Samsova? Ja tack!
Postat: måndag, 14 november, 2011, kl 11:10 | Kategori: Åsikter, Föräldrarelaterat | 29 kommentarer
Ibland undrar jag varför vissa skaffar barn. Men sen kommer jag på att det har ju inte jag med att göra. Jag har mina anledningar och de har sina.
Men jag (och min man) har i alla fall inte skaffat barn för att livet ska vara enkelt. Jag vill inte ta några genvägar utan min ambition är (nästan) hela tiden att göra det som är bäst för barnen. Jag vill att mina barn ska bli trygga, välmående, levnadsglada och självsäkra individer. Och att de ska ha roligt på vägen dit. Förmodligen är detta väl något alla föräldrar vill. Frågan är då hur man når dit. Om det råder helt klart delade meningar.
En sak som jag är övertygad om, är att med Anna Wahlgrens metoder kommer man inte ens i närheten. Metoder överhuvudtaget känns illa eftersom barn är små unika individer. Som dessutom bör visas respekt och som man bör bemöta som andra vanliga människor dvs utan att kränka.
Det tragiska är att Anna Wahlgren är sveriges mest lästa ”barnexpert” och att många barn växer upp med dessa hemska metoder.
Hennes metod Sova hela natten (SHN) som faktiskt rekommenderas av BVC tycker jag uppmuntrar till vanvård, likaså Ömma järngreppet.
”Ömma järngreppet
För små ätkrånglare
Sitt upp skönt med barnet liggande i knät, till vänster (säger vi). Lägg då barnets högra lilla arm under din, mot din rygg. Håll den vänstra lilla handen med din egen, så att barnet griper om ett finger medan du håller resten av din hand omkring barnets. Tratta in bröst/flaska utan frågetecken i ord/handling. Titta sedan genast bort, på TV eller prata med någon, så att du (tillsynes Rolling Eyes ) släpper all koncentration på barnet. Låt den lilla äta i fred, ostörd av din visserligen underbara närvaro men som måste anstå tills måltiden är över. Bryter lilla ungen samman, låtsas som om DU bestämt att det är dags för rap just nu, och hiva upp barnet över axeln. Banka milt men effektivt i lilla rumpan, nerifrån och upp (ingen får somna här). Återgå strax, snabbt och tveklöst, till ömma järngreppet för påfyllning, så många gånger som behövs, tills lilla barnet är proppmätt Exclamation.” (Från www.annawahlgren.com)
Wahlgren förespråkar att barnet from en månads ålder ska sova i egen säng och från senaste fem månader i eget rum. Metoden går ut på att man ska lägga ner barnet bestämt i en speciell position, buffa det i ryggen några gånger och sedan lämna barnet ensam. Hur mycket barnet än skriker får man som förälder inte bryta för att trösta. Man ska gå emot sin egen magkänsla. Inte ens om barnet bajsar eller kräks ska man avbryta. Förälderns närvaro stör barnets sömn, menar hon.
Det viktigaste av allt verkar vara att man ska lära sig sova ensam och trösta sig själv så att livet för föräldrarna inte ska bli för knöligt. Jag undrar om Wahlgren själv gärna sover ensam. Tycker inte de allra flesta att det är mysigast att ligga bredvid någon och gärna intill!? Jag och Robban vill ju absolut ligga i samma säng, så vi ser det som självklart och (oftast) positivt att våra barn också vill sova med oss. Det kommer säkert en tid då barnen vill sova ensamma. När det blir är upp till de själva att bestämma.
Enligt Wahlgren ska man enligt dessa metoder som förälder varken uppfatta, bekräfta eller spegla sitt barns känslor. Hon uppmanar att man ska titta bort/se på tv/prata med någon annan samtidigt som man matar sitt barn. Dessutom menar hon att barn ska sova på mage (trots att 100 barn/år räddas från plötslig spädbarnsdöd pga de sover på rygg).
