Förskolan – för barn eller vuxna!?
Postat: måndag, 30 januari, 2012, kl 12:10 | Kategori: Åsikter, Feminism/Genus, Föräldrarelaterat | 26 kommentarer
Förskoledebatten har blommat upp igen. Jag har skrivit om det tidigare (här och här bl.a.), vilket engagerade och upprörde en hel del. Det var ungefär 1,5 år sedan men jag står ungefär fast vid åsikterna jag framförde då. Hur mycket ni än kommer missförstå mig och ogilla att jag spär på erat dåliga samvete tycker jag att:
Förskolan är, när det gäller barn upp till tre år, till för FÖRÄLDRARNA. Barnen är på förskolan för att föräldrarna behöver(?) jobba. Jag vet att det finns en läroplan och en pedagogisk linje men jag tror verkligen inte att barn (under tre år) BEHÖVER detta. I mina tankar är alltså förskolan, trots läroplanen och målen för verksamheten, förvaring av barn (under ungefär tre år alltså). Jenny påpekade paradoxen i att det å ena sidan är bra för barnen med förskola iom läroplanen men å andra sidan får barn till föräldralediga ENDAST vara 15 timmar på förskolan. När man får syskon är helt plötsligt den nyttiga läroplanen inte så viktig längre? (Har Bella lust att dela med sig av sina tankar kring detta?)
Ville började förskolan när han var två år. Jag hade hellre väntat tills han var tre, men jag var så sugen på att börja jobba mera. (Jobbade innan dess 1,5 dag/v då pappa Robban var hemma. Robban jobbar alltså ca 70% ) Ville gillade förskolan direkt, de andra barnen och leksakerna, men han HATADE att jag skulle gå där ifrån. Inskolningen tog över tio veckor, (för att vi vägrade lämna honom gråtandes). Det har aldrig varit tal om att Ville skulle gå mer än 15 timmar, men ändå var han ledsen vid lämning och jätteglad vid hämtning ett helt år. Först när Ville blev tre år började han längta och tycka om förskolan på riktigt. Nu har han inte så bråttom hem när vi hämtar honom. Nu har han verkligen något ut av att vara där.
Vi tycker 15 timmar känns lagom fortfarande. Vi skulle aldrig stå ut med att ha barnen 40 timmar på förskola. Då skulle vi hellre sälja huset.
Det är tråkigt att nationalekonomen John Maynard Keynes som på 1930-talet förutspådde att hans barnbarn bara skulle behöva jobba tre timmar om dagen, eftersom produktionen effektiviserades i så hög takt under 1900-talet hade fel. Istället jobbar vi nu minst lika mycket med att öka produktionen av varor och tjänster i samhället så att extrem-konsumtion uppstått. Folk måste jobba mer för att ha råd med mer. Vi köper mer, jobbar mer, stressar mer, umgås mindre, bränner ut oss och blir alltmer olyckliga. Härliga tider!
Nu till själva kärnan i det här problemet. MÄN! Ta ert ansvar! Kvinnor jobbar deltid. De släpper taget om pensionspoängen. Kvinnor pusslar med arbetstider för att kunna hämta tidigt. När kvinnor startar företag gör de det för att ha mer tid till sina barn. MÄN som startar eget kan ABSOLUT INTE vara föräldralediga. Jag är 100% för jämställdhet men inte när den sker på bekostnad av barn, som underbara Clara så klokt framför idag. Alltså tycker jag kvinnor gör HELT RÄTT i att prioritera att vara med sina barn framför att arbeta. Men när ska männen börja prioritera om? Förmodligen inte förrän vi får en individuell föräldraförsäkring.
Jag vill också passa på att slå ett slag för att den föräldern som arbetar mindre (nästan alltid kvinnor) och proriterar barnen borde få en viss summa av lönen från den föräldern (nästan alltid mannens) som arbetar mer, till framtida pension.
Ni kvinnor som läser detta och får dåligt samvete, förmodligen behöver ni inte alls ha det. Förmodligen gör ni redan vad ni kan för era barn. Ni jobbar säkert deltid. Skjutsa över det dåliga samvetet på barnen pappor istället. Eller ännu bättre, gå ner i tid båda två och slipp det dåliga samvetet.
Jag både håller med, och inte håller med. Jag tror inte att små (eller större) barn behöver förskola, men -förutsatt att det är en bra miljö och att barnet trivs- finns det ingen som helst anledning att tro att barn generellt mår sämre av det heller. Jag ogillar väldigt starkt den här kategoriseringen som förekommer (menar inte det här inlägget utan generellt) gällande hur förskolan ser ut och den ”magiska” tre-års gränsen.
En del barn passar aldrig i förskolemiljö, en del gör det från tidig ålder. 40-timmars veckor tror jag aldrig är optimalt, men en del har inget val och då tycker jag att det är viktigt att arbeta för en bra förskoleverksamhet med lagom stora barngrupper. Jag tycker faktiskt inte alls det är paradoxalt med 15.-timmars gränsen som en del kommuner har, det är en ren kostnadsfråga; utgifterna för 15-timmars barn blir lägre för kommunen än för heltidsbarn, samtidigt som intäkterna oftast är desamma. Sen kan jag tycka att man eventuellt bör fundera kring en åldersgräns just för barn till föräldralediga, OM det skulle kunna generera mindre barngrupper och bättre verksamhet.
_________________________
Nina svarar: Jag fick just ett adekvat meddelande på twitter att för barn som har föräldrar som inte talar svenska kan det faktiskt finnas ett BEHOV av förskola, pga språkutvecklingen. Det kan också finnas trasiga familjer där barnen inte får den uppmärksamhet och möjlighet till utveckling som en ”normalfamilj” då kan också förskolan fylla ett behov för BARNEN.
Men annars precis som du skriver BEHÖVER barnen inte förskolan även om det är utvecklande att vara där. Jag tror inte att barn behöver mer utveckling än vad de kan tillgodo sig i hemmet. Sen om det är rent DÅLIGT för barnen att vara på förskolan, det tror jag väl inte så länge barnen inte är där för länge, att grupperna inte är för stora och att personalen har tid/ork/lust att bära omkring på de små barnen. Men jag tror fortfarande att det BÄSTA för en ettåring är att vara hemma med sina föräldrar.
