Ungefär så såg vår lediga torsdag ut. Och allt vi gjorde, gjorde vi utomhus.

Det ska erkännas att jag är inte mycket för tävlingar. I verkligen livet, ja. Men i cybern, nej. Fast när det finns ett riktigt bra pris att dela ut tackar jag inte nej. Så nu kör vi!

Delta i tävlingen genom att:
1. Lämna en kommentar till detta inlägg. GLÖM INTE MAILADRESS!
2. Öka dina vinstchanser genom att skriva om tävlingen på din egen blogg eller facebook. Låna gärna bilden.
3. Gilla inlägget på bloglovin´ (om du använder det).

På söndag drar jag en vinnare som kommer få en Dolce Gusto Piccolo – liten och praktisk vit kapselmaskin att göra cappuccino, espresso, caffè latte, vanligt kaffe, varm choklad och många andra sorters drycker med. För mer info om kaffemaskinen, klicka här. (Jag har tyvärr själv inte testat den.)

Tävla på nu och lycka till!

Har haft, med mina mått mätt, en helt perfekt helg där jag gjort massor av saker jag tycker om och mår bra av; Umgåtts med familjen förstås, bakat, sprungit, ätit god mat utomhus, druckit vin på terassen, promenerat i solsken, ätit godis, skålat i sommardrinkar, planterat, läst och pysslat i trädgården. Sol och vår och ljus och värme gör mig så jävla mycket nöjdare och gladare som människa. Så är det. Dessutom lyckades jag laga en kycklingwok som familjen gillade. (Tack Cattis för inspiration.)

Helgen i bilder via Instagram. (Klicka på bilderna för att se dem större samt läsa texten till.)

Men nu är den tyvärr över. Natti!

P.s I morgon presenterar jag en tävling med fint pris. Inte missa! D.s

Igår morse bakade jag och Ville cupcakes med tre sorters choklad. Mums. När vi bakar får han själv mäta upp och hälla i ingredienserna. Men han måste hälla allt i ett stort mått så att jag kan kolla och korrigera mängden innan vi tillsätter det i den stora skålen. Funkar skitbra med barn som ”KAN SJÄLVA”.

(Sen åkte vi till Cattis, Matilda och Arvid och levde fint liv tillsammans med dem hela dagen.
På kvällen sprang jag en skön runda. Vi åt grillat och tog ett glass vitt på terassen. *lyckorus*)

Sen tog jag och Ville tag i graneringen av kakorna. För första gången provade jag att pynta med sugarpaste (från Panduro). Jädrar så skoj det var. Mycket mer lättarbetat än jag trodde.

Mina cupcakes

Ville fick självklart garnera själv, hans extra-allt-cupcakes finns på instagram.

Efter två års lång väntan kom äntligen vår lilla bebis till oss. Det tog 14 månader innan jag blev gravid och min längtan efter barn var enorm. Det var ett rent helvete att klämma ut honom men sen var han faktiskt än mer underbar än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Denna skapelse kom jag att älska som ingenting annat. Alla som har barn vet nog vad jag menar. Allt annat i livet bleknade. Och trots att kärleken var intensiv redan från början växte den och blev närmast hänsynslös. Det är farligt att göra sig så sårbar som en faktiskt blir som förälder. Men å andra sidan skulle jag aldrig vilja vara utan den obeskrivbara lycka som det innebär att få älska sitt barn.

Han växte och blev större. Ställde mer krav på stimulans och jag som mamma tröttnade på att leka leka leka. Föräldradagarna var dessutom slut. Det var dags för vårt barn att börja på förskolan. För er som inte har hört talas om förskola ska jag berätta.

Där kan föräldrar som måste arbeta lämna sina guldklimpar. På förskolan jobbar utbildad personal som har kanske världens viktigaste jobb. Fatta vilket ansvar! De får aldrig ha en dålig dag och verkar inte heller ha. Trots att de får jobba ute i ur och skur, torka bajs, bära tunga barn och jobba i hög ljudvolym har de glimten i ögat och ett leende till övers VARJE DAG. Med stort tålamod, kompetens och värme tar de hand om alla älskade ungar.
På förskolan finns massor av lek- och pysselsaker och personalen hittar på lärorika, roliga och stimulerande aktiviteter. Barnen får kärlek, uppmärksamhet, kroppskontakt, kompisar, lära sig saker och utvecklas. Allt detta till en kostnad på ungefär 1000 kr/mån. Detta har ALLA barn över ett år rätt till i vårt fantastiska land.

Förstår ni vad jag vill säga?