Hon är mycket för rutiner vilket i och för sig är viktigt och delvis av godo men man behöver ju inte gå till överdrift. Barn mår bra av rutiner inom rimliga (mänskliga) gränser, men jag tror också att barn mår bra av att man BRYTER RUTINERNA. Ibland pga att det är helg, ibland pga att det är fest ibland bara för att man känner för det. Man måste ju ha KUL i vardagen också. Jag tycker det i första hand ska vara roligt och härligt att leva livet. Ett rutinstyrt liv där prio ett är att allt ska vara enkelt för föräldrarna verkar sorgligt både för föräldrar och barn.
Och visst borde väl Anna Wahlgren veta vad luststyrd innebär, hon rökte ju själv under alla sina graviditeter (sägs det).
Anna Wahlgrens metoder förkastar och föraktar jag. Det borde flera göra. Hon blir ständigt ifrågasatt av andra professioner. En av hennes filmer där hon visade hur man skulle trycka ner sitt barn i vagnen, ledde till att hon blev anmäld för misshandel.
Att ignorera ett spädbarns skrik, att skratta och vara glad när barnet gråter dvs att inte få sina känslor speglade, utan tvärtom motsatta reaktioner, är fullständigt fel. Barn utvecklas genom att registrera sin omgivning och en stor del av detta sker i samspel med föräldrarna. En förälder som ger motsatta signaler på det bebisen sänder ut, förmedlar ett budskap som förvirrar och kan leda till att barnet slutar öppna sig. Detta kan i längden leda till att barnet börjar tvivla på sina egna känslor.
Wahlgrens metoder går ut på att lära barnen att reagera enligt vissa mönster på olika känslor. Hon verkar vilja regissera barn och göra dem till små maskiner. Dit når hon genom att visa att det spelar ingen roll om man skriker, det är ingen som bryr sig om mig ändå. Metoderna går ut på att man bryter ner barnet, får det att ge upp. En bebis kan på ett enda sätt visa att den är missnöjd, genom att skrika. Hur kan man överge sitt skrikande barn
Istället för att tillåtas gråta och vara ledsen ska man genast skratta och vara glad. Men skrattet lär ju så småningom fastna i halsen eftersom man fortfarande är ledsen inombords om man inte får något gehör för negativa känslor och man får lära sig att trycka undan istället för att släppa ut och bearbeta.
”Tes: Små barn fruktar vargen – den livshotande faran. De är från första stund instinktivt medvetna om att de inte kan överleva på egen hand. Någon måste föda dem, värma dem, ge dem tak över huvudet och skydda dem mot vilda djur. Föräldrarna är barnets överlevnadsgaranter. Föräldrarna måste dagligen och stundligen hålla vargen stången i alla dess skepnader.” (Från www.annawahlgren.com)
Grundtesen om att spädbarnet fruktar vargen och att vi föräldrar måste hålla vargen stången stämmer säkert, för vargar. Vargar som inte har så välutvecklade intelligenta hjärnor som vi människor. Vargar är djur som lever med och reagerar på instinkter. Vi människor är bra mycket mer komplicerade än så. Närhet kommer före mat om människobarnen själva får välja. Barn som får mat men ingen närhet överlever inte. Av närhet och i samspelet med andra människor utvecklas viktiga grundläggande delar av den mänskliga hjärnan.
Jag får en känsla av att Wahlgren ser på barn som på hundar ungefär. Som söta och gosiga sällskapsdjur som ska lyda och som man säger sitt, ligg och varför inte rulla till!?
Barn som inte blir tröstade lär sig att trösta sig själva, menar Wahlgren. Men HUR tröstar de sig? Modern forskning visar att risken ökar betydligt att dessa barn ska bli missbrukare. Det är ett sätt att trösta sig själv. Det borde väl den f.d storrökaren Anna Wahlgren känna igen sig mer än väl i!?
Vi har sängar till hela familjen i vårt sovrum. Ok, det är inte alltid så harmoniskt som man önskar men oftast är det gudomligt mysigt att sova och vakna tätt intill alla dem man älskar.
Fler som skriver om metoderna:
Audhumble
Lady Dahmer
Beyondeternity
Spot on! Anna Wahlgren är ett tragiskt och framför allt livsfarligt skämt.
