Jag har gjort en film av alla små filmklipp och bilder jag och Robban tog under semesterresan, den blev närmare 30 min lång. Sen gjorde jag en trailer också:

Vi är lite gammalmodiga jag och min man så vi laddar inte ner filer, för det första får vi bara virus för det andra gillar vi inte att se filmer utan svensk text. Vi prenumererar därför i hederlig stil på filmer. Vi får en skiva med posten, ser den (när vi vill), skickar tillbaka den (när vi vill), får en ny och så går det runt. På så sätt får vi längta lite efter en bra film, men inte så länge. Vi väljer själva vad vi vill se, och slipper reklam. Vi betalar 99 kr i månaden, det är det så värt.

Just nu avverkar vi vampyrserien True Blood. Väntar för närvarande intenstivt på avsnitt nr fem och sex i tredje säsongen, hoppas skivan kommer i morgon. Vi missade förstås serien när den gick på tv eftersom avsnitten visades 23 på kvällen och då sov vi som bäst. (Vilken hemsk tid det var förresten när tröttheten tvingade mig att gå till sängs vid 20.) Hur som helst, denna serie som jag sent omsider började se, ska jag nu försöka att recensera.

Feministen glor på True Blood och tänker…

Det är fantastiskt att få ta del av en värld där ålder är en mer avgörande hierarkiskt avgörande faktor än kön. Vampyrerna blir starkare ju äldre de blir, en kvinna kan således ha mer makt än en man. När en manlig vampyr slår en kvinnlig blodig väcker det helt andra känslor än vi är vana vid gällande våld mot kvinnor. Det här är ett enormt spännande grepp eftersom det kastar om vår världsbild.

Det kryllar av snygga lättklädda tjejer med perfekta kroppar. Lite stressigt för den lönnfete slappbröstade tittaren kanske (inklusive mig) , men faktiskt oavsett om du är kvinna eller man. Det är nämligen också många vältrimmade nakna manskroppar med i serien. Inte lika många tyvärr, men i alla fall ett flertal och långt många fler än i de flesta andra filmer. Både män och kvinnor sexualiseras och utnyttjas/utnyttjar.

Av de huvudpersoner som varit med i merparten av de avsnitt jag sett hittills, är det nästan lika många kvinnor som män. Men tyvärr bara nästan. Och ser vi i urvalet ur rollistan som wikipedia presenterar är det nio män och fyra kvinnor.

Både män och kvinnor är onda. Det finns alltså helt igenom onda känslokalla kvinnor i denna serie som begår rått mord på eget bevåg. Jag älskar det.

Några män är slabbiga och fula, men det finns också fula kvinnor med i handlingen som har en annan funktion än att bara vara motbjudande/fula. Det är sant!

Bruna och vita människor förekommer, men långt fler vita. Vita har betydligt mera makt, jag kan inte komma på någon brun i maktposition tyvärr.

Lafayette – en vältränad muskulös mörkhyad bög med kvinnokläder och smink. Jag kunde knappt tro mina ögon när en glorifierad homosexuell man dök upp i en amerikansk serie (säger väl en del om mina tankar om produktioner från USA).

En av huvudpersonerna Sookie Stackhouse är en blond, älvlik person som serverar på Sam Merlottes bar iförd minishorts och snortight tröja. Chefen själv bär jeans och långärmad skjorta. (Fast ganska ofta är han helt näck.) Sookie hör vad folk tänker och därför har hon alltid känt sig utanför. Hon påminner bitvis om den oskuldsfulla madonnan, men överraskar ändå för att hon är orädd, självständig och går sin egen väg med bestämda steg.

Sexscenerna vi får ta del av inkluderar både kvinnor och män som objekt/subjekt. Vi får se par, trekanter, gruppsex, samkönade relationer där också två eller flera män är attraherade av varandra.

Det finns några personer som är fantastiskt ointelligenta, varav den minst smart är en man. Han är också osäker och sökande. Ett uppfriskande avbrott från den uttjatade machomannen.

I introt räknar jag till fem klipp med lättklädda tjejer och ingen kille. Dumt! Hade jag inte fått serien rekommenderad hade jag kanske beslutat mig för att inte se den efter att bara ha sett introt då det ger en bild av det traditionella synsättet på kvinnor som sexobjekt.

Vampyren Eric som spelas av Alexander Skarsgård gör slingor i sitt hår, men så råkar han få blod i håret och måste klippa av det. Underbart att få ta del av lite manlig fåfänga.

Synd att de inte har med någon grej med mensblod, det hade jag uppskattat. Hade sannerligen passat i detta tema, men är kanske för mycket begärt av en manlig författare.

Jag vill mena att serien är genial. Jag var skeptisk, jag gillar normalt inte blod och overkliga prylar men ändå älskar jag den här. Fministen i mig ler inte hela tiden, men ofta belåtet.

