God man i en ond värld

Den 12 november 2015 var en sorgens och skammens dag för Sverige. Då stängdes våra gränser. Vi här uppe i norr, långt från misärens kärna började oroa oss för kostnader, ”ordning och säkerhet” och bommade igen. Till en början skulle det vara högst tillfälligt sas det, i tio dagar, kanske 20. Det var ju ren bullshit! Nu har det snart gått 200 dagar, muren vi byggde står kvar. Att kräva ”giltiga” id-handlingar av människor som aldrig haft tillgång till några, eller som förlorat dessa när de låg under lastbilen eller ramlade i vattnet på Medelhavet är ju i princip samma sak som att sparka på den som ligger. Den som kommer till Sveriges obarmhärtiga gräns för att söka asyl, sänds tillbaka för att söka i Danmark, Tyskland eller det land som de just lämnat.

Regeringen hävdade att med dessa kontroller skulle andra länder ta ett större ansvar och ta emot fler flyktingar, det blev precis tvärtom. Människor transporterades med lastbilar över gränserna, i Sverige var de inte önskade, inte heller i Danmark. Det ska låta som att det finns en asylrätt, men i själva verket så stoppas dem som försöker att utnyttja den.

Det är så fruktansvärt detta. Vi stänger dörren när människor i nöd kommer och ber om hjälp. Vi släpper inte in dem som bankar i vild panik. Vi vänder oss bort från utsträckta händer och hänvisar till ”ordning och säkerhet”. VÅR ordning och säkerhet. Människor som vi, med samma drömmar och behov, födda på en annan plats värnar vi inte om. Den tredje september förra året spreds bilderna av den treårige flyktingpojken Alan Kurdi som drunknat och spolats upp på en badstrand i Turkiet. Då kändes det. Då blev vi tagna. Frivilliga började skänka saker och hjälpa till, många svenskar inte minst gotlänningar visade solidaritet. Nu kommer det inte längre några flyktingar till Sverige. Men flyktingarnas problem har inte minskat. Deras mardrömmar fortsätter. Det är bara att de inte ”stör” oss längre. Den 4 juli har det gått sex månader vilket betyder att gränsen mellan Sverige och Danmark måste upphöra under två veckor.

Det är egentligen konstigt att jag kan leva mitt liv vidare, äta, sova, skita och klaga över att snuset är slut, när jag vet att människor dör på sin jakt efter en trygg plats. Hur kan jag egentligen fungera så?

Vi måste öppna våra gränser, låta människor söka asyl på distans. Vi måste hjälpa våra medmänniskor! Ingen människa är illegal. Vi måste hjälpas åt. Vi kan det!

Det finns många fantastiska människor som gör så gott de kan för de människor som nu finns här inför muren. Jag drar mitt strå till stacken genom att tjänstgöra som god man åt ensamkommande flyktingbarn. Jag arbetar inte med något annat än att hjälpa mina fyra tonårspojkar Muhammad, Mohamed, Mustafa och Nosrat till att få så drägliga liv som möjligt. I mitt uppdrag ingår att hjälpa dem med vård, skola, asylansökan, fritidssysselsättningar, kontakt med myndigheter, ekonomi med mera. Jag fungerar som en målsman och de har har blivit lite som mina sladdbarn. Jag försöker stötta, uppmuntra och göra dem glada. Det lyckas ibland. De har inte bara lämnat sina familjer, kommit till ett nytt kallt land med en annan kultur och ett obegripligt språk. De har dessutom tunga erfarenheter i bagaget och de lever i en osäkerhet som i dagsläget medför att de vet ingenting om vad framtiden bär i sitt sköte. Det är en fruktansvärt påfrestande situation som bara hjältar tar sig igenom. Det är många underbara gotlänningar som har skänkt saker och tid som förbättrat pojkarnas liv, åtminstone för små stunder då och då.

Om någon som läser det här har lust och möjlighet att öppna sin famn för en medmänniska i nöd, hör av dig till mig. Kanske vill du ta med någon att spela badminton eller visa ditt lantbruk, köra racerbil eller rida, ta med en ungdom på praktik till ditt arbete eller bjuda på middag. Allt som innebär möten är av värde. Vi har ett sommarlov framför oss som troligen kommer upplevas som långt för tonåringarna. De behöver saker att sysselsätta sig med. Träna på att prata svenska. Känna sig inbjudna av oss som lyckligt nog föddes på vår vackra trygga ö.

MohamedochNIna

Jag och geniet Mohamed, som redan lärt sig att prata svenska.

6 people like this  |  1 Kommentar  | Taggar:,







Manlig fantasy

Jag och Robban har nu efter andra försöket lyckats börja se Game of Thrones. (Första gången hade vi nog för små barn för vi fattade noll och somnade.) Serien är amerikansk, skapad av män (16 av 17 regissörer, manusförfattare, producenter och fotografer är män,) efter en romanserie av en man och började sändas 2011. Tydligen den dyraste serien som någonsin spelats in. Roligt för dem. I kväll kommer vi att se klart den andra säsongen, så jag vill inte veta av några avslöjanden tack. Det har ju talats så gott om den här serien va. Den är visst så bra sägs det, även i mina inre feministkretsar. Hmpf! Det som är bra kanske ännu kommer!?

Det är en konst att kunna njuta av så kallad underhållning som är patriarkal, förnedrande, våldsam och allmänt vidrig inte minst när en har fastgjutna ”genusglasögon”. Eller ja, en hjärna helt enkelt. GoT är ju välgjord, det är vackert fotat, enastående kostym och mycket bra skådespel. Jag försöker verkligen lobotomera mig själv och inte tänka på och jämföra med verkligheten. Men det är svårt. Jag har troligen norra Europas sämsta fantasi och är helt enkelt inte van att tänka verklighetsfrånvänt, eller inte tänka alls. Så det är väl jättebra för mig att öva, kanske.

I säsong ett och två har vi fått se extremt många och extremt våldsamma scener där åtskilliga människor inklusive barn har blivit brutalt dödade. Blodet sprutar åt alla håll och huvuden rullar. Inte en gnutta underhållande, om ni frågar mig men det är tydligen en smaksak. Framförallt cismän krigar mot varandra om makt, vilket medför lidande och död samt hämdbegär vilket leder till fler döda och så snurrar det vidare. Det där känner vi ju igen från verkligheten. Kanske kommer poängen i slutändan vara att krig är skit och att hämnas genom att döda inte gör något bättre, låt oss hoppas det.