Vill bara säga att jag gillar din blogg så himla mkt! Tack för ännu ett klokt inlägg!
Shit alltså. Du skriver så rätt. Jag mår illa när jag läser *ordvalen* i citatet du tagit; järngrepp, ätkrånglare, Tratta, frågetecken, Rolling Eyes, lilla ungen (när hon tidigare skrivit *barn*), hiva, Banka, *ömma* järngreppet (wtf?!?!), proppmätt Exclamation. Jag chockas, fortfarande, varje gång jag läser. Varför uttrycker hon sig på detta *nedvärderande* sätt. Jag är stort fan av ordets makt och vilken påverkan orden har på dels vår person, men också utåt. Nej, fan av Wahlgren kommer jag *aldrig* bli. och samsovning kommer regera hos oss när vi får barn. Det gör det ju redan. Jag kickar ju inte ut sambon i soffan varje natt. Och när han är borta behöver jag sällskap! Ego- visst visst
WORD!!?
Eller så gör man som jag, jag har inte läst en enda bok om hur barn ska fostras utan kör på erfarenheten från att ha jobbat med barn från att jag var 16 år och tron på att jag och Johan gör det bästa för Max och Hugo. Jag tror på oss och tror att vi gör rätt val för våran familj, än så länge går det iaf huuur bra som helst.
Massor med kramar!!
ps. snart är köket färdigt då måste ni komma hit och äta och leka med oss!
När jag läser ”Anna Wahlgren” ökar min puls på en gång. Det är få saker som kan få mig så förbannad som diverse metoder, en metod är bara spel och charader. Hur många sådana har vi inte redan så säg?
Man kan ju undra hur det kommer sig att vi så lätt blir utifrånstyrda och vilseledda…
Jag är mitt uppe i en sömn-/egentidskris med dottern just nu. Hon är sjuk/får tänder/testar gränser och kan inte/vägrar sova, min man jobbar borta och har varit ledig 2 av dom 21 sista dagarna och jag ligger brutalt efter med mitt skolarbete. Jag är på gränsen till att bli tokig känns det som.
Metoder, t.ex SHN, är dock INTE ett alternativ. Ibland på kvällarna när jag håller på att bli tokig av stress, utmattning och dåligt samvete händer det att jag funderar på hur det skulle vara att ”kura” henne men på dagtid när jag tänker klart finns det inte en chans i världen att jag skulle göra det.
Just nu läser jag ‘Livet i familjen’ av Jesper Juul, en härlig motvikt till Anna Wahlgrens metodtänk.
Bra skrivet!
Inte heller här finns någon som helst förståelse för AW och hennes metoder. Fattar verkligen inte hur någon kan genomföra dessa kurer på de som de förmodligen älskar mest i hela världen.
Vad gäller rutiner så håller jag helt och fullt med dig. Till viss del så hjälper säkerligen rutiner och säkert är det olika mellan olika familjer. Men att slaviskt följa rutiner tror jag leder till ett svårt och ganska trist liv som begränsar mer än vad det hjälper. Brorsan och hans familj har någon övertro kring rutiner och de måste alltid åka hem halv sju för att barnen ska kunna somna hemma… Då blir det liksom lite fel tror jag. Men alla är vi olika.
Jag får ont i magen av det jag just läste. Usch. Jag håller med dig till fullt och jag kan inte fatta hur andra klarar av att behandla sina barn efter de där råden. Jag har jättemånga i min närhet som håller stenhårt på att barnen ska sova i egen säng och i eget rum och helst så tidigt som möjligt. Vi är helt tvärtom och många tycker att vi är konstiga. Vi samsov nästan hela första året – ibland somnade han i sin säng och ibland hos oss. Efter det började han sova i egen säng och vid ett och ett halvt åt fick han flytta till eget rum som ligger i fil med vårt. Även nu vaknar han vissa nätter – en till två gånger i veckan – och vill komma över och det är så självklart att han får! Oftast är det ju en mardröm eller liknande som väckt honom och då behöver man all trygghet man kan få. Vissa kvällar när vi går och lägger oss så är vi till och med och plockar upp den sovande pojken till vår säng. Men det är ju så fasansfullt mysigt! Underbart!