Sen är förstås alla barn olika. De finns vissa som inte får ångest av att lämna sina föräldrar och så finns det de som får det. För Ville hade det varit optimalt att börja vid tre års ålder. Och nu som treåring är det alldeles lagom att gå 15 h/v.
Ang 15-timmarsveckor när man har syskon: jag tycker att det bevisar att man säger att det är bra för barnen att vara på förskolan pga läroplanen för att lindra föräldrars dåliga samvete över att de lämnar sina barn.
Jag är övertygad om att det är olika beroende på förskola, pedagoger och barn för oj vad jag inte håller med dig! Båda mina barn har lärt sig otroligt mycket på förskolan långt innan de fyllde tre (ger gärna exempel om du är nyfiken)!
De av mina vänner som har äldre barn säger nästan alla att de ångrar att de inte var hemma mer med sina ungar när de var tio år än när de var tio månader. I väldigt många familjers ekonomier funkar det inte att båda (eller ens någon) går ner i arbetstid, och i de ensamstående föräldrarnas fall är jag övertygad om att andras åsikter om ”dåligt samvete” inte hjälper någon alls. Jag har inte dåligt samvete och tycker inte heller det är upp till mig att ”bestämma” hur andra ska lösa sina livspussel. Genom att skapa en trygghet för barnen lär vi dem att våga ta för sig, att bli sociala och lära sig respektera både sig själva och andra människor. Det är viktigt att föräldrarna är där för sina barn, men det är också viktigt att vi låter våra barn få ett liv utanför egna familjen.
Jag hoppas att ni lyckas hitta en lösning som funkar för er i er familj, och att alla andra hittar lösningar som funkar bra för dem. Det är ”farligt” att generellt peka med pinnar och bestämma vad som är bäst. Anser jag!
_____________________
Nina svarar: Jag misstror absolut inte att barnen lär sig ngt på förskolan. Mycket eller lite är relativt till hur barnet har det hemma. Ville har nog lärt sig det mesta av mig och Robban. Många säger ju t.ex. att språkutvecklingen kommer igång när barnet börjar förskola men det stämde inte alls här. När han är hemma hos mig eller Robban är vi en vuxen som pratar med ett barn, till skillnad på förskolan då det går 4-5 barn per vuxen. Självklart blir det mer prat för Ville hemma. För vi pratar mycket med honom. Däremot har han lärt sig en hel del om könsstereotyper, köra bilar i krock och att benämna tjejer och killar som ”dom” och ”vi”.
Men grejen är den att jag anser att barn under 2,5 – 3 år inte har det behovet av utveckling. Alltså, att vara med när föräldern gör olika saker och ibland träffa jämnåriga på öppen förskola t.ex. är gott nog.
Det ä mycket möjligt att det finns familjer där det inte är ekonimiskt möjligt att gå ner i tid. Det är tråkigt, men då är det inte mkt att göra. Men det finns också ett mycket stort antal familjer där det ÄR ekonomiskt möjligt men man ändå väljer att inte göra det. Naturligtvis är det upp till varje familj. Men jag vill skriva hur jag ser på saken och ev. väcka tankar. Ibland undrar jag om folk tänker på att det ens är möjligt att skjuta fram förskolestarten.
När jag har berättat för människor att Ville inte skule börja förskolan förrän han var SOM MEST 2, har jag ofta blivit bemött med att det är SYND om Ville som inte får börja på förskola. ”Fattar du hur mycket han kommer komma efter eller” osv. Då vill jag bara förtydliga att så behöver det inte alls bli.
Jag håller helt med dig! Förskolan är till för föräldrarna de första åren av barnets liv och först efter en viss mognadsnivå vänder det. Vissa dagar har jag god lust att hålla barnen hemma (och det gör jag ibland också) av pin kiv, för att det känns fel att lämna dem (främst David som bara är två), men skola, jobb, och våra vuxna behov kommer oftast före.
När det gäller anledningen till att kvinnor är de som jobbar deltid och hämtar barnen tidigt pratade jag och maken om just detta i helgen och i vårt fall så är Henrik redo att offra heltiden om jag har ett jobb där jag känner att jag vill något, förutom att bara vara och tjäna pengar. Jag tror också att det oftast blir så, kanske inte för att kvinnor vill mindre med sina jobb utan för att vi ofta är fostrade att inte framföra vår egen vilja och våra önskemål. Helst ska vi ju till och med främja andra framför oss själva och då blir vi sämre på att ställa krav på att få jobba heltid. Och ställer vi inte krav så är det inte heller konstigt att det är den (enda) i familjen som gör det som också sedan kommer jobba heltid (mannen) medan den andra (kvinnan) har vikt sig och kanske till och med ser större poäng med att inte låta barnen vara heltid på förskolan.
Det är en tråkig, men viktig diskussion som måste föras i hemmen. Jag skulle t ex välkomna kvoteringen av familjepengen för att till en början påtvinga en ändring i inställningen hos blivande och befintliga föräldrar. För precis som för barn är ”fri lek” även för vuxna en fälla att cementera unkna könsroller i.
Du äro en vis kvinna och jag håller med dig! Jag har jobbat mycket med trasiga barn och som du säger är förskolan i dessa fall väldigt viktigt! Jag kommer göra allt för att kunna vara hemma så länge som möjligt med Limme. Nu ska hans pappa börja vara föräldrarledig två dagar i veckan från och med Mars men vi kommer att vara föräldrarlediga båda två. Till nästa år kommer jag att börja plugga på distans och så hade vi tänkt ansöka om vårdbidraget så förhoppningsvis behöver vi inte dra nytta av förskolan innan han är 2,5 år.
bra sagt, Nina! kunde inte sagt det bättre själv
våra barn har inte bett om att få födas, vi väljer själva att skaffa barn med våra enga syften för dem. Mina syften med mina barn är inte att förvara dem på förskolan. Här hemma pysslar och knåpar vi med fp dagar, delar mellan oss och farmor/farfar… man blir inte rik. Inte på pengar, men på kärlek! ( jag vet, floskelvarning, men sant för mig)
Jag har skaffat dessa underbara små telingar för att jag vill, inte för att de vill… I detta ligger ett stort ansvar att forma dem till förståndiga och självständiga världsmedborgare. Det ansvaret är mitt!