I Game of Thrones knullas avklädda kvinnor bakifrån av påklädda män för den manliga blicken i var och varannan scen. Upprepade våldtäkter utförs av cismän på ciskvinnor. En av kvinnorna som blir våldtagen blir kär i mannen som våldtar henne. Underbart budskap, stockholmssyndromet i kvadrat. Det hade varit roligt om fantasy innefattade lite fantasi, men nej ok. Vi kör på det gamla vanliga.

Det dräller av normvackra människor främst kvinnor, som alltid i amerikanska kreationer. Men det finns flera som inte ser ut som modeller också, främst män. Som vanligt alltså. Jag har aldrig sett så många nakna kvinnobröst i en serie tidigare, vilket i och för sig kan vara härligt, men alla gånger (utom två) har det varit i sexuellt syfte. Kvinnor objektifieras så inutihelvete. Den ”lyckliga horan” dyker upp i varje avsnitt, gärna i samband med dåliga gubbsnuskskämt som inte ens Ulf Brunnberg skulle garva åt. Det knullas överallt hela tiden, även syskon knullar. De kristna i väst måste ju ramla baklänges, vilket i och för sig är en positiv sak.

brienne watching for sansa game of thrones helen sloan hbo.jpeg

Barn får ta ganska stor plats, det är kul. Det finns en flicka som bryter normer, hon är orädd och bra på att fäktas. Att ha med en flickpojke var tydligen för magstarkt för författarna. Ja hur hade det sett ut?
Det finns några kvinnor som inte är prostituerade, som talar om annat än män och som är med och slåss om makten med list och ibland med hjälp av sin sexualitet. En kvinna är stor, stark och en duktig krigare. Jag antar att det är dessa karaktärer som rättfärdigar serien för vissa, men nej nej. Det duger då rakt inte för att få mig nöjd. Det är så här långt alldeles för stereotypt och mansdominerat, 75% av taltiden står männen för.

Homosexuella män och människor med funktionsnedsättningar finns med i GoT, vilket jag naturligtvis ser positivt på, men åtminstone de förra är stereotypt presenterade. Och lesbisk samvaro lyser med sin frånvaro, som vanligt. Det är väldigt vitt i serien, inte många med brun eller svart hy. Det finns några brutala svartmuskiga vildar klädda i skinn som dansar till vilda trummor och våldtar den ljushylta kvinnan med stort hårsvall. Jimmy Åkesson myser.

Jag anar att vissa gillar att i serien hycklas det inte. Huvudkaraktärerna är mångfacetterade, utför både goda och onda handlingar. Ser om sina närmaste först och förtrycker kvinnor, som människor gör. I en scen får vi se hur en hora lär en annan hur hon ska låtsas njuta när hon penetreras av en man, det älskade jag. (Alltså att vi fick en glimt av berättelsen ur de prostituerades synvinkel.) Och vi lever ju i en orättvis, ojämlik värld där möjligheterna skiljer sig beroende på kön, klass, etnicitet, funktionsnedsättningar osv. Fullkomligt inkompetenta män som missköter sig kan behålla makten just på grund av att de är rika vita män. I serien som i verkligheten. Visst kan man (om man är man) skapa en serie som reproducerar dessa skeva ideal även fast vi sett alltsammans asmånga gånger tidigare samt lever mer eller mindre mitt i det. Man får ju tydligen obegränsat med pengar för en sådan sak. Och både män och kvinnor konsumerar skiten.

game-of-thrones-season-6-01

Men jag frågar mig två saker. 1. Hur kan detta vara UNDERHÅLLNING? Obegripligt för mig. Män dödar varandra, köper och våldtar kvinnor runtom i världen hela tiden, både i verkligheten och i fiktionen. Vill vi sitta och underhållas av det på kvällarna medan vi håller hand med den vi älskar? (Ja tydligen för jag gör ju själv det, men i alla fall.)
Fråga 2. Hur kan moderna upplysta människor hylla denna serie samtidigt som Scum manifestet får utstå hatattacker och dödshot? Den senare har inte ens någon verklighetsförankring, men ändå sägs den vara farlig för människor att ta del av. Valeri Solanas omtalades som galen. Författarna till den här serien omtalas som ”två sansade och eftertänksamma herrar”. Och jag har ännu inte sett en enda ordentlig debatt i svensk media om hur vidrig GoT är i det avseendet att det kan vara farligt för unga män att inspireras av maktgalna våldtäktsmän. Däremot gavs anställda vid ett företag i Storbritannien ledigt för att se på säsong sex när den började. Och C More vill underlätta för sina GoT-tittare genom att lansera ett intyg som ger användaren en ursäkt till sena måndagsmornar och rättfärdigar de sömndruckna ögonen. Hö hö kul men vad fan!? Var fanns intygen för oss som såg Girls eller Orange is the new black? Eller vad, FANNS det inga intyg då för att det är KVINNOR som ser dessa serier??????

Därför var jag tvungen att börja blogga igen för att få skriva HUR JÄVLA UPPRÖRANDE DET ÄR ATT VI HYLLAR DEN HÄR SKITEN UTAN MER DEBATT. DET ÄR FÖR FAN 2016. JAG TRODDE VI KOMMIT LÄNGRE. ÄR VI DADDY´S GIRLS ALLIHOPA ELLER? BÖRJA LAJVA GoT DÅ VÄL! NEJ FY FAN! HAR NI HÖRT ATT JAG ÄR FÖRBANNAD!?

6 people like this  |  9 Kommentarer  | Taggar:,







Ingen kommer undan politiken!

Nästan ett helt år har gått sedan jag senast postade ett inlägg här på bloggen. Mina skrivna ord och bilder ligger kvar här, utan att jag tänker på det. Men tiden går och saker förändras. Jag gick just med mitt äldsta barn över stora vägen, därifrån cyklade han helt själv hem till sin farmor och farfar. Så stor har han blivit. Min minsting sover över hos sin mormor en gång i veckan. Och hon längtar inte ens hem då. Tiden bara går. I år firar jag och Robban tioårig bröllopsdag. Vi är friska och har det oförskämt bra. Jag fotar inte mycket längre. Jag lägger min tid på familj, vänner, böcker och ensamkommande flyktingbarn. Jag har förstås förändrats också, som människor gör. Om jag går tillbaka och läser det jag skrev för några år sedan skäms jag nog. Har lärt mig nya saker, fått nya insikter, ändrat uppfattning om ett och annat. Det är nog precis som det ska vara, tänker jag. Jag tycker att jag blir klokare och bättre ju äldre jag blir. Mer bitchig också, vilket känns bra.

