Nattfåk av Johan Theorin.

Betyg: +♕♕♕ ♕♕

Familjen Westin flyttar till Åludden på Öland, till ett hus som sägs vara byggt av timmer från ett fartyg som gick på grund på 1800-talet. Kanske är det därför det händer så mycket konstigheter kring familjen….

Nattfåk är en lättläst spökhistoria, man helst inte vill lägga ifrån sig. Den ger inget bestående avtryck men är både kuslig och spännande. När ett av barnen pratar i sömnen är det riktigt läskigt.

Trots att huvudpersonen drabbas av sorg slipper jag gråta till den här boken. Författaren utelämnar känslosamma beskrivningar och koncentrerar sig på det mer rysliga. Och det var bra.

På slutet när allting ska nystas upp görs det aningen banalt. Dock lämnas inga olösta gåtor kvar.

Om man inte är helt och håller övrtygad om att spöken är fiction (som jag är) tror jag den här boken kan vara en riktig höjdare. Så läs den tycker jag.

När människor som jobbar/umgås mycket med barn säger:

”Killekar. Som iofs tjejerna också vill vara med på.”
Fast kan man inte bara kalla det LEKAR då!?

”Man vet ju hur grabbar är.”
Jaså? Hur då? Jag trodde alla var individer. Men det är ju iofs svårt att se sig som en egen individ om du redan förväntar dig ett visst beteende beroende på om hen har snopp eller snippa.

”Grabbar måste få slåss och liksom ”få det ur sig”. Om man förbjuder det blir det bara värre. På förskolan är det nolltolerans för det. Men hemma måste de ju få hålla på.”
Varför är det nolltolerans på förskolan tro? Jo kanske för att slåss är ett destruktivt beteende som medför skada och utelämnar bra konfliktlösning. Det borde vara nolltolerans överallt så att barnen lär sig hantera konflikter på annat sätt.

”Hade hjälmen varit rosa hade jag självklart aldrig satt på honom den.”
Nej för då kanske hans snopp trillar av, eller?

När jag berättar att jag vill att det ska finnas kläder i alla färger i Villes garderob får jag kommentaren: ”men tror du inte det bara blir motsatt reaktion?!”.
Motsatt reaktion på vad? Kläder? Tror du han kommer gå naken resten av sitt liv?

”Va fiiin du är idag. Så snyyyyg du är. Tjusigt.”
Jo för utseendet är ju det viktigast av allt. Eller inte.

När folk som jobbar/umgås mycket med barn säger sådana här saker, då vissnar jag.

Suck….

Det såg ut som klubbor som stack upp ur vattnet.

Förskoledebatten har blommat upp igen. Jag har skrivit om det tidigare (här och här bl.a.), vilket engagerade och upprörde en hel del. Det var ungefär 1,5 år sedan men jag står ungefär fast vid åsikterna jag framförde då. Hur mycket ni än kommer missförstå mig och ogilla att jag spär på erat dåliga samvete tycker jag att:

Förskolan är, när det gäller barn upp till tre år, till för FÖRÄLDRARNA. Barnen är på förskolan för att föräldrarna behöver(?) jobba. Jag vet att det finns en läroplan och en pedagogisk linje men jag tror verkligen inte att barn (under tre år) BEHÖVER detta. I mina tankar är alltså förskolan, trots läroplanen och målen för verksamheten, förvaring av barn (under ungefär tre år alltså). Jenny påpekade paradoxen i att det å ena sidan är bra för barnen med förskola iom läroplanen men å andra sidan får barn till föräldralediga ENDAST vara 15 timmar på förskolan. När man får syskon är helt plötsligt den nyttiga läroplanen inte så viktig längre? (Har Bella lust att dela med sig av sina tankar kring detta?)

Ville började förskolan när han var två år. Jag hade hellre väntat tills han var tre, men jag var så sugen på att börja jobba mera. (Jobbade innan dess 1,5 dag/v då pappa Robban var hemma. Robban jobbar alltså ca 70% ) Ville gillade förskolan direkt, de andra barnen och leksakerna, men han HATADE att jag skulle gå där ifrån. Inskolningen tog över tio veckor, (för att vi vägrade lämna honom gråtandes). Det har aldrig varit tal om att Ville skulle gå mer än 15 timmar, men ändå var han ledsen vid lämning och jätteglad vid hämtning ett helt år. Först när Ville blev tre år började han längta och tycka om förskolan på riktigt. Nu har han inte så bråttom hem när vi hämtar honom. Nu har han verkligen något ut av att vara där.

