Jag klarade det! Idag är Fredriks utmaning #blogg100 över. Det innebär att jag, tillsammans med 600 andra, har publicerat ett eller flera inlägg per dag de senaste hundra dagarna, sedan 23:e januari för att vara exakt. Det kändes sjukt att anta utmaningen då i januari eftersom det var hela hundra dagar fram till idag, då. Men jag visste faktiskt hela tiden att jag skulle klara det. Antar jag något så ser jag till att ro det i land. Jag var så duktig att jag till och med förberedde tio inlägg i förväg som postades under de dagar då jag var på semester. Många gånger har jag inte haft en aning vad jag skulle skriva om, men när jag väl satte mig vid datorn har det lossnat.

Fördelar med utmaningen
- Jag har skrivit massor med inlägg som skulle legat kvar som utkast annars.
- Allt kändes plötsligt tillåtet att blogga om. Inget var för banalt. Det var befriande.
- I perioder flödade kreativiteten som aldrig förr.
- Jag funderar faktiskt på att fortsätta att blogga ett inlägg per dag.
- Strukturen det innebär att blogga ett inlägg om dagen tillfredsställer mig.

Nackdelar
- Tidskrävande.
- Framförhållning och planering har krävts.
- Det har blivit några slarvigt skrivna inlägg, och några ganska kassa.

Den trettonde maj ska några av alla blogg100-deltagare träffas på Historiska muséet. Lite långt bort för mig dock.

Jag tycker sociala medier är helt underbara, tänk så många nya vänner och bekantskaper jag och många andra fått tack vare twitter t.ex.

Nu ska jag hoppa på en ny utmaning. En fotoutmaning den här gången, som Kristina dragit igång. Hepp!

Varför bloggar jag och syns i sociala medier, undrar kanske somliga. Jag själv är en av dem ibland. Jag hör att det talas mycket om baksidan av facebook och bloggar. Det tar tid från verkliga värden, det ger bekräftelsebehov, folk bara skryter. Jada jada jada. Men jag tycker det viktigaste glöms bort. Att internet gör allas rätt att yttra sig möjlig. Astrid Johansson och Gina Dirawi är två bra exempel där sociala medier gjort gott. Oavsett om du är hemlös och utan ett korvöre på fickan kan du söka upp ett bibliotek, sätta dig vid en dator och göra din röst hörd. Oavsett om du kan stava, eller sär skriver (som  får språkpoliserna att rysa MOHOHAHAHAHAAA) kan du nå ut med din berättelse. Pengar, status, kontaktnät, utbildning hjälper självklart till, men betyder inte allt längre. För vem som helst kan starta en blogg och skriva om vad som helst. Jag tycker det är helt fantastiskt. Jag blir helt till mig när jag tänker på Sveriges yttrandefrihet och bibliotek.

Det finns många fördelar med sociala medier. All information vi får ta del av, hård fakta men också ”nonsens” om varandras liv. Det är mestadels till godo, tror jag. Inte var det bättre förr när ryktena gick, när en trodde att grannen hade det så mycket bättre osv. Det spekulerades och putsades på ytan till förbannelse, känslor i alla fall sådana som smärtar, skulle en hålla för sig själv. Visserligen finns de somliga som väljer att skriva om sina liv som vore det en dans på rosor jämt och jämt, vilket mest troligt inte är sant. Men jag förstår det också. Vissa vill skapa en positiv känsla med sin blogg. Internet är dessutom en hård plats, precis som övriga samhället, och det krävs mod för att våga berätta om sina svaga sidor.