I stort så håller jag med. Det är -som sagt- kategoriseringen jag ogillar, och när man pekar ut förskola för små som något dåligt, för det behöver det inte vara. Min (mycket verbala och ganska tidigt utvecklade) dotter hade absolut utbyte av förskolan före tre års ålder, även om hon inte hade behov av den, och det gäller många barn.
Sen håller jag inte alls med om 15-timmars slutsatsen, men det är för att jag ser det precis tvärtom: Det faktum att barn til föräldralediga får ha 15 timmar och inte bara vara hemma är ett tecken på att man betraktar förskolan som mer än förvaring.
[...] ska kunna få ta del av. Tanken är att förskolan är till för alla. Därav femtontimmarsregeln, för er som anser att den är [...]
Som flera ovan så är jag av åsikten att det kanske inte är en direkt fördel för barnen att vara på dagis före 3 men att det heller inte är direkt skadligt för det flesta barn. Hur inskolningen går beror också mycket på vilken fas barnet är i just då, och ibland kan 2-årsåldern vara svårare än 1,5-årsåldern. Men jag känner alltså inte att man offrar barnet om man sätter dem på dagis tidigare. Sen håller jag med om att det är viktigt att prioritera korta dagar om man har möjlighet, inte minst för att man gärna vill umgås med sina ungar.
Men nu när jag har flera barn inser jag att mycket av det man oroar sig för när de är små faktiskt inte är det som verkligen är viktigt i det långa loppet. Det jag känner just nu som är den viktiga kampen, är att försöka hålla ihop familjen, att få vardagen att fungera, att hålla sig själv i någorlunda form så att man orkar vara en vettig mamma som håller fast i åtminstone några av de ambitioner man hade innan man fick barn. Att försöka vara lyhörd gentemot sina barn och alla varierande behov de har av att vara små, stora, ansvarsfulla, trotsiga mitt bland alla dagislappar, läxor, gympapåsar, utflykter och kräksjukor. Kanske är det inte dagisstarten som är viktigast att fokusera på, utan att familjen fungerar och mår bra så att uppväxten blir bra i det långa loppet. Men visst, om man får ihop det utan att vända ut och in på varandra så är det ju inte dåligt att vänta med dagis (förskola) så länge man har möjlighet att låta barnet träffa andra barn innan och träna lite på kompisrelationer.
Ja, som du läste i mitt inlägg om förskolor så anser jag att små barn inte behöver det. Jag tror att det är för många aktiviteter i allt för tidig ålder och det leder bara till att barnen mår dåligt.
Barn under 3 år utvecklas inte långsammare eller mindre för att de är hemma. Förskolan har en läroplan (som är viktig och bra ur kvalitetssynpunkt) men har inte något att göra med frågan om från vilken ålder barnet bör börja sin förskolevistelse. Jag tror inte det är många som arbetar inom förskolan som hävdar att förskolevistelsen är ett måste för barn under 3, eller? Det är av denna anledning som ”allmän förskola” finns, alltså att barn som har föräldrar som inte jobbar, ändå har rätt till avgiftsfri förskola 15 tim/vecka från hösten det år barnet fyller 3 år.
Att förskolan skulle vara ”förvaring” för barn under 3 år kanske stämmer för föräldrarna, vi som jobbar på förskolan (i alla fall alla som jag har träffat) har bra mycket högre ambitioner på vad som ska erbjudas barnen än ”förvaring”, oavsett om det är en 2-åring eller en 5-åring. Jag är lyckligt lottad som får jobba med barn. Det är roligt, spännande och innehåller massor av kärlek, utan att vara ett lätt yrke. Men kommentarer från föräldrar, som tydligt visar att de tror att jag ”förvarar” barnen medan de arbetar gör det svårt att känna att mitt jobb uppskattas. Jag jobbar ju med det finaste föräldrarna har – deras barn!
Vissa föräldrar lämnar barnen långa dagar för att de inte har andra möjligheter, andra för att de vill jobba mycket, eller inte orkar med sina barn? Jag håller med om att många barn skulle må bättre av kortare vistelsetider på förskolan – men jag dömer inte och drar inte alla över en kam.
För övrigt vore det bra om män och kvinnor inser att de båda är viktiga för sina barn. Och det ska uttryckas i TID och ENGAGEMANG, inte i hög lön och många arbetstimmar.
_________________________________________
Nina svarar: HELLO! Vilken bra kommentar.
Ang förváring så låter det ju hemskt, men jag menar inte att det är hemskt för små barn på förskolan. Men jag tror att inte att det är ett BEHOV som finns.
Hade jag kunnat vara hemma med alla barnen tills de fyllt 3 ca, hade jag gjort det. Lätt. Hade sambon kunnat vara hemma tills de fyllt 3, hade han också gjort det.
Däremot har jag gått ner till deltid idag, mot att ha jobbat heltid i alla år. Vi har räknat på det, och även om jag arbetar som undersköterska och tjänar därefter, så anser vi båda , men speciellt jag själv, att vi, vår familj, vinner enormt på detta. Och nej, vi hade inte tjänat på att sambon hade gått ner i tid, på hans arbete tror jag inte ens möjligheten finns.
Framför allt orkar jag inte fortsätta med heltid inom ett sådant tungt och påfrestande yrke som jag har, och sedan komma hem och vara en bra förälder.
Som barn växte jag upp med en förälder som under många år arbetade som dagmamma. Där fick jag under årens lopp se exempel på olika föräldrar och deras syn på ”barnförvaring”. Jag såg hur min mor slet för att se till att tillvaron för dessa barn var tillräckligt meningsfull och pedagogisk, och jesus, vad hon gjorde ett bra jobb.
Jag kommer speciellt ihåg en förälder, som passade på att göra en massa saker då hennes barn var hemma hos oss. Hon solade, hon shoppade, hon ”skulle bara” en massa saker. Det var tydligt att för henne var hennes barn på förvaring, samt att hennes syn på min mor och hennes yrkesroll var..dålig.
Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta, men personligen håller jag gärna mitt barn hemma från förskolan om jag kan, även om mitt barn är mycket glad för personalen och övriga barn där.
