Jag har en liten bloggkris. (Eller snarare, har haft, nu är jag ju på banan igen.) Jag har förlorat fem prenumeranter på kort tid och det bryr jag mig mer om än jag önskar. Det är svårt att nonchalera när människor som först gett mig en chans sedan tänker ”du var inte tillräckligt rolig, smart eller intressant så jag säger nej tack”.
Små bloggkriser har jag haft flera gånger tidigare. Det går till så att först tappar jag lusten helt. Känner för att stänga ner hela skiten och aldrig mer blogga. Dessa kommer ofta då jag förlorar bloggprenumeranter eller då statistiken sjunker, aldrig när jag får elaka kommentarer eller ”mothugg”, (det gör mig snarare vassare).
Men efter något dygns uppbehåll brukar jag sakna bloggen. Inspirationen kommer åter och jag får lust att skriva och fota massor av grejer. Plötsligt blir det helt tydligt för mig att jag bloggar så klart så länge JAG tycker det är roligt. Vad fan spelar antalet prenumeranter för roll egentligen!? Det är ju dessutom massor av människor kvar här hos mig som läser och kommenterar. 
För mig är bloggen ett uttryck för min kreativitet och för mig som person. I bloggen vågar jag ta plats.
Det är tack vare bloggen jag har vågat starta mitt företag. Jag har blivit mer självsäker, lärt känna mig själv och mina åsikter och jag har lärt mig en hel massa saker tack vare bloggen. Jag har fått nya kompisar och jag har tagit mitt fotograferande till en ny nivå. Dessutom får jag öva på att skriva. Jag har således mycket att tacka bloggen för och det vore idiotiskt att sätta stopp för detta. Jag vill förstås fortsätta att utvecklas.
Jag har i hela mitt liv varit en person som tänkt och tyckt mycket, men oftast hållit det för mig själv. För att inte störa någon annan, för att inte ta för mycket plats, för att inte trampa någon på tårna. Så fungerar jag fortfarande i de flesta relationer (förutom med mina närmaste). Jag ler och nickar men tänker inombords att ”nej så tycker verkligen inte jag”. Dock vågar jag allt oftare säga mina åsikter högt, även om jag helst väntar på att någon frågar vad jag tycker först.
Läser i ”Avig Maria” att Mia Skäringer dissar facebook och menar att det ökar på det okonstruktiva bekräftelsebehovet. Det ger låtsaasrelationer och tar plats från det riktiga livet. Dessutom kan man bli beroende av att gå in på sin iPhone för att kolla om man fått någon bekräftelse.
Jag både håller med och inte om detta. Facebook är jag själv inte mycket för. Där får man oftast bara ytlig information om människor och fladdriga relationer. Men en blogg fungerar delvis på samma sätt; man tar plats i den virtuella världen. Dock är det många facebookanvändare som tycker att vi bloggare tror att vi ”är något”. Jantelagen, ni vet. Ja, jag tror att jag är något. Jag är Nina och jag är bra. 
Jag håller med om att det tar tid, jag sitter mycket vid datorn. Men det är min hobby och delvis mitt jobb. Det tar inte tid FRÅN mitt liv, det berikar det. Jag trivs ypperligt framför skärmen.
Det där med bekräftelse är svårt att svara på. Men att ta plats kanske är synonymt med att söka bekräftelse?
Jag fick en kommentar på mitt inlägg om förskolan: ”Nina! Vet du, jag tror faktiskt det är så lätt att jag skulle ha lättare att hålla med dig (eller iaf förstå hur du menar fullt ut) om du valt att inte uttrycka dig som att du har den enda sanningen.”
Det tycker jag är lite märkligt. Jag skriver det jag tycker. Om jag skulle uttrycka att ”en kan tycka si och en kan tycka så” för alla andra människors olika åsikter då kommer det bli väldigt långa, svårlästa och ointressanta inlägg. Det är väl självklart att jag är medveten om att jag inte sitter på den enda sanningen, då skulle jag ju inte behöva skriva ut den. Men det är min sanning, och det är den jag framför här på min blogg. Och det kommer jag fortsätta med.
Härmed avslutar jag denna bloggkris.
Over and out!
Inte har den speciellt många barr att tappa heller.
