… eller?

;

—————————————————————————————————

Nu är det färdigarbetat för idag. Äntligen är den här skitdagen (snart) slut. Jag har haft ett eller två barn som dragit mig i armen och/eller benet under halva arbetsdagen då Robban var tvungen att skotta snö. Finns knappt något mer irriterande än när någon drar mig i högerarmen när jag sitter vid datorn.
Nu ser jag fram emot morgondagen då jag och Robban BARNFRIA ska åka på en dagsutflykt (i snökaoset) till Kalmar. Vi ska sitta BARNFRIA på båten till Oskarshamn, BARNFRIA i bilen till Kalmar, gå runt BARNFRIA på IKEA, käka lunch BARNFRIA och så vidare BARNFRIA ända till sent in på kvällen då vi kommer hem igen. Åhåhåhåhå så jag längtar. Inget snökaos ska få hindra oss.

Inne hos Anja fick jag se den här bilden som hon tagit ur en tidning från Ica Maxi. Jag blev så jävla glad när jag såg den, bara för den ska jag fanimig aldrig handla mat någon annanstans. Jag lovar att vara ICA trogen så länge jag lever. Eller, jag ska i alla fall försöka.

Bilden tillhör Anja.

Den här bilden förmedlar så mycket fint. Barnen är inte strikt arrangerade utan ser ut som just barn i både klädsel och rörelsemönster. Vi kan inte direkt se om lucian är flicka eller pojke, däremot kan vi se att hen har stort svart burrigt hår. Kul! Det finns en pirat med som påvisar att lucia är ingen allvarlig företeelse som ska vara på vuxnas villkor och som det alltid varit, utan det är fritt fram att klä ut sig till vad en känner för. Glädjande att se andra barn som liksom mitt föredrar tomtedräkten till påsk och piratutstryseln i luciatåget.

Tidigare uppmärksammade Jenny m.f. att ToysRus i vinterns leksakskatalog låtit flickor och pojkar leka tillsammans på bilderna, pojkar leker med dockor och flickor med leksaksvapen. (De har tidigare blivit dömda för att de förmedlat stereotypa könsroller i sin reklam.) Nu är ICA också med på tåget. Vem blir det härnäst? En liten klädkedja skulle ju inte skada.

I det nyaste numret av Vi föräldrar är jag med i föräldraduellen tillsammans med Marcus Birro. Vi har skrivit våra tankar kring att berömma barn och säga att de är duktiga.

Jag tycker nej för att när barn ber om vuxnas uppmärksamhet så är det inte för att få höra att de är duktiga, om vi inte redan skapat det behovet vill säga. Det är bättre att uppmärksamma dem med engagemang och ställa frågor. Kanske fråga om de själva är nöjda med vad de åstadkommit, vilket ju är det viktiga. Jag tycker faktiskt att det rent av kan vara fult att lägga sin egen värdering i vad ett barn presterat när det inte efterfrågas. Själv blir jag ibland less på att höra vad folk tycker om vad jag gjort eller att få ”tips” på hur jag kan bli bättre, när jag inte är intresserad av det. De får gärna fråga, ”vill du höra vad jag tycker” först i så fall. På samma sätt tycker jag vi ska tänka i kontakten med barnen.

Om barnet redan är ”skadat” och frågar titt som tätt ”titta så fin jag är idag” eller ”visst är jag duktig som gjort så här” eller ”se så fint jag ritat” tycker jag man kan försöka hjälpa barnet att tänka annorlunda. Påminna om att ”det spelar väl egentligen inte så stor roll om jag gillar vad du ritat, bara du gillar det själv. Jag älskar ju dig hur du än ritar.” Samma sak om man ser fint ut eller inte. Eller säg ”visst är det bra att vara duktig, men ibland kanske man inte har lust att vara duktig alls. Känner du så ibland?” och så prata mer om det.