Förövrigt har jag vid ett flertal tillfällen påtalat för personalen på förskolan, hur mycket jag uppskattar vad de gör, och hur viktiga de är. Alla vet vi hur viktigt det är att få positiv feed-back på det vi gör. Det är så lätt att komma med negativ kritik, men jag försöker åtminstone dagligen säga något positivt till någon, utöver min familj.
Och nu ska jag nog sluta här, jag har sovit extremt dåligt i natt på grund av liten som har missförstått det här med att man sover på nätterna..
Keep up the good work, liksom!
Håller nog med en del av det du säger.
Det här har jag även läst mycket om i vår lokaltidning. En psykolog skrev där att barn under 3 år har absolut ingen behov för dagis för de har inte samma behov för kompisar som äldre barn har. Han skrev också att det har gjorts en studie att barn som börjar dagis i mycket tidig ålder 1-2 år har större risk o bli drabbad av psykisk ohälsa i vuxenålder. Han sa även att så små barn förstår inte att föräldrarna kommer tillbaka och känner sig övergivna(därmed nog dessa gråttatacker) Han skrev också att barn över 3 år behöver kompisar och om man kan träffa andra barn så går det lika bra och ingen dagis behövs.
Det finns kanske anledning varför dessa 15 gratis timmar börjar gälla från 3 års ålder.
Jag vet inte hur sant dessa studier är, men jag tycker inte att det är bra med dagis för mycket små barn. Kanske för att i mitt hemland är de flesta mammorna hemma tills barnen blir 3 år och jag uppvuxen med det.
Min äldsta dotter började dagis när hon var 2,5, men jag kände att hon var tvungen för att hon skulle lära sig svenska(vi hade precis flyttat hit då). Min andra dotter började dagis först när hon var 4,5 år med sin lillasyster som var nästan tre år. De går 15 timmar i veckan. 4,5 åringen ville börja först då och lillasyrran som är som en härmapa ville självklart följa med. Nu har de gott några månader och det har gått superbra. De har inte gråtit alls och har alltid sagt direkt glatt hej då. Redan efter två dagar gick de dit som de hade alltid varit där. Jag tycker att dessa 15 timmar räcker gott o väl. Mr än så behövs det inte.
När det gäller den där delade föräldraledigheten så vill jag absolut inte ha det. Tycker att varje familj ska få bestämma själv. Varför ska staten bestämma vem som är hemma med mina barn ? Jag är hemma det mesta av föräldraledigheten för det första vill jag vara hemma . Jag vill amma ett helt år och skulle bara bli stessad om jag skulle behöva pumpa ut mjölk. Att mannen min inte är hemma just dessa första månader betyder inte att han skulle vara sämre förälder. Man tar ju hand om sina barn 18 år . Tack vare att han jobbar och tjänar mer än jag skulle göra så får jag vara hemma och han jobba 4 dagars veckor. Om vi skulle dela på föräldraledighet skulle jag behöva jobba mer än 150 % för att få samma lön. Det viktiga är ju inte vem som jobbar o tjänar pengar. Det viktiga är ju att familjen kan spendera tid tillsammans. Och när det gäller dessa vikiga pensions poäng så kan mannen(som tjänar mer i de flesta fall) ge bort sina till kvinnan om han vill. I vår familj spelar det ingen roll om vem som tjänar pengarna. Alla pengar är bådas och alla måsten är också bådas. Vi hjälps åt. Jag tror att det stora problemet är att folk tycker att det finns dina o mina pengar, dina o mina sysslor o dina o mina nöjen i stället ska man tänka att allt är vårat. Ok mannen min är inte föräldraledig 6 månader, men om man räknar ut tiden han spenderar med barnen kan jag garantera dig att det är inte mindre än den pappan som var förälfdraledig då när bebisen sov mest och sen går han tillbaka till jobbet o jobbar 150 % resten av barnets livstid. Nu säger jag inte att alla gör det, men många verkar glömma bort att efter den där föräldraledigheten har man barnet kvar och den behöver sina föräldrar precis lika mycket som innan.Hur många pappor jobbar 4 dagars veckor ?? Tror inte att det är så många.
Jag måste bara säga: Sofia, du är typ av pedagog jag som föräldrar ÄLSKAR!! Om du visste hur många pedagoger (inte så många barnskötare däremot) som direkt eller indirekt talat om för mig att jag gjorde fel som lät storasyster gå kvar på förskolan under tiden jag var föräldraledig?! Extra sorgsen blir jag ju när en av dessa arbetade på min dotters förskola. Hon argumenterade friskt för att barnen skulle få tid med sina föräldrar och att hon minsann (hon var gravid vid tidpunkten) absolut INTE skulle låta sin son ”tivngas” till förskolan när hon ”ändå var hemma”. Jag försökte på olika vis förklara mig (”mitt barn älskar sin förskola”, ”jag tycker det pedagogiska arbetet ni gör är så viktigt”, ”mitt barn tycker väldigt mycket om den pedagogiska biten på förskolan, dvs att lära sig saker och att sitta i grupp t ex”, ”mitt barn tvingas ALDRIG till förskolan när jag är föräldraledig” osv) men inget bet. Till slut försökte jag ”men du är ju pedagog själv, du kan ju själv ge ditt barn den stimulans mitt barn vill ha men jag inte kan ge!” men det funkade inte heller. Till slut blev jag förbaskad för jag antog att om hon själv inte tyckte att hennes jobb var så viktigt som jag tyckte att det var, då hade hon uppenbart fel jobb… så då sa jag ”men du har väl inte så bra pedagoger på ditt barns förskola som jag har på mitt!”. Då blev hon tyst. Faktiskt.
Förlåt att jag tog upp plats här Nina!! Blev bara så jämrans glad över att ”äntligen” hitta en pedagog som talar FÖR och om förskolan med glädje och stolthet! Och då är ändå personalen på mina barns förskola jättebra (hon jag refererar till här ovanför var vikarie) men på internet verkar det vara de ”uttråkade” pedagogerna som hörs mest. De som säger ”jag förstår inte varför folk skaffar barn för att sen sätta dem på förskola”.
ps. tack för svar också Nina på min första kommentar. Synd att det inte går att svara på ditt svar
då hade det nog kunnat bli en intressant diskussion om vad barn kan lära sig hemma och vad de kan lära sig på förskolan!