Det har kommit en ny dyr faktura från loopia som jag tänkte skita i att betala, vilket innebär att mina hemsidor kommer att stängas ner. Mina förevigade tankar, dokumenten över en tid som varit kommer försvinna. Jag gick in här på bloggen nu för att spara ner inläggen från ninaruthstrom.se. Men så blev jag nostalgisk och nästan lite kär när pistolen sköt ut sina hjärtan i headern. Jag gillar fortfarande min blogg. Den har varit en viktig del i mitt liv.

Jag tycker ju om att skriva. Men jag orkar inte med ångesten det kan ge mig. Jag både tycker om och tycker inte om sociala medier. Jag vill vara del av dem på ett sätt som känns bra för mig. Mina barn blir större och jag har alltmer tid. Jag vill ägna tid åt politiken! Jag vill påverka och få utlopp för tankar och åsikter. Jag tycker det är viktigt. Tankar som dessa fick stöd i ”Rapport från en skurhink” av Maja Ekelöf som jag läste ut i morse. Vilken inspirationskälla denna Maja! Hon var en intellektuell fembarnsmor som arbetade som städerska. Hennes dagboksanteckningar om samhälle, politik, litteratur och vardag från senare delen av 60-talet utgör boken. Hon skulle banna oss som tillhör den här generationen som inte tar möjligheten som sociala medier erbjuder att uttrycka oss och bedriva politiskt arbete.maja_ekelof

Jag vill och måste nog helt enkelt börja skriva igen. Om inte annat för Maja och andra förkämpars skull. Jag ska börja med att betala in den där fakturan.

5 people like this  |  5 Kommentarer  | Taggar:,







Sommarlov

Skolavslutningar, möhippa, midsommar, uppsatt pool (efter jävligt mycket om och men), smultronplock och sommarregn har vi klarat av. Nu ser jag fram emot sol, strand, jordgubbar, VÄRME och BAD I HAVET.

sommarlov

Puss och kram och glad feministiskt sommar!

4 people like this  |  0 kommentarer  | 







Lösenordsskyddad: Sommarlov (VIP)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

7 people like this  |  Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.  | 







Genustrubbel

genustrubbelJag har med nöd och näppe lyckats ta mig igenom Judith Butlers Genustrubbel. Segast i början, sen lättar det (värst är förordet som är på 48 sidor.) Denna svårlästa men intressanta bok handlar om queerteori, filosofi och feminism. Jag har aldrig somnat så snabbt som när jag fäst blicken vid raderna av Butlers akademiska upprapningar. Ingen bra bok att läsa i sängen, om en inte är i behov av sömnpiller vill säga.

Boken handlar kort och gott om kön. Inga konstigheter! Eller jo…
Genus brukar vi prata om som den konstruerade delen av könen man vs kvinna. Kön är den biologiska ”naturliga” delen. Men Butler menar att båda dessa är socialt konstruerade. För vad är egentligen en man? Vad menar en person när hon säger att hon ”känner sig som en kvinna?” Allt det som hon syftar till är ju inlärt på grund av sociala faktorer. Butler menar att ”känna sig som en kvinna” betyder egentligen inget annat än att en inte känner sig som en man, vilket åter manifesterar att det finns två olika kön och att det manliga är norm. Tanken att det är könet som avgör vilka egenskaper vi anammar förkastar hon och menar istället att vi tvingas utveckla en könsidentitet (man/kvinna) beroende på vad vi har mellan benen. Kön ses som en effekt snarare än ett ursprung.
Författaren kritiserar det binära könssystemet och ifrågasätter att heterosexualitet är något naturligt, snarare menar hon att det konstruerade binära könssystemet tjänar det heteronormativa systemet, som i sin tur befäster könsroller – detta kallar hon den heterosexuella matrisen.

”När heterosexuella konstruktioner kopieras i icke-heterosexuella sammanhang, tydliggörs det heterosexuella så kallade originalets synnerligen konstruerade status. Sålunda förhåller sig den homosexuella till den heterosexuella inte som en kopia till original, utan snarare som kopia till kopia.” 

Sammanfattningsvis kan en säga att Butler menar att könsidentitet inte leder till handlingar utan att handlingar konstituerar könsidentitet som bestäms av den heterosexuella matrisen. Genus och kön används alltså som synonymer. Vi kan vinka farväl till betydelsen av det ”biologiska könet”.

Jag är helt med på att sexualitet är lika socialt konstruerat som genus/kön och är glad att äntligen hitta information om detta på pränt. Synd bara att det ska framföras så akademiskt att ögonen går i kors. Suck.

Efter läsningen av Genutrubbel inser jag att feminism utan queertänk och ifrågasättande av vad kön är (liberalfeminism?), är något vitt skilt från den feminism jag identifierar mig med. Jag inser alltså att jag har ju gått och varit queerfeminist utan att riktigt veta om det.

Butler har delvis utgått från den franska filosofen Michel Foucaults resonemang. Foucault hävdar att sexualitet är en historiskt präglad organisering av makt, tal, kroppar och känslor. Han argumenterar för att sexualiteten skapar könet som ett tillgjort begrepp vilket följaktligen döljer och bevarar de maktrelationer som ansvarar för uppkomsten av sexualiteten.
Foucault bygger delvis sina resonemang kring kön på en fransk intersexuell persons tankar. Hens namn var Heculine och hon skrev dagbok under sina levnadsår under 1800-talet.

Det blir knepigt men mycket intressant att tänka kring kön och könsidentitet i samband med intersexualitet. För hela det binära könssystemet avslöjar sin orimlighet tydligt då. Tack och lov att vi har ordet hen nu i alla fall. Men hur ska en person som varken är man/kvinna klä sig? Från vilken avdelning ska hen handla kläder? I vilken toalettkö ska hen stå? Byta om i vilket omklädningsrum? Ska hen bära bikini eller badbyxor? Kan hen ha högklackat? Vilket preventivmedel ska hen använda? Får hen söka vård på ”kvinnokliniken”? Vilken sorts idrott ska hen sälla sig till? Osv osv… Vårt samhälle förutsätter att vi människor känner oss förankrade i något av de två könen. Men till vilken nytta? Ingen alls vad jag kan se, däremot för det allvarliga problem med sig.

