Om att pierca barn
Postat: tisdag, 6 september, 2011, kl 21:27 | Kategori: Åsikter, Föräldrarelaterat | 17 kommentarer
Jag fick en kommentar av Sofie:
Hej Nina. Jag brukar läsa din blogg ibland, du är så klok även om jag inte håller med dig i allt. Jag är nyfiken så jag spricker. Vad tycker du om den livliga debatten om 1åringen som fick ta hål i öronen. (Hollywoodfruar) Det skulle vara intressant om du skrev ett inlägg om detta.
Hälsningar Sofie
Klart jag kan skriva om det. Be mig om att skriva om något så gör jag det 
Det var i programmet Hollywoodfruar som vi kunde se när kräket Isabel Adrian tog med sig sin dotter och nanny för att ta hål i sin ettåriga dotters öron. Den utspökade dottern fick sitta i nannyns knä för att mamman sen skulle vara den som skulle trösta. Det är VIDRIGT att se, jag pallar faktiskt inte se hela filmen. Jag blir så förbannad och äcklad och tänker massor av tankar om denna kvinna som jag låter bli att skriva här. Vill inte bidra med mer näthat än vad som redan finns.
Jag tycker det är helt jävla idiotiskt att utsätta sina små barn för en smärtsam upplevelse som enbart görs i syfte förbättra det yttre. Isabel Adrian borde spärras in och aldrig få komma i närheten av barn igen.
Att pierca så små barn handlar ju bara om att föräldrarna/mamman tycker de är snygg. Visst, smärtan går över efter en liten stund men det är inte de som är grejen. Barnet utsätt för något som den inte har nåt att säga till om, bara för att mamman är fåfäng.
Tack det var mycket snällt sagt, vad glad jag blir
Jag gillar din blogg med.
Riktigt hemtrevlig !
blir så arg på sånt där!
Jag kan tycka att du har en hur fin blogg som helst.. jag kan hålla med dig och ibland inte… Men nu kan jag inte låta bli att undra hur fan du tänker…
du skriver:
Jag är arg. Och ledsen. Frustrerad. Och upprörd.
Mina känslor beror på Ville. Min son. Som jag önskar vore en dotter. Jag vill inte ha en son. Längre.
Jag har varit så jävla naiv och dum att jag trott att genom att behandla Ville som en människa, ett barn (inte en pojke) så skulle han bli en fin en. Inte som andra pojkar. Som slåss, skjuter, dödar på låtsas, är aggressiva, utåtagerande och hårda. Och som ser ner på tjejer.
Men det är just vad han blivit. Tre år tog det. Nu verkar han vara förlorad.
Jag kan förstå fullt ut att det inte kan vara lätt att vara mamma… och att det ibland brister.
MEN!!! Hur kan du med och skriva så om Isabel när du själv skriver hemska saker om din son??? Menar du att det du skrev var ok
att skriva för att det var i stundens hetta som förklaring?
Isabels dotter fick säkert ont, men d skulle inte förvånna mig om det mest var hela situationen som skrämde henne och gjorde
henne ledsen. För de vet du nog med att man överlever att ta hål i öronen. Tror inte det kommer ge henne några skador senare i livet.
Men det du skriver, det kommer ju alltid finnas kvar.. Och en dag kanske din son läser det du skrivit om honom, hur vet du nu
hur han kommer ta det när han blir större???? DET om något kanske sårar han jävligt mycket.
OCH DET är väl fan värre än några jävla hål i öronen!??!!
Hur jävla ledsen och arg man än är så finns det vissa saker man kanske ska ta och behålla för sig själv..
Eller iallafall inte föreviga det på internet.
Isabel Adrian borde spärras in och aldrig få komma i närheten av barn igen, jaa då undrar jag.. Vad gör man med såna som dig??
_________________________________________________
Nina svarar: Vad är det jag skrivit som är så hemskt om min son? Att jag inte vill att han ska vara kille och falla offer för den manliga könsrollen. Det är ju för att jag älskar honom så mycket. Som det barn han är. Och visst hans snopp tillhör honom och den har jag heller inget emot. Men eftersom samhället envisas med att forma mitt barn JUST FÖR ATT HAN ÄR KILLE på ett visst sätt, blir jag förbannad och ledsen. Jag älskar dock inte mitt underbara barn mindre för det. Det är ju inte hans fel. Jag bara önskar att han kunde motstå det beteende som jag tror att han lägger sig till med jjust för att han är kille. Och då kan jag lnska att han vore tjej för då skulle falla offer för den kvinnliga könsrollen istället. Den är inte perfekt, men den är BRA MYCKET bättre än den manliga eftersom den inte innehåller våld och aggressivitet.
Det var hårda ord från dig.
Det där med att allt är förevigat på nätet tror jag inte mkt på. Tar jag bort mitt inlägg så kommer det nog vara svårt för VIlle att hitta. Inte för att jag kommer göra det för det är inget i inlägget som jag inte skulle kunna säga till honom när han blir äldre, men i alla fall.
