I fortsättningen kommer jag att blogga om böcker och läsning hos litteraturmagazinet.se. Bland litteraturvetare och journalister. Hej å hå, önska mig lycka till! Jag fick en förfrågan. Sa nej först. Men sen ja. Så nu kör jag.

Hoppas ni hänger med mig dit!

Ville fyra år, utgår från att allt/alla han ser är av hankön. Om figuren inte har långa ögonfransar, rosetter, långt hår eller rosa på sig förstås. Då utgår han ifrån att det är en feminin varelse. Även för mig ligger ”han” närmast till hands trots att jag verkligen försöker kalla de mesta och flesta för HON.

Men. Det hjälps inte. Alla är hanar för honom.

- Ser Ville en hare hoppa förbi på gräsmattan, refererar han till kaninen som en han.
- När det visas någon bollsport eller annan fartfylld, styrkekrävande idrott på tv är Ville helt på det klara med att det är män som idrottar.
- Om vi pratar om brevbäraren som lämnar post i hans lilla låda, säger Ville ”han” trots att jag alltid hänvisar till brevbäraren med ”hon”.
- När vi såg filmen Wall-E tog Ville de båda robotarna för hanar.
- Fågeln som flög in i vårt fönster förra veckan och dog, var en han.
- Alla figurer som Ville leker med eller bygger är killar för honom. De som helt uppenbart är tjejer intresserar honom inte.

Osv. Osv. I alla oändlighet.

Igår såg han Djungeldjuret Hugo på film och där finns ju också ”rävtjejen” Rita med. Eftersom Rita inte är pyntad med varken rosetter eller rosa svans, var det ju tur att att hon kallas rävtjej annars hade Ville tagit även henne för en kille.
Jag har tidigare varit emot att de feminina figurerna i filmer/böcker/tidningar märks med attiraljer och/eller med epitetet ”dam” eller ”tjej” framför. Men eftersom Ville utgår från att alla är av samma kön som han själv så verkar ju detta behövas.

Huruvida en kan uppfatta det nedsättande att använda prefixen tjej eller dam kan diskuteras. Jag som ser många fler fördelar med den kvinnliga könsroller jämfört med den manliga, ser det inte så. Det som är nedvärderande är att utan markering tolkas det till männens favör. (Läs gärna mer om detta på Feministbiblioteket.)

Fast egentligen är det inte ett dugg intressant för barn vad figuren i filmen har för kön. (Fram för filmer om HEN! Ska inte Sagolikts och OLIKAS böcker komma som filmer snart?) För det andra borde det i ett jämställt samhälle heta herrfotboll om vi ska fortsätta att kalla motsvarigheten för damfotboll.

Jag vet inte om Ville gör den här tolkningen för att vi i samhället utgår från den manliga normen, (som jag själv är ”skadad” av) eller helt enkelt för att han själv är kille. I vilket fall så stör det mig. Det är viktigt att han förstår att allt som killar kan göra kan tjejer göra, och att de med långt hår och rosetter utgör halva befolkningen och är vanliga människor precis som han själv. De är inga undantag som finns med ibland mer eller mindre i skymundan (som i övervägande del av filmer/sagor).

Eftersom jag och samhället vill olika saker med Ville så börjar jag nu (nästan) tycka att det är bra med den här märkliga snippmärkningen av idrotter och seriefigurer. Men vid tjejsamla där går fan gränsen.

Nu har vi en pergola vid vid vår uteplats på havssidan. Äntligen! Och fin är den. Jag har tjatat om att det skulle bli skitsnyggt med pergola hos oss, ett tag. Robban var lite tveksam först och vi var inne på att skaffa en markis istället. Men det skulle gå på 30 000 – 40 000. Hjälp!
Jag fick igenom min vilja när Robban fick se en bild på en nätt variant. Tillsammans med de snygga smidesfästena i väggen blev den riktigt snygg. Och den fantastiska ljusslingan från Granit som jag har sökt ett användningsområde till sedan jag köpte den för flera år sedan, blev pricket över i:et.
Pergolan skyddar oss från starka solstrålar när vi sitter till bords och den ger huset lite skugga. Vi får olidligt varmt inomhus på sommaren, men den här kommer förhoppningsvis göra skillnad.
Nu väntar vi bara på att träet ska bli grått och att en vinrankan ska klättra upp. Sen är det perfekt.

