Ungefär så såg vår lediga torsdag ut. Och allt vi gjorde, gjorde vi utomhus.

Delta i tävlingen genom att:
1. Lämna en kommentar till detta inlägg. GLÖM INTE MAILADRESS!
2. Öka dina vinstchanser genom att skriva om tävlingen på din egen blogg eller facebook. Låna gärna bilden.
3. Gilla inlägget på bloglovin´ (om du använder det).

På söndag drar jag en vinnare som kommer få en Dolce Gusto Piccolo – liten och praktisk vit kapselmaskin att göra cappuccino, espresso, caffè latte, vanligt kaffe, varm choklad och många andra sorters drycker med. För mer info om kaffemaskinen, klicka här. (Jag har tyvärr själv inte testat den.)

Tävla på nu och lycka till!

Helgen i bilder via Instagram. (Klicka på bilderna för att se dem större samt läsa texten till.)

Men nu är den tyvärr över. Natti!

P.s I morgon presenterar jag en tävling med fint pris. Inte missa! D.s

(Sen åkte vi till Cattis, Matilda och Arvid och levde fint liv tillsammans med dem hela dagen.
På kvällen sprang jag en skön runda. Vi åt grillat och tog ett glass vitt på terassen. *lyckorus*)

Sen tog jag och Ville tag i graneringen av kakorna. För första gången provade jag att pynta med sugarpaste (från Panduro). Jädrar så skoj det var. Mycket mer lättarbetat än jag trodde.

Mina cupcakes

Ville fick självklart garnera själv, hans extra-allt-cupcakes finns på instagram.

Han växte och blev större. Ställde mer krav på stimulans och jag som mamma tröttnade på att leka leka leka. Föräldradagarna var dessutom slut. Det var dags för vårt barn att börja på förskolan. För er som inte har hört talas om förskola ska jag berätta.

Där kan föräldrar som måste arbeta lämna sina guldklimpar. På förskolan jobbar utbildad personal som har kanske världens viktigaste jobb. Fatta vilket ansvar! De får aldrig ha en dålig dag och verkar inte heller ha. Trots att de får jobba ute i ur och skur, torka bajs, bära tunga barn och jobba i hög ljudvolym har de glimten i ögat och ett leende till övers VARJE DAG. Med stort tålamod, kompetens och värme tar de hand om alla älskade ungar.
På förskolan finns massor av lek- och pysselsaker och personalen hittar på lärorika, roliga och stimulerande aktiviteter. Barnen får kärlek, uppmärksamhet, kroppskontakt, kompisar, lära sig saker och utvecklas. Allt detta till en kostnad på ungefär 1000 kr/mån. Detta har ALLA barn över ett år rätt till i vårt fantastiska land.

Förstår ni vad jag vill säga?

Jag är otroligt tacksam över att förskolan finns. Som svar på alla era kommentarer vill jag förtydliga att jag tror inte att förskolan behöver vara det minsta skadlig. Jag vet att långt ifrån alla barn gråter vid inskolningen. Jag förstår att utan förskolan skulle vissa familjer gå under. Många barn älskar sin förskola från första stund och gråter först när de behöver åka hem.

Alla barn är olika. Vissa kanske är helt ok med att börja redan vid ett år, andra vill inte vara utan sina föräldrar förrän de är tre. Med föregående inlägg vill jag visa att jag vänder mig emot att alla barn BEHÖVER förskolan från ett eller två års ålder. Jag ville lyfta frågan med föräldraförsäkringen. Och jag vill passa på att slå ett slag för down-shifting. Jag vill absolut inte kasta skit på förskolan och dess fantastiska medarbetare för jag tycker det är en viktig organisation som jag själv bara sett goda saker komma ur.

”Om våra barn inte ges möjlighet till att etablera en trygg och stabil anknytning under de första två levnadsåren riskerar de att drabbas av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och vidmakthålla vuxna kärleksrelationer. Det kan även ge upphov till dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.”

Tyvärr men ja, jag tror faktiskt det kan ligga något i detta. Som jag skrivit tidigare: Förskolan är, när det gäller barn upp till tre år, till för FÖRÄLDRARNA. Det är för att föräldrarna ska jobba som förskolan finns, tänker jag. Barn under tre år BEHÖVER inte socialiseras. Mellan två och tre kräver barnet lite mer stimulans än att bara ligga i ett babygym eller sitta i gungan men att vara med i köket, samtala med föräldern, följa med att handla osv räcker långt. Dock innebär inte föräldrarna och hemmet trygghet för alla barn, och då är förskolan fantastisk även för barnen.

