Okej, nu ger jag mig in i rövdebatten! Den har blivit stor förstår jag vilket är kul eftersom det var min härliga vän och podcastkollega Jenny/Brunheten som startade den. Tyvärr har jag inte hunnit sätta mig in i allt som skrivits, så det får ni ha i åtanke nu när ni läser min text. (Jag har haft fullt upp med sommarpratet vars manus jag nu skickat in och fått godkänt. YES!)

Alltså. Jenny menar att UnderbaraClara gör fel som visar bilder på sina outfits och i synnerhet sin (enligt Jenny perfekta) jeansbak. Jenny skriver ett nyanserat inlägg om detta att hon gillar UnderbaraClara men att hon inte gillar att Clara spär på utseende- och träningshetsen som råder för kvinnor i samhället. Hon förklarar tydligt att detta är djupt liggande strukturer dvs att en kvinnans kropp är till för att beundras, vara sexig och vacker samt åtrås av män, och detta reproducerar Clara med sina rövbilder.

Jag håller med Jenny, i nästan allt. Att utseendet är så starkt bundet till kvinnor är ett problem liksom att kvinnor fortfarande måste göra om sig för att anses kvinnliga. Vi matas med halvnakna slimmade solbrända kvinnokroppar i överflöd eftersom offentliga platser, tidningar och klädaffärer tapetseras med dessa bilder. Detta sammantaget pressar oss kvinnor att göra om oss, banta, träna, operera och många är missnöjda med sitt utseende på grund av alla bilder. När en kvinna visar sin kropp i samband med att hon ammar reagerar vissa, då anses det ”äckligt” eller ”stötande” eftersom det inte går i linje med att kvinnans första kvalitetskriterium är sexuell gångbarhet. Det här är SJUKA strukturer som vi måste ta i med hårdhandskarna för att få upp ögonen för och för att kunna bekämpa. Det gör Jenny och Lady Dahmer skitbra!
Vi kvinnor tvingas sköta om vårt utseende genom att raka, sminka, färga med mera annars får vi kommentarer (uttalade eller outtalade) att vi ser trötta, glåmiga, manliga eller ovårdade ut – fast vi bara är naturliga. Dessutom måste vi vara födda med schyssta drag annars är vi fula ändå. Och om vi opererar oss, solar eller hetstränar för att ställa saken till rätta, då är vi patetiska och får skit för det.
Att den viktigaste egenskapen för en kvinna är att vara vacker i alla lägen oavsett vad hon har för sig, beror på denna djupt liggande struktur. Till och med kvinnor på höga poster med mycket makt analyseras och kritiseras för sitt utseende samt får tips om vad de borde förändra utseendemässigt. Ingen med snippa slipper undan alltså! Har ni hört om domaren i USAs högsta domstol Elena Kagan, hon får ofta höra hur fruktansvärt ful hon är och att hennes profession kan man inte lite på pga hennes misslyckade utseende. Det är bara ett exempel på hur denna patriarkala struktur tar sig uttryck.

Jag har tidigare skrivit att jag tycker mitt utseende är okej, jag älskar inte mitt utseende men jag hatar det inte heller (längre). Jag funderar inte ens i dessa termer utan accepterar min kropp som den är och värderar den inte på någon poängskala. Så fort jag yppar något om att jag inte älskar mitt utseende har jag fått kommentarer om att det är sorgligt och tragiskt att jag inte tycker att jag är vacker och att jag VISST är snygg. JÄTTESNYGG! Och människor undrar hur jag kan vara lycklig om jag inte älskar hur jag ser ut. Och det är just där vi har problemet. För många är utseendet så oerhört viktigt. Det är det, tack och lov, inte för mig längre. Jag behöver inte vara snygg, jämt. Han som jag älskar och som älskar mig ser mig ju ändå nyvaken på morgonen, osminkad med håret på ända och torkad idominsalva i mungiporna.
Kan jag inte bara få vara, Nina!? Tänk om de flesta av oss kunde sluta värdera varandra och oss själva efter hur bra vi ser ut, hela tiden. Det är min önskan.
(Varje gång som jag postar en bild på mig själv där jag inte liknar idealkvinnan överhuvudtaget, då förlorar jag någon/några följare.)

Vi är många som kritiserar skvallertidningar, ”tjejtidningar” med flera som reproducerar utseendenormen om och om igen. Jenny kritiserar Clara och menar att det är samma sak. Ja Clara har ett företag baserat på hennes person, men hon är också en människa av kött och blod, och som vi får lära känna via bloggen. ”Se och hör” är en tidning, American Apparel är ett företag -  det är inte jämförbart.