__________________________
Nina svarar: Fast du kan väl svara i en ny kommentar. Jag fortsätter gärna diskussionen.
Nu tar även jag lite av Ninas plats för mitt privata intresse, hoppas det är okej? Jag måste ju bara berätta för Ulrika att dina ord träffar mig mitt i hjärtat, tack! Jätteglad blev jag.
Du verkar ha en positiv bild av dina barns förskola, trots att du blivit utsatt för mycket konstiga, olämpliga och oprofessionella kommentarer. Skönt att övrig personal är bra, synd att du behövde råka ut för vikarien. Dina barn har lika stor rätt till förskolan som andras barn, även om du är föräldraledig. Vi på förskolan måste lita på att föräldrarna vet vad som är bäst när det kommer till deras barn. Föräldrarna bestämmer förutsättningarna (alltså antal timmar för barnet på förskolan) och vi jobbar hårt för att barnens upplevelse av förskolan ska vara positiv och glädjefylld (15, 30 eller 40 timmar – vi har inte med det att göra, vi är inte poliser). Det händer att vi förfasar oss över vissa barns extremt långa dagar, så kommer det alltid att vara, eftersom vi bryr oss. Men det ger oss ingen rätt att trampa på föräldrar oavsett om deras inställning är att ha barnen så lite som möjligt på förskolan eller att de av någon anledning har långa dagar.
Tack för den fina kommentaren Ulrika och tack för utrymmet Nina
__________________________
Nina svarar: Du får GÄRNA ”ta plats här”. jag är bara glad över diskussioner i mitt kommentarsfält.
Jag är hemma med vår son som nu är 16 mån, och vi väntar nästa barn till sommaren. Jag tycker att det är svårt att aktivera honom så pass att han är stimulerad och nöjd nu för tiden. Vi går på öppen förskola hos Svenska Kyrkan 2 dagar/v á ca 3 h, som är guld värt. Dom dagarna är de roligaste, han är så himla sprallig och glad när vi är där och somnar som en stock när vi kommer hem. Vi besöker andra föräldrar med barn på dagarna när tillfälle ges, men nästan alla som jag lärde känna under grav/föräldragrupp har börjat jobba igen så jag har inte så många hemmavarande bekanta med barn. De dagarna när vi är enbart är på tu man hand från morgon till kväll är inte så roliga för sonen upplever jag. Vi har vänt ut och in på varenda kökslåda, varenda bokhylla, lekt med varenda slev och bunke, läst alla barnböcker, hoppat i dubbelsängen, varit på biblioteket, lekt med vatten i bidén för tusende gången, ritat…..ja ni fattar. Til slut vet jag inte vad jag ska hitta på längre. Och det är j-igt klängigt också…På Öppen förskola glömmer han helt bort att svansa efter mig och vilja komma upp i famnen. Han får inte ut sin energi på samma sätt längre hemma, verkar bli rastlös och grinig. Jag längtar tills barn nummer 2 kommer, för då ska han vara hos dagmamma 15 h/v och han älskar att träffa andra barn och se nya miljöer. Innan jag fick barn hade jag uppfattningen att det är bra barn får vara hemma så länge som bara är möjligt, men jag har ändrat uppfattning, jag tycker inte det längre. Jag ser ingen skillnad i att lämna en (glad) unge hos dagmamma och vinka hej då, som att lämna honom med pappa, grannen, farmor el någon annan han är trygg med. Då förstår han ju att jag kommer tillbaka och är inte ledsen. Så om han gillar sin dagmamma sen borde han ju förstå det lika bra då.
För övrigt mottages gärna tips på roliga aktiviteter för 1 1/2 åringar…
_________________________________
Nina svarar:Om varken barnet eller föräldrarna är riktigt nöjda hemma, och om barnet inte verkar ha problem med att föräldern försvinner (på öppna förksolan t.ex.) då kanske förskola kommer vara ett lyft för alla i familjen. Det finns säkert barn som älskar förskolan redan från starten. (Även om jag oftare hör att barn skriker när man lämnar dem och att det ”hör till”.)
Mitt inlägg handlar egentligen om att jag ser inte att barnet har BEHOV av förskola, innan ca tre år. Det barnen lär sig på förskolan tror jag att barnen kan lära sig hemma också. Och om de inte gör det så gör det ingenting för det tar de igen senare. Därför gillade jag inte att få kommentarer som att jag skulle varit knäpp som vill ha mitt barn hemma, och att det var egoistiskt gentemot Ville att inte låta honom börja förskolan vid 1,5 års ålder.
Hm, vad gjorde vi när Ville var 1,5. Hemma så läste, målade, lekte med lera, sjöng, bakade vi. Vi träffade andra föräldrar med barn nästan varje dag. Vi var i kyrkan och sjöng, vi gick på babysim och på biblioteket. Var ute en stund och lekte i sandlåda och gungade. Gick promenader med vagnen.
Jag måste säga att resonemnaget att barn innan tre inte har ngt behov av förskola. Anser du då att barn före tre års ålder inte utvecklas ngt? För det är ju det förskolan göa, pedagogisk ”undervisning”, för barn som växer, lär sig, utvecklas. Barn i tvåårsåldern är ganska stora, kan MASSOR och har, enligt mitt tycke, stort utbyte av förskoleverksamhet.
Förskolan är ju inte längre ”dagförvaring” medan föräldrarna jobbar (även om det ju var så det började och behovet uppstod), och tidigare har det varit fokus på att få förskolan (som var dagis då) att bli hemlik, en hemlik miljö med gardinuppsättningar, julpynt i jul osv, men NU är lokalerna(iaf i de förskolor som VILL utvecklas åt rätt håll) öppna, ljusa, avskalade med ett syfte:att underlätta samt stimulera till den pedagogiska verksamheten.
Jag har en bästa vänninna som efter mååånga års utbildning nu jobbar som förskollärare och hon tycker tanken på att ett barn före tre inte ska ha ngn ”nytta”/behov av förskolans verksamhet är helt befängd. Och jag håller med henne.