Som gjort för kräftskiva. 

P.s Idag är jag glad. D.s

Och apropå att göra någonting. Nu blev jag så jävla trött på TUKAN förlag som är skyldiga till de könsuppdelade pysselböckerna som cirkulerar i mina flöden (facebook, twitter, bloggar).

Bilden lånad från Rebecka Dahlberg.

Jag skickade just iväg ett mail till info@tukanforlag.se enligt följande:

Hej. Jag vill bara framföra hur fruktansvärt illa jag tycker det är att ni i många av era pysselböcker för barn förmedlar förlegade stereotyper. Istället för att försöka medverka till att vi ska få ett jämställt modernt samhälle där kvinnor och män, flickor och pojkar tillåts vara på fler sätt än två, bidrar ni till att gamla könsroller förstärks och hänger kvar. Till flickorna riktas rosa, glitter, utseendefixering, bakning, städning och andra hushållssysslor. Pojkarna i era böcker kopplas ihop med bilar, snickeri, riddare eller fotboll.

Det är mycket synd att uppdelningen är så tydlig då jag i övrigt gillar i era böcker. Kan ni möjligen försöka tänka om? Kan vi hoppas på att i framtiden få köpa pysselböcker med både blå och rosa färger, flickor och pojkar, glitter och verktyg blandat?

Vänliga hälsningar

Gör gärna detsamma! GÖR någonting! (Använd min text om ni vill.)

Vid diskussioner har jag fått höra, att eftersom jag är så förbannad och bryr mig så mycket om jämställdhet och genus t.ex., borde jag GÖRA NÅGONTING. Inte bara snacka. Eller skriva på bloggen. Någon tyckte jag skulle bli politiskt aktiv.

Och ja visst, jag skulle innerligt gärna ansluta mig till de andra i feministiskt initiativ här på Gotland. Jag SKA göra det. Jag ska bara ha tid först. Det är inte rätt tid i livet att påbörja saker utanför hemmet just nu.

Men det jag ville säga är att, jag GÖR någonting när jag skriver på bloggen. Jag sprider mitt budskap. Jag påverkar. Alla människor som läser blir påverkade på något sätt. En del kanske blir okonstruktivt arga och irriterade bara. Ni kan sluta läsa tycker jag. (Ni som gottar er i att störa sig på mina ord är inte välkomna här. Observera att detta är inte samma sak som att ha en annan åsikt som kan leda till diskussioner.) Somliga blir kanske uttråkade. Andra blir engagerade, får ett frö sått, tänker om, lär sig något och vissa får kanske vatten på sin kvarn eller bli stärkta av att fler tycker/tänker som dem. Jag får såndär fantastisk respons då och då ang att jag varit en ögonöppnare, att jag hjälpt människor att få på sig genusglasögonen eller tänka i nya banor. Det är i allra högsta grad att göra något. Ba så ni vet!

Jag har en McBook Pro som jag sitter vid nu. När jag arbetar sitter jag vid min windowsdator med supersnabb processor som är speciellt ihopplockad för att jag ska kunna redigera stora många bilder och bygga hemsidor. Men på kvällarna sitter jag hellre i soffan, och då är det Mac´en jag har i knät. Men, jag saknar photoshop på den här datorn och kan därför inte redigera bilder som jag brukar. Bl.a. därför har bloggandet blivit eftersatt. Så nu undrar jag:

Ni som använder Mac – vilka bildredigeringsprogram använder ni? Jag har sökt efter gratisverisioner som typ GIMP men hittar inget till Mac. Jag tar tacksamt emot andra tips gällande att blogga, surfa, arbeta med bilder/hemsidor vid Mac-datorer.

Sunkigt kollage från vår senaste kvällspromenad. Gjort med collageitfree.com 

Vi gillar temakalas i den här familjen. Eller.. JAG och Ville gillar det. Kring Villes fyraårsdag blev det både djungel- och sjörövartema. Det ena med barnen i släkten och det andra med små kompisar.

Till sjörövarkalset gjorde vi flaskpost som inbjudan, pimpade sugrör (så här), vek egna kalaspåsar (så här), gjorde små skattkistor av tändsticksaskar till kalaspåsarna där det låg chokladpengar och en döskallering, bakade en sjörörvartårta och samlade ihop alla husets glimrande leksaker till en skatt.