Naturligtvis är detta en ambition jag har. Jag lyckas förstås långt ifrån alltid. Även jag berömmer, ibland av slentrian som att ”bra” och ”så duktig du är” hela tiden ligger på tungan och vill ut. Ibland öser jag ur mig beröm för att jag helt enkelt inte orkar engagera mig mer just då. I texten framstår jag lite som en maskin. I alla fall jämfört med Marcus Birro som inte verkar ha tänkt så långt på konsekvenser utan mer går på känsla. Jag förstår att han inte menar illa, men jag är övertygad om att genom att strö beröm över våra barn titt som tätt skapar vi behovet av att bli bekräftad utifrån. Vad tror ni?

Föräldraduellen med storbloggaren Nina Ruthström, det ni!?

Den härliga bloggaren och personligheten Sofie – LITEN DEL AV MIG, för en diskussion på sin blogg om legot som riktar sig till flickor och där figurerna också har smink. Så här lyder mitt inlägg i debatten.

Jag har lånat Sofies bild.

Det är irriterande och destruktivt med leksaker som riktar sig till flickor respektive pojkar istället för till alla barn.

Genom leken tränar barnen och varför ska de bara tränas på hälften av allt beroende på om de är flickor eller pojkar?

Jag älskade att snickra som barn men det uppmuntrades inte direkt och tillslut dog mitt intresse. Jävligt synd för både jag och min man hade haft enormt mkt ut av om jag hade kunnat idag.

Genom leken, bemötande och kläder gör vi barn med snopp till: modiga, tuffa, arga, högljudda, starka typer, vana att föra sig i grupp, tävlingsinriktade. En kille som hellre vill läsa är en tönt. Om du är lågmäld, försiktig och icke sportintresserad är du en mes. Ingen vill vara en mes så den här killen kommer kämpa för att passa in i ramen. Destruktivt – japp. Och handikappande att inte kunna prata, visa käsnlor och sitta still och lyssna i skolan.

Flickorna uppmuntras till att vara fina, duktiga, snälla, lugna, lågmälda, omvårdande, prinsessiga och ha en bästis.
Det här är bra saker som gör att de blir bra på att samtala, ha nära vänner och göra rätt för sig. Men den tuffa sidan att vara modig och stark saknas. Och tjejer som har mkt spring i benen och är högljudda ses inte på med blida ögon, det kan ju Sofie berätta mer om.

Det är ju helt sjukt att som barn får vi lära oss att vara varandras motsatser. Som att vi är på olika lag. Men sen som vuxna ska vi som är heterosexuella träffa en partner av ”andra laget”. Då ska ”en från venus” leva tätt ihop med ”en från mars” plötsligt. Klart som fan det inte blir lätt. Och så skiljer sig hälften. Männen som inte kan samtala blir ensamma och olyckliga, men söker inte hjälp.

Egentligen är vi människor allesammans men så tränar vi hela våra liv på att vara olika varandra. Som att vi inte skulle attraheras av varandra ändå. Bullshit!
Människor ÄR olika, biologiskt. Men det beror inte på vilket kön vi tillhör. Alla är vi individer!

Om jag nu ska komma till varför det är så illa just med lego som riktar sig till flickor med sminkade smalare figurer så är det för att i vårt samhälle finns en norm som säger att NATURLIGA kvinnor har smink, långt fint hår, smal midja, långa lena ben och kanske klackskor. En kvinna med bleka läppar, kort hår på huvudet och hår på benen anses som MANLIG.
Så hur tror ni det går för de små flickorna som leker med leksaker riktade till flickor som ofta är skapade enligt ett skevt ideal. Jo de börjar hata sig själva och sitt utseende i takt med att höfterna bli rundare och när det börjar växa mörkt grovt hår både här och där. De börjar förändra sig, lägger massor med energi på att försöka efterlika det ONATULIGA ideal som bl.a. lego är med och vidmakthåller.

FY FAN LEGO säger jag!

Precis när jag ropat hej och annonserat att vi kommit över bron dvs att hundåret som tvåbarnsfamilj verkar vara över, blir barnen förkylda och jag har också ont i halsen. Det slår aldrig fel. Andra natten med usel sömn har just passerat, men än så länge är modet på topp ändå.