Och ja, min ord om hollywoodmamman är också hårda. Men jag bev så äcklad och förbannad när jag såg filmen så jag kunde inte låta bli.
Men jag spyr när jag läser detta! Fy fan, tur jag inte såg det själv! Fruktansvärt, hur kan! Det gör så ont i mitt mamma hjärta och jag hade aldrig i hela mitt liv kunnat utsätta mitt barn för det på det viset!
Kram!
Kram och fin blogg du har!
Vad säger du om dem som piercar sina barn av kulturella skäl? I Kina t.ex. där hål i öronen anses bringa tur hos ett litet barn?
(själv tycker jag också att det är fel att göra hål i små barn!)
Tycker det är hemskt! Sådant ska man få välja själv när man blir äldre. Jag hade en vettig mamma så jag valde själv att ta hål i öronen 19 år (!!) gammal, fullt medveten om allt det innebar. Lite skillnad på 1 och 19!
Även när barnen själva ber om hål i öronen, är jag emot det på små barn. Jag anser att barn ska vara gamla nog att kunna sköta hålen själva under läkningen, för att de ska vara mogna. Jag och min sambo sa nyligen bestämt nej till att hans dotter (4 år) skulle få hål i öronen. En 4-åring kan omöjligt fullt ut förstå innebörden. Att lära barn att vara fin är så viktigt att det får göra jäkligt ont och att hen sen måste vara försiktig i lek för att inte fastna i örhängena tycker jag talar sitt tydliga språk.
__________________________________________
NIna svarar: Håller med!
TC, Så att skriva något om sitt barn i affekt är enligt dig lika illa eller värre än att göra det fysiskt illa? Hmmm…
Tess, jag var 18 men skulle snart fylla 19 när jag på eget bevåg knatade iväg till guldsmeden och fick hål tagna i mina örsnibbar. Min mamma ville inte att jag skulle ta hål då jag var och är en allergisk person. Jag är glad att jag väntade för det har bl.a. medfört att jag inte föll för 90-talsmodet att ta en massa hål i öronen, har man inga hål kan man ju inte ta många. 2 av mina systrar har nu nått som ser ut som 10 pyttesmå rövhål utmed hela ena örat. Inte snyggt! Dessutom tyckte jag i högstadiet att Det var kul att vara annorlunda och då är det rätt nice att inte ha hål som alla andra hade! Man gör som man vill… med sin egen kropp!
Jag kan tycka att det är lite hemskt att man utsätter små barn för detta, speciellt när barnet i fråga inte vet vad det handlar och inte heller har chans att säga ifrån. Sen kan jag däremot tycka att det kan se sött ut på vissa barn, men med det sagt så menar jag inte att jag inte tycker att det är dumt. Jag skulle för min värld aldrig kunna utsätta min eventuella framtida dotter för något liknande, utan jag kommer att vänta till den dagen då hon ber om det själv.
Usch jag började lipa när jag såg det klippet
Ska självklar försöka utveckla det jag skrev så gått det går…
Du undrar vad du skrivit som är så hemskt om din son, om du läser min kommentar igen så ser du att jag kopierat en liten bit av allt du skrev i det inlägget… Jag tycker det låter fruktansvärt nedlåtande mot honom. Riktigt illa.
Och som jag skrev, jag kan förstå att det brister. Det kan verkligen inte vara lätt, speciellt inte när barnet kommer i trotsåldern.
Kan förstå att man ibland I STUNDENS HETTA tänker tankar som man ABSOLUT INTE MENAR.
Jag har full förståelse om du sitter i ditt kök med svärmor lr någon vännina och pratar ut när det kanske är jobbigt,
säger saker som man inte menar. När ditt barn inte hör på!
Och visst, risken att din son ser just det inlägget när han blir äldre är kanske inte så stor, men den finns fortfarande.
Och att du just idag kan sitta och skriva att du skulle kunna säga det till honom när han blir äldre. Ja, det är så du känner
just nu. Men du har ingen aning om hur eran relation kommer se ut om 5, 10 eller 15 år.
Det som gjorde mig arg är att även om risken är hur liten som helst så är väl jobbet som mamma att skydda sitt barn.
Du vet ju inte hur din son kommer växa upp och bli.. självklart kan man ju önska att man kanske har världens bästa
relation till varandra. Men det är inget som är skrivet i sten. Det kan lika gärna gå åt andra hållet.
Skulle min mamma skriva så om mig öppet på internet så jaa.. jag finner inga ord för hur sårad jag skulle bli då.
Och nu är din son också så liten så han kan inte ens försvara sig mot dina ord om honom.
Tyckte det lät fruktansvärt nedtryckande.
Att du inte vill att han ska formas efter samhället de är ditt beslut som hans mamma.
Men hur gammal är han?? 3? Han härmar andra för det är så barn lär sig. och han är väl i trotsåldern.
Men jag tror inte du kan döma ut han redan nu att han skulle vara förlorad så som du skrev.
