Jag har tänkt på det länge. Och när Fanny skrev ett inlägg om saken fick jag också lust.

Det här med kroppen.
Helst ska den vara smal och fit. Attraktiv, klädd i tighta kläder som framhäver och visar lagom mycket. Eller så ska man förändra den, gå ner i vikt, bli fastare, eller hitta kläder som döljer. Man ska raka, bleka, träna, sola, smörja och smeta. Eller så är man nöjd som man är, trots att man är tjock kanske. Man älskar sina kurvor. Man älskar sin kropp.

Oavsett hur du ser ut och om du är nöjd eller inte så är det ett ENORMT fokus på hur kroppen SER UT. Det stör mig. Jag ser inget gott komma ur det.

Jag tror det är skitsamma om du älskar din kropp eller ej. Jag tycker inte man behöver tänka i sådana termer. Jag vet att man inte man behöver älska sin kropp för att vara lycklig. Det är inte i kroppen självkänslan sitter. Tvärt om. Låt. Bli. Att. Tänka. På. Kroppens. Utseende. Hela. Jävla. Tiden. (Inte lätt dock när media snöat in totalt på detta ämne. Kvällstidningarnas löpsedlar handlar titt som tätt om bantning och på nätet blinkar banners om diverse förskönande produkter. BLÄ!) Det finns så mycket annat än utseendet som är viktigt med kroppen.

Jag brukar nämligen också reflektera över min kropp ganska ofta, det är naturligt eftersom jag är beroende av den och den är en del av mig. Men när byxmidjan spänner och skär in är det fysiskt obehag jag känner (numera ska tilläggas), istället för ångest huruvida min mage sticker ut.
När jag tänker på min kropp tänker jag ungefär så här:

 Som tur är finns det dammsugare för hårhögarna, linser, deodorant, bra skor och hårschampoo. 

VARFÖR ÄR MÄNNISKOR EMOT HEN?
Jag förstår inte.

Ett pronomen att använda när man ska referera till sotaren, räven, barnet eller människan som man inte vet könet på. Det är ju perfekt. I både tal och skrift.
Egentligen förstår jag inte hur vi har klarat oss tidigare.

Eller ja just det ja. Vi lever visst i en mansvärld, där allt man talar om är man eller han trots att hälften av alla människor och djur har snippor.

En sockerbagare
här bor i staden
hon eller han bakar kakor
mest hela dagen.
Hon eller han bakar stora
hon eller han bakar små
hon eller han bakar några
med socker på.

Krångligt? Jo rättså!

Tur hen/henom finns numera.

Vi har from igår ingått matlag med familjen Ekengren-Thörngren. Onsdagar jämna veckor lagar vi mat och de kommer till oss, och följande onsdag bjuder de oss på mat.
Vi började igår, hemma hos oss. Vi bakade pizza och efter maten åkte vi pulka. (Det har ju kommit massor med snö nu.)
Som vanligt tar gullungen Max (deras äldsta som är lika gammal) fram Villes bästa sidor. Max hade gjort ett halsband på förskolan som han hade med sig till Ville. De lekte hela kvällen utan ett enda tjafs. Och Märta var nöjd medan vi åt. Ibland går saker precis som man tänkt sig.
Och det verkar som att även mina bättre sidor kommer fram i detta umgänge eftersom jag var med ute i snön och hade riktigt kul.

I år kör Ville själv med snowracern. Men han blir rädd om det går för fort.

Det här med matlag är ju en bra idé. Roligare (och lite läskigt) att laga mat till andra, man skärper sig lite. Skönt att slippa laga mat och åka bort ibland. Kul att umgås även vardagkvällar för både oss vuxna och barn. Ny inspiration till mat, kanske. Bara bra saker.
Har ni någon erfarenhet av matlag?

Som Clara sa, det här kommer bli en fin vår. (Känns aningens långt dit just nu med tanke på väderleken,  men ändå.)

Jag är tandhygiensfascist. Jag hoppar ALDRIG över tandborstningen för egen del och naturligtvis gäller samma noggrannhet för mina barn, (så långt det är möjligt). Än så länge alltså Ville eftersom fröken tack och lov fortfarande är tandlös.