Däremot kan jag tycka att det ÄR märkligt det här med barn till föräldralediga, och jag ska ta o fråga min kompis om vad hon anser om den saken….:-)
_________________________________
Nina svarar:Jag anser att barn under tre år utvecklas ENORMT mycket. De utvecklas bara av att hänga med föräldrarna i vardagen. Att bläddra och läsa böcker, vara med vid matlagning, prata, bada, måla, leka med lera, lägga pärlplattor osv osv. Därför behövs inte utbildade pedagoger under denna tid. Jag menar inte på något sätt att det är SKADLIGT med förskola men jag menar att för vissa barn är det viktigare att få vara med sina föräldrar och att det behöver inte försena utvecklingen, det minsta.
Faktum är att utbildade pedagoger kan ge barnet mer än vad många föräldrar kan. Jag är övertygad om att du, jag och en massa andra föräldrar med ”koll” timulerar våra barn på bästa sätt, MEN det finns en massa föräldrar som INTE gör det. Som bara ”är hemma” med barnen, och då ÄR förskolan med sina utbildade pedagoger och läroplan, verktyg, bättre.
Sen mste jag säga att jag får lite bitter smak i munnen när du skriver ” Barnen är på förskolan för att föräldrarna behöver(?) jobba”. Det där frågetecknet gör sig väldigt illa, för JO det är så att vissa föräldrar faktiskt BEHÖVER jobba. Som inget annat hellre vill än vara hemma med sitt fina barn, men som inte har något val. Som kanske måste lämna hemmet om man inte jobbar ihop till hyran. Som gör sitt allra bästa för barnet och som har ont i magen varje gång de lämnar sin lilla 1,5åring på förskolan, men som inte HAR NÅGOT VAL.
___________________________________________________
Nina svarar: Fast om det är så viktigt att barnen till föräldrar som ”inte har koll” går till förskolan innan de är tre varför startar rätten till de 15 timmarna för barn till arbetslösa förrän barnen är tre? (Som Sofia, förskolelärare, skrev i en kommentar tidigare): ”Barn under 3 år utvecklas inte långsammare eller mindre för att de är hemma. Förskolan har en läroplan (som är viktig och bra ur kvalitetssynpunkt) men har inte något att göra med frågan om från vilken ålder barnet bör börja sin förskolevistelse. Jag tror inte det är många som arbetar inom förskolan som hävdar att förskolevistelsen är ett måste för barn under 3, eller? Det är av denna anledning som ”allmän förskola” finns, alltså att barn som har föräldrar som inte jobbar, ändå har rätt till avgiftsfri förskola 15 tim/vecka från hösten det år barnet fyller 3 år.”
Ang frågeteckenet efter jobba, så finns det där för att vissa följer strömmen och tror att de måste jobba så jävla mycket mer än vad de egentligen behöver. Man kan dra ner på utgifter istället.
Men jag är också fullt medveten om at det finns ensamstående och de som inte har så bra betalt eller höga utgifter pga boende t.ex. som MÅSTE arbeta och därför är det JÄTTEBRA att förskolan finns.
Guud va´skönt att någon skriver det jag faktiskt inte vågar skriva!
För det gör jag inte. Vågar alltså. Jag är liksom rädd för att mina vänner (med barn på förskola) ska tro att jag tycker de är dåliga föräldrar eller att jag ser mig själv som förmer. För precis som du skriver så tror jag att förskola kan vara bra för barn INDIREKT ifall föräldrarna är frustrerade och längtar ut i arbetslivet. Glada föräldrar= glada barn, liksom. Man gör det som känns rätt för ens egen familj/för sig själv. Men kom inte och säg att du sätter en ettåring på förskola för BARNETS SKULL. Det håller inte. Inte om man pratar med barnpsykologer iaf. Precis som du förklarar är förskola inte SKADLIGT men heller inte ett BEHOV. Min oro, för mina barn, är inte understimulering utan överstimulering, stress och förvirring. Mina barn kommer förmodligen att börja på förskola innan tre års ålder men inte för sin egen skull utan för att jag isåfall inte för ekonomin att gå ihop. Men jag tänker hålla ut så länge jag kan.
_________________________________________
Nina svarar: Jag förstår att du inte vågar skriva om detta. Man kan bli lite småhatad faktiskt av både bloggläsare och bekanta. Jag förlorade 4 prenumeranter när jag publicerade det här inlägget. Men de är smällar man får ta. Jag växer av att ”sticka ut hakan”. Och en av dem som blev argast på mig förra gången jag skrev om detta ämne, har nu vänt i sin åsikt: http://brunheten.blogg.se/2012/february/utkast-feb-1-2012.html
Jag tror vi missuppfattar varandra lite nu. Jag menar inte att barn MÅSTE gå i förskola, men du skrev att för barn innan tre fungerar förskolan endast som förvaring, vilket alltså inte alls stämmer, barnen innan tre har lika stor förbehållning av förskolan som efter tre, och precis som Sofia du citerade säger, så spelar det mindre roll NÄR barnet börjar, alltså även innan tre års ålder.
Visst finns det många som väljer förskola för att de VILL tillbaka till sina jobb, även om de hade kunnat vara hemma längre, men faktum är nog att de flesta ändå faktiskt inte har mycket till val. Föräldrapenningen tar slut och för att inte stå utan inkomst måste man jobba. Det är långt ifrån alla som har ett hus att sälja öht, jag tex, som bor i hyresrätt, utan a-kassa, utan fast arbete, med låg föräldrapenning och en man som jobbar röven av sig, inte för att han är MAN utan för att vi skulle behöva bo i en skokartong på E4:an annars. Han vill inget hellre än vara hemma med sin lilla unge, men ekonomin säger stopp. JAG vill inget hellre än vara hemma med henne jag heller, men lik förbannat måste hon börja förskolan vid ca 1,5 års ålder.
Jag tycker du skriver mycket bra, och jag delar många tankar med dig, men det här inlägget känns lite verklighetsfrånvänt.
_____________________________________
Nina svarar: Ja ok, det beror ju på lite hur man ser det. Förvaring skriver jag för att jag ser det ur barnets synvinkel. Barnet ska vara på förskolan medan föräldrarna jobbar. Det är själva poängen, menar jag. Sen att barnet alltså lär sig saker när hen är där, det misstror jag inte alls. Så på sätt är det ju dumt att kalla det förvaring.