Vi tycker 15 timmar känns lagom fortfarande. Vi skulle aldrig stå ut med att ha barnen 40 timmar på förskola. Då skulle vi hellre sälja huset.
Det är tråkigt att nationalekonomen John Maynard Keynes som på 1930-talet förutspådde att hans barnbarn bara skulle behöva jobba tre timmar om dagen, eftersom produktionen effektiviserades i så hög takt under 1900-talet hade fel. Istället jobbar vi nu minst lika mycket med att öka produktionen av varor och tjänster i samhället så att extrem-konsumtion uppstått. Folk måste jobba mer för att ha råd med mer. Vi köper mer, jobbar mer, stressar mer, umgås mindre, bränner ut oss och blir alltmer olyckliga. Härliga tider!

Nu till själva kärnan i det här problemet. MÄN! Ta ert ansvar! Kvinnor jobbar deltid. De släpper taget om pensionspoängen. Kvinnor pusslar med arbetstider för att kunna hämta tidigt. När kvinnor startar företag gör de det för att ha mer tid till sina barn. MÄN som startar eget kan ABSOLUT INTE vara föräldralediga. Jag är 100% för jämställdhet men inte när den sker på bekostnad av barn, som underbara Clara så klokt framför idag. Alltså tycker jag kvinnor gör HELT RÄTT i att prioritera att vara med sina barn framför att arbeta. Men när ska männen börja prioritera om? Förmodligen  inte förrän vi får en individuell föräldraförsäkring.

Jag vill också passa på att slå ett slag för att den föräldern som arbetar mindre (nästan alltid kvinnor) och proriterar barnen borde få en viss summa av lönen från den föräldern (nästan alltid mannens) som arbetar mer, till framtida pension.

Ni kvinnor som läser detta och får dåligt samvete, förmodligen behöver ni inte alls ha det. Förmodligen gör ni redan vad ni kan för era barn. Ni jobbar säkert deltid. Skjutsa över det dåliga samvetet på barnen pappor istället. Eller ännu bättre, gå ner i tid båda två och slipp det dåliga samvetet.

Rosa, den farliga färgen av socialantropologen och genusforskaren Fanny Ambjörnsson.

Betyg: ♕♕♕♕♕

Författaren har intervjuat ett antal föräldrar, feminister, personer från hbtq- och femmerörelser samt feminister om hur de ser på färgen rosa. Hon analyserar intervjupersonernas svar utan att egentligen lägga någon värdering i dem.
Men boken avslutas med några ord där hon tydligt markerar vad hon tycker: ”Om vi alla kunde omfamna och identifiera oss med det svaga, misslyckade, pinsamma och kletiga i stället för att så entydigt hylla det framgångsrika, kaxiga och starka, skulle världen förmodligen se annorlunda ut.”

Vi får läsa om färgen rosas historia och i vad den innebär i samband med kön, klass, etnicitet, sexualitet. (Hade dock varit intressant att läsa mer om vilka känslor färgen triggar utomlands.)

Det här är en lysande, genomarbetad bok med gedigen källförteckning. Lätt att ta till sig.

Ambjörnsson tar upp det här viktiga med att det feminina nedvärderas i patriarkatet, av män men också av kvinnor och även feminister. Jämställdhetsinriktade småbarnsföräldrar undviker den kvinnligt kodade färgen rosa till sina barn trots en feministisk hållning medan blått framstår som gångbart och neutralt. Dessa föräldrar tenderade också tala om flickighet som det huvudsakliga problemet för en framtida jämställdhet.
Feminister kan ha en ambivalent hållning till femininitet. Även jag har haft det men blir mer och mer övertygad om att problemet ligger inte i det feminina.

Bara en färg, tänker många. Men den rosa färgen är ”farlig” just för att den speglar våra värderingar. Föraktet för det kvinnliga består trots decennier av s.k. jämställdhet. Till och med i så kallad genusmedveten barnuppfostran upphöjs de manliga egenskaperna, kaxighet och fysisk styrka, högre än de traditionellt feminina. Fortfarande, 2011, är flickorna förändringsprojektet. Flickorna, som älskar rosa, utsätts för rosabojkott – och fostras att ta för sig för att kunna hävda sig bland de stökiga pojkarna, inte tvärtom. Små pojkar som vill klä sig i rosa riskerar att ses som för feminina alternativt bögar. De enda som egentligen inte behöver bannlysa rosa i garderoben för att behålla sin status är Stureplanskillar och andra heterosexuella män med makt.

Jag rekommenderar boken till alla som arbetar/umgås med barn. Den är en sorgsen men jävligt viktig ögonöppnare.

Förresten hänvisar Ambjörnsson i boken till en film som heter ”Mitt liv i rosa” – någon som sett den? Det vill jag göra.

Jag har skrivit om boken  här och här också. Och här kan ni se en intervju med författaren.

Som sagt, vi var på dop igår. Det var mycket trevligt. Och det bjöds på en rasande god smörgårstårta utan leverpastej. Jag visste inte att jag tyckte smörgåstårta var godare utan leverpastej. Men det vet jag nu.