”Som en överlevnadsstrategi inom tvingande system är genus alltså ett uppträdande förenat med tydliga straffsektioner. Distinkta genus hör till det som ”gör människor” av individerna i den moderna kulturen; faktum är att vi regelmässigt straffar dem som inte lyckas manifestera sitt genus på det rätta sättet. Eftersom det inte finns någon ”essens” som genus uttrycker eller ger yttre form åt och inte något objektivt ideal som genus eftersträvar, är det genushandlingarna som skapar begreppet genus, och utan dessa handlingar skulle det inte finnas något genus över huvud taget. Genus är alltså en konstruktion som regelmässigt döljer sin tillblivelse; den tysta kollektiva överenskommelsen att performativt skapa och som kulturella fiktioner upprätthålla polärt skilda genus, denna överenskommelse undanskyms av produkternas trovärdighet – och av de straff som blir konsekvensen av att inte godkänna dem; konstruktionen ”tvingar” oss att tro på dess nödvändighet och naturlighet.”    

Ännu intressantare blir det när Butler funderar kring ”drag”personer som alltså imiterar det motsatta könet.

”I egenskap av imitationer som förskjuter originalets innebörd imiterar de själva myten om ursprungligheten.” (Älskar detta citat. Läs det igen. Låt det sjunka in.)

Esther Newton citeras ang samma ämne: ”I sin mest sammansatta form är ”drag” en dubbel omvändning som säger att ”utseendet är en illusion”. Drag säger (Newtons märkliga personifiering): ”Mitt ”yttre” uppträdande är feminint men min ”inre” beskaffenhet (kroppen) är manlig.” Samtidigt symboliserar drag den motsatta omvändningen: ”Min ”yttre” varelse (min kropp, mitt kön) är maskulin, men mitt ”inre” väsen (jag själv) är kvinnlig”.”

Feminismen får sig en känga av Butler. Eftersom ideologin utgår ifrån ojämlikhet mellan könen, befäster den också idén om att kön finns. Men jag anser att även om vi inte vill att kön ska finnas så gör de ändå det. Och till skillnad från författaren och de filosofer hon refererar till vill feminismen förändra här och nu. Inte bara tänka och analysera (inte att förakta dock). Det finns, så vitt jag kan se, inte ett enda praktiskt exempel på hur vi skulle kunna göra annorlunda i det verkliga livet för att sluta agera medspelare i den heterosexuella matrisen. Jag saknar konkreta förslag till förändring i Butlers bok.

Butler är överens med Simone De Beauvoir (”man föds inte till kvinna, man blir det”) och Monique Wittig (”män” och ”kvinnor” är politiska kategorier, inte naturliga fakta”). Men hon drar deras resonemang några varv till och menar att det förmodligen finns lika många kön som individer.

Butler för sina resonemang ända ner på cellnivå. Hon lyfter hur språket är ansvarigt för den polära indelningen av kön. ”…genuspräglade åsikter ligger till grund för hypotesbildning och resonemang i de biomedicinska undersökningar som försöker fastställa vad ”könet” är innan de antagit sina kulturella innebörder.” Länge trodde man att äggstockvävnad var något passivt i brist på testikelvävnad. Fortfarande har föga skrivits om de gener som är inblandade i äggstocksvävnadens uppkomst.
Hon anför att David Page med sina studier kunnat se att uppskattningsvis tio procent av befolkningen saknar ”rena” xx-kvinnliga och xy-manliga kromosomer. Makalöst intressant. Kanske är jag en av dessa?

Som sagt. En klurig bok som det tog tid och engagemang att ta sig igenom, men som också tagit mina feministiska kunskaper till hela nya nivåer.

4 people like this  |  3 Kommentarer  | Taggar:,







Även feminister måste kliva åt sidan ibland

Något fint med feminismen är att den representerar kvinnor och låter oss vara subjekt. Men sedan vi fått lära oss alltmer om att vad som är en ”kvinna” varierar, breddas fokuset. Feminismen blir allt större och med det uppstår fler förgreningar och mer osämja. Det behöver inte vara något dåligt. Men jag vet att många, mig själv inkluderad, tycker det är svårt att veta hur en ska uttrycka sig för att inte förnärma någon.

Jag tänker att feminismen borde fortsättningsvis få vara en kamp för kvinnors rättigheter i första hand. Givetvis ska vi vara medvetna om intersektionallitet men utan att ta över rasifierades, homosexuellas, transpersoners, med fleras kamp. Där måste dessa underrepresenterade personer får stå i centrum och föra talan. Vi andra borde ta ett steg åt sidan och heja på.

Är en då privilegierad vit medelklass ciskvinna som lever med en man – som jag, så borde jag kanske hålla mig till att skriva om saker som rör mig. Ju större plattform en har ju viktigare blir också detta. Antagligen riskerar jag framstå som enkelspårig och omedveten om att det finns andra förtryckta grupper än min. Det är ju också vad många feminister får kritik för. ”Varför engagerar du dig inte i viktigare frågor som t.ex. kvinnorna i Indien än sveriges föräldraförsäkring?” Engagemanget finns där jag försäkrar, det ena utesluter inte det andra, men jag råder dig som vill läsa om kvinnor i/från andra länder att klicka dig in någon annanstans till Rummet t.ex.

3 people like this  |  1 Kommentar  | 







Kaffe med rån

142482_2024715107Jag har läst Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg. Boken med det speciella omslaget – en gammal person går med en rullator lastad med sedlar. Vi får följa med pensionärsligan bestående av tre gamla tanter och två lika gamla gubbar. Ligan initieras av huvudpersonen Märtha som är barnlös, kvicktänkt, charmig, snäll och anarkistisk. Pensionärerna är trötta på hur illa de behandlas på sitt serviceboende och börjar göra brott med syfte att hamna i fängelse – för fångar tas bättre omhand.
Jag älskar storyn. Det är tankeväckande när människor över 70 gör otippade saker. Det är alldeles för ovanligt att en tant över 70 får vara en huvudperson. Jag uppskattar att gänget består av fler kvinnor än män. Det är samhällskritiskt men jag hade önskat att författaren var lite mer radikal. Uppmuntrande är det att läsa om människor som gör motstånd. Ibland skrattar jag lite lojt, som när en av tanternas käpp blir sned i en bastu eller när Märtha hyllar sina hängbröst som bra gömställen för diamanter.

Men. Det här är en tramsig saga för vuxna. Den känns inte välarbetad, jag undrar om författaren sket i det där med att göra research. Trovärdigheten är noll. Inte för att gamla människor inte kan göra brott, utan för att ord som artros, blodförtunnande, smärta, benskörhet inte ens nämns. Det pratas om ”röda piller” som om vi som läser var tre år. Kanske är tanken att det ska vara tröstande att läsa om gamla människor som är i kalasform, men det fungerar inte. Därtill är det mycket som är för banalt och dumt. De flesta personer är sanslöst stereotypa. Onödiga romanser uppstår som inte tillför något.