Jag är full av inspiration för tillfället. Igår satt jag och valde ut några svartvita favoriter som jag ska framkalla för att sätta upp på väggarna här hemma. Vi har  fortfarande inte satt upp något på väggarna trots att vi bott här i fyra år. Men nu har jag fått klartecken att använda tejp på våra putsade väggar så nu ska här tejpas. Jag beställde en målning från otroligt inspirerande SMÄM. Jag har slängt ut lite grejer som jag tröttnat på. Jag vill möblera om, piffa och puffa. Jag vill måla dias de los muertos döskallar och hus, snickra ihop en brädvägg, göra vimplar, gå på auktioner och loppisar för att hitta sekretär, vitrinskåp och skänk till övervåningen. Jag längtar efter att få plocka fram julpynten. Häromdagen kom två ljusstakar och en slinga om jag beställt, med tips från ingenvanligdag. Och så vill jag fota fota fota.

Blad i vackra färger från blåbärsbusken som jag fotat i inspirationsruset.

Jag har läst snuskboken 50 nyanser av honom. Den krävde att jag slog av den intelligenta kritiskt tänkande delen av min hjärna, men när jag väl gjort det njöt jag för resten. Vill du läsa hela recensionen av den eller de andra två små guldkornen, klicka på den boken som intresserar dig.

Härom kvällen kokade jag äppelmos. Lite som i gamla tider. Fast jag ångrade mig ganska så snart jag hade påbörjat det för Märta ville bli buren. Fixa grejer + barn i famn = ont i ryggen + sur.

Men jag gjorde klart moset iallafall. Med kardemumma. Inte dumt alls med gräddmjölk till.

Så här gjorde jag:

1 kg äpplen i klyftor, utan skal/kärnhus
0,5 dl vatten
1 dl socker
1 krm citronsyra
0,5 tsk mortlad kardemumma

Koka i ca 30 min tillsätt sedan sockret och krademumman. Häll upp i väl rengjorda burkar. Går att frysa.

Nu regnar det rasistiska kommentarer här på bloggen och några landar även i min mailbox. Kvinnohatarna (som är livrädda för att kvinnor ska ta makt vilket är vad ökad jämställdhet handlar om), är samma personer som värnar om ett ”rent” Sverige med endast vita kristna människor utan handikapp. Rasister rätt och slätt. Ingen av dem har egna bloggar, få av de anger riktiga namn, alla är elaka och okonstruktiva.

”Rasismen är en fästing på den svenska folksjälen.” Skrev Kawa Zolfagary. (Ni måste förresten läsa hans fantastiska blogg Dödsmaskinen.) Det är ingen annan än dessa svenska människors fel att rasismen existerar i vårt land. Rasismen är fortfarande ett stort problem även om vi är många många som är motståndare. Jag slipper se dess fula tryne i min vardag, så länge jag inte har mobben efter mig. Fast jag såg Debatt på svt med Åkesson häromkvällen och blev galen. Som att vi i Sverige inte skulle ha RÅD att ta emot fler krigsdrabbade!? Det är det mest snikna och egoistiska jag hört. De flesta av oss i Sverige lever i ett äckligt överflöd. Vem fan behöver x-boxar, platta tv-apparater, båtar och sommarstugor, utlandsresor, mobiltelefoner och märkesprylar EGENTLIGEN. Nej fy fan säger jag. Jag förstår att Ohly inte ens ville vara i samma rum som honom, även om det inte går att för debatt så i en demokrati.
Men vad skulle jag komma fram till…

Jo, nedvärdering av invandrare är ändå de flesta sunda emot, men det där med att se ner på kvinnor, det gör gemene man (och kvinna).