Det som Jenny gör nu, är att via en person kritisera något som många, kanske de allra flesta kvinnor, är del av, tom BESTÅR av. När feminismen säger att kvinnor får inte bry sig om sitt utseende, då blir den exkluderande. Jag vet att det sista Jenny vill är att kritisera vad tjejer gör och står för, men nu blir det just så, även om det säkert agerar ögonöppnare för vissa också delvis på UnderbaraClaras bekostnad. Hoppas hon kan bjuda på det. Det är enormt starka strukturer som satt spår i oss sedan småbarnsåren från att vi bar våra söta klänningar och via tidigare generationer vars mödrar som kanske burit korsett. Hela samhället, alla människor, nästan allt vi stöter på talar om att en kvinnas utseende är viktigt. Vi är så ägda av detta att det blivit en del av oss. Och eftersom det är en del av oss fungerar det inte att kritisera det på ett personligt plan. Då spelar vi bara patriarkatet i händerna och bidrar ytterligarei till att förtrycka kvinnor. Vi KAN inte stänga dörren för alla kvinnor som fortsatt vill få vara snygga, för då kommer det snart eka tomt omkring oss.

Clara i sin tur tycker kanske att hon har tonat ner sitt intresse och fokus på utseende och kläder. Hon har en syster som är kläddesigner som antagligen ägnar stor del av sin vakna tid åt att fundera på hur saker ser ut på kvinnor. En människa är en människa med ett förflutet, erfarenheter och levnadsvanor som gör att allt är relativt. Vi andra är aldrig fullt insatta i hela bilden.

En uttrycksfull klänning som Claras syster gjort. Bildkälla.

Att anmärka på en kvinna som månar om hur hon ser ut är som att skuldbelägga en muslimsk slöjbärande kvinna. Det är att dubbelbestraffa. Först måste kvinnan handla för att följa normen. Sen blir hon bestraffad när hon gör det. Vi kan aldrig göra rätt genom att skuldbelägga en enskild kvinna för att hon bär slöja, trots att det innebär att hon spär på fördomar mot muslimer och att hon reproducerar ett förlegat synsätt på kvinnor. Precis som vi aldrig kan gå på en enskild kvinna för att hon tränar för att få en slimmad bak. Vi kan bara gå på strukturen.

Jag ser också att de kvinnor som är duktiga och som engagerar sig i det som enligt tradition anses viktigt för kvinnor att engagera sig i som hälsa, barn, hushåll, inredning osv ofta skuldbeläggs för detta. Återigen nedvärderas det som är kvinnligt. Och att de som råkar vara skapta som idealkvinnan oavsett om de bryr sig mycket eller lite om sitt utseende, bestraffas för det. Jag får en känsla av att de som INTE är tjocka, sladdriga, gropiga eller slarviga, lata, mörka i själen – de får inte ta samma plats för då ger de andra ångest. Som att ratandet av idealet av hur en kvinna ska vara är viktigare än kvinnor själva. Så när en kvinna äntligen landat och trivs med livet, är nöjd med sin kropp (kanske efter år av självhat) och älskar livet, då får hon akta sig så att hon inte sätter press på andra. Jag tycker det är för ett högt krav att ställa på individuella kvinnor. Och det stinker patriarkalisk struktur om detta.
Igår skrev Clara om den underbara känslan av att kunna springa och vilken energi och vilket lyckorus det gav efteråt. Hon måste ju få skriva så. Den som inte gillar det får läsa en annan blogg. Sjukgymnasten i mig kan heller inte förneka att fysisk aktivitet är ett livsviktigt måste.

Mode, skönhet, enligt ideal vackra kvinnor på bild är en enorm industri där pengarna flödar. Kenza fakturerar för 200 000 i månaden. Är hon smart eller ett offer? Bidrar hon till förtryck?

Bloggar är till skillnad från tapetserade bussholkar och löpsedlar något vi kan undvika att klicka oss in på. Jenny väljer aktivt att klicka sig in till UnderbaraClara, vilket hon i ångestladdade perioder struntar i. Kanske ska Jenny aldrig läsa Claras blogg utan istället Cimon Lundbergs, Christoffers, Julians, Viktors, Robins eller någon av de andra hundra om manligt mode?

Bildkällor: 1, 2, 3, 4.

Jag vill att vi ska fortsätta att kritisera tidningar och affärer, men låta individer vara. Det blir en upprepning av kvinnoförtryck annars. Och jag tycker vi överlåter till varje individ att utifrån sig själv problematisera utseendehetsen utan att tvinga andra att göra det, för vem vet, deras avsikter är kanske genomtänkta och har ett syfte som vi inte uppfattar. Som när jag åkte till affären i korta shorts igår, med håriga ben. Jag visade mina smala brunbrända ben (ångest någon?) som också var lurviga. Jag tyckte att jag var lite modig och normbrytande där, men det kanske inte alla som mötte mig uppfattade. Jag måste få göra som jag vill med min kropp liksom Jenny, Schmenius, UnderbaraClara och alla andra människor måste få göra med sina både i verkligheten och i bloggvärlden.

Bildkällor: 1, 2, 3.

Häromdagen önskade Ville att jag skulle måla hans naglar. En nagel i varje färg. Det blev fint. Sen vill han måla pappas. Det blev otroligt tjusigt!

Färgglada 46:or.

Att bryta en norm om dagen, borde vara enligt lagen!

Lyssnade just på ett oerhört bra avsnitt av Konflikt, P1 som handlade om ”Hotande och hotad maskulinitet”. (Tack för tipset Maja.) ALLA BORDE LYSSNA!