Det här är en bok jag inte borde läst ut.
Betyg: 2/5

1 person likes this  |  2 Kommentarer  | Taggar:







Homosexualitet på film

Jag har sett tre filmer den senaste veckan där homosexuella relationer gestaltas: Svenskjävel, Blå är den varmaste färgen och En enda man.

Jag tänker att en bör vara försiktig med att göra filmer om minoriteter som en själv inte tillhör. Jag tänker också att jag måste vara försiktig när jag skriver om ämnet eftersom jag inte heller har tolkningsföreträde. Jag ber på förhand om ursäkt ifall jag trampar någon på tårna, eller om jag tänker fel. Upplys mig gärna om så är fallet. Jag har dock bestämt mig för att ge ängsligheten fingret och skriva om det som känns rätt för mig, så nu gör jag det. Jag ska försöka att inte avslöja för mycket om filmerna.

Svenskjävel är en ruskigt bra film. Bianca Kronlöf som har huvudrollen visar sig ha många talanger, skådespeleri är en av dem. Hon är mycket trovärdig i rollen som huvudpersonen Dino. Svenskjävel av Ronnie Sandahl handlar om makt, klass, kärlek, utanförskap och att våga leva ut sina drömmar. Bara intressanta saker alltså.
Dino är ung, fattig och destruktiv, bor i grannlandet Norge för att försöka försörja sig, men det går dåligt. Hon kommer i kontakt med en familj på Norges solsida och där finns bland annat tonåringen Ida (Mona Kristiansen – grym) som blir kär i Dino.
Vi får se många vackra starka scener som känns äkta och som verkligen fängslar mig. Håriga ben, fett hår, icke-smala kvinnor och annat som jag uppskattar. Den klarar givetvis Bechdel-testet.
Det finns en sexscen som är helt fantastisk. Där finns lust men också tafflighet. Ett huvud som slår i ett armstöd. En kondom som är svår att få på, vilket löser sig när de hjälps åt.
Homosexualiteten skildras så vitt jag kan se på ett bra sätt. Det vill säga, svårigheten med att komma ut tas på allvar. Men egentligen är det inga konstigeheter. Ida är ung, kär, rädd men ändå modig. Att hon är kär i en person med samma kön är knappast relevant. Det är som vanligt liksom, vilket jag tänker är som det borde vara.
Den här filmen får 5/5 – ni måste se den! Går på bio nu.

 

Blå är den varmaste färgen är en omtalad prisbelönad fransk film på cirka tre timmar. Helt makalöst skådespeleri av huvudpersonerna Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux. Den är en fröjd för ögat från början till slut. En sextonårig tjej blir kär i en annan tjej och det fina med den här filmen är att vi får följa dessa tu under flera år. Den här tar vid där Fucking Åmål slutade. Filmen omtalas som en ”lesbisk kärleksfilm” vilket är ett epitet för mycket, tänker jag. Regissören Abdellatif Kechiche menar att det spelar ingen roll att det är ett förhållande mellan två kvinnor, det han vill visa är hur bakgrund, klass och makt påverkar relationer. Och på ett sätt blir det ju mer tydligt när vi inte behöver ta hänsyn till maktförhållandet mellan olika kön. Men jag kan inte låta bli att känna olust över att en manlig regissör dikterat dessa oerhört långa (många minuter), exciplita sexscenerna mellan de unga kvinnorna. Jag kan inte koppla bort alla manliga blickar som gottar sig och att ”sex säljer”. Vet egentligen inte om det hade känts ok om det var en lesbisk kvinna som regisserat heller. Vi får se mer än vad vi borde och det var också vad skådespelarna kände. De har berättat om hur regissören plågade dem. Även författaren till seriealbumet som  filmen baserats på har klagat. Regissören verkar medveten om detta och försöker väl försvara sig på förhand då han låter en av karaktärerna säga att ”hon gillar inte när böcker och dess författare analyseras för mycket, då det förstör upplevelsen”.
Det är också problematiskt hur lesbiska kvinnor framställs, det känns lite överdrivet. Vilket riskerar spä på myter om att ”en är kvinna en är man” i ett förhållande med två kvinnor och att homosexuella är ”översexuella”.
Det är en bra film, som klarar Bechdel-testet men den lämnar en unken eftersmak. Lite som om jag sett en porrfilm.
Betyg: 4/5. Finns på Netflix.

 

I En enda man med Colin Firth som jag gillar, inte minst för accenten, får vi följa en deprimerad man vars partner Jim har dött i en bilolycka. Filmen utspelar sig på 60-talet vilket är kul för allt är snyggt. Tänk att till och med bilarna var estetiskt tilltalande då! Helt klart är att regissören också tycker det och har lagt stor vikt vid ytan. I den här filmen finns bara en kvinna med som säger mer än en mening, så inget godkänt Bechdel-test. Stämningen är dyster, ämnet är saknad. Jag ömmar mycket för Colin Firths karaktär George trots att han är ”typiskt manlig” som håller skenet uppe och tänker lösa sina problem själv. Jag gillar inte hur vi blir skrivna på näsan genom att saturationen ökar och minskar för att visualisera hur starkt George känner, den ”hjälpen” behöver inte Colin Firth.
Jag uppskattar hur homosexualiteten får ta plats på ett tydligt med sobert sätt. I beskrivningen på svt nämns inte ens att huvudpersonen är homosexuell. Men när någon ifrågasätter om kärleken till Jim kanske bara är ett substitut blir George passande nog arg.
Tyvärr blir helhetsintrycket platt. Betyg: 3/5. Finns på svtplay.

4 people like this  |  1 Kommentar  | Taggar:, ,







Ingrid Bergman, Mitt liv

8445Jag har ett projekt mig för som går ut på att jag läser mig igenom min bokhylla. Jag har nämligen en himla massa olästa böcker där som jag fått från Litteaturmagazinet, från min mamma, från Robbans mormor, som jag hittat osv. Målet är att jag bara ska ha böcker i hyllan som jag läst, och som jag tycker är värda att spara förstås. Projektet är kul för att det får mig att läsa böcker jag annars inte skulle ge mig på, nackdelen är att vissa böcker är bara trista. Jag har någon tokig låsning som gör att jag kan inte sluta läsa en bok när jag väl börjat. Måste veta hur skiten slutar liksom. Det finns böcker jag lagt ner, men de är oerhört få. I januari startade jag läsamiggenombokhyllanprojektet i den gula sektionen och där fann jag boken om Ingrid Bergman. (Och nej jag har fortfarande inte lämnat den gula sektionen. Det är ett långvarigt projekt detta.)