Jag ser nästan ingenting på tv. (Nej tyvärr inte nyheterna varje dag heller.) Just nu brukar jag kolla in Skavlan på fredagar (såg just det då GW och hans dotter gästade – så rolig hon var) och missar för mitt liv inte Jonas Gardells serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” på måndagar. Jag ser sällan serier. Vänner är kanske den enda icke svenska serien som jag har haft koll på. Och det var ju ett tag sedan den var i ropet… Lost hängde jag med i ett tag, men tröttnade.

Syster Malin är min motsvarighet och har stenkoll på filmer och serier. Hon säger till mig när det är något jag inte får missa vilket är fallet med True Blood t.ex. Men det har ändå inte blivit av att jag sett den. Fast nu när jag såg att Apan börjat se och gilla den, så kände jag att tiden är på riktigt inne. Finns det förresten någon som INTE gillar True Blood? Jag har inte stött på någon, tror jag. Nu har jag anmält mitt intresse av att hyra säsong ett av True Blood samt flera filmer jag missat. Hoppas att det snart dimper ner skivor i min brevlåda.

Filmer att se.

Vill ni hjälpa mig att fylla på listan över sevärda riktigt bra filmer så blir jag jätteglad.

Vi har hyrt favoriten Lejonkungens uppföljare: Lejonkungen 2. Det lät lovande att huvudpesonen skulle vara en orädd nyfiken tjej som var sugen på äventyr, så den var ett självklart val. Här kommer mina genusreflektioner av filmen (jag avslöjar en del av handlingen):

Lejonkungen Simba får en dotter: Kiara, som ska överta tronen efter sin pappa som drottning. Varken Simba eller mamma Nala ser detta som ett problem. Bra!

Pumbaa och Timon svimmar när de hör att Simbas unge är en tjej. Dåligt!

Simba är en kycklingpappa, ej macho. (Då tar jag för givet att hans beteende inte beror på att hans unge är en flicka.) Han har mjuk barnslig röst. Mamman Nala är lugn och cool. Tror på Kiaras förmågor. Bra!

Kiara är charmigt kaxig, busig och tror på sig själv. Bra!

Hon möter en jämnårig unge Kovu. De börjar som vänner, retas och leker. Bra!

SEN BLIR DE KÄRA. Urtrist att det alltid ska vara så med två karaktärer av olika kön. Typiskt Disney. Dåligt!

Den tigern som dominerar bland de onda är Zila, en hona. Intressant att få se en feminin karaktär arg, elak och ond. Hon har stark arg röst. Bra!

Zila försöker få sin son Kovu ond men det lyckas ej. Trots att han har mörka drag som ofta förknippas med ondska (medan de ljushylta oftast är goda) förblir han god. Bra! Ännu bättre om de mörka figurerna fick vara goda och ljusa onda någongång.

Kovu har en bror och en syster. Brodern är klumpig, dum och lättskrämd. Systern är slug och smidig. Bra!

Kiara är inte duktig på att jaga, dock inte pga av att hon är för svag eller inte tillräckligt snabb, utan att hon är för klumpig. Bra!

Kiara och Kovu räddar varandra en gång vardera. Bra!

Ingen av karaktärerna har stora fladdrande ögonfransar eller överdrivet stora armmuskler eller nått annat klassiskt stereotypt. Bra!

Dock hänvisar Sila till att marken och makten borde tillhöra Scar (hennes döde partner). Varför kan hon inte hänvisa till sig själv, Scar är ju död. För att hon är hona? Dåligt!

Kiara är modig och räddar sin pappa när Zila attackerar. Bra!

Antal honor i filmen: Kiara (huvudperson), Zila, ond syster, Nala. Totalt: 4
Antal hanar: Simba (huvudperson), Kovu (huvudperson), ond bror, Timon, Pumba, gammal apa, fågeln Tsazu. Totalt 7.
Nästan dubbelt så många manliga figurer. Dåligt!

Sammantaget får filmen Lejonkungen II ändå godkänt ur genussynpunkt. Otroligt med tanke på att det är en film från Disney. Den här filmen kan Ville se utan att jag får ångest.

För övrigt är filmen en stor besvikelse och den kan inte ens mäta sig med ettan som jag älskar. Timon och Pumbaa är inte roliga, rösterna är inte imponerande. Jag skrattade en gång. Musiken är trist och inte gripande och spektakulär som i ettan. Tvåan väcker knappt några känslor vilket ettan verkligen gör.
Fast Ville gillar den. Jag menar, den handlar ju om lejon och tigrar.

Och nu när jag är inne på ämnet barnfilmer undrar jag när OLIKA och Sagolikt bokförlag ska komma ut med filmer. Längtar!