Jag bloggar av flera skäl. Det är kreativt, jag gillar att skriva, att dokumentera, att berätta om vad jag tycker, att diskutera, det är socialt. Men ett skäl lyser starkare än de andra. Jag vill förändra! Jag vill försöka förändra min omgivning, samhället, världen. Jag vill få andra att förstå hur jag tänker kring feminism, jämställdhet, barnuppfostran m.m. Jag vill få andra att börja tänka som jag, eller åtminstone förstå mig. Det är politik.
Jag ser det som att jag tillsammans med andra feminister går med armarna om varandra rakt fram över hinder, hat och motgångar. Efter hand är det allt fler som sluter sig till vår klunga. De som väljer att inte sluta upp har rätt att stå utanför. Det är ok. Men det är för oss i klungan som jag bloggar. För att klungan blir större och för att jag är en del av denna gemenskap. Ju fler vi blir ju mer kan vi påverka. För att världen ska bli en bättre plats, för alla. För våra barn. För männen. För kvinnorna. För invandrarna. För homosexuella. För uteliggare. För andra minoriteter. För människor i Sverige och utanför. För feminister. För antifeminister. För ALLA.

Det jag skriver är inte MINA ord som tillhör mig och som jag vill hyllas för. Det viktiga med orden är betydelsen av dem och att vad som står bakom. Mitt mål är att du ska ta det till dig, låta mig förändra dig. Att du ska vilja komma in i gemenskapen och vara med och skipa rättvisa. Om du sedan vill sprida ordet och få flera med på tåget blir jag jätteglad. I min värld är vi ett lag. En som uppenbart inte vill vara med är Mia Skäringer, (fast undrar om hon ändå inte vill det egentligen, men att hon missuppfattat det här med feminismen bara). Och en som vill vara med är UnderbaraClara:

Den här kommentaren och Claras svar hittade jag här.

För er som är rädda att bli av med orden. Satsa på att skriva en bok! Där finns ingen retweet eller dela-knapp. Sociala nätverk är just NÄTVERK som bygger på att dela och sprida ordet. Vilket förstås alltid ska innebär att du länkar tillbaka till upphovsmannen.

Den magiska siffran för mig just nu är 400 vilket passar bra att orda om så här på dag 40 i #blogg100-utmaningen.

Jag har äntligen fått 400 prenumeranter på bloglovin´. Välkomna hit nya läsare! (För er som inte vet vad bloglovin´är, klicka här.)
Jag har (med lite vilja) närmare 400 prenumeranter på Instagram.
Jag har kanske snart 400 följare på twitter.
Jag har nästan 400 ”vänner” på facebook.

Följ mig om du är intresserad av mina poster, och tala hemskt gärna om vem du är och om du har en egen blogg så att jag kan kolla in dig. 

Nej nu får ni sluta kommentera så fasligt. Jag orkar inte läsa ert tjatter. Tror ni inte jag har annat att göra än att besvara kommentarer eller? (OBS! Ironi.)

Fast, vad är väl ett kommentarsfält  fullt med reflektioner och diskussioner…?!
Kanske ingenting jämfört med att få gensvar personligen. Jag var på fest i går och då fick jag det, mångfalt. En rysligt gullig tjej som jag aldrig träffat tidigare tackade, berömde och hyllade mig, (inte bara mig även Jenny, Lady Dahmer och Apan). Vi hade en mycket trevlig pratstund och den där ångesten jag skrivit om tidigare lättade lik en fjäder i vindfång. Herre Gun så skönt det är med medvind. Hon påminde mig om alla som faktiskt gillar det jag gör och brinner för samma saker som jag. Tack snälla Therese för ditt stöd, dina ord kommer jag bevara i mitt minne för att plocka fram i motiga stunder.

För övrigt hade jag en mycket trevlig kväll med Fredrika som blev trettio, samt hennes släkt och vänner. Det här var januaris sista (och tredje galej). Februari får bli en lugn månad för mig.

Jag hoppade på #blogg100, (som att jag inte har nog att göra?)! Men älskar utmaningar, vill blogga oftare och opretto. Så nu gör jag det bara.

Detta innebär att jag ska posta ett inlägg varje dag i 100 dagar. Under taggen blogg100 på twitter samlas inläggen från alla utmanare, likaså här.

Vill du också hoppa på utmaningen? Det är inte för sent. Eller egentligen började den igår, 23/1. Men du får börja när du vill.

Vi flyttade upp på övervåningen för ungefär ett år sedan, men den är ännu inte färdigmöblerad. Där har vi sovrummet, barnens rum (Villes än så länge), allrummet och ett badrum med bastu som inte är klar.