Bra att debatten blossar upp igen. Jag tycker vi ska bli bättre på att ifrågasätta och reagera mot att lämna ifrån oss gråtande barn som att det vore helt normalt och ett nödvändigt ont, (vilket det i vissa fall är men i många fall inte). Dock saknar jag att debatten tar upp den viktiga aspekten om hur arbetsmarknaden ser ut. Kvinnor tar ut 80% av föräldraledigheten. Kvinnor har lägre löner och lönegapet ökar som mest under småbarnsåren. Föräldraförsäkringen måste individualiseras. Männen måste ta ut sin del av föräldraförsäkringen. Om männen prioriterade att leka och kramas med sina barn istället för att arbeta skulle hälsan hos både män och barn förbättras, tror jag. Kvinnor gör redan allt vad de kan och lite till, för sina barn. Tar ut den största delen av föräldraledigheten, vabbar och går ner i arbetstid, vilket gör att den onda spiralen där kvinnors låga status på arbetsmarknaden snurrar vidare. Kvinnor förlorar status och inkomst men är segrare ändå då de har bäst relation med sina barn. Dela på tiden med barnen så vinner alla.

Idag vaknade jag trött. Märta är sedan två dagar mer missnöjd både dag och natt. Kanske tänder på gång?
Efter att jag lämnat Ville på dagis lämnade jag Märta hos mamma. Sen åkte jag hem för att slutföra uppdragen jag tagit på mig via Ninas Foto & Form. Jag blev inte riktigt klar idag heller, men nästan.

Jag känner mig lite villrådig ang bloggen för närvarande. Jag har dels inte tid att skriva så ofta som jag vill. Tidigare satte jag mig och skrev ner mina tankar och reflektioner i samma stund de uppstod. Nu finns inte tiden plus att jag fått prestationsångest då bloggen blivit större. Jag vill numera tänka igenom noga innan jag skriver vilket ofta resulterar i att det inte blir något alls. Och ju färre ämnen jag hoppar över ju mer meningslöst känns det att skriva överhuvudtaget.
Jag vill ju delta i heta diskussioner. Men jag hinner inte med.
Sen känns det lite trist för trots att läsarantalet ökar så minskar antalet kommentarer. Kanske för att jag själv inte hinner/orkar kommentera på andras bloggar längre. Men jag klagar inte. Åtta kommentarer till så är jag uppe i 10 000 stycken (sedan jag startade blogga på ninaruthstrom.se dvs för exakt två år sedan). Tack alla tappra läsare för att ni delat med er av tankar, reflektioner, beröm och kritik till mig. Det betyder mycket. Hoppas ni vill fortsätta hänga med mig.

Vidare tänker jag till och från på det dilemma det innebär att lägga ut bilder och text offentligt om och med sina barn. Nu när jag läste ”Felicia försvann” som tog upp ämnet började jag fundera igen. Det känns både och det där. Ju äldre Ville blir ju mer tveksamt känns det. Vad säger att han kommer förstå hur jag tänkte när han blir större. Han kommer ju tolka det hela på sitt sätt. ”Barn har en till låns” så det är bara att hoppas att Ville och Märta kommer uppskatta mig och mitt sällskap när de blir äldre och kan välja bort mig.

Och fotograferandet då. Nu finns ju instagram som jag ÄLSKAR. Känns plötsligt överflödigt att posta bilder på bloggen. Men den lusten kommer väl åter.
Bokrecensionerna ska jag nog sluta med också. Tar för mkt tid. Kanske skulle ha ett bokinlägg per månad istället med bara korta kommentarer och betyg. Får se.

Sen har Jenny och jag diskuterat om det där med ideal och bloggar. Att även om jag försöker ge en ärlig bild av mig själv, så bidrar även jag till normen om den ”perfekta kvinnan” då jag postar hembakat bröd och städade rum. Kanske är ni många som får dåligt samvete av att läsa min blogg?! Det känns jobbigt. Men å andra sidan skulle jag inte få läsa så här fina ord: ”Och jag älskar din blogg, som skiljer sig från andra och består av Både Och. Både yta och själ. Både glädje och sorg. Både lycka och surhet. Hemorrojder och hemgjord saft. Det ska du ha cred för.” Om jag inte bloggade. Så nej, jag ska inte sluta. Jag krisar bara lite.

Dags att hämta sturungen.

Hej då!

Betyg: ♕♕♕♕ ♕

I den här boken berättar Felicia om sina upplevelser och minnen från barndomen som en av nio ungar till den kända s.k. ”barnexperten” Anna Wahlgren. Korta avsnitt utan kronologisk ordning tar oss igenom denna fängslande uppväxtskildring som ger mig vatten på min kvarn. Jag har sedan jag hörde talas om Anna Wahlgrens metoder varit mycket skeptisk till hennes råd, tankesätt kring barn och person (som hon framställts i media). (Skrivit om hennes metoder här.) Jag har haft på känn att den människan är inte riktigt klok vilket också blir fullständigt uppenbart när jag läser Felicias ord som kokar av hat.