Min besatthet över rena tänder, undvika småätning samt inta flour efter varje måltid beror på att jag under den största delen av mitt liv haft enorma besvär med tandläkarskräck. Jag önskar innerligt att mina barn ska slippa det.
Villes första tandläkarbesök var inte lyckat då han tvärvägrade öppnade munnen. Tyvärr helt väntat. Han gick förstås med sin pappa så att jag inte riskerar överföra min ångest.
Vi vet alltså inte hur hans tandstatus är men får hoppas att den är bra.

Ville fick sin första tand när han var nio månader. Ungefär en vecka efter det utbröt ett smärre helvete här hemma. Ville vägrade tandborstningen med en aldrig sinande bestämdhet. Vi busade, tjoade, belönade och TVINGADE, men oavsett hur vi gjorde skrek han som en gris då vi borstade hans tänder. Rejält ångestladdat för alla inblandade.
Tandborstningen är egentligen det enda vi utsatt Ville för mot hans vilja. Ett tag blev han närmast hysterisk, då gav Robban upp, men inte jag. Låter kanske hårt och elakt, men tvärtom gjorde jag det förstås av kärlek. Jag är livrädd att han ska behöva stå ut med tandvärk eller att behöva laga hål.
Vi frågade två olika barnläkare om man verkligen ska tvinga sina barn att gapa trots att de skriker i halv panik. Utan tvekan svarade de att ja, det måste man. Ett tag var vi rädda att han skulle få men och för alltid hata att borsta tänderna. Men nej, så blev det inte.

När han blev ungefär två år och man började kunna resonera med honom, släppte det värsta motståndet. I dag går det hur bra som helst. Med våra mått mätt. Vi har ju en liten unge som vet vad han vill och inte så lätt övertalas eller charmas. Men tandborstningen flyter nu på utan gråt. Till vår hjälp har vi den elektriska tandborsten med fyrhjulsdrift, (jag som aldrig skulle ljuga för mina barn  ,) och timglaset. Ville vänder på timglaset och koncentrerar sig på det under de minuterna vi håller på. Tack vare timglaset går Ville med på att borsta längre.

Tandhygiensfascistips! Timglaset köpte jag på Ica Maxi tillsammans med en barntandborste.

Nu undrar jag; Hur fungerar det med tandborstningen hos er? Finns det flera fascister där ute?

Hon dregglar och spyr och dreglar och spyr. Vi byter body och haklapp åtskilliga gånger per dag, ändå börjar hon bli prickig under hakan.

I dag lyser flitens lampa här hemma. Jag börjar nu bli lam i höger underarm efter att ha redigerat bilder från Wisby Strand som en liten blådåre. Ska amma Märta, stretcha och sen köra vidare.

Vill du anlita mig som fotograf? Kontakta mig på info@fotoochform.nu

I dag har jag:
❁ Vaknat vid 7, relativt utsövd efter att ha haft en nöjd Märta kloss intill.
❁ Jobbat under tiden Märta sovit och Ville varit på förskolan. Stressade men klarade mig från svid i magen ändå. Brukar annars få det efter stress. Fick dock halsbränna.
❁ Tackat nej till en bröllopsfotografering trots att jag egentligen kunde, för första gången. Det känns ju lite knepigt, men det gällde midsommarafton…
❁ Inte bara kört förbi de vackra motiven längs vägen till förskolan. I dag körde jag in bilen till vägkanten och stannade för att fota: får och vintervyar.
❁ Bakat cornflakesrosor med stora älsket.
❁ Haft ont i nacken.
❁ Längtat efter våren.

 Bilderna på fåren tillägnas min systers kombo Lisas fårälskande mamma Lena.

Snart kommer en kompis och så ska vi ut i spåret och traska >>52 mil på ett år.

I dag kom lite snö. Med betoning på lite.

Lördag idag. Trevligt, tänker du kanske. Jo visst, lördagsgodis, tid med familjen, lite läsning och en promenad har vi hunnit med.