Vi är på jakt efter två fåtöljer till allrummet uppe och jag skulle kunna tänka mig en sådan här Winstonfåtölj i läder. Tänk att på ett vitt lammskinn, med en filt, kopp te och en trave goda böcker sitt uppkurad och fördriva vintern. En dröm som kostar 10 000 + barnvakt. Efter hand skulle den bli sliten och ännu snyggare. (Både fåtöljen och barnvakten kanske.)

Fåtöljen hittade jag här via shopello.se som är en sida där du kan jämföra pris och klicka dig vidare till rätt butik. Ganska smart för den som gillar att shoppa online. Ungefär som pricerunner fast med alla sortens prylar, både begagnade och nya. Det finns totalt nästan 2 miljoner produkter inom kläder, mode, hem, inredning, sport, fritid, bygg, trädgård, barn och familj.

Nu finns min första bokrecension uppe på LitteraturMagazinet.se, ”Klockan 10:31 på morgoneni Khao Lak” av Pigge Werkelin. Boken är ju inte precis i ropet just nu, men jag har helt enkelt inte vågat läsa den tidigare. Orka bli knäckt. Men nu är det gjort och jag klarade mig. Klicka er gärna in och delge era tankar om boken, om ni har några. Och även om ni inte har det, tycker jag ni ska besöka LittMag ändå för där finns ofantligt mycket intressanta saker att ta del av. Proffsiga recensioner, möten med författare och intressanta bloggare. Jag lovar att ni som gillar min blogg kommer uppskatta LitteraturMagazinet då jämställdhetslågan brinner stark.

I fortsättningen kommer jag att blogga om böcker och läsning hos litteraturmagazinet.se. Bland litteraturvetare och journalister. Hej å hå, önska mig lycka till! Jag fick en förfrågan. Sa nej först. Men sen ja. Så nu kör jag.

Hoppas ni hänger med mig dit!

Vid diskussioner har jag fått höra, att eftersom jag är så förbannad och bryr mig så mycket om jämställdhet och genus t.ex., borde jag GÖRA NÅGONTING. Inte bara snacka. Eller skriva på bloggen. Någon tyckte jag skulle bli politiskt aktiv.

Och ja visst, jag skulle innerligt gärna ansluta mig till de andra i feministiskt initiativ här på Gotland. Jag SKA göra det. Jag ska bara ha tid först. Det är inte rätt tid i livet att påbörja saker utanför hemmet just nu.

Men det jag ville säga är att, jag GÖR någonting när jag skriver på bloggen. Jag sprider mitt budskap. Jag påverkar. Alla människor som läser blir påverkade på något sätt. En del kanske blir okonstruktivt arga och irriterade bara. Ni kan sluta läsa tycker jag. (Ni som gottar er i att störa sig på mina ord är inte välkomna här. Observera att detta är inte samma sak som att ha en annan åsikt som kan leda till diskussioner.) Somliga blir kanske uttråkade. Andra blir engagerade, får ett frö sått, tänker om, lär sig något och vissa får kanske vatten på sin kvarn eller bli stärkta av att fler tycker/tänker som dem. Jag får såndär fantastisk respons då och då ang att jag varit en ögonöppnare, att jag hjälpt människor att få på sig genusglasögonen eller tänka i nya banor. Det är i allra högsta grad att göra något. Ba så ni vet!

Jag har en McBook Pro som jag sitter vid nu. När jag arbetar sitter jag vid min windowsdator med supersnabb processor som är speciellt ihopplockad för att jag ska kunna redigera stora många bilder och bygga hemsidor. Men på kvällarna sitter jag hellre i soffan, och då är det Mac´en jag har i knät. Men, jag saknar photoshop på den här datorn och kan därför inte redigera bilder som jag brukar. Bl.a. därför har bloggandet blivit eftersatt. Så nu undrar jag:

Ni som använder Mac – vilka bildredigeringsprogram använder ni? Jag har sökt efter gratisverisioner som typ GIMP men hittar inget till Mac. Jag tar tacksamt emot andra tips gällande att blogga, surfa, arbeta med bilder/hemsidor vid Mac-datorer.