Angående rutiner så är rutiner bra och i vradagen underlättar de enormt men visst är det inga rutiner om de inte bryts ibland – det blir ju så mycket roligare då. Man kompromissar och testar ju hela tiden – ibland funkar det hur bra som helst och ibland går det åt pipsvängen. Och det får man ta.
Jag älskar din blogg och allt det här som du tar upp och som jag känner att man inte får dryfta på så många andra ställen!
Kram.
Som psykolog o mamma håller jag med dig in i döden om AW, hoppas få prata mer om detta och allt annat i morg käraste Nina!
Nu har jag också skrivit ett inlägg i frågan och länkat till kloka dig!
[...] kloka tankar i frågan finns hos bland annat Nina och Familjen Toad. Dela på [...]
Nä, inte skaffar man väl barn för att göra livet enkelt men väl knappast för att göra det så krångligt som möjligt heller. Jag är inte så påläst vad gäller AW men tycker att kritiken mot henne kan bli lite väl svart/vit. Jag tror knappast att man per automatik är en känslokall förälder som fostrar ångestfulla barn för att man tillämpar AW:s metoder.
Såg på rapport för bara några veckor sen att allt fler och allt yngre barn får sömnmedel utskrivet, är det ett bättre alternativ? Om varken barn eller föräldrar sover bra av ihop och barnen inte sover bra själva heller? Man kanske är ensamstående och/eller har många fler barn, kan ju finnas tusen skäl till varför det inte passar att samsova. Ibland får jag intrycket att det värsta ett barn kan råka ut för är att sova hela natten, och värst av allt om det skulle ske i egen säng.
Tycker man måste kunna se att allt inte passar alla. Visst kan det nog vara osunt att 100% anamma någon metod, men man kan bli radikal åt andra hållet också och det är nog inte heller alltid sunt.
_______________________
Nina svarar: Tack för en klok kommentar. Alltså jag tror på att försöka göra det minst dåliga för barnet och i olika familjer kommer det att vara olika saker. Är man ensamstående, eller sjuk eller dödligt trött, vad vet jag, och kanske egentligen har lust att skaka sitt barn t.ex. så är naturligtvis en metod som SHN bättre. Men om man har möjlighet att låta sitt barn få närhet och få vara nära sin förälder, att tillåta samspel med ögonkontakt osv så tror jag det är MYCKET bättre.
Och visst kan man absolut plocka saker ut metoderna som är användbara och bra, men jag det är ju just det som Anna Wahlgren vänder sig emot. Hon menar att det är VÄLDIGT viktigt att man håller sig 100% till metoden.
Jag var påläst om AW metoden eftersom jag körde den halvhjärtat på mitt barn. Jag kan bara inte komma ihåg att den är så grym som du skriver om Nina?! Hur som helst. Det klokaste jag läste (under tiden då jag nästan hade panik för att barnet mitt inte ville sova om nätterna) var följande. Vi lär barn allt, varför inte lära dom att sova också? Dock var jag inte på långa vägar lika hård som metoden ter sig. Vi slopade klockan, tiden fick inte bli viktigt. Jag var noga med att barnet skulle känna sig tryggt och att barnet ALDRIG fick gå i säng eller somna ledsen, jag buffade lagom hårt och ramsade en liten ramsa när barnet var avslappnat och gick ut ur rummet. Å det är min historia. Detta resulterade i en väldans pigg och glad mamma som fick sova hela nätterna, hjärtat mitt sov såklart också hela nätterna och resulterade i en glad och trygg bebis (8mån). Jag tror inte på att ”låta ett barn skrika av sig lite” det är direkt ohälsosamt och farligt för barnet och det sätter jag mig emot.
Åh, herre Gudrun, jag har precis köpt den boken, men nu känner jag inte alls för att läsa den. Min dotter sover i vår säng på nätterna och vill fortfarande amma när hon vaknar cirka tre gånger per natt och jag vet inte hur jag ska vänja henne av med det, så jag trodde att Wahlgrens superkända bok hade någon bra lösning. Jag klarar absolut inte av femminutersmetoden och liknande när jag ska lämna henne så att hon skrikandes ska somna av sig självt.