• ♦ Det gör Sören Olsson när han tar upp frågan om hur hans handikappade son skall få sex.
• ♦ Det gör SSU Udevalla när de la upp en motion som gick ut på att alla funktionshindrade skulle ha rätt till sex i detta land. D.v.s. alla funktionshindrade män! Funktionshindrade kvinnors sexualitet talades icke om. Dessutom föreslog SSU Uddevalla att assistenter skulle hjälpa till.
• ♦ Det gör Filip och Fredrik när allt de gör handlar om män.
• ♦ Det gör Anders Thomasson som menar att kvinnor har sämre kompetens.
• ♦ Det gör Alex Schulman när han dubbelbestraffar Marie Sernholt.
• ♦ Det gör Anders Jacobsson när han med svarar mitt debattinlägg med ”kära Nina” och sen ber mig lugna ner mig, andas, krama någon, dricka te m.m. Den ena härskartekniken efter den andra. Hade han inlett en kommentar till en man med ”kära…”? Tror inte det va. Diskutera sakligt istället!

Jag kan förstås fortsätta i all oändlighet. Men jag tror det räcker så. (Tog de exempel som kom upp först i mitt huvud.)
Vi lever i ett patriarkat helt enkelt. Och vi måste aktivt kämpa för att ta oss ur det. Det kommer inte gå av sig själv. En bra början är fostra barnen till att flickor och pojkar är lika mycket värda, ska ha samma förutsättningar och samma skyldigheter. Därför har barnlitteratur, filmer, leksaker, kläder stor betydelse. Barnen, det är vår framtid. Där måste vi lägga krut. Tänka till.

Nu finns två nya bokrecensioner att ta del av på min profil vid LitteraturMagazinet. En sprillans ny och charmig barnbok samt en matnyttig känslosorterare.

Jag har precis fått hem två saftiga paket med böcker för vuxna och barn, som ska läsas och recenseras. Vilken tur för mig att hösten snart är här.  

Jag har läst ”Pom & Pim” och ”Himmel, helvete och allt däremellan”. Jag rekommenderar båda böckerna.

Idag har jag kunnat färdigställa tre kunders bilder. Så himla skönt! Detta tack vare hjälp av farmor och farfar på förmiddagen och mormor på eftermiddagen som tagit hand om ungarna. Guld värt.

Just nu har vi två sjuka familjemedlemmar, jag är dock inte en av dem. Märta har ont i öronen, det är därför hon varit så olycklig stackaren. Först svinkoppar som avlöstes av förkylning och tredagarsfeber som sedan blev öronvärk. Dock tror vi nu att det är på bättringsvägen. Det MÅSTE vara så. Känns inte som att jag pallar en natt till att bli väckt var 20:e minut. Men det gör jag antagligen.

Jag är så glad över bloggen nu, vågar äntligen skriva ”ointressant” igen. Prestationsångesten har släppt. Fått så fina kommentarer av  bl.a Sofia och Karro också som gör mig glad. Puss på er.

Efter att jag fotat Elin och Hugo i min ”hemmastudio” insåg jag att nu är det dags hög tid att byta kamera. Jag har tänkt i cirklar, fram och tillbaka och kommit fram till att nu är tiden inne för mig att lämna Sony. Jag ska gå över till Canons sida nu. Och jag ska göra det ordentligt. Hela sommarens inkomster ska sättas på sprätt. Åh! Jag blir helt pirrig i magen när jag tänker på det.

Men nu sova för i morgon väntar nya fotouppdrag.

Hej på er! En ny Nina här. Jag har blivit lite av en ny människa faktiskt för de två senaste nätterna har jag legat själv nere i lekrummet och fått sova ostört. Två nätter liksom. Helt fantastiskt. Detta har gjort att jag återfunnit lite utav min initiativförmåga (gällande saker som är tråkiga, roliga saker har jag inte haft något problem med). Idag har jag putsat fönster och dammsugit lite. Igår kväll städade jag Villes rum i ungefär tre timmar. Det behövdes, kan vi säga.

Före – allt på golvet. Inget i hyllan. 

Efter tre timmars städning.

ORDNUNG! Blir intressant att se hur länge det håller i sig. Fan, en skulle ha adopterat en tyskt unge.