Sunkigt kollage från vår senaste kvällspromenad. Gjort med collageitfree.com 

Nej nu skiter jag i vad det blir. Bara det blir något.

Det började med tidsbrist + prestationsångest, och sen blev det bara prestationsångest av alltihopa. Varje gång jag tänkt att nu ska jag skriva något så bara… nej. Tomt. I. Huvudet. Inget. Duger.

Nu har jag just varit och samtalat med Robbans kusins sambo/min kompis/annan bloggare som lyssnar till Elin och då mindes jag vad jag sa till henne en gång när hon hade bloggtorka: SKRIV NÅGOT BARA! VAD SOM HELST! DÅ SLÄPPER DET NOG.
Så nu provar jag med det.

Om den här bloggen ska fortsätta måste jag nog få ordning på några prylar:

1. Fundera inte på vad folk ska tycka, kör bara.
2. Alla kan ändå inte älska mig. Jag älskar inte alla, alla måste inte älska mig. Kör bara!
3. Bara för att bloggen inte växer, betyder det inte att den är dålig. Jag har läsare som återkommer. Var nöjd med det.
4. Släpp allt-eller-inget-principen. Bara för att jag inte kan/vill blogga om allt som jag känner/tänker/tycker behöver jag inte lägga ner helt. Blogga om VISSA saker, lämna andra saker utanför.
5. Fundera inte så mycket på vad du själv ska tycka sen när du läser igenom, kör bara.
6. Jag måste inte ha en intressant/snygg bild med i varje inlägg.
7. Jag ska lägga in wordpress-appen i mobilen igen.

Ja då får vi se om det här hjälper, om jag kommer igång igen. Hoppas det, jag saknar min gamla bloggspirit.

Puss på er alla som hänger kvar här hos mig och gillar min blogg. Puss till Elin för dagens samtal och puss till Lina Rasmussen som peppade mig i lördags. ♥

Hej och välkommen till min (nya presentation på min) fantastiska blogg!

Här publicerar jag bilder från underbara Gotland, mina charmiga ungar, mitt snygga hus eller andra vackra saker som jag går igång på. Jag postar texter från mitt fenomenala huvud som ofta handlar om feminism, föräldraskap, genus, normer och andra viktiga saker.
Jag är egentligen ganska rolig men det framkommer inte riktigt i bloggen, därför talar jag om det nu.
Andra saker som jag, enligt min man, är; manisk, kanske omtänksam, målinriktad, intensiv, bra på att lyssna, hysterisk, livsnjutare, nyfiken, impulsiv, temperamentsfull och känslomänniska. Om jag får lägga till rolig, smart och snygg så har ni mig personifierad.

Jag jobbar med mitt eget företag Ninas Foto & Form. Mina barn heter Ville (-08) & Märta (-11) och min man Robban (-80). Jag är feminist, vänsterpartist, storasyster, bokmal, utbildad sjukgymnast, öppen, rolig (fast det skrev jag va!?) och lite mesig på ett snällt sätt.

Jag gillar: feminism, böcker, inredning, teknik, kreativitet, vetenskap, kaffi med dopp, rosa, tysk ordning, nya människor och huvudfotingar.

Jag ogillar: att laga mat, mansgrisar, svett, att sy gardiner, kallprat, könsroller, språkpoliser och bråkiga pojkar.

Ofta inspireras jag av andra lysande bloggare vars namn ni hittar i länklistan längre ner i menyn. Men innan du klickar dig vidare, se till att klicka dig till bloglovin´för att bli prenumerant av denna förträffliga blandning av sött, salt och surt från spinnsidan.

”Kom alltid ihåg att du är helt unik. Precis som alla andra.” /Margaret Mead.

Vad säger ni, verkar det passa in på mig?