Vill man hellre vara hemma med ungen och har rannsakat sitt leverne, men inte kan dra in på något, då är det ju inte mycket att göra åt.
Dock är inte det själva poängen med inlägget. Poängen är att förskolan är inget BEHOV för barn under tre år.
Jag hävdrar fortfarande att det finns många människor som SKULLE klara sig på lite mindre pengar varje månad. Om man vill det. Som kan dra ut på uttaget av föräldradagar, men inte ens tänker tanken för att man är så inställd på att barnet ska in på förskolan vid 1,5. Och att man då ska tillbaka till jobbet. (Vi lever i ett land där ARBETET är det vikigaste av allt.) Det är självklart helt ok, om det passar den familjen. Men om man sedan går med dåligt samvete för att man måste lämna barnen mot deras vilja, är det ju synd. Gå med dåligt samvete mår man ju inge vidare av.
Barnens behov eller ickebehov av förskola påverkas av många saker. Det är en svår fråga eftersom man riskerar att trampa föräldrar på tårna utan att det är meningen. Familjer med stora eller små problem har ofta större behov av förskolan, och då menar jag problem som inte behöver vara någons fel eller okunskap: sjukdomar, nedstämdhet, ekonomi osv. Gör förskolevistelsen vardagen lättare och familjen lyckligare så är oftast förskolan bra för barnet, även för barn under 3 år.
Det förskolan har, som kan vara svårt att ge barnet hemma, är det sociala. Det finns många barn att leka med, studera och påverkas av – även detta gäller för barn under 3 år. Men det är ju även stora barngrupper, och den press som det innebär, som riskerar att bli ”för mycket” för såväl barn som personal. Det finns två sidor på myntet. Föräldralediga kan ha sina barn på förskola viss tid/vecka (olika mycket beroende på var i landet man bor). Situationen för föräldralediga är också olika och omöjlig att generalisera inom. Vissa familjer behöver förskolan denna tid för att ge stimulans till det stora barnet, medan andra inte har det behovet. En del familjer behöver att det stora barnet kommer till förskolan en stund varje dag för att få tid att knyta an till det lilla barnet. Syskonkriser är vanliga och omöjligt att veta i förväg vad som kommer passa familjen bäst. Tidigare var det flera barn hemma, då kunde barnen stimuleras på dagtid i lekparker, hemma hos varandra, ute på gården osv. Men idag är det knepigare. Det kan vara svårt att hitta de sociala situationerna för det större barnet. Öppna förskolan finns på många ställen, men utöver den så är utbudet klent.
Förskolan är en frivillig verksamhet. Med det menar jag inte att de flesta familjer egentligen kan välja om de vill ha barnet hemma eller på förskolan, jag menar att det finns ingen ”skolplikt” i förskolan. Däremot finns det krav på vad förskolan ska ge de barn som vistas där. Att det inte finns skolplikt visar på att barn klarar sig utan förskolan, men att ”allmän förskola” finns visar att barn har ett behov av förskolan från 3 års ålder.
Att ett barn under 3 år inte har BEHOV av förskolan utvecklingsmässigt är inte på något sätt likställt med att familjen och barnet ändå inte behöver förskolan av andra anledningar. Barn är olika, föräldrar och familjer är olika – och det är bra. Förskolan finns för de familjer som behöver och tack vare läroplanen och utbildad personal ska kvaliteten på förskolan kunna garanteras vara hög.
Jag älskar mitt yrke som förskollärare och ser inte ner på min yrkesroll. Men att jag är en god pedagog, och förskolan som jag jobbar på är en bra verksamhet, betyder inte att barn under 3 år mår sämre av att vara hemma med sina föräldrar. Det betyder att de barn som inte har tillgång till sina föräldrar alla timmar om dygnet ändå har bra dagar innehållande kärlek, stimulans, vänner och lärande situationer. Men alla föräldrar bör försöka få så många timmar som möjligt tillsammans med sina barn (vilket de flesta verkligen försöker) för förskolan är ett KOMPLEMENT till hemmet, kan aldrig ersätta hemmet och föräldrarna.
Min erfarenhet är att de flesta föräldrar gör sitt bästa. Det är det viktigaste.
_______________________________________
Nina svarar: Kloka människa! Jag har ingenting att tillägga.
Sofia! Du är grym, du är en förebild för pedagoger (och medmänniskor) Sverige runt och jag avundas familjerna som har förmånen att ha dig på sin förskola!! <3
Nina! Vet du, jag tror faktiskt det är så lätt att jag skulle ha lättare att hålla med dig (eller iaf förstå hur du menar fullt ut) om du valt att inte uttrycka dig som att du har den enda sanningen
Jag är jätteglad att ni lyckats hitta en lösning som funkar för er, att ni har sysselsättning och socialt umgänge för både vuxna och barn (vilket verkligen inte alla har, Kristinmandarin förklarar sig själv vara ett exempel på det) och att ni inte behöver "sälja huset" för att få det ni önskar. MEN. Jag har så svårt att ta till mig att jag borde ha dåligt samvete för att jag valde att låta min tvååring gå på förskolan trots att jag var hemma med nyfödda lillasyster?
Personligen utgår jag alltid (precis som Sofia) att alla människor alltid gör sitt bästa. Tyvärr blir jag ibland överbevisad att så inte är fallet, men tills dess lever jag gärna i villfarelsen att det inte är upp till mig att "korrigera" andra åsikter och handlingar. Jag debatterar gärna för min sak, men jag försöker så gott jag kan att inte använda några egenupplevda sanningar som argument
_________________________________________________________
Nina svarar: Fast min avsikt är att ”röra runt i grytan lite”. Jag uttrycker mig med flit lite extra tydligt. Skulle du och jag ha pratat i verkligheten skulle du med säkerhet uppfatta mig mycket mer ödmjuk. Naturligtvis vet jag att mina åsikter inte är den enda sanningen. Dock tycker jag som jag tycker, och jag skriver inte runt kärnan utan beskriver min åsikt lite mer rakt på. Jag försöker vara tydlig, men ändå så kortfattad jag kan.