Jag visste inte mycket om Ingrid Bergman alls innan. Först trodde jag att det var Ingmar Bergmans fru jag skulle läsa om. Men givetsvis handlar det om en av världens mest kända skådespelare som tog Hollywood med storm på 30-talet. Hon som medverkar i Intermezzo, Cassablanca, Anastasia, Höstsonaten med flera.

Boken är skriven 1980. Den är lika gammal som jag alltså. Redan före prologen meddelar Bergman att egentligen ville hon inte skriva några memoarer, men efter att hennes son övertalat henne, så gör hon ändå det. Redan här får jag en känsla av att detta kommer handla om en kvinna som inte vill breda ut sig.

Denna känsla går som en röd tråd genom boken och Bergmans liv. Men ändå inte. När det gällde att agera framför kamera eller publik tog hon plats med allt självförtroende i världen och hon verkade inte tveka en sekund på att anta utmaningar av rang. Men privat var hon ofta behagfull och självkritisk på ett sätt som får mig att gnissla tänder. Kanske var scenen en plats där hon kunde släppa ut all den frustration hon samlade på sig genom livet som kvinna i det patriarkala samhället.

Hon föddes 1915 i Stockholm. Hennes konstnärlige uppmuntrande pappa dog när hon var 12. Hennes mamma dog redan när Bergman var tre. Hon växte upp med sina föräldrars syskon. Hon var så tafatt och blyg under skolåren att hon inte bara rodnade utan svullnade upp i fingrar och ansikte, för detta fick hon strålbehandling!? Trots sina hämningar drogs hon till scenen. Där kunde hon gömma sig bakom en annans människas karaktär. Hon skrev teaterdagbok om sina drömmar och de prestationer hon genomförde som ganska snabbt medförde fina recensioner. Men alla de som hon menar är fina recensioner innehåller någon form av värdering av hennes utseende, vad det nu har med skådespeleri att göra? Jag antar att något annat inte är att vänta under denna tidsålder.

Det som skaver något förfärligt när jag läser Bergmans egna ord är hur hon indoktrinerats och fullkomligt accepterat den skeva bild av vad en kvinna är och bör vara. Tack och lov lyfts jag upp mellan varven av att läsa hur hon slår sönder ramarna för idealkvinnan främst när det gäller hennes arbete. Hon grälade och skrek på regissörer, hon var visst en av få som vågade ifrågasätta Ingemar Bergman till exempel. Men inte en enda gång sätter hon ord på att hon eller andra kvinnor behandlas orättvist.
Hon förfasas över att Greta Garbo är ”ensam” och olycklig för att hon inte skaffade några barn. (Som att en kvinna utan barn är något alldeles annorlunda än en barnlös man.) Hon är bantar konstant och är fixerad vid sitt eget och andra kvinnors utseende, utan att egentligen reflektera över hur män ser ut. Män kunde vara feta, tunnhåriga, sunkiga och sliskiga, de var ju så skickliga på sitt arbete och DET var vad hon fastnade för. En kvinna skulle då, liksom idag vara behagfull, oskuldsfull, vacker, naturlig, utan smink. För en kvinna räckte det aldrig att ”bara” vara skicklig och arbeta hårt.

Bergmans okritiska syn på män retar gallfebern på mig. Det är ingen enkel sak att som känslig feminist läsa om dessa kriminella manliga regissörer och hur de hyllas utan omsvep. Vid inspelning av Doktor Jekyll skulle Bergman spela skrämd och hysterisk men regissörhelvetet Victor Felming var inte nöjd. Vad gör denna enligt Bergman ”enastående man” då? Han slår henne hårt i ansiktet så att hon börjar gråta. Hon gråter sig genom scenen och regissören fick vad han önskade. Efter detta blir Bergman djupt förälskad i denna vidriga människa.

Under denna tid var hon gift med antingen Petter som blev arg på henne när hon åt för mycket då det kunde resultera i att hon gick upp i vikt. Han tyckte hon skulle låta bli att prata för det var bara nonsens som kom ur hennes mun. Han berömde henne aldrig för då kunde hon tro ”att hon var någon”. Han tog alla beslut för henne. När hon pratade lyssnade han inte utan bad henne sluta rynka pannan eller sträcka på sig. Han misshandlade henne psykiskt helt enkelt. Men hon ser inga fel på Petter, nej nej, han gjorde henne en tjänst??????? Kärleken till honom tog tack och lov slut.
Sen gifte hon sig med någon Rosselini-snubbe som hon offrade sin karriär för. Han gjorde filmer som var mindre tillrättalagda vilket lockade Bergman, men publiken var inte redo för detta (Stromboli). Rosselini förbjöd henne att arbeta med andra regissörer än honom. Han hotade med att ta livet av sig om hon lämnade honom. Han kastar in henne i väggen vid ett tillfälle. Vilket enligt Bergman var hennes eget fel, hon visste ju om han ”italienska temperament”. Efter skilsmässor från dessa två avskum följde år av vårdnadstvister om de fyra barnen.
Den tredje mannen hon gifter sig med verkar dock vara förhållandevis sund. Tredje gången gillt så att säga.

Och vem lynchades då i media, av högt uppsatta politiker och direktörer när äktenskapen med misshandlande män avslutades – naturligtvis Bergman. Hon var en h— som gifte om sig. Hon borde tänka på vad hon förmedlar till andra kvinnor. Hon ombads gå tillbaka till sin man eller avsluta sin karriär.
Detta gav henne outhärdliga skuldkänslor. Orättvist är bara förnamnet, tänker jag. Inga skandaler utbasonerades gällande manliga skådespelare som lämnade sina familjer. Det är smärtsamt att läsa om hur Bergman är ifrån sina barn veckor, månader som blir år. Men hur människor har mage att insinuera att hon är onaturlig och schizofren det övergår mitt förstånd. Hon var under en tid inte välkommen tillbaka till Amerika.

Men åren gick och hon lyckades göra succé igen med Höstsonaten tillsammans med Ingemar Bergman.
1982 dog hon, på sin egen födelsedag, då hade bröstcancer.

Ja jisses, det var mycket jag behövde ventilera efter att ha läst Ingrid Bergmans memoarer. Jag har blivit lite besatt av denna mångfacetterade människa och kollar nu klipp efter klipp från hennes gamla filmer, intervjuer, när hon mottar Oscars med mera. Jag har nog inte sett någon hel film med henne och dessvärre lockar det inte heller. Har ni sett något bra? Tycker det mest verkar vara romantiskt babbel, krystat, normativt och trist.

