostran inte går som jag tänkt mig. Det är inget jag tar uppo med honom utan det skriver jag på blogen, för att få hjälp och stöd och för att det känns bättre sen.
Naturligtvis har jag aldrig tvingat på honom några kläder. Jag är ingen idiot.
Naturligtvis är det JAG som ger honom kärlek och omtanke och inte fan förväntar jag mig att det ska vara tvärtom. Åter igen – jag är ingen idiot! I inlägget berättade jag att han tidigare varit kärleksfull mot mig också, men att sedan där här perioden med aggressivittet kommit har han minskat ner på sina kärleksförklaringar som kom ofta förut.
Att jag stör mig över att VIlle är pojke i inlägget är för att jag VET att han blir ihoptotad med de andra pojkarna och härmar sedan deras dåliga beteenden.
kan du styra om han träffar de här specifika pojkarna?
__________________________________
NIna svarar: Nej TYVÄRR. Det är just vad jag inte kan. Det är stor del till min frustration.
[...] hoppas jag får detta rätt nu men det började med att Nina skrev att hon önskar att hennes son va en dotter för att han nu har ”förstått” att han är en pojke och har börjat slåss. Anna [...]
Vilket starkt inlägg och vad modig du är som vågar skriva det. Jag ska ta lite tid i dag och läsa igenom alla kommentarerna också, så jag kan lära mig av alla andra här!
Läser din blogg då och då. Du verkar vara en härlig person som tar ansvar för att forma en härlig son.
Angående din Ville tänker jag att han reagerar och bearbetar alla de intryck han matas med om hur han förväntas vara som pojke, han kanske måste prova för att upptäcka att de alternativ som du som förälder presenterar är det som känns och funkar bäst för honom. Fortsätt bemöta och presentera alternativ och strategier så är jag övertygad om att han kommer ha lättare att brottas med normer och samhällets förväntingar på honom och göra kloka beslut i hur han vill vara. Lita på dig själv och att din son kommer hitta rätt i sin roll som pojke och man tillslut!
Kramar
Hej Nina. För det första: modigt av dig att skriva det jag tror att många av oss föräldrar tänker. Vad fan har jag fått för monster?!!1! Jag har själv ett barn som är 8 år, som har gått igenom två riktigt jobbiga kriser, dels runt 3 och dels runt 6. Jag kan hålla med föregående talare om att DET GÅR ÖVER. Mitt barn har lyckligtvis inte velat leka krig eller slåss i leken, men är väldigt VÅLDSAM emellanåt, slåss, smäller i dörrar och skriker ”jag hatar dig” och ”jag önskar att du var död”. Det är så klart inte okej, och man måste jobba med att prata, krama, prata och prata mer. Barnet är ju så pass stort att man kan diskutera om viktiga ämnen, och efter MYCKET lirkande visar det sig nästan alltid att barnet inte känner sig bekvämt i sin roll som det får tilldelat i skolan och bland kompisar. Det är en tuff 8-åring som jag har att göra med, går inte med på varken att själv bli orättvist behandlad eller att kompisarna blir det.
Det värsta är att barnet ibland vänder aggressiviteten inåt och säger saker som ”hur kan du älska en sån som mig?” Det skär så i hjärtat att jag inte har ord för att beskriva. Det är miljoner gånger värre än när barnet ger sig på mig. Men dessvärre är jag övertygad om att även det är ett sätt att försöka tolka, testa och förstå de fruktansvärda roller som barnet blir tilldelat på grund av sitt kön. Det gäller bara att kämpa på som fan, ännu mer, och inte ge upp, även om man är jävligt nära ibland.
Jag vet att du gör ett jättebra jobb med att uppfostra ditt barn, så ha förtröstan om att det kommer att bli bättre.
Det är många som har skrivit väldigt kloka saker! Jag har inte läst alla och kanske därför upprepar vad någon sagt men, ja.
Det jag tänker på är att du i ursprungsinlägget lägger mycket vikt vid de känslor som det här samhället klassar som positiva, att det är bara de känslorna som du vill ha.
Det kanske är en del i att han sparkar bakut så hårt. Att han känner att det inte är riktigt okej att vara arg, ledsen och rädd och därför vet han inte hur han ska göra när de känslorna kommer till honom. Antagligen framför allt arg. Får han se er ha de känslorna, och se er hantera dem? Eller får han bara se er glada eller, när ni egentligen kanske inte är så himla glada, en glad fasad? En kontrollerad fasad, en roll?
Jag säger inte att det är såhär, utan jag tänker att det skulle kunna vara så. Det är väldigt vanligt, det är normen hur man ska vara som förälder. Vi gjorde så tills vi insåg vad i hela friden det var vi höll på med. Med lite hjälp av Jesper Juul och min terapeut (jag är själv, precis som många andra i vår generation och tidigare generationer, uppväxt med att inga andra känslor än glad är riktigt okej och därför har jag behövt och behöver fortfarande terapi för att lära mig identifiera och hantera mina känslor).
Har du läst ”ditt kompetenta barn” och ”konsten att säga nej på rätt sätt” (tror jag att den heter) av Jesper Juul?