Jag har varit och tagit cellprov idag, alltid lika gemytligt. Fick en liten garvattack medan jag tog av mig kläderna, såg Maria Lundqvist i Hartbreak Hotel framför mig när hon trasslar in sig i handväskan. Haha. Sen höll jag andan i 5 minuter och sen var det klart. Det såg så fiiiint ut. Gudomligt att ha det gjort.

Och så har jag förberett hemmastudion inför morgondagens två fotograferingar. Spannend!

Det var typ det. Nu ska vi se film. Och äta lösgodis.

Vi har hyrt favoriten Lejonkungens uppföljare: Lejonkungen 2. Det lät lovande att huvudpesonen skulle vara en orädd nyfiken tjej som var sugen på äventyr, så den var ett självklart val. Här kommer mina genusreflektioner av filmen (jag avslöjar en del av handlingen):

Lejonkungen Simba får en dotter: Kiara, som ska överta tronen efter sin pappa som drottning. Varken Simba eller mamma Nala ser detta som ett problem. Bra!

Pumbaa och Timon svimmar när de hör att Simbas unge är en tjej. Dåligt!

Simba är en kycklingpappa, ej macho. (Då tar jag för givet att hans beteende inte beror på att hans unge är en flicka.) Han har mjuk barnslig röst. Mamman Nala är lugn och cool. Tror på Kiaras förmågor. Bra!

Kiara är charmigt kaxig, busig och tror på sig själv. Bra!

Hon möter en jämnårig unge Kovu. De börjar som vänner, retas och leker. Bra!

SEN BLIR DE KÄRA. Urtrist att det alltid ska vara så med två karaktärer av olika kön. Typiskt Disney. Dåligt!

Den tigern som dominerar bland de onda är Zila, en hona. Intressant att få se en feminin karaktär arg, elak och ond. Hon har stark arg röst. Bra!

Zila försöker få sin son Kovu ond men det lyckas ej. Trots att han har mörka drag som ofta förknippas med ondska (medan de ljushylta oftast är goda) förblir han god. Bra! Ännu bättre om de mörka figurerna fick vara goda och ljusa onda någongång.

Kovu har en bror och en syster. Brodern är klumpig, dum och lättskrämd. Systern är slug och smidig. Bra!

Kiara är inte duktig på att jaga, dock inte pga av att hon är för svag eller inte tillräckligt snabb, utan att hon är för klumpig. Bra!

Kiara och Kovu räddar varandra en gång vardera. Bra!

Ingen av karaktärerna har stora fladdrande ögonfransar eller överdrivet stora armmuskler eller nått annat klassiskt stereotypt. Bra!

Dock hänvisar Sila till att marken och makten borde tillhöra Scar (hennes döde partner). Varför kan hon inte hänvisa till sig själv, Scar är ju död. För att hon är hona? Dåligt!

Kiara är modig och räddar sin pappa när Zila attackerar. Bra!

Antal honor i filmen: Kiara (huvudperson), Zila, ond syster, Nala. Totalt: 4
Antal hanar: Simba (huvudperson), Kovu (huvudperson), ond bror, Timon, Pumba, gammal apa, fågeln Tsazu. Totalt 7.
Nästan dubbelt så många manliga figurer. Dåligt!

Sammantaget får filmen Lejonkungen II ändå godkänt ur genussynpunkt. Otroligt med tanke på att det är en film från Disney. Den här filmen kan Ville se utan att jag får ångest.

För övrigt är filmen en stor besvikelse och den kan inte ens mäta sig med ettan som jag älskar. Timon och Pumbaa är inte roliga, rösterna är inte imponerande. Jag skrattade en gång. Musiken är trist och inte gripande och spektakulär som i ettan. Tvåan väcker knappt några känslor vilket ettan verkligen gör.
Fast Ville gillar den. Jag menar, den handlar ju om lejon och tigrar.

Och nu när jag är inne på ämnet barnfilmer undrar jag när OLIKA och Sagolikt bokförlag ska komma ut med filmer. Längtar!