Nu ska jag med rynkade ögonbryn ställa tillbaka boken i hyllan.

Like this  |  0 kommentarer  | Taggar:,







Lunchen är serverad

lunch1

Lakrits och snus, vad mer behöver en människa?

1 person likes this  |  1 Kommentar  | Taggar:,







Jag gör slut med Juul

Nej nu jävlar! Jag trodde inte mina ögon när jag läste artikeln av Jesper Juul Oro – kärlekens depressiva uttryck. Han skriver att den vanligaste formen av oro som mestadels mödrar står för, består av: ”1 del fruktan, 1 del ångest, 1 del misstro, 3 delar självupptagenhet, 1 del skuldkänsla, allt blandat med kärlek och omsorg samt till sist lite fåfänga som dekoration.”

Vidare hävdar han att anledningen till att män inte oroar sig beror på (sätt er ner nu) deras RATIONELLA LÄGGNING. ”Varför är så få män och pappor oroliga på det här sättet? Troligen har männen hjälp av sin mer rationella läggning. De oroar sig sällan någon längre tid för saker som de ändå inte kan göra någonting åt. Sådant som de kan göra något åt inspirerar dem till handling, och i och med det slutar de att oroa sig.”

RATIONELLA LÄGGNING WHAT?? Och kvinnor är självupptagna? Så det är inte självupptagenhet när män satsar på karriären/idrotten/herrklubben/övriga intressen/ligga på soffan!? Sådana här saker får en faktisk inte skriva utan att samtidigt nämna att flera av de där ”rationella” männen också rationaliserar bort sina barn dvs SKITER I SINA BARN.

Jag har länge befarat att Juul har bristande kunskaper om könsroller och anledningar till ojämställdhet, han har dock lyckas maskera det ganska väl i sina böcker och tidigare artiklar. Men här small bomben så att säga.

Ja han har växt upp med en orolig mamma som tydligen inte var nått bra enligt honom. I en radiointervju berättar han om fel hans mamma gjort. Hon tvingade pappan leva kvar med dem när han egentligen ville skilja sig. Juul blev inte tagen på allvar med mera. Men han hade ju TVÅ föräldrar. En PAPPA också. Han står tydligen utan skuld.

Nu ska jag läsa Alice Miller istället.

alice-miller

Jag gör slut med Jesper Juul!

3 people like this  |  6 Kommentarer  | Taggar:







Akrylamid och fri skärmtid

Ååhhh läste just en sån härlig och ångestbefriande artikel om barn och skärmtid. Jan Gulliksen, KTH-professor, ifrågasätter vuxenvärldens begränsningar av barnens skärmtid. Äntligen lite nyanser i det här ämnet. På frågan om en bör begränsa barns skärmtid svarar han:

– Nej, om allt annat i livet funkar, om barnen sköter skolan, sin hälsa, aktiviteter och familjeliv, då ser jag det som helt okej med fri internet- och skärmanvändning för barn. Jag tycker vi ska få dem att känna efter och sätta egna regler, och det helst innan de har blivit tonåringar. Begränsningar skapar distans – bygg istället upp ett förtroende.

Och sen avslutar han med en massa bra tips till oss föräldrar som vill engagera oss i barns internetvanor:

-Be barnen att visa i stället för att ta rollen som övervakare.

-Lär barnen att förhålla sig kritiska som internetkonsumenter.

-Lär dem att inte lägga ut olämpliga bilder eller information om sig själva på webben – de ska veta att det som läggs ut på internet kommer att finnas kvar där för all framtid.

-Skapa förtroende genom att visa förtroende.

-Ett gott exempel på vuxenengagemang är ”Farsor och morsor på stan” – ”Farsor och morsor på nätet” borde startas, det tror jag är en god idé.

Jag har ett barn som älskar att spela datorspel och se på film. Naturligtvis har jag försökt att begränsa detta, jag är ju en ängslig jävel som inte kan låta bli att påverkas av det jag läser. Och att vuxna som låter barn sitta framför skärmar begår en SYND, det har jag fått lära mig efter att ha läst åtskilliga artiklar i ämnet. Men när Hugo Lagercrantz jämför skärmtid med rökning – då känner jag att måttet är rågat. Barn behöver mänsklig kontakt, menar han. Nähä!? Som om någon människa hade tänkt ersätta det ena med det andra.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur mycket Hugo Lagercrantz själv har spenderat med sina barn. Hans förstfödde kom till världen samma år som Hugo själv disputerade. Fast vad vet jag om det, ingenting! Det känns bara som att det här är en klassisk skuldbeläggning av mammor, i vanlig ordning. Mammor som spenderar mest tid med sina barn, och som oftast får ta diskussionerna med barnen ang skärmtiden. Eller är de som låter barnet se på paddad medan de lagar mat. Istället borde de förstås kramas eller kanske plocka fram lite kottar och pinnar till dem. Maten lagar väl sig själv?

Tiderna förändras och det verkar vissa ha svårt att acceptera. Förr var det böcker som gjorde människor lata, verklighetsfrånvända och ”förlästa”. Det är helt orimligt att begära att barn i Sverige inte ska vara nyfikna på allt vad skärmarna har att erbjuda. Dagens barn är liksom för smarta för att roas i timtal av kottar. (Om något barn någonsin roats av detta?) Vi som är föräldrar idag är bättre än någonsin. Vi vet så mycket (bla tack vare internet) och vi gör många rätt. Inte fan fick barn mer mänsklig kontakt förr, kanske via örfilar förstås. Tekniken erbjuder mängder med fördelar: fakta, social samvaro, drömmar, språkkunskaper, underhållning, inspiration, en kan hitta likasinnade runt om i hela världen etc etc.

Jag får nästan spel när jag läser den här otäcka artikeln om skärmtid och sovvanor där Mikaela Wiik säger att ”sova tillräckligt är minst lika viktigt som att äta hälsosamt och att vara fysiskt aktiv”. Bla bla bla! Som vanligt är fokus på den fysiska kroppen. Men barn har ju liksom vuxna en hjärna också som hjälper oss att tänka och känna. DEN ska ju också må bra. Jag tror att det är det viktigaste. Det är oftast det psykiska måendet som avgör om vi är glada eller ledsna, pigga eller trötta, har energi och lust till lek, oro eller ej när vi ska sova osv. Varför för inte BVC diagram över hur barn mår i själen? Nej längd och vikt, längd och vikt – det är… viktigt?