Jag är otroligt tacksam över att förskolan finns. Som svar på alla era kommentarer vill jag förtydliga att jag tror inte att förskolan behöver vara det minsta skadlig. Jag vet att långt ifrån alla barn gråter vid inskolningen. Jag förstår att utan förskolan skulle vissa familjer gå under. Många barn älskar sin förskola från första stund och gråter först när de behöver åka hem.

Alla barn är olika. Vissa kanske är helt ok med att börja redan vid ett år, andra vill inte vara utan sina föräldrar förrän de är tre. Med föregående inlägg vill jag visa att jag vänder mig emot att alla barn BEHÖVER förskolan från ett eller två års ålder. Jag ville lyfta frågan med föräldraförsäkringen. Och jag vill passa på att slå ett slag för down-shifting. Jag vill absolut inte kasta skit på förskolan och dess fantastiska medarbetare för jag tycker det är en viktig organisation som jag själv bara sett goda saker komma ur.

Jag ser på Aftonbladet att Eva Rusz skriver att förskola före två års ålder kan skada barn.

”Om våra barn inte ges möjlighet till att etablera en trygg och stabil anknytning under de första två levnadsåren riskerar de att drabbas av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och vidmakthålla vuxna kärleksrelationer. Det kan även ge upphov till dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.”

Tyvärr men ja, jag tror faktiskt det kan ligga något i detta. Som jag skrivit tidigare: Förskolan är, när det gäller barn upp till tre år, till för FÖRÄLDRARNA. Det är för att föräldrarna ska jobba som förskolan finns, tänker jag. Barn under tre år BEHÖVER inte socialiseras. Mellan två och tre kräver barnet lite mer stimulans än att bara ligga i ett babygym eller sitta i gungan men att vara med i köket, samtala med föräldern, följa med att handla osv räcker långt. Dock innebär inte föräldrarna och hemmet trygghet för alla barn, och då är förskolan fantastisk även för barnen.

Bra att debatten blossar upp igen. Jag tycker vi ska bli bättre på att ifrågasätta och reagera mot att lämna ifrån oss gråtande barn som att det vore helt normalt och ett nödvändigt ont, (vilket det i vissa fall är men i många fall inte). Dock saknar jag att debatten tar upp den viktiga aspekten om hur arbetsmarknaden ser ut. Kvinnor tar ut 80% av föräldraledigheten. Kvinnor har lägre löner och lönegapet ökar som mest under småbarnsåren. Föräldraförsäkringen måste individualiseras. Männen måste ta ut sin del av föräldraförsäkringen. Om männen prioriterade att leka och kramas med sina barn istället för att arbeta skulle hälsan hos både män och barn förbättras, tror jag. Kvinnor gör redan allt vad de kan och lite till, för sina barn. Tar ut den största delen av föräldraledigheten, vabbar och går ner i arbetstid, vilket gör att den onda spiralen där kvinnors låga status på arbetsmarknaden snurrar vidare. Kvinnor förlorar status och inkomst men är segrare ändå då de har bäst relation med sina barn. Dela på tiden med barnen så vinner alla.

Hej bloggen!

Idag vaknade jag trött. Märta är sedan två dagar mer missnöjd både dag och natt. Kanske tänder på gång?
Efter att jag lämnat Ville på dagis lämnade jag Märta hos mamma. Sen åkte jag hem för att slutföra uppdragen jag tagit på mig via Ninas Foto & Form. Jag blev inte riktigt klar idag heller, men nästan.

Jag känner mig lite villrådig ang bloggen för närvarande. Jag har dels inte tid att skriva så ofta som jag vill. Tidigare satte jag mig och skrev ner mina tankar och reflektioner i samma stund de uppstod. Nu finns inte tiden plus att jag fått prestationsångest då bloggen blivit större. Jag vill numera tänka igenom noga innan jag skriver vilket ofta resulterar i att det inte blir något alls. Och ju färre ämnen jag hoppar över ju mer meningslöst känns det att skriva överhuvudtaget.
Jag vill ju delta i heta diskussioner. Men jag hinner inte med.
Sen känns det lite trist för trots att läsarantalet ökar så minskar antalet kommentarer. Kanske för att jag själv inte hinner/orkar kommentera på andras bloggar längre. Men jag klagar inte. Åtta kommentarer till så är jag uppe i 10 000 stycken (sedan jag startade blogga på ninaruthstrom.se dvs för exakt två år sedan). Tack alla tappra läsare för att ni delat med er av tankar, reflektioner, beröm och kritik till mig. Det betyder mycket. Hoppas ni vill fortsätta hänga med mig.