De hittade skatten!

Sugrör med döskallesegel och kalspåsar med innehåll.

 
Tårtan med godispengar och döskallegodisar på.

Jag älskar barnkalas, (nu som vuxen. Som barn vågade jag knappt ha kalas för jag ville inte stå i centrum, var rädd att det skulle vara tråkigt hos mig, att ingen skulle komma m.m. Jag ville nog egentligen och saknade det. Så jag tar igen det nu.) Om det finns några andra där ute som också älskar kalas, vilket jag tippar på att det gör, kolla i boken Alla balla kalas. En blir helt sjuk.

En vecka kvar sen är Villes sommarlov slut och då betecknar vi sommaren som över. Ingen mer sommarläsning alltså. Däremot lutar det åt att det kommer bli en hel del höstläsning då jag kanske ska börja blogga om böcker i ett annat forum. Jag är nästan säker på att jag ska ge det en chans och därför tror jag att det här inlägget är det sista på den här domänen, som handlar om böcker och läsning.

Det har varit en bra lässommar med tanke på omständigheterna. Jag har slukat åtta böcker med god läsaptit för ALLA var bra. Mer eller mindre.

Att leva ett liv – inte vinna ett krig av Anna Kåver. – Avväpnande om acceptans och hur du påverkar din inställning  och sinnesstämning. Gav mig aha-upplevelser. Värdefull. Har idag påbörjat en ny bok av Anna Kåver.

Kvinnorummet av Marilyn French – Feministisk klassiker. En sån som en ska ha läst. Intressant och gripande, men kräver sin kvinna.

Tarzans tårar – Klok och tokrolig feel-good bok. Lättläst.

Innan du somnar av Linn Ullman. – Magisk, kittlande och galen.

Bortom mammas gata av Alexandra Pascalidou. Jävligt viktig bok. Om rasism i Sverige. Efter denna köper du aldrig mer ett Aftonblad.

Den drunknade av Therese Bohman. – Mkt innehåll på bara 108 sidor. Sorglig historia om systrar och kärlek.

Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad och andra texter av Linda Skugge. – Varför har jag inte läst den tidigare?. Njöt av varenda textrad (förutom dem om katterna).

Livslinjer av Nancy Huston. – ÄLSKAR! En ny favorit. En spännande historia över fyra generationer, intressant upplägg. Vill läsa en gång till.

Har ni läst något bra i sommar som ni vill rekommendera?

Den här dagen blev inte alls som det var tänkt. Istället för att enligt planen pussa Robban hej då, när han tog avsked för att åka till Stockholm, kollapsade jag och han fick stanna hemma. Efter att ha gråtit ut hos mamma upptäckte jag att himlen störtade ju faktiskt inte ner. En känsla av skam kom över mig då jag lyssnade på radion om smittsam kolera, Behrings straff och andra på RIKTIGT hemska sorgliga saker. Vad fan lipar JAG åt liksom!? Perspektiv tack.

Sen kom jag hem till den här gullungen:

Och då kändes min verklighet riktigt fin igen.

Jag har börjat läsa Pigge Werkelins ”klockan 10:31 på morgonen i Khaolak” om när han förlorade sin familj i tsunamin. Jag har väntat med att läsa den länge. Inte orkat gå in i förtvivlan självmant liksom, men nu är jag redan pendlar in och ut så passar jag på. Men jag fasar.

I morgon är en annan dag.

Vardagspusslet, jag brukar inte använda det ordet, men det är ju precis vad det handlar om hela tiden. Livet är att få ihop det där förbannade pusslet. Som också är det viktigaste och största jag har. Vardagen är ju nu, nu, nu hela tiden och den vill jag njuta av. Men det är svårt. Oj oj vilken utmaning det är (i perioder) att  se det positiva i allt det fina jag har istället för att stressa runt och svära över allt jag inte hinner med, typ andas eller tänka färdigt en hel tanke.