Och apropå att göra någonting. Nu blev jag så jävla trött på TUKAN förlag som är skyldiga till de könsuppdelade pysselböckerna som cirkulerar i mina flöden (facebook, twitter, bloggar).

Bilden lånad från Rebecka Dahlberg.

Jag skickade just iväg ett mail till info@tukanforlag.se enligt följande:

Hej. Jag vill bara framföra hur fruktansvärt illa jag tycker det är att ni i många av era pysselböcker för barn förmedlar förlegade stereotyper. Istället för att försöka medverka till att vi ska få ett jämställt modernt samhälle där kvinnor och män, flickor och pojkar tillåts vara på fler sätt än två, bidrar ni till att gamla könsroller förstärks och hänger kvar. Till flickorna riktas rosa, glitter, utseendefixering, bakning, städning och andra hushållssysslor. Pojkarna i era böcker kopplas ihop med bilar, snickeri, riddare eller fotboll.

Det är mycket synd att uppdelningen är så tydlig då jag i övrigt gillar i era böcker. Kan ni möjligen försöka tänka om? Kan vi hoppas på att i framtiden få köpa pysselböcker med både blå och rosa färger, flickor och pojkar, glitter och verktyg blandat?

Vänliga hälsningar

Gör gärna detsamma! GÖR någonting! (Använd min text om ni vill.)

Hej kära dagblogg!

Just nu sitter jag i Villes säng på hans rum, med datorn i knät och (försöker) lyssna på Amanda Svenssons sommarprat. Ville sitter bredvid och försöker spela ett av mina gamla datorspel Donkey Kong, men blir hela tiden störd av Märta. Hon står nedanför sängen och sträcker sig efter Ville, vinkar och ramlar ner på ändan om vartannat. Och hela tiden låter hon ”mmmmmammammmmmmammammmmmmamma”. Jag älskar henne. Men jag är sjukt trött på det där ljudet.

Jag mår sådär. Jag är stressad. Typ hela tiden. Jag har massor av jobba att göra, massor av sömn att ta igen, massor av saker jag vill göra men jag hinner mest plocka leksaker, svara på fyraåringens tusentals frågor och hjälpa honom med fyratusen saker och så bära runt på Märta. Högerarmen är hela tiden lite domnad. Magkatarren gör sig påmind efter varje måltid.
”Mmmmmammammmmmmammammmmmmamma”.
Nu har dessutom stressen börjar slå ut viktiga funktioner. Som förmågan att tänka .tex. Igår räknade jag 187 + 3 = 200 (ang följare på instagram). (Svårt att tro att jag läst matte A-E en gång i tiden.) Jag skriver lappar med saker jag ska komma ihåg men jag skriver fel saker på lapparna och förstår ändå inte vad jag menade sen. Jag vet inte var jag lägger saker och jag kan inte ta beslut.

”Mmmmmammammmmmmammammmmmmamma”.

Och det här går inte. Nu kastar Ville saker på mig. Inte ens en liten jävla stund kan jag få ha mina tankar och öron i fred. Återkommer i ett annat liv.
Over and out!

P.s. Tänk över det här med att skaffa två barn JÄVLIGT NOGA! D.s

Vaknade denna dag med huvudvärken Allan (antagligen pga av 12 h arbetsdag igår). Men efter ett dopp i poolen (15 grader kall), en dubbel ipren och en kopp kaffe var jag i hyfsad form. Direkt efter frukost började vi förbereda för djungelkalaset som min Ville (snart fyra) skulle ha med sin kusin Julia (som precis fyllt sex).
Resten a dagen har vi andats djungelluft. Vi har garnerat djungelmuffins, bakat tigertårta, pyntat väggarna och oss själva i djungelstil, delat ut djungel-kalaspåsar och fotat små söta djungeldjur. Det var lyckat.

Nu är jag trött som sten och vill egentligen bara en sak – krypa ner tätt intill min älskade man. Ska bara borsta tänderna först. Såklart.