Himlen stannade kvar!
Postat: fredag, 24 augusti, 2012, kl 22:07 | Kategori: Märta, Mest jag | 9 kommentarer | 9 ♥
Den här dagen blev inte alls som det var tänkt. Istället för att enligt planen pussa Robban hej då, när han tog avsked för att åka till Stockholm, kollapsade jag och han fick stanna hemma. Efter att ha gråtit ut hos mamma upptäckte jag att himlen störtade ju faktiskt inte ner. En känsla av skam kom över mig då jag lyssnade på radion om smittsam kolera, Behrings straff och andra på RIKTIGT hemska sorgliga saker. Vad fan lipar JAG åt liksom!? Perspektiv tack.
Sen kom jag hem till den här gullungen:
Och då kändes min verklighet riktigt fin igen.
Jag har börjat läsa Pigge Werkelins ”klockan 10:31 på morgonen i Khaolak” om när han förlorade sin familj i tsunamin. Jag har väntat med att läsa den länge. Inte orkat gå in i förtvivlan självmant liksom, men nu är jag redan pendlar in och ut så passar jag på. Men jag fasar.
I morgon är en annan dag.
vilken fin man. och fin mamma. och fin bebis. jag kollapsade också idag. grinade så att blodkärlen i ögonlocken brast. fräscht. imorrn blir det bättre!
Fast en får kollapsa utan att sköljas med skuld- och skamkänslor bara för att en sedan får perspektiv. Jag har ringt hem min man några gånger när allt bara har varit bajs för att det är det jag behöver i just den stunden. Sedan har situationen oftast hunnit lugna sig innan han hunnit hem men hur ska jag veta det i stundens hetta? Visst är det bra med perspektiv ibland men det måste få finnas utrymme för att må skit och faktiskt få säga det! Sedan, när en lugnat ner sig kanske en ska fundera över vad det faktiskt är som händer och försöka hitta vägar för att må bättre. Jag tänkte på att du tidigare skrev att du inte kommer att vara dina barna allt för all framtid och visst är det så. Och visst är det bra att även göra saker som är viktiga för en själv. Men ännu viktigare är det ju att du mår bra! Kanske blir strävan efter att ”inte bara vara mamma” lite för betungande? Kanske ställer du lite väl höga krav på dig själv? Sant är ju att vi som mammor inte för evigt kommer att vara barnens centrum (och skönt är väl det både för dom och för oss!) men just när de är små så är vi ju det. Kanske kan du hitta en annan väg att visa dina barn vem du är som person? Du verkar vara en person med en massa järn i elden och även om jag inte känner dig så är jag ganska säker på att dina barn får se massor av dina sidor och intressen som gör dig till en mamma, en fotograf, en känslomänniska, en som älskar att pyssla, en social person som älskar att diskutera, som älskar sin man och sin familj och vänner, en person som säger vad den tycker. Och en person som också är deras mamma. Fast jag förstår ju detta med att driva eget och vilja hålla det vid liv. Svårt.
Hur som, massor med styrkekramar till dig!
__________________________________
Nina svarar: Du har helt rätt. Det är inte alls rätt tid i livet att självförverkliga mig nu. Men å andra sidan är firman igång nu å jag vill inte behöva lägga ner den helt, även om jag tackar nej till många förfrågningar nu. Barnen är typ 99,5 & för mig nu å så vill jag att det ska vara. Du har rätt i att jag har många järn i elden, ändå färre än vad jag vill men för många för att orka fullfölja alla. Ett dilemma som jag måste lösa. Tack för dina ord på vägen.
Perspektiv i all ära, men vi lever alla i vår egen verklighet. Visst hade saker och ting alltid kunnat vara värre men man har rätt att tycka att allt känns skit ändå. Jag har också brutit ihop ett antal gånger. Förra hösten blev det rejält och det tog många, långa månader innan jag återhämtade mig. Jag har blivit bättre på att lyssna på min kropp. För kroppen är oerhört bra på att säga ifrån innan man själv förstår att det blivit för mycket. Hjärtklappning, hugg eller tryck över bröstet, trötthet som inte blir bättre av att sova, irritation, gråt…. Nu kanske det här blev lite svamligt, men det jag ville få fram var helt enkelt TA HAND OM DIG! För det förtjänar du.
__________________________________
Nina svarar: Inte alls svamligt. Glasklart för mig. Skönt att du återhämtat dig nu. Tack för en fin kommentar.
Gilla min sida på Facebook så blir de lättare att följa min blogg:)
http://www.facebook.com/pages/Lebanezza/103148899777281
Jag bröt ihop förra söndagen, kunde liksom inte med någonting utan bara grät och grät och snöt mig och snöt mig, du vet. Men jag tror på fullaste allvar att det är skitviktigt att känna sina känslor fullt ut, även fast det (som vi vet) kan vara fasansfullt att blir så arg att man ser svart, eller så ledsen att man inte ser slutet.
Kämpa på!
Vilken underbar liten going.
Hej igen!
Såg din kommentar hos mig och blev så himla glad åt din hälsning! Livet är svårt ibland, jag har också svacka just nu. Arbetssökeriet suger musten ur mig, speciellt då jag inte får något jobb och då känner jag mig dåligt och så blir jag KNÄPP över att inte ha struktur i vardagen. Men så är det!
Jag är absolut sugen på att träffas, på ett eller annat sätt! Däremot så känner jag ingen stress över det, både du och jag har ju kaos nu, och det är ingen idé att ses om det bara ska kantas av stress och så. Men viljan finns, tveka inte på det.
Puss!
Ibland rasar det. Så är det bara! Försök fokusera på att du ”kan” trilla omkull för att det finns mänskor runt omkring dig som fångar. Att det finns mänskor som har det värre hjälper ju liksom inte dig ett dugg… just nu… så, kravla dig uppåt när du är redo!
Många kramar!