Har du några tips på hur man får slut på nattammandet? vi har provat vattenflaska, napp, snutt, nalle, välling, men inget duger förutom bröstet..
____________________________________
Nina svarar: Måste först fråga hur gammal ditt barn är? Kanske kan pappan ligga tätt intill istället några nätter. Det är nog svårt om det är du eftersom tuttarna då finns där.
Jag köpte en dagbädd som jag ställde med den öppna sidan mot vår säng. Där sussar twinsen gott, hör våra andetag och kan snabbt tröstas med lite närhet. Jag är SÅ för samsovning eftersom jag själv var ett oroligt och räddhågset barn. Jag kommer ALDRIG att köra någon metod som går ut på att barnet ska ”lära sig att trösta sig själv”. Tröst och närhet är ju grundstenen i den viktiga anknytningen. Vi människor är flockdjur och som du så klokt skriver så vill ju vi vuxna gärna sova bredvid någon oxå. Amen till dig och ditt kloka inlägg!
Jag måste bara fråga hur ni gör med samlivet till era män när barnen sover i samma rum?
Jag tycker det känns väldigt jobbigt själv och har ingen lösning på det..
________________________________________
Men annars kan man skuffa undan barnen lite…
NIna svarar: Ville somnar ju i sin säng och kommer in till oss först på efternatten. Så vi hinner ha en stund för oss själva i sängen först
Carina: Inte för att jag har barn, men den frågan har jag ju sett förr. Det finns nog en hel del andra platser i huset/lägenheten där en liten samvarostund kan ånjutas, tror du ite det?
Jag känner mig som en sådan dålig förälder när jag läser sådant här eftersom min bus har sovit i eget rum sedan 5-månaders ålder.
Då var det för vi trodde det var bäst (säkert AW inspirerat) och nu funkar det liksom inte med annat.
Eller jo, klart bus kan sova mellan oss. Men ingen av oss vaknar utvilade då.
Hur känner folk för sådant?
Ska man ta tillbaka barnet till sin säng fast det sover själv? Mår barnet bättre då?
Bus är f.ö 13 månader nu.
Vill ju såklart göra det som är bäst för lilla i alla lägen!
________________________________________
Nina svarar: Jag jag har INGENTING emot barn som sover i sin egen säng. Det jag har något emot är barn som trots att de gråter blir tvingade att ligga i egen säng mot deras vilja. Om barnet trivs att sova egen säng nu finns ingen anledning att ändra på det, som jag ser det.
Problemet är ju att barnet har inget förståelse för detta. Gråter barnet under dagen då bli han/Hon tröstad, kramad, Mamma och pappa pratar med honom/henne, sjunger. Och plötsligt, bara för att det är en viss klockslag så blir inte barnet tröstat. Inga kramar, inga ord. Hur galet är inte det?
Barnet förstår inte att det är en metod, ett verktyg. Barnet kan inte fatta att pappa och mamma har bra intentioner.
Om jag skulle gråta så skulle jag vilja att mina närmaste tröstar mig. Hur skulle det kännas att bli ignorerad?
Sedan ska man tänka på att väldigt många av dessa metoder bygger på behaviorismen, ganska så förlegad syn inom psykologi (Pavlovs hundar, ni vet) och jag vägrar att se på mitt barn på det här sättet. Mina barn är personer med integritet, personer som jag MÅSTE bemöta på ett värdigt och respektfullt sätt.
Carina, hur gammalt är ditt barn?
Mina två storammare (som ville tutta varje till varannan timme nattetid ungefär) började krångla med amningen runt ett års ålder. Helt plötsligt var amningen inte en effektiv nattningsmetod längre och de började åla omkring, sparka på mina ben, putta upp sig själva och ha sig. Runt den tiden började vi med båda barnen att pappa nattade. I början var det trögt och slutade ofta med att jag fick ta över, men tids nog gick det bättre och bättre. Med ena barnet fick vi gå och vagga i famnen samtidigt som vi sjöng, tills han somnade, med andra barnet räckte det med att vagga rumpan i sängen och ibland buffa mjukt (ingen AW-knytnäve i röven!).