Om Ville inte vet hur han ska hantera sin ilska och de andra ”negativa” känslorna eller att han egentligen inte borde känna dem, då blir det svårt för honom.
Jag tänker att det är väldigt viktigt att se allt uppvisande av känslor som något bra, och att spegla dem – ”jag förstår att du är arg och det är okej” men samtidigt sätta sina egna gränser ”men jag vill inte att du säger på det sättet, det gör mig ledsen”. Och visa att han har rätt att vara arg ”det är okej att du är arg så länge du vill, jag finns här när du behöver mig. Jag sitter här borta/är ute i köket/osv, det är bara att du kommer när du vill det”. Om han är verbal av sig så kan du också uppmuntra att han berättar varför han är arg.
När du själv blir arg – visa det! Inte genom att rya och bete dig, utan säg ”jag är arg nu”.
Samma principer när han är ledsen. Det är också okej! Ledsenhet måste inte bort så fort det bara går – vilket man gärna vill som förälder/partner/vän osv. Man vill absolut inte att någon man bryr sig om ska vara ledsen. Men det är inte något dåligt att vara ledsen! Jobbigt, men inte dåligt! Trösta ska man göra om den ledsna vill det, men inte på ens egna villkor utan på den ledsnas.
”jag ser att du är ledsen, vill du kramas?” får man ett nej så får man respektera det. ”okej! jag finns här när du behöver mig! du kan komma precis när du vill” och ge utrymme för barnet att berätta varför hen är ledsen, när hen är redo
Jag vet inte om du förstår hur jag menar eller om du bara ser en massa svammel. Och det kanske är precis så det redan fungerar hos er! Men det här var ett uppvaknande för oss i vår familj och det har utvecklat våra relationer både sinsemellan och mellan och och barnen – och barnen sinsemellan – väldigt mycket. Sixten har fått en förmåga att uttrycka alla sina känslor och sina behov – ”jag vill vara ifred nu!”, ”jag vill inte prata nu!”, ”jag vill kramas”, som är väldigt fin att uppleva.
Jag vet inte alls hur det fungerar i er familj i nuläget utan utgår bara ifrån vad jag läst – och utifrån vår familj. Jag hoppas att du inte tar illa vid dig
kram
_________________________________________
Nina svarar: Tack för en klok kommentar med många bra tips. Mycket av det praktiserar vi redan, men det är alltid bra att få påminnelser och dessutom känna att man gör rätt.
Det vi är bra på i vår familj är att visa känslor. Att prata om känslor och tillåta alla sorters känslor.
Det vi är dåliga på i vår familj är att hålla INNE känslor. Alltså att behärska sig och inte gorma loss och säga fula saker. Men vi blir bättre på det hela tiden.
Det jag beundrar är alla känslorna, att du tillåter dig att känna allt det här och sätta ord på det som mamma. Det menar jag på ett positivt sätt, det är viktigt att få ur sig, att diskutera, iakta, förstå och acceptera. Jag älskar att få läsa det här, människans olika sätt att vara fascinerar mig, känner mig hedrad att få ta del av dina känslor som feministisk mamma. En del av mig vill säga SLUTA ALDRIG MED DET! Men även en stor röst i mitt huvud kan inte låta bli att känna att det här var nog något som inte alla bör kunna läsa såhär lättillgängligt. Absolut behöver andra i samma situationer få stöd o kunna få kunskap o gemenskap om det här men det jag är nyfiken på nu är om du inte känner, med en liten bit av dig att det kanske var lite fel att vara så personlig offentlig när det pratas om ett annat liv? Jag dömer inte, jag är bara nyfiken så det behövs ingen försvarsposition, vill mest bara veta hur just du känner när du lägger upp ett sådant här inlägg om en människa som du älskar som är fritt för alla att läsa. Människor är inte genomsnälla, många kommer troligen kunna hitta ett sätt att använda det på fel sätt…
___________________________________
Nina svarar: Tack för omtanken. Ja jag kan ju inte veta vad framtiden utvisar. Men som det känns just nu så finns det inget i inlägget som jag är rädd för att yppa högt. Jag har varit tydlig tidigare om att jag hatar de aggressiva botarna i mansrollen och det kommer jag förmodligen alltid göra. Oavsett om det är min man, son eller granne som agerar.
Gällande min son känns det LÄTTARE att skriva om eftersom barn är alltid utan skuld. Det är vuxna människors beteenden som ligger som grund för mitt barns agerande. Det är inte HANS fel att han gör som han gör. Han bara härmar andra, som i sin tur härmar andra som härmar andra.
Till skillnad från vissa andra mä’nniskor som på riktigt tycker och tror att det är genetiskt att pojkar är bråkiga och behöver då vara det, tycker jag att jag har en god människorsyn och kärleksfull syn på min son. Han är offer för en roll, enligt mig. Detta finns inte i grunden i honom, som vissa andra tycker. DET tycker jag är ett bra mkt elakare synsätt och i så fall något att skämmas för. (Fast jag tycker inte att man ska skämmas för hur man ser på saker och ting. Tvärtom tycker jag att när saker kommer upp till ytan blir det mindre tabu vilket nästan jämt är av godo.)