 I Visby domkyrka.

Efter dopet åkte vi hem till Anna, Elsa och Edith (och Robban åkte vidare på galaj). Där hängde vi och hade det mysigt till sen kväll och sen bar det hem. Ensam mamma med två barn. Jag var allt lite spänd. Tyckte jag hörde konstiga ljud i huset men lyckades lura både Ville och mig själv att jag inte var ett dugg rädd för varken tjuvar eller spöken. Som korven i ett korvbröd somnade jag runt 22 med mina älskade barn oerhört tätt intill. Trångt och smällvarmt men helt underbart. Ville brukar jag annars inte märka av nattetid då han oftast söker sig till Robban. Därför njöt jag lite extra av hans mjuka varma snarkande trygga kropp.

Klänning kan vara ett praktiskt jätteskönt luftigt plagg. På sommaren. På människor som kan gå.
Igår var vi på dop. Då överraskade jag med att dra på Märta min gamla (påsk?)klänning. Så nu får ni som gillar klänning på små flickbebisar njuta ordentligt, för det lär dröja till nästa gång. Om det ens blir någon.
Hur gulligt det än är så kommer vi inte ifrån att klänning är ett fruktansvärt opraktiskt plagg på bebisar. Och varför ska egentligen bebisar vara så sött klädda? De är ju så söta och härliga ändå. (När de inte skriker eller är vakna på natten.)

Naggande go´! (Ingen docka dock)

Jag har tänkt på det länge. Och när Fanny skrev ett inlägg om saken fick jag också lust.

Det här med kroppen.
Helst ska den vara smal och fit. Attraktiv, klädd i tighta kläder som framhäver och visar lagom mycket. Eller så ska man förändra den, gå ner i vikt, bli fastare, eller hitta kläder som döljer. Man ska raka, bleka, träna, sola, smörja och smeta. Eller så är man nöjd som man är, trots att man är tjock kanske. Man älskar sina kurvor. Man älskar sin kropp.

Oavsett hur du ser ut och om du är nöjd eller inte så är det ett ENORMT fokus på hur kroppen SER UT. Det stör mig. Jag ser inget gott komma ur det.

Jag tror det är skitsamma om du älskar din kropp eller ej. Jag tycker inte man behöver tänka i sådana termer. Jag vet att man inte man behöver älska sin kropp för att vara lycklig. Det är inte i kroppen självkänslan sitter. Tvärt om. Låt. Bli. Att. Tänka. På. Kroppens. Utseende. Hela. Jävla. Tiden. (Inte lätt dock när media snöat in totalt på detta ämne. Kvällstidningarnas löpsedlar handlar titt som tätt om bantning och på nätet blinkar banners om diverse förskönande produkter. BLÄ!) Det finns så mycket annat än utseendet som är viktigt med kroppen.

Jag brukar nämligen också reflektera över min kropp ganska ofta, det är naturligt eftersom jag är beroende av den och den är en del av mig. Men när byxmidjan spänner och skär in är det fysiskt obehag jag känner (numera ska tilläggas), istället för ångest huruvida min mage sticker ut.
När jag tänker på min kropp tänker jag ungefär så här:

 Som tur är finns det dammsugare för hårhögarna, linser, deodorant, bra skor och hårschampoo. 

VARFÖR ÄR MÄNNISKOR EMOT HEN?
Jag förstår inte.

Ett pronomen att använda när man ska referera till sotaren, räven, barnet eller människan som man inte vet könet på. Det är ju perfekt. I både tal och skrift.
Egentligen förstår jag inte hur vi har klarat oss tidigare.

Eller ja just det ja. Vi lever visst i en mansvärld, där allt man talar om är man eller han trots att hälften av alla människor och djur har snippor.

En sockerbagare
här bor i staden
hon eller han bakar kakor
mest hela dagen.
Hon eller han bakar stora
hon eller han bakar små
hon eller han bakar några
med socker på.

Krångligt? Jo rättså!

Tur hen/henom finns numera.

Vi har from igår ingått matlag med familjen Ekengren-Thörngren. Onsdagar jämna veckor lagar vi mat och de kommer till oss, och följande onsdag bjuder de oss på mat.
Vi började igår, hemma hos oss. Vi bakade pizza och efter maten åkte vi pulka. (Det har ju kommit massor med snö nu.)
Som vanligt tar gullungen Max (deras äldsta som är lika gammal) fram Villes bästa sidor. Max hade gjort ett halsband på förskolan som han hade med sig till Ville. De lekte hela kvällen utan ett enda tjafs. Och Märta var nöjd medan vi åt. Ibland går saker precis som man tänkt sig.
Och det verkar som att även mina bättre sidor kommer fram i detta umgänge eftersom jag var med ute i snön och hade riktigt kul.