Men sen blev klockan 20 och dags att gå och lägga sig. Inget långvarigt soffmys här inte.
Jag kunde ha varit på bio med fabellorna. Jag skulle ha varit på Jennys födelsedagsfest. Men här ligger jag. Till sängs. Det är meningen att jag ska sova men Märta håller mig vaken. Det är vad hon gör. Det är visst hennes grej, tillsammans med att fyra av gudomliga leenden, spy och suga skithårt.

Jag älskar henne men jag älskar inte att hon inte vill sova på nätterna och att jag de senaste kvällarna gått och lagt mig samtidigt som Ville för att försöka få tillräckligt med sömn. Som det varit nu ett tag är det 2-3 + 1-2 timmar jag lyckas sova per natt.

Men nu har jag faktiskt bestämt mig för att acceptera läget. Det är ok att jag är trött. Det får vara så att jag lägger mig tidigt just nu. Jag får låta bli att boka in aktiviteter på kvällarna. Bebistiden är kort och i det här fallet jobbig nattetid, men det GÖR inget. Försöker jag intala mig. Jag har hela livet på mig att sova och vara med kompisar. Märta är bara bebis just här och nu.
Och OM det finns chans till barnfri tid så borde jag och Robban lägga den tiden på varandra. Det behöver vi!

Nu somnade Märta så det är dags att släcka lyset. Ska bara ta lite mera idominsalva, handkräm, näsolja och fotsalva först. En blir torr så här års.

God natt!

Kivi och Monsterhund av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson. Från OLIKA förlag.

Sveriges första barnbok med hen! Från ca 3 år (man kan nog gärna vara 4).

Helt glad och till mig, sprallig och fnittrig, hoppfull och positiv blir jag med den här boken i min hand. ÄNTLIGEN! Utbrister jag högt. En bok om hen. Om Kivi. Där vi får fokusera på vem Kivi är och vad Kivi gör snarare om Kivi är en hon eller han.

Istället för hon/han honom/henne används hen och henom. Och när det kunde stått man används en.

Hen är svenskans (outnyttjade) tredje pronomen, det enda som inte är kopplat till vad vi har mellan benen. Hen ger alla barn möjlighet att identifiera sig med Kivi och utmanar både tanke och språkbruk. Boken har redan innan utgivning väckt debatt och den väntas bli ännu hetare den 26 januari då Kivi och Monsterhund finns att läsa för alla. Med den första barnboken som undviker hon och han istället väljer hen gör OLIKA ånyo avtryck i svensk litteraturhistoria.
Kanske är hen det lilla ordet som kommer att uträtta stordåd?

”Varje gång man skriver ”han” eller ”hon” får man ett kulturhistoriskt bagage att förhålla sig till; medvetet eller omedvetet måste man möta upp eller bemöta sina egna och andras bilder, tyckanden, fördomar och generaliseringar om manligt/kvinnligt och pojkigt/flickigt. Det är jätteskönt att slippa den biten”, säger författaren Jesper Lundqvist. Han får medhåll av Karin Milles, docent i svenska vid Södertörns Högskola: ”Hen är ett elegant sätt att öppna upp för tanken att varje person framförallt är en unik människa, och inte bara en flicka eller pojke, kivinna eller man”.

Förutom att boken tar genusfällorna som finns inbyggda i vårt språk, på allvar, är det dessutom en störtskön galen historia med massor MASSOR av ord. Med detaljrika humoristiska illustrationer och en lika detaljrik välskriven text på rim är den en riktig fröjd att läsa och titta i. Ville och jag ska ta den en gång till, nu med en gång. Jag behöver träna på att säga hen istället föär hon/han, det är en utmaning. En BRA sådan.

Betyg: ♕♕♕♕♕

TACK VÄRLDENS BÄSTA BOKFÖRLAG OLIKA FÖR DET HÄR MÄSTERVERKET!

Från Lowi kan du beställa (gratis) prints. Hon skräddarsyr efter dina önskemål. Så här superfina blev mina:

Kanske ska jag låta trycka dem på ett linne eller en tygväska. Borde ju ha lite reklam för mitt företag.

Den här fina knalloranga vasen fick jag i födelsedagspresent. Den är från Rice och finns i fler fina färger. Jag tror jag måste införskaffa mig någon till faktiskt. En grön eller en turkos kanske. Fina att ha stående framme jämt, även utan blommor i.