– Vi behöver plocka in mer av det vi njuter av, det som får oss att må bra, och skära bort det som stjäl energi. Vi behöver fråga oss vad som egentligen är viktigast? För att orka med det viktiga, måste vi ladda energi. Ingen annan kan komma in i mitt liv och ändra det, vi måste göra det själva” säger Mikaela och menar underförstått att det är skärmtid som stjäl energi och utomhusaktiviteter som ger. För så är det antagligen för henne själv. Dessutom lyckas hon lägga allt ansvar på den egna individen, lite som att pumpa in skuldkänslorna intravenöst. Tack tack.
Och vi föräldrar får inte tjata oss till att ungen ska stänga av skärmen heller, för:
– Tjat är stressande för barnen, säger Mikaela Wiik.
Och där var du fullpumpad med dagens intravenösa skuldbeläggning. Då är du färdig för idag. Välkommen tillbaka i morgon. Då ska vi prata vidare om kemikalier i leksaker och damm. Och missa inte informationen om ”socker i maten”, ta gärna en broschyr.

”Lagercrantz menar att alltför tidigt eller överdrivet skärmtittande riskerar att leda till såväl försenad språkutveckling och närsynthet som koncentrationssvårigheter och kriminalitet.” Men det där vet han ju inget om. Och jag undrar vad som driver honom till att skrämma upp oss föräldrar av idag så?
Kanske undrar Ville på samma sätt varför jag försöker få honom att sluta spela, när han nu tycker det är så roligt. Den enda gången det blir problem kring spelandet i vårt hem är när vi som föräldrar ska sätta stopp. Kanske vi skulle ta och sluta med det.

skarmtid

4 people like this  |  4 Kommentarer  | Taggar:







Jorden är allas

Jag tänker på de närmare 1000 personer som drunknade utanför Lampedusakuste igår. Människor som riskerade sina liv för att på platsen de flydde från var de nästan redan döda. På grund av krig eller på grund av fattigdom. De vågade livet för drömmen om ett värdigt liv. Det gick åt helvete.

För att några bestämt att det som är mitt land, är inte ditt. Enorma summor läggs på upprustning och bevakning av länders gränser.
Genom den här muren kommer du inte. För du hör inte hit. Jag ser att du är hungrig. Men du får ingen mat av mig, fast jag har så det räcker och blir över. Jag ser att du är trött. Men du får inte låna en säng, trots att vi har en madrass över. Du skriker att du är sjuk. Men du kan tyvärr inte få vård på våra sjukhus, för du har inte papper som styrker att du har rätt till det.

VAD FAN ÄR DET SOM HÄNDER HÄR?

Jorden är en plats för oss alla. Ingen människa är illegal.

Någon sa idag att ”om jag inte har mat så skickar jag inte över barnen till grannen”. Då undrar jag vad det är för fel på dig? Är du så ”stolt” (DUM!) att du hellre låter dina barn svälta ihjäl än att be om hjälp? Jag tror inte på det. Ingen människa är så stolt. Ingen människa borde vara det. Den här personen menar att var person får reda sig själv. En är sin egen lyckas smed, så att säga. Och det är ju jävligt lätt att säga för den som har haft tur att födas med goda förutsättningar, i ett land med socialt skyddsnät tex.

Det är svåra frågor det här, säger främst högerpolitiker. Ja politik kan vara svårt. Men den här frågan är så jävla busenkel. EU måste för helvete styra upp så att det finns säkra legala vägar för att söka asyl och att alla som behöver asyl ska få det. Glöm dig själv och pengar för en liten stund och tänk på de barn som sitter inlåsta under däck, utan mat och vatten, och som sedan drunknar för att hamna i en liten kista med en nallebjörn på.

Lampedusakistor2

Bilden är från en ceremoni för några av alla offer som omkom i medelhavet 2013. Källa.

Like this  |  2 Kommentarer  | Taggar:, ,







Kroppspositiva låtar som också dissar

Jag älskar den här coola låten och videon:

som peppar snippbärare att låta busken vara.

”I say grow that shit like a jungle
Give ‘em something strong to hold onto
Let it fly in the open wind”

Jättefint.

Jag tycker den här svänger lite skönt också:

som är en hyllning till den ickesmala kroppen.

Meghan Trainor sjunger:

”I see the magazine workin’ that Photoshop
We know that shit ain’t real, come on now, make it stop
If you got beauty, beauty, just raise ‘em up
‘Cause every inch of you is perfect from the bottom to the top”

Mhm, det låter ju bra.

Men. MEN. M. E. N.

Det är då själva fan att dessa kroppspositiva låtar som troligen är tänkta att peppa kvinnor att vara nöjda med sig själva trots att de frångår normen, samtidigt klankar ner på kvinnor som är mer utseendemässigt normativa.

I ”Map of Tasmania”:

”Some girls want no shape and they shave it all
That’s so whack, it hurts with the stubble
Walking ’round and look like an eight-year-old”

Det hade ju gått fint att hylla kroppsbehåring utan att nedvärdera de som väljer att raka sig, tänker jag.

Och i All that bass där dissas smala:

”Yeah, it’s pretty clear, I ain’t no size two
But I can shake it, shake it, like I’m supposed to do
‘Cause I got that boom boom that all the boys chase
And all the right junk in all the right places
/…/
Boys like a little more booty to hold at night”

Ja du har former på rätt ställen men frågan är om överviktiga personer peppas av det? Jag tänker mig att många känner att de inte har former på rätt ställen och att det är själva problemet. Jag har svårt att känna peppen när det fortfarande handlar om att kvinnokroppen ska se ut på ett särskilt sätt inte minst på grund av den jävligt kassa anledningen: för att det är vad ”killarna vill ha”.

Sen finns det en uppsjö rent vidriga låtar som tex Mikas Big girls you are beautiful, men de vill jag ju inte tipsa om.

Jag skriver hellre om all bra peppig musik med feministiska budskap eller annat trevligt som gjorts av bla Beyonce, Maud Lindström, Christina Aguilera, Destinys Child, Robyn, Lily Allen,  Lady Gaga, Madonna, Spice Girls, Linda Pira, Kelis, Veronica Maggio, Rihanna, Syster Sol, Säkert, Dolly Parton, Florence & the machine, Betatrice Eli, Icona pop, Silvana Imam osv osv

Jag ska fan göra en spellista. Ja det ska jag.

2 people like this  |  4 Kommentarer  | Taggar:,