I år kör Ville själv med snowracern. Men han blir rädd om det går för fort.

Det här med matlag är ju en bra idé. Roligare (och lite läskigt) att laga mat till andra, man skärper sig lite. Skönt att slippa laga mat och åka bort ibland. Kul att umgås även vardagkvällar för både oss vuxna och barn. Ny inspiration till mat, kanske. Bara bra saker.
Har ni någon erfarenhet av matlag?

Som Clara sa, det här kommer bli en fin vår. (Känns aningens långt dit just nu med tanke på väderleken,  men ändå.)

Jag är tandhygiensfascist. Jag hoppar ALDRIG över tandborstningen för egen del och naturligtvis gäller samma noggrannhet för mina barn, (så långt det är möjligt). Än så länge alltså Ville eftersom fröken tack och lov fortfarande är tandlös.

Min besatthet över rena tänder, undvika småätning samt inta flour efter varje måltid beror på att jag under den största delen av mitt liv haft enorma besvär med tandläkarskräck. Jag önskar innerligt att mina barn ska slippa det.
Villes första tandläkarbesök var inte lyckat då han tvärvägrade öppnade munnen. Tyvärr helt väntat. Han gick förstås med sin pappa så att jag inte riskerar överföra min ångest.
Vi vet alltså inte hur hans tandstatus är men får hoppas att den är bra.

Ville fick sin första tand när han var nio månader. Ungefär en vecka efter det utbröt ett smärre helvete här hemma. Ville vägrade tandborstningen med en aldrig sinande bestämdhet. Vi busade, tjoade, belönade och TVINGADE, men oavsett hur vi gjorde skrek han som en gris då vi borstade hans tänder. Rejält ångestladdat för alla inblandade.
Tandborstningen är egentligen det enda vi utsatt Ville för mot hans vilja. Ett tag blev han närmast hysterisk, då gav Robban upp, men inte jag. Låter kanske hårt och elakt, men tvärtom gjorde jag det förstås av kärlek. Jag är livrädd att han ska behöva stå ut med tandvärk eller att behöva laga hål.
Vi frågade två olika barnläkare om man verkligen ska tvinga sina barn att gapa trots att de skriker i halv panik. Utan tvekan svarade de att ja, det måste man. Ett tag var vi rädda att han skulle få men och för alltid hata att borsta tänderna. Men nej, så blev det inte.

När han blev ungefär två år och man började kunna resonera med honom, släppte det värsta motståndet. I dag går det hur bra som helst. Med våra mått mätt. Vi har ju en liten unge som vet vad han vill och inte så lätt övertalas eller charmas. Men tandborstningen flyter nu på utan gråt. Till vår hjälp har vi den elektriska tandborsten med fyrhjulsdrift, (jag som aldrig skulle ljuga för mina barn  ,) och timglaset. Ville vänder på timglaset och koncentrerar sig på det under de minuterna vi håller på. Tack vare timglaset går Ville med på att borsta längre.

Tandhygiensfascistips! Timglaset köpte jag på Ica Maxi tillsammans med en barntandborste.

Nu undrar jag; Hur fungerar det med tandborstningen hos er? Finns det flera fascister där ute?

Hon dregglar och spyr och dreglar och spyr. Vi byter body och haklapp åtskilliga gånger per dag, ändå börjar hon bli prickig under hakan.

I dag lyser flitens lampa här hemma. Jag börjar nu bli lam i höger underarm efter att ha redigerat bilder från Wisby Strand som en liten blådåre. Ska amma Märta, stretcha och sen köra vidare.

Vill du anlita mig som fotograf? Kontakta mig på info@fotoochform.nu

I dag har jag:
❁ Vaknat vid 7, relativt utsövd efter att ha haft en nöjd Märta kloss intill.
❁ Jobbat under tiden Märta sovit och Ville varit på förskolan. Stressade men klarade mig från svid i magen ändå. Brukar annars få det efter stress. Fick dock halsbränna.
❁ Tackat nej till en bröllopsfotografering trots att jag egentligen kunde, för första gången. Det känns ju lite knepigt, men det gällde midsommarafton…
❁ Inte bara kört förbi de vackra motiven längs vägen till förskolan. I dag körde jag in bilen till vägkanten och stannade för att fota: får och vintervyar.
❁ Bakat cornflakesrosor med stora älsket.
❁ Haft ont i nacken.
❁ Längtat efter våren.

 Bilderna på fåren tillägnas min systers kombo Lisas fårälskande mamma Lena.

Snart kommer en kompis och så ska vi ut i spåret och traska >>52 mil på ett år.

I dag kom lite snö. Med betoning på lite.