Jag har två underbara friska barn, som förgyller mitt liv och är mitt allt. Det borde räcka för att göra mig lycklig varje dag. Men eftersom jag inte kommer vara deras allt, för evigt, känns det viktigt att jag månar om att leva för min egen skull också. Jag vill inte gå upp 100% i barnen, för deras skull. Och min. Mår jag bra, mår de bra.
Fast just nu vill de helst ha min (och pappans) odelade uppmärksamhet, båda två, hela tiden. Och mitt i den högljudda vardagen försöker jag och min älskade make desperat nå fram till varandra för att komma fram till åt vilket håll vi ska ro den här skutan. Ibland ror vi åt olika håll, inte konstigt eftersom vi inte hinner prata ihop oss.

Men för det mesta går det ju bra ändå. Livet består av uppförsbackar och nedförsbackar, som det ska vara. Men det är kämpigt när det är uppför. Oh yes it is! Och det är då mitt skrivbehov är som störst. I takt med knapprandet på tangenterna rinner ilska, sorg och ångest av mig.

Idag har jag i alla fall fått jobba ifatt en del, det är också bra medicin mot ångest. Bl.a. har jag blivit klar med bilderna från Jessica och Tommys bröllop. Och tänka sig, jag blev nöjd, igen. Nu hoppas jag bara att brudparet också blir det.

Jag har varit på ett möte idag som jag hoppas ska generera mer jobb. Ja ni läste rätt, jag som skulle jobba mindre. Men det här var något jag inte kunde tacka nej till. Jag ska ju ha något att bita i när hösten kommer också.

Ikväll känner jag mig nästan glad. Det råder frid och harmoni i vårt vita fräscha hem. Min axel känns bättre, golvet är rensat från leksaker, vi har tänt ljus, godisskålen är full och inom kort ska vi trycka igång Järnladyn. Vi ska se film för kanske första gången i år. Så ljuvt kan tvåbarnslivet vara. Ibland.

Hej hippa gummisnippa!

Förra lördagen fotade jag ett bröllop där halva brudparet och festskaran bestod av människor från England. Nina + engelska = ångest + rodnad + svettningar. Men det gick rättså bra ändå. De förstod det mesta av vad jag sa och dito. Kul hade vi. Jag blev lite kär i bruden faktiskt, igen. Fantastisk människa.

Deras bilder jobbar jag med nu. Jag är ensam hemma – HALLELUHJA!!! Lyssnar på sommarprat samtidigt. Har så här långt avverkat Anja Persson, Märta Tikkanen, Amanda Svensson, Lotta Schelin, Henrik Dorsin och Martina Haag, presenterade med den bästa först och den minst intressanta sist (Martina Haag lyssnade jag inte färdigt på).

Själslig status: Jag gick och la mig kl 20 igår kväll och sov som en död fram till 06. Vaknade med huvudvärk och en låst vänsterskuldra. Jag mår inte något vidare idag heller, men eftersom jag är ensam hemma kan jag andas.
Tusen tack för er kärlek ang mitt förra inlägg. Den här bloggen är just nu min spyhink, ursäkta. Det är precis som ni säger, jag borde inte jobba samtidigt som jag är föräldraledig – där har vi ett problem. Men jag VILL ju jobba, jag har en firma att sköta, jag måste och vill slutföra det jag tagit på  mig och jag måste och vill hålla den flytande. Jag vill inte BARA vara mamma. Men det är svårt att få ihop vardagen med två föräldrar som jobbar med sitt eget och aldrig stämplar ut + två barn. Fast snart är bröllopssäsongen över samt att Ville börjar på förskolan igen, och då hoppas och tror jag att ångesten är ett minne blott.

Hej kära dagblogg!

Just nu sitter jag i Villes säng på hans rum, med datorn i knät och (försöker) lyssna på Amanda Svenssons sommarprat. Ville sitter bredvid och försöker spela ett av mina gamla datorspel Donkey Kong, men blir hela tiden störd av Märta. Hon står nedanför sängen och sträcker sig efter Ville, vinkar och ramlar ner på ändan om vartannat. Och hela tiden låter hon ”mmmmmammammmmmmammammmmmmamma”. Jag älskar henne. Men jag är sjukt trött på det där ljudet.