Vidare tänker jag till och från på det dilemma det innebär att lägga ut bilder och text offentligt om och med sina barn. Nu när jag läste ”Felicia försvann” som tog upp ämnet började jag fundera igen. Det känns både och det där. Ju äldre Ville blir ju mer tveksamt känns det. Vad säger att han kommer förstå hur jag tänkte när han blir större. Han kommer ju tolka det hela på sitt sätt. ”Barn har en till låns” så det är bara att hoppas att Ville och Märta kommer uppskatta mig och mitt sällskap när de blir äldre och kan välja bort mig.

Och fotograferandet då. Nu finns ju instagram som jag ÄLSKAR. Känns plötsligt överflödigt att posta bilder på bloggen. Men den lusten kommer väl åter.
Bokrecensionerna ska jag nog sluta med också. Tar för mkt tid. Kanske skulle ha ett bokinlägg per månad istället med bara korta kommentarer och betyg. Får se.

Sen har Jenny och jag diskuterat om det där med ideal och bloggar. Att även om jag försöker ge en ärlig bild av mig själv, så bidrar även jag till normen om den ”perfekta kvinnan” då jag postar hembakat bröd och städade rum. Kanske är ni många som får dåligt samvete av att läsa min blogg?! Det känns jobbigt. Men å andra sidan skulle jag inte få läsa så här fina ord: ”Och jag älskar din blogg, som skiljer sig från andra och består av Både Och. Både yta och själ. Både glädje och sorg. Både lycka och surhet. Hemorrojder och hemgjord saft. Det ska du ha cred för.” Om jag inte bloggade. Så nej, jag ska inte sluta. Jag krisar bara lite.

Dags att hämta sturungen.

Hej då!

Felicia försvann av Felicia Feldt.

Betyg: ♕♕♕♕ ♕

I den här boken berättar Felicia om sina upplevelser och minnen från barndomen som en av nio ungar till den kända s.k. ”barnexperten” Anna Wahlgren. Korta avsnitt utan kronologisk ordning tar oss igenom denna fängslande uppväxtskildring som ger mig vatten på min kvarn. Jag har sedan jag hörde talas om Anna Wahlgrens metoder varit mycket skeptisk till hennes råd, tankesätt kring barn och person (som hon framställts i media). (Skrivit om hennes metoder här.) Jag har haft på känn att den människan är inte riktigt klok vilket också blir fullständigt uppenbart när jag läser Felicias ord som kokar av hat.

Tydligen tycker många att den här historien är en privat angelägenhet. Fast det tycker inte jag. Felicia har inte valt sin mamma, varför ska hon som vuxen tvingas hålla en ovän om ryggen. Snarare känns boken otroligt viktig inte minst eftersom Anna Wahlgrens metoder fortfarande förespråkas ( av bvc här på Gotland t.ex). Även om historien inte är helt sann (vilket jag tror den är) har den ett stort värde då många barn växer upp med alkoholiserade och/eller narcissistiska föräldrar. Jag tycker Felicia är enormt modig som delar sina skamfyllda känslor och med oss. Dessutom menar författaren att hon har all rätt att skriva om hur Anna gjorde eftersom Felicia i sin tur blivit uthängd i mammans böcker.

”För påseende
Skyltdocka. på presskonferenser, i artiklar, i krönikor, i böcker….//…
Sätt inte ut barnen i skylten med namn och fotografi. Inte på Facebook, inte i bloggen, inte någon annanstans.
Klä dem, men inte i betraktarens kläder. Det tar lång tid att laga skyltdockor.”

Bokens syfte är ju större än att enbart smutskasta Anna Wahlgren vars karriär antagligen och förhoppningsvis är över för gott. Författaren berättar också om egna misstag där hon delvis går i sin mammas fotspår. Boken är en hyllning till pappan, vilket jag tycker känns märkligt eftersom han är frånvarande i princip hela hennes uppväxt. Därtill handlar den om att förlåta. Om en kan gå vidare utan att förlåta. Det är en tänkvärd frågeställning. Vad tror ni? Måste en förlåta för att kunna gå vidare.

Den bara kom över mig. Lusten. Helt plötsligt kände jag ett spritt. I benen. Jag ville springa. Och samtidigt lyckades jag tänka positiva tankar om mina knipmuskler. Så jo jo, jag bytte om. I med linserna och hörlurarna, på med dojorna och sporttoppen. Jag gav mig ut.