Finns ingen pappa/mamma att ta till så får du försöka själv. Se till att he rena kläder på dig (så lite mjölklukt som möjligt, du kan även tvätta av mjölklukten från brösten med en våt trasa innan sänggående) och sedan är det bara att försöka hitta en metod som funkar för er. Det kommer säkert att ta några dagar innan det börjar fungera (man brukar säga att det tar tre dagar att bryta ett mönster och två veckor att få in ett nytt), men huvudsaken är att du/ni närvarar, tröstar och erbjuder närhet – bara inte med tutten (om syftet är att sluta nattamma helt).
Fast tre gånger låter inte så mycket i mina öron, när man sover i samma säng märker man ju knappt att de diar alls (ord från en som ammat 10-15 ggr/natt med båda knoddarna), fast allt är ju relativt
Och sex, tänk så tråkigt livet skulle vara om man bara nuppade i sängen! Och skulle man mot förmodan råka befinna sig i sängen så sover ju barnen, inte störs de av att föräldrarna ”kramas extra länge” en bit bort.
Toppenbra inlägg, Nina!
Så många tankar jag har kring detta, sådan oförmåga att få ner det i skrift.
Jag har själv 3 barn varav minsta är fortfarande under året. Jag har samsovit med alla 3 tills det har känts ok att lägga över dem i deras egna sängar. Mest för att amningen nattetid skulle fungera, orka upp och lägga ungen när hon/han äntligen somnat, nej, bättre sova intill varandra så man tar tillvara på den sömn man kan få. Dessutom är det härligt att snusa på sitt barn mitt i natten.
Jag har aldrig ens övervägt ta till några metoder för att få mina ungar att sova, även om jag haft nog med kommentarer från nära och kära om hur ”man ska göra”. Även barnmorska på MVC tyckte att samsovandet inte var bra och undrade hur länge jag skulle göra det. Tja, tills det känns ok att inte göra det, typ?
Jag tror mer på att lyssna av sitt barn.
Sedan har jag haft turen att inte något av mina barn har varit extremt skrikiga så det kanske är enkelt för mig att säga att metoder inte är bra. Jag har inte varit i den sitsen där jag velat slänga ut ungen genom fönstret, men jag har fått det beskrivet för mig.
Men HUR kan man ignorera ett litet barn som skriker eller gråter och behöver närhet?
Jag har, för några år sedan, upplevt på nära håll, hur man låter en nyfödd ligga själv i soffan och äta ur flaska som lagts på kudde, för att h*n inte skulle bli bortskämd. När jag träffade samma barn första gången och satt med denn* i mina armar, och nämnda barn somnade, upplever hur fadern i huset stormar in och rycker barnet ur armarna på mig , för att denn* somnat och det fick h*n inte därför att då blev h*n bortskämd igen och då fick inte föräldrarna sova på nätterna.
Behöver jag säga att jag blev arg?
_______________________________________
Nina svarar: Nä usch, jag ryser av obehag, blir jätteloedsen när jag läser om hur den stackars lilla bebisen behandlas. Man kan inte bli för bortskämd med närhet!
Klok du varit som stått emot andras ”tips” och gått den väg som känts bäst för dig.
(och du har inte alls dålig förmåga att uttrycka dig i skrift.)
SKRÄMMANDE! Tack för ett bra inlägg!!
Anaiah: Min dotter är 13 månader och pappan har nattat henne i cirka 2 v nu, så han kan äntligen få henne att somna på kvällarna, men sen vaknar hon vid tio, tolv och tre och då är det bara amning som kan få henne att somna om. Hur länge ammade du dina barn? Jag tror att amningen påverkar min sexlust också och det är såklart inte så populärt i kärleksrelationen med min sambo. Jag får all kärlek och närhet som jag behöver från mitt barn och han känner sig utanför och åsidosatt. Jag kan även känna att det hade varit trevligt att ta ett glas vin någon kväll (har inte druckit sen jag blev gravid), men det vågar jag inte nu när det enda som hjälper på nätterna är amning. Jag vill inte heller sluta tvärt när min dotter inte verkar redo för det. Dilemma!