Jag är missbrukare. Ja, jag erkänner. Jag är en ”missbruksperson”. Än så länge är det inga jätteallvarliga prylar jag sysslar med men jag planerar att börja med tyngre (mindre lagliga) grejer sen som pensionär. Idag klarar jag mig inte utan socker. Jag dör lite om jag inte får godis och/eller fikabröd varje dag. Jag överanvänder förstärkningsord, som fan. Jag är beroende av kommentarer. Ni är alltså en del av mitt missbruk.

Stort tack för all feedback jag får. Jag blir glad som en skit oftast, eftersom de mesta som ni skriver är smickrande. Konstruktiva kommentarer gör bloggen levande och mig smartare. Ni får mig ofta att tänka ett varv till. TACK!

Men…. ju varmare det blir utomhus ju färre kommentarer får jag. Inte så konstigt, själv kommenterar ganska sällan numera. Beror också på att jag oftast läser bloggar på telefonen. Jag har sett att det ekar tomt i kommentarsfälten lite varstans. Det blev sommar och sol och koskit i hagen och det är ju härligt. Men. JAG KAN INTE LEVA UTAN MITT GIFT!
Därför har jag som den missbrukare jag är, lagt upp en applikation på bloggen där ni läsare med ett enkelt lite klick kan bekräfta mig. Helst vill jag ju så klart att ni kommenterar med era tankar och känslor, men när det inte finns tid eller lust till det, ge mig ett klick. Om ni gillar inlägget.

Under rubriken och efter varje inlägg,  intill länken som går till kommentarerna finns också det rosa lilla hjärtat. Klicketiklick bara.

Ge mig en dos genom att klicka på hjärtat. GE MIG!!!

Jo fan. Nu är jag tillbaka, tror jag. Bloggkrisen är förhoppningsvis över för den här gången. Äntligen. Det här var den värsta hittills.

Jag har diskuterat bloggeriet med både Jenny och Clara idag. Jag vet fortfarande inte helt klart hur jag ska tänka kring att skriva om barnen. Jag är helt säker på att jag INTE kommer berätta om deras känslor och att jag kommer fortsätta att lägga ut bilder på dem. Men hur öppen jag ska vara med mina ångestattacker som har med barnen att göra, återstår fortfarande att se.

Å ena sidan ger det mig mera att skriva om negativa känslor. Och också er läsare. Jag vill ha en ärlig äkta blogg. Blir det glättigt lägger jag hellre ner.
Risken finns att barnen när de läser min text missförstår mig och tycker att jag är dum i huvudet. Kanske kommer de ta illa upp över att jag lagt ut bilder på dem offentligt. Å andra sidan kanske de ser all dokumentation som en skatt (som jag själv tror jag hade gjort). De kanske kommer uppskatta mitt engagemang och förhoppningsvis tycka att jag är cool och bra. Som jag ju är.

Det är lite märkligt detta. Jag har tidigare varit säker och trygg i att vara öppen offentligt. Å nu denna osäkerhet plötsligt.

När jag kollar facebook och läser bloggar stöter jag på alla sorter. De som postar bilder på sina nakna barn där snippan/snoppen syns till inga bilder alls på barnen. Vissa skriver aldrig en negativ rad om hur det är att vara förälder, det är idel glädje och problemfritt, medan andra skojar om att de vill skänka bort sina.
Någon gråter live. En annan skojar om allt hela tiden och är nästan aldrig allvarlig. En tredje visar upp sitt trötta svullna jag. En fjärde ironiserar över både sina och andras små barn. En femte skriver om sina depressioner. En sjätte om sin (f.d.) barnlöshet. Alla har de gemensamt att jag gillar dem.

Men frågan är alltså vilken bloggtyp jag är?

BLOGGKRIS | Jag sitter just nu och går igenom mitt bloggarkiv. Håller på med evighetsarbetet att lösenordsskydda alla gamla inlägg. Är äntligen klar med 2009. Det tar ju ett tag, kan jag säga. Totalt har jag 2500 inlägg postade i den här bloggen.