Insåg snabbt att jag klätt mig fel, att springa i bylsiga kläder är jobbigt. Det liksom hoppar allting. I takt med knäckebrödet, jordnötssmöret och kaffet i magen. Fick lätt blodsmak efter fem minuter men det rättade till sig. Var ju tvungen att stanna FÖR ATT FOTA ibland. Det var magiskt vackert med blå, rosa och vita sippor, mystackar, sol, blå himmel med tunna moln. Efter drygt tre km var jag hemma igen. Som en lite lyckligare människa. Endorfiner & vårkänslor är bra grejer. Och så stretch på det.

Jag sprang tamigfan.

Första gången som tvåbarnsmoder. Får se om det spritter till snart igen.
Så här såg det ut sist jag sprang.

Här sitter jag nu framför datorn, igen. Ville är på förskolan och Märta sover i vagnen. Förmodligen bara en kort stund till.  (HAHAHA vilket skämt, precis när jag skrev detta vaknade hon.) 

Jag har alltså sedan Märta kom (för sju månader sedan) tagit varje ”ledig” stund jag kunnat till att arbeta. Jag har smitit ifrån, jag har sagt ”mamma kommer snaaaart” och jag har hela tiden haft arbetsuppgifter hängande över mig vilket gjort mig närvarande fysiskt men inte själsligt. Arbetsuppgifterna har jag själv helt frivilligt tackat ja till. För så fungerar det att vara sin egen chef, då har en ingen annan att skylla på. Jag har på något sätt lurat mig själv att tro att mina firma Ninas Foto & Form är en hobby. Men bara för att jag älskar att fota och webbdesigna är det fortfarande ett jobb. Det är roligt ja. Men inte när tiden egentligen inte finns. Och en ska inte arbeta då en är föräldraledig. Kom jag och Robban på i lördags när vi luskade i varför jag inte mår bra.

Därtill har Robban ett jobb som han aldrig är helt ledig från. Även han brottas med att verkligen vara här när han är hemma. Att ha TVÅ föräldrar som tänker jobb samtidigt som två ungar ska stimuleras och uppmärksammas är ingen höjdare. Så nu får det vara slut på det.

Nu ska jag arbeta färdigt det jag tagit på mig. Jag har idag skickat mail till de som skulle bli mina framtida kunder och meddelat att de får söka hjälp på annat håll. Svårt och läskigt men nödvändigt. Jag måste prioritera mig själv och min familj först nu. Firman får vila. Att jag är mamma går först och är störst. ”Karriär” är inte viktigt just nu. Det känns så otroligt skönt att ha kommit fram till detta. (Synd att det skulle ta sju månader, men bättre sent än aldrig.) Jag hoppas dock att jag även i fortsättningen får förfrågningar och att det är upp till mig att tacka nej. (Jag kommer självklart fota de nio bröllop jag tagit på mig.)

Idag jobbar jag med collage.

Men nu krånglar internet och jag vill egentligen gulla med bebis och träffa Linda, Gabriella och Maja. Det får vara färdigjobbat för idag.
Over and out!

Okänt offer av Tana French.

Betyg: ♕♕♕ ♕♕

En deckare om Cassie som är en mycket skicklig infiltratör. Den här gången ska hon lösa en mordgåta där offret är en kopia av henne själv. (Boken är en fristående fortsättning på Till skogs som jag inte läst.)

Okänt offer klickade jag hem efter att ha läst att min favoritbokbloggare Linda/Enligt O gav den högsta betyg. Det var också tack vare henne jag tog mig igenom de 519 sidorna. De första 100 sidorna var jag nämligen inte alls imponerad. Jag störde mig på det hårda språket.

”Knulla mig baklänges”, sa jag innan jag ens hunnit av vespan. ”Det är Frankie. Var kom du ifrån?”

Jag störde mig på chefen Frank som är en osympatisk och hård James-Bond-typ. Pallar inte typer som bara visar en sida av sig själva.

Men häng kvar, rådde Linda mig, ”när Cassie kommer in i huset blir det bättre”. Och just så blev det. Då får vi lära känna de fyra studenterna som verkligen fångade mitt intresse. De lever ett gammaldags liv i kollektiv, utan varken tv eller dator. Det verkar idylliskt till en början…

Jag gillar den här historien som trots att den borde känns totalt overklig faktiskt fungerar. Skicklig författare som jag absolut kan tänka mig läsa mera av.

Den här helgen har varit värdefull. BRA. Lite jobbig, men otroligt viktig. Jag har kommit till insikt om att jag måste jobba mindre. Borde ha förstått det för länge sedan. Jag kan inte vara föräldraledig och jobba samtidigt.

Helgen har dessutom innehållit:

Fredag. Ville sov hos farfar och farmor så vi hade en stillsam fredagkväll med thaikäk.