Om jag skulle skriva ”så här tycker jag fast jag vet man kan tycka si och jag vet att vissa tycker så” så blir det ett ännu längre inlägg.
Dessutom är det precis en sådan person jag varit i hela mitt liv, som i första hand ska ha förståelse för hur andra tycker och i andra hand framföra min egen åsikt. OM jag ens gör det alls. Här på bloggen trivs jag med att föra fram MIN åsikt som prio ett. Och sedan disutera med er läsare hur ni se på saken.
Ang dålig svenska och felskrivningar,m det gör jag med HEEELA tiden. HInner sällan läsa igenom det jag skrivit så det blir mycket fel. Men förhoppningsvis framgår poängen. Jag förstod iaf din.
Huvva så dålig svenska det blev… jag måste verkligen försöka läskorrigera mina kommentarer mer
hoppas iaf andemeningen går fram, trots massa fel i texten… T ex utgår jag från att människor gör sitt bästa. Och jag vill inte korrigera andras åsikter.
Sorry allt kludd! Och så passar jag på att önska en trevlig helg också
Behöver och behöver, min skatt fullkomligt ÄLSKAR sin fantastiska förskola (jag med), där hon gått sedan hon var 1,5 ca. Det var kärlek från första stund. Nu är hon 2,5 och leker rollekar & diskuterar med kompisarna som hon längtar efter att leka med. De går till biblioteket, går till skogen, har vattenlek, åker pulka osv. Kommer aldrig glömma hur stolt hon var första gången hon åkt BUSS till biblioteket med KOMPISAR, utan MAMMA, då var hon inte 2 år fyllda. kan väl tillägga att jag är ensamstående och hon är enda barnet, så vi har ju varit med varandra dygnet runt i princip tills hon började förskolan, kanske bidrar till att hon tycker det är så fantastiskt..att få komma ifrån mamma lite. även kontakten med pedagogerna har varit så givande för både dottern och mig, då det inte finns en självklar andra person att dela alla tankar med har det varit underbart med pratstunderna på förskolan, om hennes utveckling, vad hon gjort, sagt och om interaktionen med de andra barnen och pedagogerna. Hon har haft lätt att knyta an till både barn och pedagoger & pratar vitt och brett om hur mycket hon tycker om dessa och vad de gjort för spännande saker tillsammans. Det är så häftigt när hon kommer hem och sjunger en hel sång som jag inte kan och som hon lärt sig tillsammans med kompisarna…väldigt stolt är hon och jag med <3 . Hon vinkar glatt hejdå och tycker oftast att jag kommer för tidigt, i morse kom hennes jämnåriga kompis springande och mötte henne i hallen och ville inte gå in på avdelningen igen innan hon väntat och vinkat tillsammans med dottern.
Nu blev detta kanske flummigt, ville bara tillägga att även fast det självklart inte är ett måste för min dotters utveckling att vara på förskolan så ser jag det absolut inte som enbart någon förvaring. Enda gången jag känt så var runt jul då jag lämnade henne en dag då jag var tvungen att lämna henne trots att alla andra på hennes avd var lediga (jag studerar och tar hand om dottern själv så hade missat en del pga at vab osv så hade mycket att ta igen), men när jag kom för att hämta försvann den känslan då jag såg att de öppnat upp melan avdelningarna och hon hade fått välta ner en jättemadrass i korridoren där hon fick springa, hoppa, lyssna på musik & inte alls ville gå med hem. Hon hade även lagat mat med pedagogen inne på avdelningen , fikat, pysslatm dansat och var hur glad som helst <3 å vad jag älskar vår förskola!
Ps, jag gillar din blogg! mvh /Lina
Strålande håller fullständigt med dig trots att jag inte har några egna barn måste väl tillägga självvalt för det är det ju inte många som kan förstå. Kan också tilläggas att barn inte har ett utvecklat immunförsvar förrän vid 3 år ålder. I bland tycker jag att det verkar vara en statusgrej med barn, skaffa dem och sedan lämna bort dem så fort som möjligt, det kan jag inte förstå, man ska väl vilja vara med sina barn och fostra dem själv om man skaffar barn.
Jag har följt flera bloggares åsikter kring detta om förskola och hur mycket man ska ha sina barn där och det jag saknar är ett klassperspektiv, särskilt då dess bloggare oftast utger sig för att vara feminister. För mej är det då självklart att belysa frågan utifrån klass. Det slår mej också att de som driver frågan om att barnen inte ska vara så många timmar på dagis är privilegerade och sällan kan sägas tillhöra någon arbetarklass och därmed har möjligheten rent ekonomiskt och arbetsmässigt att ha sina barn färre timmar i förskolan. Det är en förmån att kunna ha sina barn endast 15 timmar på dagis, en förmån som endast är en dröm för vissa där det är en kamp om att få ekonomin och tillvaron att gå ihop. Det handlar inte om att spara in på några utgifter för det finns inga sådana marginaler, att någon av föräldrarna ska arbeta deltid är en ekonomisk omöjlighet. Jag saknar detta perspektiv i diskussion. Det går inte att utesluta klass, särskilt inte om man är feminist och diskuterar denna fråga.
______________________________________
Nina svarar: Du har helt rätt. Visst är klass/inkomst en avgörande, men när jag lyfter frågan har jag försökt vara tydlig att det är bland människor i medelklass och högre som jag avser. Jag är helt införstådd med att om man är ensamstående eller inte har inkomst som räcker till är det inte en möjlighet att ha barnen hemma.
Ja, jag har alltid velat ha mina barn hemma så länge som möjligt… Våran stora var 2 år och 8mån nu då han började dagis (började skola in 20mars), i augusti börjar lillen och han är då runt 1år och 7mån ungefär.. Min mammaledighet tar slut i augusti, så jag har inget annat val. Men mammaledigheten är ju underbar, barnen är bara små en gång <3
Min sambo jobbar på eget företag och har inga anställda, så han har fullt upp och jag har fått tagit hans dagar istället, så jag kunnat vara hemma längre med dom små. Vilket känns både trist och roligt… Trist att inte han kunnat vara pappaledig, men roligt att jag har kunnat vara hemma längre pga det…
Första gången jag är in på din blogg förresten, måste kika runt lite mer
Hoppas ni har en härlig påskhelg!