___________________________________________
Nina svarar: Det är verkligen ett dilemma, jag kan tänka mig det. Jag tycker du kan köra en variant på metoden (fast då är det ju inte metoden egentligen). Dvs att ni försöker vänja barnet vid att sova utan amning, men tulla aldrig på närhet till någon av er föräldrar för det. Trösta och finns där när hon blir ledsen. Det tror jag på.
Jag ska försöka komma ihåg att svara på detta senare när jag inte måste iväg till praktiken, jag är nämligen så hemsk att jag har kört SHN med mina barn.
Du, precis som många andra som skriver om SHN, verkar inte ha läst boken och vara insatta i vad det verkligen går ut på.
Jag gissar också att du har barn som tycker om att sova i samma säng. Jag har sen Sixten föddes alltid velat sova i samma säng som barnen för det är så oerhört mysigt att sova med bebis/barn.
Tyvärr för mig så trivdes inte mina barn med det. Svante sov bättre i vagn från dag 1 och sov sista natten i vår säng (förutom några gånger vid sjukdom osv) när han var 3 månader
Sixten slutade trivas med att samsova när han var 3 månader, och började sova i egen säng när han var 5.5 månader och vi körde SHN-kuren. Nu sover han nån gång ibland om han vaknar och är rädd eller är sjuk.
De två månaderna mellan att han slutade trivas i sängen med oss och tills vi kurade, präglades av en bebis som inte kunde sova utan bökade och stökade eftersom han inte kunde komma till ro, eller så skrek han. Samma med Svante tills vi kurade vid 6 månader. Jag lovar att vi provade det mesta som är PK med Sixten.
Sen läste jag av en slump om ”buffandet” och lånade SHN-boken på bibblan. Jag kände genast att det här var något för oss. Och pratade med O om det.
Det handlar nämligen inte om att överge barnet, inte över huvud taget. Det du gör är att trösta barnet I SÄNGEN. Lyssnar på barnet. Om barnet behöver dig så går du in och tröstar genom buffning (jag lovar, ungarna formligen älskar det). Visst är de arga (mina barn pratar jag om nu, har kurat båda) ibland under den första natten och kanske andra och tredje, och arg är helt ok. Men ledsen ska barnet ALDRIG vara, det är tom. AW noggrann med att poängtera. Är de ledsna så är du som förälder framme och lugnar på en gång.
Hela poängen med SHN är att man, i samband med tröstandet i sängen, nöter in en ramsa som säger barnet ungefär att ”du är trygg i sängen. Vi finns här och du kan lugnt sova vidare”. Den som hört lättnaden hos ett barn som vaknar upp lite oroligt och får höra ramsan, tror nog aldrig mer att det handlar om något annat än trygghet.
Sen att det finns föräldrar som är så fruktansvärt osäkra i sig själva att de låter barnet ligga i kräks eller bajs är ju bara väldigt, väldigt tragiskt.
Mina barn ville sova. De ÄLSKAR att sova! Sixten sover fortfarande 12 timmar per natt och ofta 2 timmar på dagen.
Men de ville inte sova i samma säng som oss! Jag tycker att det viktiga är att man ser till varje enskilt barns behov, och våra barns behov var att bli trygga med att sova och somna om själva. Vi hade provat att ”ge dem vår trygghet” med vyssjande, bärande, kramande osv. De blev bara förbannade för vi gav dem inte vad de behövde. De ville bara sova.
Jag kan däremot utan minsta tvekan hålla med om att AW har många väldigt märkliga och obehagliga andra åsikter. Som det här med matningen, jag får kalla kårar i hela kroppen av det. Och den här uppmärksammade videofilmen tycker jag också är obehaglig. Jag tycker att AW är en ganska motbjudande kvinna. MEN jag är väldigt glad för SHN eftersom den kuren var precis vad mina barn behövde. Jag är inte ett dugg barnmisshandlare för det. Tvärt om är det viktigaste för mig i relation till mina barn att alltid tillåta dem känna de känslor de känner.