Jag mår sådär. Jag är stressad. Typ hela tiden. Jag har massor av jobba att göra, massor av sömn att ta igen, massor av saker jag vill göra men jag hinner mest plocka leksaker, svara på fyraåringens tusentals frågor och hjälpa honom med fyratusen saker och så bära runt på Märta. Högerarmen är hela tiden lite domnad. Magkatarren gör sig påmind efter varje måltid.
”Mmmmmammammmmmmammammmmmmamma”.
Nu har dessutom stressen börjar slå ut viktiga funktioner. Som förmågan att tänka .tex. Igår räknade jag 187 + 3 = 200 (ang följare på instagram). (Svårt att tro att jag läst matte A-E en gång i tiden.) Jag skriver lappar med saker jag ska komma ihåg men jag skriver fel saker på lapparna och förstår ändå inte vad jag menade sen. Jag vet inte var jag lägger saker och jag kan inte ta beslut.

”Mmmmmammammmmmmammammmmmmamma”.

Och det här går inte. Nu kastar Ville saker på mig. Inte ens en liten jävla stund kan jag få ha mina tankar och öron i fred. Återkommer i ett annat liv.
Over and out!

P.s. Tänk över det här med att skaffa två barn JÄVLIGT NOGA! D.s

Sommaren går och jag fortsätter att fota bröllop. De två lördagarna som varit i augusti har jag fotat två helt fantastiska brudpar. Det ena i Roma, kan ni se massor med bilder på facebook: här. Speciella glada bilder laddade med humor. Jag älskar dem.
Nu i lördags fotade jag ett par som vill vara lite mer hemliga än så länge. Då var jag med redan från kl 10 när bruden gjorde sig i ordning. Jag tog 1600 bilder under deras magiska dag så jag har lite att gå igenom nu

Papiljotter, smink, champagne, blommor, den egendesignade klänningen, vänner, en klocka som tickar, vackra skor och bruduppsättningen.

Men nu hinner jag inte jobba mera för nu ska vi åka till Villes kompisar Oliver & Simon. Tjing tjong!

Vaknade denna dag med huvudvärken Allan (antagligen pga av 12 h arbetsdag igår). Men efter ett dopp i poolen (15 grader kall), en dubbel ipren och en kopp kaffe var jag i hyfsad form. Direkt efter frukost började vi förbereda för djungelkalaset som min Ville (snart fyra) skulle ha med sin kusin Julia (som precis fyllt sex).
Resten a dagen har vi andats djungelluft. Vi har garnerat djungelmuffins, bakat tigertårta, pyntat väggarna och oss själva i djungelstil, delat ut djungel-kalaspåsar och fotat små söta djungeldjur. Det var lyckat.

Nu är jag trött som sten och vill egentligen bara en sak – krypa ner tätt intill min älskade man. Ska bara borsta tänderna först. Såklart.

Nej nu skiter jag i vad det blir. Bara det blir något.

Det började med tidsbrist + prestationsångest, och sen blev det bara prestationsångest av alltihopa. Varje gång jag tänkt att nu ska jag skriva något så bara… nej. Tomt. I. Huvudet. Inget. Duger.

Nu har jag just varit och samtalat med Robbans kusins sambo/min kompis/annan bloggare som lyssnar till Elin och då mindes jag vad jag sa till henne en gång när hon hade bloggtorka: SKRIV NÅGOT BARA! VAD SOM HELST! DÅ SLÄPPER DET NOG.
Så nu provar jag med det.

Om den här bloggen ska fortsätta måste jag nog få ordning på några prylar:

1. Fundera inte på vad folk ska tycka, kör bara.
2. Alla kan ändå inte älska mig. Jag älskar inte alla, alla måste inte älska mig. Kör bara!
3. Bara för att bloggen inte växer, betyder det inte att den är dålig. Jag har läsare som återkommer. Var nöjd med det.
4. Släpp allt-eller-inget-principen. Bara för att jag inte kan/vill blogga om allt som jag känner/tänker/tycker behöver jag inte lägga ner helt. Blogga om VISSA saker, lämna andra saker utanför.
5. Fundera inte så mycket på vad du själv ska tycka sen när du läser igenom, kör bara.
6. Jag måste inte ha en intressant/snygg bild med i varje inlägg.
7. Jag ska lägga in wordpress-appen i mobilen igen.

Ja då får vi se om det här hjälper, om jag kommer igång igen. Hoppas det, jag saknar min gamla bloggspirit.

Puss på er alla som hänger kvar här hos mig och gillar min blogg. Puss till Elin för dagens samtal och puss till Lina Rasmussen som peppade mig i lördags. ♥