Jag inser när jag läser mina gamla inlägg att jag var ganska ofta frustrerad när Ville var mindre. Lite märkligt för när jag tänker tillbaka minns jag den tiden som lycklig helt igenom. Men i bloggen verkar jag ofta arg och ledsen. Men det blev väl så eftersom det är om sådana känslor jag har störst behov av att skriva. Och jag ville också verka som en motpol till all bebislycka som en så ofta får ta del av på nätet. Undvek därför att skriva saker i stil med: ”mammas hjärtegulligulligull”.
På den tiden lät jag bara orden flöda via tangenterna och jag tänkte ingenting på hur det kunde uppfattas. Jag hade också ett behov av att provocera och att inte vara till lags. INTE vara den duktiga flicka jag varit och fortfarande oftast är i vardagen och i mötet med människor öga mot öga. (Jag har i stor del av mitt liv nickat och lett men inombords tänkt ”VA FAN” och via bloggen fick jag äntligen utlopp.)

Men just nu känner jag mig inte lika tillfreds med att vara personlig och arg offentligt längre. Jag har fortfarande störst skrivbehov när jag är ledsen, förbannad och frustrerad, men det känns inte längre helt rätt att skriva om detta i bloggen. Vet inte riktigt varför. Men helt klart har det med barnen att göra.

Jag fick mig en tankeställare av följande citat (huvudpersonen Miras tankar om sin son):

”Fast den här människan hade vuxit i hennes kropp, hade slitit sönder den när han kom ut, en gång hade delat puls och föda och blod och glädje och sorg med henne, var han nu en helt egen person, vars inre organ, tankar och själ och känsloliv hon aldrig helt och hållet skulle förstå. Det var som om man inte föddes med en gång utan en bit i taget; som om varje födelse också var en död, som om varje steg de utvecklades förflyttade dem längre och längre bort från henne, från att vara ett med henne, och med tiden skulle de, långt, långt borta från henne, smälta samman med andra, få barn själva, förenas och skiljas åt, fram till den slutgiltiga skilsmässan.” /Marilyn French, Kvinnorummet.

Precis så är det. Successivt blir Ville (och snart också Märta) en alltmer självständig individ som tycker och tänker själv. Jag kan inte helt förstå honom och inte han mig efter som vi har två olika hjärnor och är två olika personer. Jag har bara tagit för givet att han kommer begripa precis hur jag tänkt med de bilder och den text som jag publicerat. Att kärleken till honom är så stor och stark att allt annat är bagateller. Men nu har jag insett att han kommer göra sina tolkningar. Och plötsligt känns det…. svårt att blogga då.

Och  jag har kommit till nya insikter, (vilket visst händer mig var å varannan vecka numera). Under en kort period i mitt liv, då mitt bloggande var på topp, levde jag efter deviset ”alla andra är dumma i huvudet”. Men jag har nu insett att det var inget för mig. Det var av godo att testa, det gav mig kraft, mod och självkänsla att våga tänka så. Men, det gjorde mig till en ensam människa på något sätt. Jag blev inte ensam, men jag KÄNDE mig ensam.
Nu inser jag att alla människor tänker olika eftersom vi har olika erfarenheter och är på olika stadier i livet. Men INGEN är dum i huvudet, (med reservation för vissa undantag). Att läsa vad jag skrev år 2009 gav mig stor insikt i detta. Det jag tänkte då stämmer inte med det jag tänker idag. Jag har utvecklats. Om jag dömer någon för att vara dum i huvudet nu, så kanske denne tänker precis som jag själv gjorde nyss. Vill. Inte. Döma.

(Förresten blev jag nästan lite halväcklad av läsa min egen text från 2009. Låter ju hemskt men så var det. Jag verkade så negativ, tråkig och… töntig faktiskt. Men jag förlåter mig själv för det.)

Fick ett sms från en vän idag, som tackade för att jag med min blogg fått henne att bli uppmärksam på genuskrux i vardagen. Det gjorde mig riktigt glad och bloggsugen. Å därför blev det här inlägget till. Jag kommer förstås fortsätta blogga, jag ska bara komma på hur jag ska tänka kring det så att det känns bra.

Jo jag har en bloggkris, men är glad ändå. Jätteglad faktiskt.