I programmet diskuterar Ingemar Gens (jämställdhetsexpert) och Niclas Järvklo (forskare med maskulinitet som specialitet) huruvida mäns våld mot kvinnor inte är en kvinnofråga utan en mansfråga. Att det är den manliga könsrollen som är problemet. Det är inte bara några få idioter till män som behandlar kvinnor och andra män illa, problemet är större än så.
Små pojkar skapar  sina identiteter tillsammans (långt ifrån vuxna, med fri lek) som i långa loppet går ut på att skaffa makt och kontroll. Pojkar lär varandra att bli män.
Ingemar Gens är tydlig när han berättar att problemet ligger i att vi vuxna lägger stor vikt vid att vi har och vill ha två kön; Det feminina och det maskulina som fått varsin uppsättning egenskaper. Likt fanatiker övervakar vi hela tiden varandra huruvida vi beter oss maskulint eller feminint, som en kärring eller som en riktig karl.
Först när vi kan släppa idén om att kvinnor och män ska vara olika kan vi slippa män som köper sex av kvinnor, män som anser att de äger kvinnor, män som använder våld mot både män och kvinnor. 

Ingemar Gens pratar också om att den gemene uppfattningen är att pojkar måste få leka krigslekar, träna på att döda och mörda varandra redan i förskolan. Men att flickor ska få leka samma lekar är inte självklart. Det finns en biologisk idé om att män måste få döda. Mäns våld är alltså accepterat. ”Vem är den icke våldsamme mannen” Är det verkligen en man?” Och så länge vi har de här föreställningarna kommer män fortsätta bruka våld.

Problemet med att kvinnor får lära sig att bli som män istället för tvärtom nämns också. Att jaga karriär är mer värt än att vara med familjen. Därför problem med barn allt senare i livet, utbrändhet, överkonsumtion, depressioner m.m.

Författaren Kristian Lundberg som skrivit om mäns våld mot kvinnor, intervjuas.
När han fick reda på att en av hans anhöriga blivit utsatt för misshandel satte han sig in i problemet. Han som trodde att han var en lärd man i ett jämställt land, insåg då vilken kunskapslucka han hade inom detta ämne. Han upptäckte att i vissa sammanhang i Sverige, anses en kvinna inte vara mer värd en hund.
Efter att hans texter publicerats blev han lynchad av antifaministiska bloggare. Han målades ut som pedofil, homosexuell, de kontaktade hans fru och de gissade på att ”hans problem” berodde på att han fått för lite kuk.

Intressant att antifeminister använder samma desperata metoder att försöka tysta ner en vit, medelålders man som på kvinnor. När kvinnor tar upp problem med mansrollen kan antifeminister vifta bort det med härskartekniker. En kvinnas ord slår aldrig riktigt igenom i vårt maskulina samhälle. Kvinnor tas inte på allvar, kallas hysteriska, feministkärringar osv. Därför måste män sätta ord på problemen med patriarkatet och mansrollen, precis som görs i det här programmet. Tack p1.

Det var en upplyftande start på dagen.

Igår la min gamla vän från högstadiet och gymnasiet ut en bild på sin sommarfrisyr. Den bilden fick mig alldeles exalterad så jag låg och grubblade halva natten. Det är bara en frisyr, det är bara (jävligt lite) hår – jag vet. Men å andra sidan är det också något mycket mer. Det är att sticka ut, att ta plats, att inte följa normen. Det vittnar om ett enormt mod att våga gå mot strömmen, om styrka att stå ut med blickar/kommentarer/tankar och inte minst om en enorm trygghet i sin person. Matilda hade världens vackraste hår med rufsiga lockar, ungefär som Ville faktiskt. Men hon behöver inget vackert hår för att vara Matilda, kvinnan, mamman, frun, läraren, vännen, lillasystern, dottern… Det mest fantastiska är kanske ändå att Matilda inte rakat av sig håret som ett statement utan: ”För att hon hade lust. För att det är snyggt. För att jag är Matilda.” Lite som att det var vilken frisyr som helst.

En fri och lycklig Matilda.

Jag som tycker att JAG blivit modig som vågar lämna lite stubbigt skägg på benen och i armhålorna, så här vid en ålder av 32. Men då bör en också betänka att för fem år sedan trodde jag ALDRIG att jag skulle varken våga eller vilja visa upp en ickerakad kroppsdel. Ge mig fem år till så kanske jag är lika cool som Matilda. Tänk vilken grym förebild jag skulle vara för Märta då. Det var vad jag tänkte på inatt. Och vidare; hur får jag mina barn lika starka som Matilda, Astrid och Jenny? Och så tänkte jag på hur mycket jag egentligen förändrats på fem år. Vad kommer ha hänt med mig om ytterligare fem år? Tyvärr tänkte jag också på hur folk omkring mig skulle reagera om jag snaggade mig. Det borde jag inte tänka på, men det gör jag ju tyvärr.
Det måste bara vara så fruktansvärt skönt. Jag ska i alla fall göra det innan jag dör. Det lovar jag mig själv här och nu, med er som vittnen.