Tack Maja!

Godaste äppelkakan jag ätit. Lätt alltså. Smaken av äpplen och kanel tillsammans med den mazarinliknande kakan och så kolatäcket med massor av mandel. M. U. M. S. I. G. T.

Ingredienser äppelkaka:
100 g smör
1 ½ dl strösocker
2 ägg
1 ½ dl vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
2 äpplen
kanel

Ingredienser toscatäcke:
100 g smör
1,5 dl strösocker
100 g hackad mandel
2 msk vetemjöl
2 msk grädde

1. Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret och låt det svalna.
2. Vispa ägg och socker luftigt.
3. Blanda i mjöl och vaniljsocker och rör till sist i det smälta smöret. Blanda väl. Häll smeten i en smord form.
4. Skala äpplena, skär dem i tunna skivor. Tryck ner äppelskivorna i smeten och pudra över kanel.
5. Grädda kakan i ca 25 minuter. Ta ur kakan och höj ugnstemperaturen till 200 grader.

6. Toscatäcke: Smält smör och socker. Blanda i hackad mandel och mjölet. Rör noga. Häll i grädden.
7. Häll den varma toscasmeten över kakan och ställ in den i ugnen igen i ca 8-10 min.

8. Servera den gärna lite varm med vaniljsås!
9. Vräk i dig!

Grundreceptet hittade jag hos Bambi.

Hon ligger ju mest å skaver den här. Då blir det kalt och med små små dreds.

Mitt favoritbakhuvud just nu.

Minns ni Elin Ek som skapade och spelade sitt alter ego Grynet för några år sedan. Jag såg henne i senaste Gokväll (Grynet kommer in i 31:e minuten). Tillsammans med Sverker Olofsson talade hon om mode och att det innebär press på tjejer att vara smala, ha rätt kläder och bära klackskor. Sverker påtalade vilken enorm nytta Grynet gjorde med roliga kläder, en sund inställning och som alltid bar gymnastikskor så hon skulle kunna springa och röra sig ledigt. De talade om att idag saknas forum där det talas om hur korkat det är med Barbies stela sträckta vrister som bara passar i klackskor. Kloka ord, kan man kanske tycka….

Och sen tänkte jag på det här med Grynets show som jag tyckte mycket när det sändes, (trots att jag egentligen var för gammal). Men den där starka tjejen som helt klädd i rosa med tyll och tiara var egocentrisk, oduktig, väl pratig och blev kär i vem hon ville, hon var en frisk fläkt.  Jag tyckte det var upplyftande med en tjej som vågade se ut som en tjej men som inte höll sig inom de stereotypa gränserna.

Idag tänker jag helt annorlunda. Varför ska vi tjejer träna på att ta mer plats? Varför ska vi sluta att plugga och vara duktiga? Varför ska vi tjejer lära oss att bära oss sämre åt?
Jag menar att det är inte hälften så viktigt för oss tjejer med förebilder som går i gymnastiskor som det är för killar att ha förebilder som vågar dissa machokulturen. Det är pga grabbiga machokillar som de allvarliga och stora bekymren i vårt samhälle består. Kvinnorrollen vidgas, förändras och utvecklas. Snart finns inga områden där kvinnor inte kan ta sig in. Mansrollen däremot står stilla. Män är fortfarande inte föräldralediga i speciellt hög grad, de pluggar inte för det är inte coolt, det är statushöjande att bruka våld och det är fortfarande fult att närma sig det som anses kvinnligt. Det är där förändring behövs!

Grynet myntade uttrycken ”ta ingen skit” och ”lagom suger”. Jag efterlyser Grynets manliga motsvarighet som gärna får se ut som en pojke men upplyfter vikten av att vara snäll, duktig och att bjuda på sig själv, att lagom är ok, att lyssna och sitta still är viktigt att kunna samt att aldrig se ner på tjejiga grejer. Ledordet kunde vara GE INGEN SKIT!

 Bilden lånade från svt.

Jag vill också passa på att tipsa om Elin Eks bok Supertanten där hon påtalar att allt det som är modernt idag som surdegsbröd, ekologi, handarbete osv är tantens förtjänst. Jag har själv inte läst den, men ska.