Tydligen tycker många att den här historien är en privat angelägenhet. Fast det tycker inte jag. Felicia har inte valt sin mamma, varför ska hon som vuxen tvingas hålla en ovän om ryggen. Snarare känns boken otroligt viktig inte minst eftersom Anna Wahlgrens metoder fortfarande förespråkas ( av bvc här på Gotland t.ex). Även om historien inte är helt sann (vilket jag tror den är) har den ett stort värde då många barn växer upp med alkoholiserade och/eller narcissistiska föräldrar. Jag tycker Felicia är enormt modig som delar sina skamfyllda känslor och med oss. Dessutom menar författaren att hon har all rätt att skriva om hur Anna gjorde eftersom Felicia i sin tur blivit uthängd i mammans böcker.

”För påseende
Skyltdocka. på presskonferenser, i artiklar, i krönikor, i böcker….//…
Sätt inte ut barnen i skylten med namn och fotografi. Inte på Facebook, inte i bloggen, inte någon annanstans.
Klä dem, men inte i betraktarens kläder. Det tar lång tid att laga skyltdockor.”

Bokens syfte är ju större än att enbart smutskasta Anna Wahlgren vars karriär antagligen och förhoppningsvis är över för gott. Författaren berättar också om egna misstag där hon delvis går i sin mammas fotspår. Boken är en hyllning till pappan, vilket jag tycker känns märkligt eftersom han är frånvarande i princip hela hennes uppväxt. Därtill handlar den om att förlåta. Om en kan gå vidare utan att förlåta. Det är en tänkvärd frågeställning. Vad tror ni? Måste en förlåta för att kunna gå vidare.

Insåg snabbt att jag klätt mig fel, att springa i bylsiga kläder är jobbigt. Det liksom hoppar allting. I takt med knäckebrödet, jordnötssmöret och kaffet i magen. Fick lätt blodsmak efter fem minuter men det rättade till sig. Var ju tvungen att stanna FÖR ATT FOTA ibland. Det var magiskt vackert med blå, rosa och vita sippor, mystackar, sol, blå himmel med tunna moln. Efter drygt tre km var jag hemma igen. Som en lite lyckligare människa. Endorfiner & vårkänslor är bra grejer. Och så stretch på det.

Jag sprang tamigfan.

Första gången som tvåbarnsmoder. Får se om det spritter till snart igen.
Så här såg det ut sist jag sprang.

Jag har alltså sedan Märta kom (för sju månader sedan) tagit varje ”ledig” stund jag kunnat till att arbeta. Jag har smitit ifrån, jag har sagt ”mamma kommer snaaaart” och jag har hela tiden haft arbetsuppgifter hängande över mig vilket gjort mig närvarande fysiskt men inte själsligt. Arbetsuppgifterna har jag själv helt frivilligt tackat ja till. För så fungerar det att vara sin egen chef, då har en ingen annan att skylla på. Jag har på något sätt lurat mig själv att tro att mina firma Ninas Foto & Form är en hobby. Men bara för att jag älskar att fota och webbdesigna är det fortfarande ett jobb. Det är roligt ja. Men inte när tiden egentligen inte finns. Och en ska inte arbeta då en är föräldraledig. Kom jag och Robban på i lördags när vi luskade i varför jag inte mår bra.

Därtill har Robban ett jobb som han aldrig är helt ledig från. Även han brottas med att verkligen vara här när han är hemma. Att ha TVÅ föräldrar som tänker jobb samtidigt som två ungar ska stimuleras och uppmärksammas är ingen höjdare. Så nu får det vara slut på det.

Nu ska jag arbeta färdigt det jag tagit på mig. Jag har idag skickat mail till de som skulle bli mina framtida kunder och meddelat att de får söka hjälp på annat håll. Svårt och läskigt men nödvändigt. Jag måste prioritera mig själv och min familj först nu. Firman får vila. Att jag är mamma går först och är störst. ”Karriär” är inte viktigt just nu. Det känns så otroligt skönt att ha kommit fram till detta. (Synd att det skulle ta sju månader, men bättre sent än aldrig.) Jag hoppas dock att jag även i fortsättningen får förfrågningar och att det är upp till mig att tacka nej. (Jag kommer självklart fota de nio bröllop jag tagit på mig.)

Idag jobbar jag med collage.

Men nu krånglar internet och jag vill egentligen gulla med bebis och träffa Linda, Gabriella och Maja. Det får vara färdigjobbat för idag.
Over and out!