Den dagen han blir äldre och du får veta att han kanske tex skulle ha misshandlat sin flick/pojkvän, jaa då kan du
skriva att han gått förlorad. (hoppas du förstår vad jag menar med detta!)
Jag tycker inte att man ska göra sina barn illa varken fysiskt eller psykiskt!
Men ska absolut inte skada sitt barn… Men det känns som folk glömmer att ord kan sätta väldigt djupa spår
och sitta kvar väldigt länge..
Vet att det var hårda ord mot dig. Kanske borde valt att avsluta den förra kommentaren med, kasta inte sten i glas hus!
Hoppas du förstår lite bättre med vad jag mena nu,
/TC
_____________________________________
Nina svarar: Fast min son kommer växa upp med en feminist till mamma som hatar mansrollen. Så det är inte en gång han kommer få höra/se mig negativ, ledsen och besviken när hans beteende är dåligt och ”typiskt manligt”. Så var det med den saken.
Inslaget hade dock det goda med sig att dotter, 11 år, som inte förstått varför jag vägrat låta henne ta hål, helt slutade vilja ta hål….
Jag såg programmet och det gjorde ont i hela kroppen. Det som gör ondast i mig av det här inslaget är att en förälder tar sig rätten att bestämma vilken individ hennes barn ska bli. Visserligen kan dottern välja att låta hålen växa igen, men då var det ju verkligen i onödan hon utsattes för den här plågan.
Jag lever dock så långt jag kan efter värderingen att om jag kräver att få vara den individ jag är måste jag respektera andras önskan att vara det, annars är jag inte bättre än dem. Jag har säkert gjort liknande saker, om än inte samma, mot mina barn, saker som i Isabels ögon är minst lika förskräckligt (tillät tex dottern att klippa snaggfrisyr när hon var tre och ville se ut som sin pappa…) så jag har svårt att ”hata”, ”förakta” eller vilja ”spärra in”. Det hon gör är inte olagligt, bara moraliskt fel utifrån min etik. Men inte utifrån hennes etik.
Med det sagt vill jag ändå fortsätta med att jag förstår inte resonemanget varken hos Isabel eller hos en del kommetarer här…
- Isabel motiverade med att dottern skulle ändå vilja ha hål när hon var äldre och då gå till en kompis och ta hål med en stoppnål, då var det bättre att göra så här. Men skulle hennes dotter inte först fråga sina föräldrar och så kunde de gå och ta hål på en salong när dottern är stor nog att bestämma det själv?
- Isabel sa oxå att dottern fick ju ta sprutor och det här var samma sak… Men för mig är det stoooor skillnad på att göra något för att bota eller förebygga ohälsa och att göra något som bara är estetiskt…
-En annan kommentar från henne var att flickor alltid ville ha hål i öronen så det var lika bra att bara få det gjort… Arrrgh, vad hände med att få vara en individ? Och det där med att nanny skulle vara den elaka och mamma den goda… Det sved i mitt hjärta när Isabel ändå gick ut ur rummet medan de höll dottern för att ta hål, det kändes som ett svek!
- Någon kommenterade ”Isabels dotter fick säkert ont, men d skulle inte förvånna mig om det mest var hela situationen som skrämde henne och gjorde henne ledsen. För de vet du nog med att man överlever att ta hål i öronen. Tror inte det kommer ge henne några skador senare i livet.” Det är inte hålen som är problemen för mig, det är ju just situationen. Den typen av upplevelser kan visst ge men senare i livet, til exempel läkarskräck, rädsla för sprutor och liknande, vilket kan vara till hinder i livet. Och om dottern upplever ett svek från sin mamma kan det få katastrofala följder, det vet vi inget om. Just därför är det idiotiskt att utsätta barn för helt onödiga ingrepp!
Jag antar, *TC* att någon ”vänlig själ” gärna visar Ville just ett sådant inlägg……? Hela bloggen andas kärlek. Han vet att han är älskad, och den dagen han får barn / om han får barn så vet han hur desperat man kan bli i vissa stunder.
Hade lätt kunnat skriva både en och två saker om mina barn själv. Ibland. Eller hoppa från balkongen.
OCH – finns det en FILM på eländet (bilden) jag klarar inte ens av att se bilden. Det blir ett rungande nej för mina barn innan myndighetsdagen
Pierca en ettåring?! Det är för j-kligt!!
Det finns många saker jag som föräldrar tänker (och säger), men att medvetet göra min dotter illa – fysiskt eller psykiskt – för en meningslös sak som fåfäng utsmycknad… det är så motbjudande att jag inte hittar ord lämpliga att uttrycka i skrift. DÄREMOT tycker jag INTE det vore så lämpligt att tvinga den här lilla ettåringen bort från sin mamma för all framtid?! Bara för att hon gjort hål i öronen på sitt barn?
____________________________
Nina svarar: Nej, det har du förmodligen rätt i. Men jag blev så förbannad.