Jag kommer alltid att stå för att vi kurade våra barn. Jag kommer aldrig att ångra det. Jag har sett förvandlingen från trött och gnällig bebis till utvilad unge som gör stora utvecklingsframsteg på bara några dagar.
Men jag är inte ute efter att predika om SHN. Jag är ute efter att man ska lyssna på sina egna barn och deras behov i första hand, och inte sina egna bestämda åsikter som kanske inte ens är särskilt väl underbyggda. Oavsett om barnet behöver samsovning eller sova själv.
____________________________________________
Nina svarar: Jag har läst din blogg och jag har läst dina kommentarer här hos mig och jag får uppfattningen att du är en mkt klok kvinna. Därför tror jag säkert du tolkat Anna Wahlgrens metod SHN på ett sätt som inte varit skadligt för dina barn. Du skriver att man ska trösta barnet, i egen säng. Så har du uppfattat det. Jag uppfattar det att man bara ska lägga barnet till rätta, buffa, köra ramsan och gå ut.
Jag har inget som helst förtroende för Anna Wahlgren, men jag tror visst att man kan använda vissa av hennes tips, och om man är en bra förälder ändå göra något gott av detö. Och det tror och hoppas jag att du gjort.
Tack för din kommentar!
Måste bara säga det, att det här hon tydligen sagt om att otröstade barn lär sig trösta sig själva. Well, för att fatta mig kort så är det så det har varit för mig. Det har, vilket jag insett nu sen jag började i terapi, hämmat mig oerhört och det är inget jag önskar något barn i hela världen.
Det är en sak att kunna hantera sin ledsenhet och tillåtas vara ledsen, en helt annan att tvingas ta hand om sig själv och sina känslor(vilket ju leder till utåtagerande eller att man stänger av i det långa loppet) eftersom ingen annan gör det.
____________________________________________
Nina svarar: Precis, jag tror inte alls det blir bra om barn inte har någon som speglar dess känslor. När man som liten känner en känsla och man får helt motsatt reaktion på den känslan (skratt och lek som AW rekomennderar), börjar man så småningom att tvivla på sina egna känslor. Andras tolkning av det jag känner är alltså det som gäller, och det är här det går fel. Istället för att föräldern speglar barnet och signalerar att den läser av känslorna, så är det barnet som börjar spegla förälderns motsatta reaktioner och riskerar så småningom att skapa ett ”as if”-jag. En ”som om”-personlighet. Där man agerar och reagerar som omgivningen förväntar sig och man pressar ner de riktiga känslorna bakom de påhittade, förväntade känslorna.
Usch, ja det är så hemskt.. Jag har insett nu att jag nog har lättare än många andra föräldrar att sålla bort det som jag inte tycker om när jag läst Barnaboken (har läst kanske halva eller nåt sånt, när Sixten var liten). Jag har bara plockat det jag tycker är bra, som tex. att man inte ska berömma barn som åker rutchkana utan visa att man ser det, eller att man ska undvika blanka ”nej” till en treåring som är ständigt nära utbrott.
Jag har liksom inte sett de här sjuka partierna, som faktiskt är direkt farliga för barnens känsloliv och självkänsla, utan typ noterat att de inte passat mitt sätt som förälder och gått vidare tills jag hittat russin för mig. Jesper Juul är ju ett helt stort russin istället.
Jag inser nu att det är alltför många föräldrar som inte klarar att göra så för att de är så osäkra och inte har förmågan att tänka efter och reflektera, och när såna föräldrar lyssnar på AW så är det naturligtvis väldigt dåligt för deras barn. Säger hon bara en enda sak som är känslomässigt skadande så skadar det ju också barn. Jag har inte sett de här skadande sakerna förrän nu, eftersom jag fokuserat på vad som är bra. Förstår du hur jag menar?
Jag har inte sett det så förrän nu, mycket tack vare diskussionen med dig och LD som inte är lika glödgade av hat som de flesta andra inlägg om AW är.
_____________________________
Nina svarar: Fantastiskt!