Lördag. Blev väckta vid femtiden som vanligt av bebisen. Låg kvar i sängen och pratade länge. Frukosten intogs utomhus i lugn och ro. Vårt stora frö kom sen hem, extra kramig. Vi låg hud mot hud i solen och myste. Robban och jag hjälptes åt att klippa gräset, som det jämställda par vi vill vara. Jag och Ville badade skumbad. Sen var det dags för femårsjubileum med tjejklubben fabella. Jag hade en helt fantastiskt rolig kväll. Kom hem (för) sent.

Söndag. Sovmorgon. Fick ryck och började rensa bland mina kläder. Byxorna som jag har sparat sedan högstadiet ligger nu äntligen nerpackade i papperskassar redo för Röda Korset. JAG KLARADE DET! Åkte hem till vänner och hade en mysig eftermiddag och kväll. Fick ruskigt god pizza.

I säng nu och sen dags för ny vecka. Nya tag. Måste säga nej. Tack, men NEJ jag kan inte. Måste prioritera mig själv och min familj. Jag vet det nu.

Jag och Märta har varit i Uppsala och hälsat på min lillasyster den här veckan. Vi hade så fina dagar att det nästan känns overkligt. Uppsala visade sig från sin bästa sida med sol och värme varenda dag, blommande körsbärsträd och lockande uteserveringar. Vi njöt av att vara tillsammans och av långsamma frukostar på balkongen, shoppingrundor och pratiga middagar långt in på natten i Lisas och Malins mysig kök. Det var lycka.

Valborgsmiddag, vaniljbullar, glad bebis, bubbel, varma fötter, blommor, nya converse, gott kaffe m.m.

Nu är jag hemma i vardagen igen. Städa, jobba, laga mat, tvätta, tjafsa och packa in och ut ur bilen verkar gå på rundgång. Hejdå!

Blondinbella har för avsikt att göra skillnad för tjejer med kampanjen Size Me där hon viker ut sig i sin egen tidning Egoboost. Hon vill visa på mångfalden av kvinnokroppen. Men precis som Astrid poängterar menar jag att en sån här kampanj stjälper mer än det hjälper.

Innan jag skriver ner Bellas insats vill jag förtydliga att jag beundrar Bella. Hon är modig, driftig och en förebild på flera sätt. Jag gläds med henne ang hennes karriär. Men på många plan tänker vi totalt olika, hon och jag.

Utan tvekan är size zero idealet ett problem. Men att försöka lösa det genom att visa upp andra ideal som kvinnor ska sträva mot, är att missa själva grundproblematiken. Kvinnokroppen är exploaterad till den yttersta gränsen. Dessutom sexualiserad. Bella borde försöka motverka att fokus alltför ofta ligger på kvinnokroppens utseende istället på vad kvinnor säger eller gör.

Jag tänker att utseendeproblematiken kan delas in i flera nivåer. Blir vi av med smalhetsen har vi bara skrapat på ytan. Detta får vi bekräftat genom att se tillbaka på kvinnoideal genom tiderna. Det har inte alltid varit ett problem att kvinnor svälter sig men att kvinnokroppen i första hand är till för att vara snygg, sexig och behaga mannen är ett historiskt faktum. Trånga korsetter, stilettklackar, väteperoxid, botox, solarium, bantningspiller …. Det finns åtskilliga exempel på mer eller mindre destruktiva metoder som kvinnor använt genom tiderna för att nå rådande ideal.

Idealen förändras genom tiderna men kvinnorna som slavar under dem består.

Intelligenta Bella borde inte vika ut sig. Vill hon vara en god förebild så borde hon behålla kläderna på, tycker jag.

Lilla feministboken av Sassa Buregren.

Betyg: ♕♕♕♕ ♕

Den här boken önskar jag att någon hade satt i mina händer när jag var ungdom. Lättläst. Övergripande. Informativ. Med lite påhittad handling insprängt för att öka intresset.

Vi får ta del av på vilket sätt könsmaktordningen gör gällande i vår kultur nu och genom tiderna. Författaren radar upp några av världens mäktigaste kvinnor, problematiken med normer, utseendefixering och härskartekniker.
I och med att hon också framför på vilket sätt männen är förlorare i och med de rådande könsrollerna presenterar hon en feminism jag känner mig hemma i.

Och så påminner hon om att 2006 när den här boken kom ut fanns det fler chefer som hette Göran än det fanns kvinnliga chefer. Galet.

Lilla feministboken tycker jag alla ungdomar och nybörjarfeminister bör läsa.